Böckerna alla älskar älskas ej av mig

På försommaren läste jag Livet efter dig av Jojo Moyes - en roman som hyllats och älskats av i stort sett alla som läst den. Jag avskydde den. Tyckte att den var smetig, förutsägbar, cementerade fördomar, dåligt skriven. Karaktärerna utvecklades inte, de sprang omkring som endimensionella pappfigurer boken igenom och dialogen var stolpig. Själva historien är nog så intressant och det hade kunnat bli både en spännande relationsroman och filosofisk dito där livets stora frågor diskuterades, men istället serveras läsaren en kletig sockerkaka med topping.

Ärligt talat var jag ganska skeptiskt inställd till boken. De där böckerna som ”alla älskar” brukar sällan älskas av mig, men så finns det härliga undantag, som till exempel Kärlekens historia av Nicole Krauss, One Day av David Nicholls och jag gillade ju faktiskt även Boktjuven av Markus Zusak, som ju faktiskt också är en rätt smetig pekoral, men som jag som sagt läste och älskade.

Annat jag ej klarar av är det svenska deckarundret  - inte någon faktiskt (av de jag läst ska tilläggas, har gett upp och kommer ej att slösa tid på fler svenska deckare), tål ej Dan Browns böcker - minns när Da Vinci-koden kom och "alla" älskade den ...  Jag har inte heller haft tålamod eller ork med Jonathan Franzen (alltså vad är det MED hans tegelstenar? klarar ej!) - som ju ända klassificeras som mer kvalitativ författare än nyss nämnde Brown. Här i salongen hade vi alla lite svårt för Sigrid Combüchens hyllade Spill, jag tyckte att den var ok, men inte fantastisk.

För att bara nämna några som "alla" älskar, men inte jag.

Men Jojo Moyes anses ju rätt så bra och som sagt - dessa berömda "alla" älskar ju Livet efter dig. Jag läste en annan Jojo Moyes redan i julas, den hette The Girl You Left Behind och var riktigt trevlig, på det där småputtriga engelska bestseller-sättet. Gav den till min mamma när jag hade läst ut den och hon älskade den. Så, jag tänkte att jag trots viss misstänksamhet faktiskt skulle kunna gilla Livet efter dig, inte minst eftersom flera bokbloggare jag gärna läser och hämtar tips ifrån kunde rekommendera den å det varmaste. Men nej. Den var inget för mig.

Grattis Sigrid Combüchen!

Årets Augustvinnare i den skönlitterära klassen blev inte helt oväntat Sigrid Combüchen för Spill: En damroman. Jag var som bekant inte överförtjust när vi läste den i salongen för ett tag sedan, men jag är inte den som är den utan skickar gärna ett stort grattis till årets vinnare!

Så var jag klar med Spill

Som jag reda nämnt flera gånger hade jag förfärligt höga förväntningar på Sigrid Combüchens Spill och kunde inte annat än att bli lite besviken . Tyvärr. Jag tror att jag får vänja mig av med att läsa recensioner innan jag läser romaner, för jag blir helt klart för påverkad.

Först och främst läste jag Mats Gellerfelts recension i SvD . Jag brukar ha ungefär samma åsikter som Mats Gellerfelt, vi verkar uppskatta samma saker när det gäller litteratur. Han tycker att Spill "är så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig". Det kan jag verkligen inte hålla med om. Formen är spännande, och nydanande får jag väl lov att kalla den med sina oavslutade meningar och stycken som fortsätter i nya stycken. Nu har jag inte närstuderat texten för att kunna komma med någon intelligent åsikt om var, när och varför som Combüchen använder just det greppet, men ärligt talat, så störde just det min läsning.

Både Gellerfelt och Martina Lowden i DN lägger i sina recensioner vikt vid att en figur i romanen råkar heta Sigrid Combüchen och att Hedda och Hedwig är ungefär samma personer, men ändå inte. För mig är det självklart att romanen är uppdiktad och det spelar det ingen som helst roll för min läsning att en figur i berättelsen råkar ha samma namn som författaren (det är ju inte ett helt ovanligt grepp heller). Det fascinerar mig inte. Spelar det någon roll? Nej. Det är fortfarande en roman. En roman som bland annat handlar om en författare som skriver en roman. Just metagreppet är förstås lite kul, men inte mer.

Jag njuter istället av berättelsen om Hedda - den delen av romanen som den uppdiktade författaren i en annan del av romanen skriver. Faktum är att jag tycker att det gott och väl kunde ha räckt med romanen om Hedda. Det hade inte gjort romanen sämre i mina ögon. Jag förstår lockelsen i att leka med alla dessa metanivåer, men jag tycker inte att det tillför den här berättelsen någonting. Tvärtom, jag tycker att breven från Hedwig är tråkiga och hastar förbi dem - lite för hastigt visar det sig, för när jag nu läser om Lowdens recension ser jag att missat det som även baksidestexten tar upp - nämligen att Hedwig protesterar mot att hennes liv kanske blev förspillt. Lowden väljer följande citat "Hedwig i breven inte kännas vid något alternativt liv, inget ”kunde ha”, inget ”tänk om...”. Hon är inget spill."

Jag tappade snabbt intresset för figurerna Combüchen och Hedwig Langmark. Är inte alls fångad av leken med identiteter - den griper inta tag i mig alls. Men Hedda tyckte jag om. Och håller med recensenterna i DN och SvD att 1930-talet är levande beskrivet (huruvida det stämmer eller inte är jag inte kunnig nog att bedöma). Så betyget blir ändå en stark trea från mig - kanske hade betyget blivit högre om jag inte låtit mig färgas av recensioner.

Tycker att Stefan Eklunds intervju med Sigrid Combüchen från i lördags var rolig läsning, där hon själv säger att hon undrade om "smörjan skulle bli antagen"

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen

Färdig med Spill

Jag har just lagt ifrån mig Spill av Sigrid Combüchen och är tudelad i mina känslor inför den. När vi träffades i salongen förra veckan hade de flesta av oss bara hunnit halvvägs, men vi var ganska eniga om att vi var lite besvikna. Till viss del berodde det säkert på att våra förväntningar varit skyhöga, men jag tror att medelbetyget efter läsningen så långt blev en trea.

Mitt största problem är att jag har svårt med alltför mycket detaljerat beskrivande som inte för berättelsen framåt. När allt står still i ett evigt nu, där varenda minsta liten sak ska beskrivas, vändas på, refereras till, ge upphov till långa associationer. Jag är fullt medveten om att det är en preferens hos mig och att det inte egentligen har att göra med om en bok är bra eller inte. Det är jag som inte uppskattar den tekniken. Likafullt blev det ett hinder för mig i läsandet av Spill. Jag hade också svårt för de olika berättelserna som vävdes in i varandra och ändå inte. Jga fick inte något grepp om de olika personerna - det fanns hela tiden en distans till dem.

Men Anna sa något på vår träff som jag fastnade vid. Vi pratade om en mycket lång redogörelse av träffar på internet vid en sökning på ett namn. Jag började läsa detta stycke om och om igen, men tappade hela tiden bort mig. Mest, tror jag, för att jag inte alls förstod vitsen med den, tills Anna sa att det finns något där med olika medier och vårt förhållande till dem - internet, filmen och så vidare. Så öppnade hon mina ögon för ett annat spår i romanen. Något som handlar om kommunikation i olika former. Det som sägs och inte sägs i familjer, mellan vänner och mellan älskande. Olika former av kommunikation - brevskrivande, film, internet, radio, socialt prat... och jag funderade mycket på det under andra hälften av Spill.

När jag nu lägger boken åt sidan gör jag det som sagt med blandade känslor. Inte minst en känsla av att det är något där som jag inte förstått. Så inser jag också att det som jag irriterade mig på i början av läsningen - att de olika personerna blev mig främmande trots alla långa detaljerade beskrivningar - inte finns där längre. De är alla högst levande figurer för mig nu och jag kommer att fortsätta fundera över deras olika öden ett tag till.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen

Gillar Sigrid C!

Medan "alla" andra är på bokmässan är jag hemma och läser i Sigrid Combüchens lovordade roman Spill. Jodå, den är bra, men om jag ska vara neggig går det ju inte att bli annat besviken när den höjts så till skyarna i pressen.

Jag har stött på några frågetecken som gör att jag inte får berättelsen att gå ihop. Jag hoppas och tror att Sigrid syr samman alla lösa trådar, men just nu är jag i ett läge där jag mest är frustrerad. Det jag undrar över är Heddas barndomshem. Vem bor där egentligen? Enligt brev från Hedwig till Sigrid är det själva Sigrid, som jag förstår det. Men enligt historien är det en fyrabarnsfamilj. Och det här med fotona. Har hon hittat dem på vinden (enligt brev) eller i en butik (enligt berättelsen. Detta måste vi noga diskutera när WOW ses nästa gång, vilket ju är redan nästa torsdag! Kanske har frågetecknen rätat ut sig tills dess av sig själva, men diskussionen kan vara intressant att ha i alla fall.

Hela den kommande helgen ska jag i alla fall ägna mig åt att läsa Spill!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen