Bodil, jag och mysteriet med de försvunna loggböckerna

Jag har läst ALLT av Bodil Malmsten som getts ut. ALLT. Nä, nu ljuger jag, för den senaste loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig  (recenserad igår i DN av Ulrika Milles), som jag beställde häromdagen, har ännu ej landat i min postlåda.

Jag älskar allting som kommer ur hennes penna, helt okritiskt - och jag står för det. Med detta som bakgrund förstår alla som läser detta vidden av den katastrof det innebär att två av hennes loggböcker har försvunnit ur min bokhylla. Och inte vilka två som helst heller: det var två signerade exemplar som Cattis köpte åt mig (i utbyte mot ett presentkort på Dansens hus) när vi var på Södra teatern och tittade, lyssnade och upplevde hennes föreställning Enligt Bodil Malmsten.

Jag som stolt vill äga och förvalta i stort sett alla böcker jag läser, inte minst de av mina favoritförfattare; dit Bodil Malmsten definitivt tillhör, är förstås förbryllad, förkrossad, men ändå förtröstansfull i tron att de ska komma tillrätta. Frågan är bara: var är de? Vart kan de ha tagit vägen? 

Tröstar mig med Bodil Malmsten

Å vad det är synd om mig. Däckad av influensa sedan fyra dagar tillbaka. Har inte ens kunnat läsa. Idag vänder det – det känner jag på mig – åtminstone vad gäller läsningen. Mo Yan och Ximen Nao och hans sju liv ligger kvar på nattduksbordet, oöppnad. Han lär ligga kvar där. Kan inte förmå mig. Bläddrar förstrött i Jonas Karlssons första novellsamling, läser lite här och där, imponeras på nytt. Väljer istället en av Bodil Malmstens loggböcker, Kom och hälsa på mig om tusen år. Måste skaffa sådana där små post-its, känner jag, för jag vill markera var och varannan sida och vill inte anteckna i boken. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer att skaffa sådana där små post-its, utan istället anteckna på sidorna. Det är som det är.

Trots Andres Lokkos recension i SvD av Ximen Nao och hans sju liv som gav mig lite (med betoning på lite) lust att läsa den ändå, så hemfaller jag nog åt Cattis devis att livet är alldeles för kort för att slösas bort på att läsa böcker vi inte gillar (vill inte skriva dåliga böcker), när vi inte ens kommer att hinna med alla som vi vill läsa. Skäms dock lite, eftersom jag faktiskt lovade Anna-Karin att läsa den.

Förresten ställer jag in Mo Yan i bokhyllan, oöppnad, utan ont samvete, för vi har ju en ny bok att läsa i salongen! När vi höll årets sista salong förra lördagen (hemma hos Anna-Karin och hennes familj sombor ute på landet utanför Strängnäs, bara utflykten dit och eftermiddagen och kbällen där är värda en egen beskrivning som dock ej kommer att ges just här) bestämde vi och var helt och hållet överens om att läsa En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru till näsa tillfälle, som är den 17 januari.

Och om inte AdLibris tabbar sig så ska jag ha den hos mig denna vecka. till dess njuter jag av Bodil Malmsten.

Läser inte för tillfället

Det är fullständigt obegripligt och jag vet inte vad som hänt med mig, men för tillfället läser jag inte. Alls. Öppnar inte morgontidningen. Lägger intrssanta magasin åt sidan, trots att de dimper ner direkt i brevlådan. Jag har minst tjugo lovande böcker på nattduksbordet, men ingen av dem lockar mig.
Däremot surfar jag runt på e-bokhandlar och klickar i massor som jag VILL läsa. Men jag köper inget. Klickar i. Klickar bort. Stänger.

I förra veckan hämtade jag Ximen Nao och hans sju liv på mitt uthämtningsställe (här skulle jag kunna göra ett lååångt inlägg om idiotin att lägga ner postkontor för att istället låta småbutiker med ont om plats ta hand om försändelserna vilket i förlängningen gör att de inte klarar det och paketen istället hamnar någon helt annanstans, inte sällan LÄNGRE BORT än det ursprungliga postkontoret låg, men det ska jag inte göra för då blir jag bara arg). Sedan kom jag hem och lade den på nattduksbordet bland de andra böckerna som ligger där och är ignorerade av mig.

Mo Yan är i gott i sällskap där åtminstone. Nicole Krauss, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Horace Engdahl och Tomas Bannerhed ligger också där och väntar. Och jag ligger bredvid och väntar på att läslusten och orken ska återvända.

Bodil Malmstens franska skrämde inte Stéphane Hessel

- Jag tänker prata franska med Stéphane Hessel. Har han överlevt nazisternas koncentrationsläger, överlever han nog det också, sa Bodil Malmsten i samband med att hon introducerade den snart 94-årige motståndsmannen som skrivit den lilla pamfletten Indignez-vous (på svenska Säg ifrån!) och som var hedersgäst när Internationell författarscen öppnade för säsongen måndagen den 12 september.

Från vänster: Pierre Schori, Stépane Hessel, Bodil Malmsten

Jag kände inte alls till vare sig Säg ifrån! eller Stéphane Hessel förrän helt nyligen. Missade utgivningsjippot av den svenska utgåvan som hölls på Södra Teatern med en  hårsmån, försökte köpa boken i Pocket Shop, men misslyckades på grund av helt slutsåld (och det var då jag köpte Niceville istället, så det blev ju bra ändå) och fick till slut tag i den via AdLibris, gick förbi Kulturhuset för drygt två veckor sedan och köpte biljetter till detta evenemanget samt ett i oktober med Umberto Eco. (Ville köpa till J Franzen också, men det var slutsålt.)

Även biljetterna till Hessel var mer än slut och jag hade kunnat få en tusenlapp för den jag hade av en man som desperat försökte få köpa plats i entrén till Internationell författarscen i Kulturhuset. Ingemar Fasth beklagade (men han lät ganska belåten) alla som inte kom in, men tröstade med att hela evenemanget också sändes live via ABF-tv. Om jag lyckas länka rätt ska det gå att titta här: Säg ifrån! - Samtal med Stéphane Hessel

En timmes samtal lite drygt var det mellan Pierre Schori och monsieur Hessel. Som alltså introducerades av Bodil Malmsten. På franska. Hon var riktigt rolig på franska -  och med sin svenska brytning så var hon ju väldigt lätt att förstå. Emellanåt gjorde hon små översättningar av det hon precis sagt, men bara lite, vilket jag också tyckte var kul, men jag förstår att det verkade kanske obegripligt för de icke fransktalande i publiken.

Själva samtalet mellan Schori och Hessel var tyvärr alltför mycket Schori för min smak. Något inte Mattias Irving på Seglora Smedja håller med om, som tycker att det är Hessel som tar initiativet i samtalet. Jag håller dock med Mattias Irving om att Hessel i sina svar på Schoris politiska frågeställningar förde samtalet till en mer ideologisk, övergripande nivå. Och så mycket till författarsamtal var det förstås inte. Inte så förvånande förstås, den lilla skriften Säg ifrån! är mycket kort - kan knappast kallas roman, snarare pamflett. Visst förstod jag att samtalet inte skulle vara som andra författarmöten, där själva verket eller verken står i centrum, ofta uppblandat med frågor om inspiration till skrivande och mer personliga om författarens liv och leverne. Men jag får erkänna att det blev lite väl mycket politik för min smak.

Jag uppskattade Hessels berättelse om när Eleanor Roosevelt - som var ordförande för den kommission, där alltså Hessel ingick, som utformade texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna- mycket elegant läxade upp de medarbetare som kom försent. "We are here to work. Please don't be late" lär hon ha sagt och sedan kom ingen försent något mer under de tre år arbetet tog i anspråk. Jag hade velat höra mer om det arbetet - hur gick det till, löpte det på smidigt, var alla sams? Och självklart skulle jag velat ha höra mer om hur det kom sig att han skrve boken och varför. Som tur är har jag fått svar på det genom andra, bättre intervjuer.

Till exempel den som är publicerad i söndagens SvD, av Kaj Schueler. Den intervjun är i mitt tycke mycket intressantare än samtalet som fördes med Schori på Internationell författarscen i måndags.

Liksom alla andra förbluffades och imponerades jag av Hessels enorma vitalitet och kraft - det går inte att förstå att han är så gammal som han är. För att beskriva det måste jag låna ord av Bodil Malmsten som på sin blogg Finistère skriver att Hessel är "vitalare och skärptare, mer entusiasmerande och peppig än alla andra jag träffat oavsett ålder."

Nästa gång jag bevistar Internationell författarscen är det för att se och höra Umberto Eco.

(Bild på Hessel lånad från Wikipedia)

Jag cyklade förbi Bodil Malmsten idag

Jag cyklade förbi Bodil Malmsten idag på Hornsgatan. Vid Folkoperan ungefär. Hon gick med näsan i vädret, men ni ska inte tro att det var för att hon var högfärdig på något sätt, jag menar att hon bokstavligen gick med näsan i vädret - ja även en bit av hakan skulle man kunna säga. Mitt övriga intryck är att hon såg väldigt liten ut.

Bodil var underbar

Bodil var förstås underbar. Underbar. Jag ska skriva mer om föreställningen - snart. Så länge nöjer jag mig med att berätta vad som hände på vägen ut ur salongen:

Bakom hör jag hur en man säger: "inte förstod jag att det var en monolog!" Hans kvinnliga sällskap, en dam i 60-årsåldern, kulturtantsfin med Gudrun Sjödén-kofta och basker svarar andlöst och uppriktigt: "Jag ÄLSKAR Bodil Malmsten. Det är allt jag har på mitt nattduksbord. Böcker av Bodil."
Mannen, som ju alltså inte fått något gehör för sin anmärkning säger igen "Men inte visste jag att det var en monolog! Visste du?"
Damen stannar upp lite och spänner ögonen i honom och säger: "Det var INTE en monolog! Det var en uppläsning!"

Och hon hade förstås rätt. det var en uppläsningsföreställning. och den var alldeles alldeles underbar. Och trots att det inte verkar så, så hoppas jag ändå att Bodil själv någonstans kan förstå och ta in att det finns många många många som uppriktigt och sant älskar det hon skriver.

Bilden lånade jag från Modernista. Boken För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA var en av många hon läste ur.

Det drar ihop sig...

... till Enligt Bodil Malmsten på Södra Teatern. Imorgon ska vi dit, Catrin och jag. Längtar.

För övrigt har jag börjat läsa Mr Chance nu. Återkommer om den.

En julsaga från Bodil Malmsten

Som den stora Bodil Malmsten jag är följer jag förstås hennes alltid så intressanta blogg: http://www.finistere.se/

Vill bara berätta att just nu den 28 december ligger där en julsaga som jag vill rekommendera! JA den ligger väl kvar där även efter idag, men just nu ligger den överst eftersom det är det senaste inlägget.

Bodil Malmsten och så C&C

Jag och Cattis ska gå och se och lyssna till Bodil Malmsten på Södra Teaterni februari. Och det var ju tur att vi redan har köpt biljetter för nu är de slut. Så slut att Södra teatern har satt in (satt upp? satt ut?) två extraföreställningar.

Jag har alltid beundrat Bodil Malmsten oerhört - intill det besattas gräns. Jag följer självklart henns blogg och har förstås läst ALLT hon har publicerat. Det började med dikterna och så har det bara fortsatt. På scen såg och hörde jag henne för första gången när jag läste litteraturvetenskap på Stockholms universitet för tusen år sedan. Bodil Malmsten läste sina dikter på Café Bojan, arrangerat av Studentprästerna. Lång frågestund efteråt. Jag vågade inte fråga något, men jag satt längst fram tillsammans med Anna - vän sedan över 20 år år tillbaka och tillika Wind Up Women-medlem.

Nästa tillfälle var vid en PEN-prisutdelningen, det kan ha varit 1992 eller 1993. Jag var medbjuden av någon som hade en extra biljett och jag var hänförd över tillställningen där hela Sveriges litterära etablissemang befann sig i publiken. Jag tvättade händerna samtidigt med Bodil Malmsten på damtoaletten på Grand och har väl varken förr eller senare varit så starstruck ...

Hursomhelst - nu ser jag verkligen fram emot februari och Bodil Malmstens föreställning. Oavsett hur den är kommer jag inte att bli besviken.

Julläsning från förra året och i år

Buddenbrooks tog så mycket av min tid i anspråk under hösten att jag verkligen inte hunnit med någonting annat! Sedan oktober har jag hållt på med Buddenbrooks, av och till, mest till även om det alltsomoftast inte blivit mer än några sidor per dag. Fick avbryta läsningen av Javier Marías Alla Själar, som jag började på i början av oktober (efter Allt är upplyst som vi hade som salongsbok innan vi började med Buddenbrooks) och som legat överst i min att-läsa-hög sedan FÖRRA julen.

Där ligger även - ja, kvar sedan förra julen - Edelcrantz förbindelser av Malte Persson, ännu inte avslutad trots att vi till och med hade den salongsbok. Jag måste faktiskt läsa ut den. Det lustiga är att jag tycker att boken är bra! Men tydligen lätt att lägga ifrån sig. De välvilliga av Jonathan Littel låg där länge, men har faktiskt fått flytta in i bokhyllan, på grund av att den tar så stor plats på nattduksbordet. men rent mentalt är den kvar i att-läsa-högen och har så varit sedan över ett år tillbaka. Jag har heller inte läst Sista boken från Finistere, än mindre De från norr kommande leoparderna (men den sistnämnda ingick inte i förra årets hög, den har tillkommit) och heller inte Siri Hustvedts Sorrows of an American som jag gav till maken förra året i födelsedagspresent (han fyller år sent i december, varför denna bok raskt hamnade i min dåvarande julläsningshög).

Till detta har tillkommit Sarah Waters Nattvakten, Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, Hypnotisören av Kepler/Ahndorilarna, Den sista cigaretten av Klas Östergren, Glitterscenen av Monika Fagerholm och så förstås De fattiga i Lodz som vi ska diskutera i nästa salong.

Och jag vet att jag även tidigare beklagat mig över att jag inte hinner läsa så mycket som jag vill. Det får jag lov att göra något åt. Jag får ta ledigt från jobbet. Det här går bara inte.

Köpa eller låna ...

Försökte alldeles nyss köpa Revolutionary Road på AdLibris, men den inbundna utgåvan i svensk översättning var slutsåld. Ska lämna igen ett antal böcker på biblioteket snart och kan låna boken istället, men det är ju bara det att jag ju vill äga och förvalta den. Tror jag i alla fall. Jag kan ju väldigt lätt konstatera att av de böcker som jag vid inköpstillfället varit övertygad om att jag vill ha i min ägo är det bara några få som faktiskt kvalar in i finbokhyllan till slut. 

I min inköpsdesperation surfar jag in på SvD för att försöka hitta den utmärkta sammanställningen av vårens utgivning som publicerades i början av året (och som Anna-Karin så förtjänstfullt klippt ut och hade med i salongen i tisdags.) Till slut hittar jag den (här) och konstaterar att jag vill läsa  Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (kanske också äga, jag äger en hel del andra böcker av Vallgren), Blodets hetta av Irène Némirovsky (jag tycket ju mycket om Storm över Frankrike som vi läste i höstas), jag är nyfiken på Nils Claesson, Stig Slas Claessons son, som romandebuterar med Blåbärsmaskinen, jag kommer definitivt att köpa Paul Austers Mannen i mörkret. Jag har tyckt om allt jag har läst av Paul Auster och jag tror att jag har läst i alla fall alla hans romaner. Vindens skugga var en av förra årets (eller var det förrförra kanske) stora läsupplevelser. Jag kommer nog snart att läsa om den till och med. Och självklart kommer jag att köpa Ängelns lek, som är den nya av Carlos Ruiz Zafón.

Flera av vårens debutanter verkar lovande - jag har alltid intresserat mig för debutanter av någon anledning. Någon av dem kommer jag att köpa för att lägga in i debutantsamlingen, andra nöjer jag mig med att låna. Bodil Malmsten-kollektionen ska förstås kompletteras, liksom Carina Rydverg-sviten.

Hmm ser nu att det går att köpa Kunzelmann & Kunzelmann på Adliris. Det kanske blir lite näthandel i alla fall innan jag är klar ikväll. Eller så går jag till min favorit-bokhandel imorgon istället. Ja. så får det bli.

Dagens bokinköp

Nu har jag skaffat lite julklappar till mig själv. Det blev Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, som vi ju ska läsa i salongen nästa gång, Javier Marías Alla själar (tack till La Bibliofille för tipset!), Helena Henschens I skuggan av ett brott och Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Därmed är både min Helena Henschen-samling och Bodil Malmsten-samling komplett.

Just nu läser jag Boktjuven av Markus Zusak. Det har blivit mycket andra världskriget för mig den här hösten. En slump som ser ut som en tanke. Och mer blir det, för jag ska ju snart ta tag i Littells De välvilliga.