Å vad det är synd om mig. Däckad av influensa sedan fyra dagar tillbaka. Har inte ens kunnat läsa. Idag vänder det – det känner jag på mig – åtminstone vad gäller läsningen. Mo Yan och Ximen Nao och hans sju liv ligger kvar på nattduksbordet, oöppnad. Han lär ligga kvar där. Kan inte förmå mig. Bläddrar förstrött i Jonas Karlssons första novellsamling, läser lite här och där, imponeras på nytt. Väljer istället en av Bodil Malmstens loggböcker, Kom och hälsa på mig om tusen år. Måste skaffa sådana där små post-its, känner jag, för jag vill markera var och varannan sida och vill inte anteckna i boken. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer att skaffa sådana där små post-its, utan istället anteckna på sidorna. Det är som det är.
Trots Andres Lokkos recension i SvD av Ximen Nao och hans sju liv som gav mig lite (med betoning på lite) lust
att läsa den ändå, så hemfaller jag nog åt Cattis devis att livet är alldeles för
kort för att slösas bort på att läsa böcker vi inte gillar (vill inte skriva
dåliga böcker), när vi inte ens kommer att hinna med alla som vi vill läsa.
Skäms dock lite, eftersom jag faktiskt lovade Anna-Karin att läsa den.
Förresten
ställer jag in Mo Yan i bokhyllan, oöppnad, utan ont samvete, för vi har ju en ny
bok att läsa i salongen! När vi höll årets sista salong förra lördagen (hemma
hos Anna-Karin och hennes familj sombor ute på landet utanför Strängnäs, bara
utflykten dit och eftermiddagen och kbällen där är värda en egen beskrivning
som dock ej kommer att ges just här) bestämde vi och var helt och hållet överens
om att läsa En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru till
näsa tillfälle, som är den 17 januari.
Och om inte AdLibris tabbar sig så ska jag ha den hos mig denna
vecka. till dess njuter jag av Bodil Malmsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar