Bodil, jag och mysteriet med de försvunna loggböckerna

Jag har läst ALLT av Bodil Malmsten som getts ut. ALLT. Nä, nu ljuger jag, för den senaste loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig  (recenserad igår i DN av Ulrika Milles), som jag beställde häromdagen, har ännu ej landat i min postlåda.

Jag älskar allting som kommer ur hennes penna, helt okritiskt - och jag står för det. Med detta som bakgrund förstår alla som läser detta vidden av den katastrof det innebär att två av hennes loggböcker har försvunnit ur min bokhylla. Och inte vilka två som helst heller: det var två signerade exemplar som Cattis köpte åt mig (i utbyte mot ett presentkort på Dansens hus) när vi var på Södra teatern och tittade, lyssnade och upplevde hennes föreställning Enligt Bodil Malmsten.

Jag som stolt vill äga och förvalta i stort sett alla böcker jag läser, inte minst de av mina favoritförfattare; dit Bodil Malmsten definitivt tillhör, är förstås förbryllad, förkrossad, men ändå förtröstansfull i tron att de ska komma tillrätta. Frågan är bara: var är de? Vart kan de ha tagit vägen? 

Böckerna alla älskar älskas ej av mig

På försommaren läste jag Livet efter dig av Jojo Moyes - en roman som hyllats och älskats av i stort sett alla som läst den. Jag avskydde den. Tyckte att den var smetig, förutsägbar, cementerade fördomar, dåligt skriven. Karaktärerna utvecklades inte, de sprang omkring som endimensionella pappfigurer boken igenom och dialogen var stolpig. Själva historien är nog så intressant och det hade kunnat bli både en spännande relationsroman och filosofisk dito där livets stora frågor diskuterades, men istället serveras läsaren en kletig sockerkaka med topping.

Ärligt talat var jag ganska skeptiskt inställd till boken. De där böckerna som ”alla älskar” brukar sällan älskas av mig, men så finns det härliga undantag, som till exempel Kärlekens historia av Nicole Krauss, One Day av David Nicholls och jag gillade ju faktiskt även Boktjuven av Markus Zusak, som ju faktiskt också är en rätt smetig pekoral, men som jag som sagt läste och älskade.

Annat jag ej klarar av är det svenska deckarundret  - inte någon faktiskt (av de jag läst ska tilläggas, har gett upp och kommer ej att slösa tid på fler svenska deckare), tål ej Dan Browns böcker - minns när Da Vinci-koden kom och "alla" älskade den ...  Jag har inte heller haft tålamod eller ork med Jonathan Franzen (alltså vad är det MED hans tegelstenar? klarar ej!) - som ju ända klassificeras som mer kvalitativ författare än nyss nämnde Brown. Här i salongen hade vi alla lite svårt för Sigrid Combüchens hyllade Spill, jag tyckte att den var ok, men inte fantastisk.

För att bara nämna några som "alla" älskar, men inte jag.

Men Jojo Moyes anses ju rätt så bra och som sagt - dessa berömda "alla" älskar ju Livet efter dig. Jag läste en annan Jojo Moyes redan i julas, den hette The Girl You Left Behind och var riktigt trevlig, på det där småputtriga engelska bestseller-sättet. Gav den till min mamma när jag hade läst ut den och hon älskade den. Så, jag tänkte att jag trots viss misstänksamhet faktiskt skulle kunna gilla Livet efter dig, inte minst eftersom flera bokbloggare jag gärna läser och hämtar tips ifrån kunde rekommendera den å det varmaste. Men nej. Den var inget för mig.

Drabbad av Agaat

På lässchemat denna sommar står Agaat av Marlene van Niekerk allra först, tätt följd av Jag vill ju vara fri av Annika Persson, biografin om Lena Nymans liv och konstnärsskap. Därtill har jag sedan länge Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt i läshögen, liksom Little Bee av Chris Cleave, Paul Austers Vinterdagbok och kultboken Born to Run – ett måste för alla löpare (som jag förstått det).

På en veckas solsemester tidigare i somras och eoner av tid avsatta för läsning ger jag mig i kast med Agaat. Det enda jag hade hört om boken var att den var ”lite konstig” och ”knepigt skriven” – detta enligt en bekant som lyssnat på den som ljudbok. Nu när jag läst den förstår jag att den måste ha varit knepig som ljudbok – hur läsa de passager som är skrivna som en inre monolog/stream of consciousness? Jag läser boken översatt till svenska. Och är full av beundran för översättaren, Niclas Hval. Vilken bragd. Språket i romanen kan inte beskrivas som annat än fantastiskt och när jag nu skriver ”fantastiskt” känns det ändå futtigt på något sätt, för språket och stilen i den här berättelsen är så mycket mer än så. Om jag räknar rätt har vi minst fem olika berättarnivåer i texten: ett nu, där Milla är berättaren, ett nu där hennes son är berättarrösten, ett då, skrivet i andraperson (mästerligt!), dagboksanteckningar samt som nämns ovan, partier av inre monolog. Därtill dialog och beskrivningar. Och det är så skickligt gjort att jag som läsare bara kan luta mig tillbaka och susa in i texten och Sydafrika och apartheidsystemets grymheter.

Och jag blir extremt berörd. Berörd av Agaats grymma öde, men kan inte låta bli att tänka ”hur hade det gått för henne om Milla INTE hade hämtat henne?”. Berörd av Milla, hennes omsorg och kärlek till gården och hennes olyckliga äktenskap. Hennes man är en riktig skitstövel; arrogant, brutal och egoistisk. När han själv kommer till tals framkommer delvis en annan bild. Även om den misshandel han utsätter sin hustru för självklart inte kan ursäktas, kommer dock förklaringar till delar av hans beteende. Berörd av sonen i familjen, vars gunst alla tävlar om; Milla, fadern och inte minst Agaat.

Mellan Agaat och Milla råder en slags kärlek, men också hat och rädsla. Från båda håll. De är extremt beroende av varandra, var och en på sitt sätt. Samtidigt är de fast i tidens konventioner, historia och politik. 

Jag håller andan när jag läser och när jag efter fyra dagar lägger ifrån mig Agaat är jag alldeles tagen. Det är verkligen en fantastisk berättelse och ett briljant hantverk, som det finns mycket mer att säga om. Jag ser fram emot spännande diskussioner i salongen till hösten.

Sommarens sista salong

Under våren läste vi Brinnande livet av Alice Munro och en decimerad skara bestående av Catrin, Anna-Karin och Anna träffades och diskuterade novellerna i sommarens sista salong. Vi återgick till Järnet som ni förvandlats till Cultur bar och hade en trevlig middag tillsammans med Munro.

Alla var vi rörande överens om att Munro är fantastisk, att hon med små medel snabbt och effektivt målar upp sina berättelser och att det på några få rader kan inrymmas ett helt liv. Yada yada, precis det som alla alltid säger. Men jag kan inte rå för att jag saknar något. Tycker varje novell är en liten pärla i sig, men jag vill läsa hela berättelsen. Jag vill ha mer av de här personerna, se ännu mer av småstaden som skildras, krypa in under skinnet på såväl huvudpersoner som bifigurer.

Ta berättelsen Att lämna Maverlay. Som handlar om den hårt hållna flickan Leah som börjar arbeta på biografen, men inte får se filmerna och Ray Elliott, polisen som skjutsar hem henne efter föreställningarna. Hur hon rymmer hemifrån, gifter sig med prästens son, återkommer till staden och inleder ett förhållande med ortens nya präst. Detta varvas med berättelsen om Ray Elliott och hans sjuka fru. På drygt 20 sidor följer vi både Leahs och Rays öden och bådas historier är så innehållsrika att det skulle ha räckt till minst två romaner. Jag vill läsa de romanerna! Men jag får bara 20 sidor och även om de är mästerliga kan jag inte rå för att jag vill ha mer. 

När vi diskuterade de olika novellerna i salongen kom jag på mig själv att jag hade svårt att hålla isär dem. Mindes alla personer väldigt bra, men blandade ihop historierna. och som sagt - jag vill ha MER.

Som sommarläsning bestämde vi oss för två olika böcker. Dels Agaat av Marlene van Niekerk, dels Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri.

Sommarläsningen

Ni vet den där högen med böcker som man (jag) plockar ihop varje sommar övertygad om att lässtunderna kommer att bli många och långa.  Hittills i år går det ganska bra med den. Igår läste jag till exempel ut Junot Diaz "This is how you lose her". Jag hade höga förväntningar eftersom jag älskade "Oscar Wao" och jag blev inte besviken.  Så himla bra. Nu längtar jag till nästa alster från Diaz. Jag tänker och tror att han kommer att bli en av de författare som jag läser allt av och jag känner mig lite glad av den tanken. Det är något speciellt med att läsa en hel produktion, följa ett författarskap, och att veta i förväg att man nästan aldrig blir besviken.

En annan sådan författare är Maggie O'Farrell. I natt efter att jag lagt ifrån mig den utlästa "This is how you..." öppnade jag genast hennes senaste,  "Instructions for a heatwave". Den känns mlovande.

Boken om hajar och andra havsmonster

Jag var bara tvungen att visa ett uppslag ur boken till sonen. Fint, eller hur? Varje uppslag har en stor figur som hoppar ut och två flikar, en i varje hörn, där mindre figurer vecklas ut. En ny favorit i hemmet!

Rapport från London

Det var en helt fantastisk helg i London, med precis allt jag hade önskat mig. Inte minst besöket på Daunt Books, där vi gick länge och botaniserade i hyllorna. Detta är vad jag kom hem med; en ny Maggie O'Farrell och en Junot Diaz. Både ligger nu i min växande sommarsemesterläsning-hög och jag längtar till ledigheten börjar (mycket snart). Jag fyndade också en ny, fin pop-up bok till sonen. Han har sedan tidigare en om Dragons & Monsters, denna gång blev det en om Sharks & Sea Monsters. Kan varmt rekommendera båda. Det blev med andra ord inte så många böcker denna gång, men riktigt fina!

Minnen

Jag var på resande fot också idag, till Lilla London, det vill säga Göteborg. När jag kom till Centralen på morgonen insåg jag att jag inte hade någon bok med mig och alltså inget att läsa på tåget. Katastrof! Begav mig därför raskt till närmsta bokshop där jag  - hör och häpna - hade svårt att hitta någon bok jag ville ha. Det har aldrig hänt förut. Hur som helst så hittade jag efter lite letande Torgny Lindgrens Minnen och blev glad, för den vill jag läsa. Nu slutade resan med att jag istället satt och lyssnade på dokumentärer på P1 och boken blev en gåva till mamma när jag kom hem från resan. Hon behövde något nytt att läsa och blev mycket glad. Slutet gott allting gott! Och när mamma läst ut boken planerar jag att låna tillbaka den!

London calling

Snart ska den här donnan få åka till London, med en väninna denna gång och inte med familjen. Jag ser mycket fram emot att få strosa runt på Londons gator igen och göra mina sedvanliga små stopp på diverse boklådor. Jag ser också fram emot att hinna läsa ostört om kvällarna efter långa middagar på trevliga ställen. Det kommer att bli bra det här!

Från 2 x Winterson till Munro

Oj oj oj så som vi försummat den här stackars bloggen. Kanske den har gjort sitt. Vad vet jag. eller så kommer vi igen med ny kraft under våren. Hursomhelst, sedan sist har vi läst ut Johannes Anyurus En storm kom från Paradiset. Vi har dessutom läst Jeanette Wintersons Why be happy when you cpould be normal. Och den tyckte vi så bra om att vi ville läsa, och i vissa fall läsa om, Oranges are not the only fruit.

Jag var så säker på att jag ägde Det finns annan frukt än apelsiner och det kanske jag gör, men den står inte i min bokhylla. Det var kö till den på bibblan. Men så råkade jag befinna mig i London över påsk och fick då en härlig anledning att gå till Daunt Books och där fanns den förstås. I nyutgåva från VINTAGE, vilket fick sin förklaring av Winterson själv som i denna utgåva har skrivit en introduktion till berättelsen, där hon bland annat berättar att hon inte kunde ha kvar Oranges på det gamla förlaget (Pandora) eftersom det köpts upp av Robert Murdoch.

Vi var tyvärr tvungna att ställa in salongen som vi skulle haft som i torsdags, men har dock redan bestämt vilken bok vi ska läsa härnäst: Det blir Alice Munros senaste: Brinnande Livet.

Dags för salong!

... och vi har bytt krog. Nu får vi se hur det blir på torsdag när vi ska diskutera Johannes Anyurus En storm kom från paradiset. Jag har inte ens läst ut den, men har ju några dagar på mig. Nyligen har jag däremot läst helt underbara Jellicoe Road av Mellina Marchetta och jag ska SNART läsa om den. Mer om både den och En storm... så småningom - nu anbefalles läsning!