Klapparna med böcker

Bland årets fina julklappar fanns två böcker - Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från maken och sonen och Cilla Naumanns Springa med åror från svärmor. Ett kort uppehåll... hade jag önskat mig och blev mycket glad när den låg i ett av paketen, Springa med åror var däremot en glad överraskning.  Jag hade också önskat mig Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och trodde först att det hade blivit fel när den låg i en av makens paket, men det visade sig att vi båda önskat oss den, så nu slåss vi lite om vem som ska få läsa först. Hittills har jag vunnit den striden och hunnit en bit in i historien. Jag tycker mycket om och är glad att vännerna i salongen valde den som årets julläsning. Jag har också börjat på Ett kort uppehåll... och tycker mycket om den också. Dessutom har jag läst ut Springa med åror som jag inte visste så mycket om, men nu när jag läst vill jag också ta mig an 62 dagar som vad jag förstår till viss del är samma historia/händelser fast berättad från barnens perspektiv. Mycket nyfiken på den. Jag tyckte nämligen att Springa med åror var en riktig pärla, men kände mig en smula övergiven när den tog slut. Jag ville veta mer, förstå mer och det inbillar jag mig att jag kommer att göra efter att ha läst 62 dagar, så det får bli ett av vårens projekt!

Andra vårprojekt är Jonas Gardells Sjukdomen (äntligen kommer del 2 i  trilogin Torka aldrig tårar utan handskar!) och Ian McEwans Sweet Tooth (jag har helt missat denna - hur är det ens möjligt?). Och de andra påbörjade romanerna som jag ännu inte avslutat såklart. Hyser gott hopp om att hinna läsa mycket de kommande lediga dagarna!

Jo, just det, den fina boken längst till höger, Shakespears A Midsummer Night's Dream, är inte alls någon bok utan en förtjusande liten handväska. Också den en klapp från den snälla mannen i mitt liv.

Läslusten

Det har gått trögt, så trögt, den senaste tiden med mitt läsande. Och därmed inget bokbloggande. Det har inte egentligen berott på att jag inte har haft något bra att läsa. Tvärtom. Men jag har saknat den där boken som jag nästan inte kan lägga ifrån mig. Jag läser ju alltid flera böcker samtidigt och jag har nu förstått att minst en av dem måste vara en sådan där bok som jag inte kan släppa. Den behövs för att driva läsningen av de andra på något vis. För några dagar sedan öppnade jag Joan Didions Blue Nights och vips var den där igen - läslusten. Nu ska jag jag ge mig i kast med Abraham Vergheses Cutting for stone och fortsätta med Sång till den storm som ska komma, samt all de andra påbörjade men icke avslutade böckerna. Äntligen!

Tröstar mig med Bodil Malmsten

Å vad det är synd om mig. Däckad av influensa sedan fyra dagar tillbaka. Har inte ens kunnat läsa. Idag vänder det – det känner jag på mig – åtminstone vad gäller läsningen. Mo Yan och Ximen Nao och hans sju liv ligger kvar på nattduksbordet, oöppnad. Han lär ligga kvar där. Kan inte förmå mig. Bläddrar förstrött i Jonas Karlssons första novellsamling, läser lite här och där, imponeras på nytt. Väljer istället en av Bodil Malmstens loggböcker, Kom och hälsa på mig om tusen år. Måste skaffa sådana där små post-its, känner jag, för jag vill markera var och varannan sida och vill inte anteckna i boken. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer att skaffa sådana där små post-its, utan istället anteckna på sidorna. Det är som det är.

Trots Andres Lokkos recension i SvD av Ximen Nao och hans sju liv som gav mig lite (med betoning på lite) lust att läsa den ändå, så hemfaller jag nog åt Cattis devis att livet är alldeles för kort för att slösas bort på att läsa böcker vi inte gillar (vill inte skriva dåliga böcker), när vi inte ens kommer att hinna med alla som vi vill läsa. Skäms dock lite, eftersom jag faktiskt lovade Anna-Karin att läsa den.

Förresten ställer jag in Mo Yan i bokhyllan, oöppnad, utan ont samvete, för vi har ju en ny bok att läsa i salongen! När vi höll årets sista salong förra lördagen (hemma hos Anna-Karin och hennes familj sombor ute på landet utanför Strängnäs, bara utflykten dit och eftermiddagen och kbällen där är värda en egen beskrivning som dock ej kommer att ges just här) bestämde vi och var helt och hållet överens om att läsa En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru till näsa tillfälle, som är den 17 januari.

Och om inte AdLibris tabbar sig så ska jag ha den hos mig denna vecka. till dess njuter jag av Bodil Malmsten.

Läser inte för tillfället

Det är fullständigt obegripligt och jag vet inte vad som hänt med mig, men för tillfället läser jag inte. Alls. Öppnar inte morgontidningen. Lägger intrssanta magasin åt sidan, trots att de dimper ner direkt i brevlådan. Jag har minst tjugo lovande böcker på nattduksbordet, men ingen av dem lockar mig.
Däremot surfar jag runt på e-bokhandlar och klickar i massor som jag VILL läsa. Men jag köper inget. Klickar i. Klickar bort. Stänger.

I förra veckan hämtade jag Ximen Nao och hans sju liv på mitt uthämtningsställe (här skulle jag kunna göra ett lååångt inlägg om idiotin att lägga ner postkontor för att istället låta småbutiker med ont om plats ta hand om försändelserna vilket i förlängningen gör att de inte klarar det och paketen istället hamnar någon helt annanstans, inte sällan LÄNGRE BORT än det ursprungliga postkontoret låg, men det ska jag inte göra för då blir jag bara arg). Sedan kom jag hem och lade den på nattduksbordet bland de andra böckerna som ligger där och är ignorerade av mig.

Mo Yan är i gott i sällskap där åtminstone. Nicole Krauss, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Horace Engdahl och Tomas Bannerhed ligger också där och väntar. Och jag ligger bredvid och väntar på att läslusten och orken ska återvända.

Strindbergsåret går mot sitt slut

Strindberg på Värmdö 1891. Foto: John Lundgren.
Bilden tillhör Strindbergsmuseet

Nog har jag tänkt en hel del på Strindberg det här året, som ju är Strindbergsår. 100 år efter gigantens död. Är det egentligen inte lite galet att man celebrerar ett dödsår förresten?

EN bok av Strindberg läste jag och det var här i salongen när vi tog oss an En dåres försvarstal. Annars inget Strindbergskt alls för min del.

Har ej deltagit i någon Strindbergsvandring, har icke hört någon Strindbergsföreläsning, har ej sett en endaste pjäs av eller om Strindberg och i somras struntade vi till och med i vår vanliga utflykt till Kymendö och promenad till skrivarstugan.

Dock var jag på Strindbergsmuseet - men det var i oktober FÖRRA ÅRET.

Just nu är jag inte alls intresserad av Strindberg utan väntar med spänning på att boken av Mo Yan som jag beställde den 12 oktober ska komma.

David reflekterar över Torka aldrig tårar ...

Det här inlägget är skrivet av salongsmedlemmen David (som tappat sina inloggningsuppgifter till bloggen):

Torka aldrig tårar utan handskar är omhuldad av lyrisk kritik. Det är boken värd. Ingen tvekan om det vill jag mena. Jonas Gardell vet hur en berättelse ska berättas. Det är helt enkelt briljant och lysande att lyckas att förmedla en så dramatisk och ohygglig skildring, som utöver sin gräslighet inte är fiktion utan verklighet, på ett så djupt mänskligt och kärleksfullt sätt.

Jag vill gärna sjunga med i hyllningskören, och kan inte annat än att sätta boken i handen på närmsta förbipasserande. Berättelsen bör läsas och bör tas del av. Som en del av allmänbildningen.

Emellertid har jag trots min lyriskhet några ”aber”.

Gardell är en berättare av Hollywoodkaraktär. Han bekräftar klichéer utan att generas. Han målar de onda med grova penseldrag, färgen består av beck. De goda är just goda. Änglar ställs mot demoner.

Landsortsskildring hand i hand med den strikt religiösa beskrivningen. Något slitet och något tröttsamt – kanske. Två miljöer som folk nog redan från början har ganska förutfattade meningar om. Inskränktheten i bruksort ska liksom gnuggas in, och den religiösa indoktrineringen ska med tydlighet inskärpas hos läsaren.

Jag känner hur Gardell vill ta mig i hand, peka och visa – här, här här! Titta, lukta, smaka.

 – ”Visst, visst, jag förstår Jonas” hör jag mig själv säga.

Låt mig ta ett exempel. Den vita älgen får närmast ett religiöst porträtt. Rasmus identifikation med denna älg behöver knappast beskrivas, men ändå tillägnas Rasmus igenkännande med älgen en hel sida. Alla förstår vi.

När då Gardell konstfullt och alldeles förträfflig låter oss sitta med i julfirandet, där vi liksom kan höra pendylens tickande, där modershjärtat illustreras så kraftfullt att hjärtslagen praktiskt taget får bladet att bukta ut och in. Gripande, fantastiskt!

Då dyker älgen upp i trädgården! När ondskan, personifierad i yrkeseleven och bruksortspersonligheten Erik, samtidigt flyger ut och skrämmer iväg denna symbol blir det väl ändå lite för mycket Hollywood. Ok vi hajar nu!

Vad finns mer att säga?

Mitt i illustrationen och berättandet kilas det in lite folkbildning. Passar kanske inte min smak helt och hållet. Men mina salongsvänner tyckte inte att detta stilistiska grepp fördärvade storyn. Så jag får knorra med gemener.

Men, som sagt – briljant Jonas. Du har återigen lyckats. Kanske bättre än någonsin!

pirr i magen inför morgondagen

Klockan 13.00 torsdag den 11 oktober öppnas de här

Nu är det spännande ... det är ju den tiden på året när nobelpristagaren i litteratur ska utses och det ska ske som i morgon, torsdag den 11 oktober.

Återigen lyckas vi i den litterära salongen Wind Up Women pricka in dagen när Horace, nej, jag menar Peter - hursomhelst den ständige sekreteraren och Akademien - tillkännager vem som ska få Nobelpriset i litteratur och därmed automatiskt bestämmer vilken författare som WOW läser gemensamt till nästa tillfälle, vilket brukar bli årets sista. Faktum är att det är mer än slump än ett medvetet val, fast det borde jag kanske inte avslöja ...

Men morgondagen är aktuell i lite eftersläpningssynpunkt  också. Och av ett helt annat skäl. Vi har ju läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och så plötsligt dök den upp som tv-serie som i måndags! Jag hade verkligen ingen aning, men tittade förstås. Liksom boken tyckte jag att tv-dramat var oerhört gripande. Ska inte gå in på det nu, eftersom vi ska diskutera boken i morgon i salongen och jag antar att det flesta andra salongsmedlemmarna precis som jag satt klistrade framför tv:n i måndags.

Sätt klockan nu, så ni inte missar tillkännagivandet!

Sorry Majgull, den här gången fick du inte till det.

Har precis läst ut Moderspassion, en bok jag köpte när den kom ut, men som så många andra har den blivit liggande på nattduksbordet. Men så började jag läsa i helgen. Välskrivet som alltid av Majgull Axelsson, men så besviken jag blev! 

Historien kretsar kring Minna, som ärvt sin mosters vägkrog. Förutom Minna finns några andra berättarröster, det är den avdankade skådespelerskan Marguerite, den ordkarge Tyrone och servitrisen Annette som jobbar hos Minna. Berättelsen rör sig fram och tillbaka från Minnas barndom och uppväxt, till ett nu där hon ligger medvetslös på Arvika sjukhus och vad som förorsakat det.

Vissa delar är riktigt bra och gripande, men det är så mycket som är totalt osannolikt och rentav konstigt. Och nu tänker jag inte på de suggestiva drömlika delarna där den så kallade kopparängeln figurerar, utan bara på vad och hur de olika personerna gör och tänker. Det som jag finner nästan mest osannolikt är att Minna ger en bild på Dean Martin till sin dotter och säger att det är ett foto på hennes pappa. Varför inte välja ett foto på någon totalt okänd istället? Att hon fabricerar lögnen är i sig inget konstigt, men att välja en världskändis? Och självklart spricker lögnbubblan, men ge oss läsare lite cred här. Vi klarar av mer intrikata och komplicerade skeenden.

Jag stör mig på hur Sofia blev till. Minna är A-student och pluggar på Handels i Stockholm, men känner sig så ensam att hon drar omkring i tunnelbanan på kvällarna. En kväll får hon syn på en man som hon följer efter och sätter sig mittemot på tunnelbanan och utan ett ord till varandra går de av tillsammans två stationer senare och går hem till honom. Samma sak upprepas en tid senare och Minna blir med barn.

Mot detta protesterar jag å det vildaste. Även om Minna är trasig inombords, ständigt söker efter sin pappas bekräftelse och har blivit utnyttjad i barndomen – hur kommer det sig att hon helt plötsligt följer med en person, nej tvingar sig på en främmande person, i just tunnelbanan? Varför går hon inte på studentpuben om hon känner sig ensam? Hänger med kompisar och fikar? Går ut på krogen?

Nästa protest handlar om beskrivningarna om Minna, hennes mamma och mormor och dotter som horor. ”Det går i arv” sägs det vid något tillfälle. Jaha. Men var de verkligen prostituerade? Jag uppfattar det inte så. Det kan hända att de stämplades som prostituerade, men det verkar de facto inte ha varit på det viset. Kanske en petitess, men det stör mig.

Porträttet av Sofia, Minnas dotter, är skickligt tecknat om avsikten är att få henne att verka vidrig. Det jag får veta om Sofia gör henne riktigt svår att tycka om, men å andra sidan är bilden flyktig. Och återigen en i mitt tycke osannolik historia. Jag undrar verkligen över utvecklingen ambitiös betygsprimadonna – lurad dotter – utmanande dans en kväll på mammas krog – doktorns älskarinna. Har inte alls svårt att förstå att näthat och utfrysning i skolan kan leda till självmord, men jag undrar över den avgörande punkten, KLIVET, från att ena dagen sitta och sura på sitt rum, till att nästa gå ner i mammas krog och dansa utmanande för ett gäng fulla karlar?

Mina olika exempel på saker som stör min läsning kanske är småpotatis, men den här romanen kryllar av den sortens småpotatisar, vilka skymmer en historia som hade kunnat bli både spännande och tankeväckande. Det är för många märkliga tillfälligheter och jag hade kunnat köpa dem om personerna varit mer trovärdiga. Men nu tror jag inte på något och blir bara irriterad. Och djupt och grymt besviken, inte minst eftersom jag av Majgull Axelsson fått flera riktigt stora läsupplevelser.

Lina Erkelius som skrev recension i GD menar att varken personer eller skammen/skulden som är genomgående tema gestaltas. Andra som recenserat är till exempel SvD, Expressen och DN.

Lyssnar ikapp ... och hyllar Lundströms bokradio

Vill bara berätta att jag nu lyssnat ikapp och har hört alla Lundströms bokradio. Phew.

Och så passar jag på att säga att jag tycker det är ett RIKTIGT BRA program. Favorit hittills: Program 2, diskussion med Carl Michael Edenborg och Jenny Jägerfeld om erotisk litteratur. I samma program var det också en intervju med Jeanette Winterson som är en favorit hos mig. Hennes debut, Det finns annan frukt än apelsiner, kom ut för 27 år sedan (!!!) och det var nog 27 år sedan jag läste den, men det finns scener ur den boken som jag fortfarande tänker på.  Måste definitivt läsa hennes senaste med den fantastiska titeln Varför vara lycklig när du kan vara normal? 

Blev dock inte alls sugen på 50 shades trots trevlig intervju med författarinnan. Vad som övertygade mig att inte, var omdömet från Jenny Jägerfeld. För jag var nog lite nyfiken innan. Tänkte att "jag kan ju läsa den på engelska för att öva språket" och som också föreslogs som anledning i programmet. "jag måste ha koll på vad hajpen kring den handlar om". Men jag tror att jag avstår helt enkelt och fortsätter med Axelssons Moderspassion istället som jag läser just nu.

Förresten måste jag framhålla en intervju till som jag banne mig ska spara och lyssna på igen -- och det är den med Linn Ullman ur det senaste programmet. Hon sa så många kloka saker. Dessutom tänker jag förstås hänga med i Bokcirkeln och läsa Den store Gatsby parallellt med P1-panelen under Marie Lundströms kompetenta ledning. 

OMG - Den store Gatsby i Bokcirkeln i P1!

Omslaget från förstautgåvan 1925

Tack vare bloggen Kafka på jobbet och inlägget om Lundströms bokradio och Den store Gatsby lär jag mig att Bokcirkeln nu inkorporerats i ovan nämnda program och att höstens bok blir just Den store Gatsby. STORT TACK för upplysningen!

Jag har inte hunnit med att lyssna på fler program av Lundströms bokradio än det allra första, men nu får jag lyssna ikapp hör jag. Jag som tidigare vågat kalla mig för den mest hängivne lyssnaren till Bokcirkeln i P1 - har inte bara hört alla program, jag sparar dessutom på favoritomgångar och läser inte sällan boken som väljs parallellt med panelen. Nu får jag ju skämmas som missat denna viktiga upplysning.

För övrigt var det Sunset Park av Paul Auster som fick följa med till Rivieran. och som av en händelse spelar just Den Store Gatsby en inte alls oviktig roll för den berättelsen. Mycket bra bok (och nu refererar jag till Sunset Park) som det kanske kommer ett blogginlägg om någon gång framöver.

Bokmässan

Kommer ni ihåg förra året, då jag läste jag om Bokmässan och önskade att jag var där? Och att nästa år, det vill säga i år, så skulle jag vara det. Men länge verkade det som att det inte skulle bli någon bokmässa i år heller och jag var lite ledsen över det. Sedan föll det sig så att jag råkade vara hos en av mina bästa vänner, tillika bibliotekarie, i Borås i helgen. Och banne mig - Bokmässa blev det! Jag kom, inte helt oväntat, hem igen med en betydligt tyngre resväska än när jag åkte, för nu innehöll den böcker till både mig, maken och barnet.

Förutom att titta på böcker, känna på böcker, bläddra i böcker och handla böcker hann jag också med att lyssna på en del författare. Det mesta helt oplanerat för att jag råkade gå förbi just som de var på scenen; Josefin Sundström, Jan Guillou och Karolina Ramqvist till exempel. Och Ebba Witt Brattström som samtalade med Helena von Zweigberk. Under lunchen satt jag med programmet och såg att Jonas Gardell skulle prata klockan 16, så det planerade jag in.

Nu blev det inte mer än en dag för oss på mässan, men vilken dag det var. Mest rörd blev jag när Gardell pratade, roligast var det att se så många barn med böcker och trevligast var det att stå och samtala med Helén Enqvist i Sekwas monter. Jag tror att jag måste göra om det här nästa år. Kanske med resten av Wind up Women!

Rivieran – här kommer jag!

Kanske får Justine Lévy följa med på resan.

Och jag förväntar mig sol, lagom temperatur, massor med lästid och inte minst god mat och dryck. 

Kommer inte packa med böcker hemifrån utan istället göra ett omsorgsfullt och grundligt besök i Pocket Shop på Arlanda. 

Lämpligt sällskap på resan skulle kunna vara Per Hagman, Françoise Sagan och Justine Lévy? Eller några helt andra. 

Vi får se. On verra.

Salongen sågs på Järnet för sista gången

I kväll hölls det litterär salong på restaurang Järnet för sista gången. Vi har varit restaurangen i Gamla Stan  - inte helt, men ganska trogna i alla år som vi har hållit på, men i kväll fick vi veta att de bytt ägare och det hjälpte oss att ta beslutet om att definitivt byta ställe.

Nå, det blir ett senare (kärt) problem att hitta nytt etablissemang för våra litterära träffar. I kväll sågs vi för första gången sedan sommaruppehållet och hade två böcker att diskutera: David Lagercrantz bok om Zlatan, samt En dåres försvarstal av August Strindberg.

Av oss fyra som hade möjlighet att delta i salongen i kväll hade tre inte läst Zlatan-boken, så David, som var den enda av oss som de facto hade gjort det fick göra en kort dragning. Sedan diskuterade vi Strindberg av hjärtans lust, både boken som sådan, Strindberg som person (oundvikligt) samt lite annan Strindbergiana.

Avslutningsvis bestämde vi nytt salongsdatum och bok: valet förr på Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Skam till sägandes har jag inte varit inne på bloggen på ett tag och hade missat att Cattis redan läst den! Vi andra hoppas att hon har den i färskt minne när vi ses i oktober.

Torka aldrig tårar utan handskar

Det ligger som alltid en hel hög med olästa böcker vid min säng och jag har ännu inte läst En dåres försvarstal (jag har  alltså gjort det tidigare, men det var länge sedan och nu ville jag läsa om den till nästa WOW-träff). Trots detta gick jag häromveckan helt resolut ut och köpte Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1 Kärleken. Och oj, vad glad jag är över det inköpet. Jag läste ut den i ett huj! Nu kommer jag på mig med att var och varannan dag vilja läsa fortsättningen. Enda problemet är ju såklart att nästa del kommer först till våren 2013 och sista delen hösten 2013. Hur ska jag kunna vänta så länge?

Precis som förra gången ...

... kan jag inte lägga ifrån mig Cirkeln och Eld. De ärÄNNU bättre nu andra genomläsningen. och som redan sagt och skrivet - jag upptäcker flera referenser som syftar framåt och som helt plötsligt får en annan, djupare betydelse. SÅ BRA!

Multitaskar - läser fem böcker samtidigt och lyssnar på en

Två av alla håller-på-med-böcker

Efter att ha hört Sara Bergmark Elfgren först sommarprata och sedan bli intervjuad i min nya favorit poddcast, Värvet, fick jag en oemotståndlig lust att läsa om Cirkeln och Eld. Sagt och gjort. Jag började på Cirkeln igår och trots att jag bemödar mig om att läsa lååååångsamt har jag snart läst ut den. Jag ville upptäcka de saker som författarna planterar i första boken och som får sin förklaring eller djupare mening senare. Sara Bergmark Elfgren berättade en hel del om hennes och hennes medförfattares MAts Strandbergs arbetssätt och jag tyckte att det var spännande just med de där små detaljerna som man som läsare kanske inte lägger märke till vid en första läsning men som får en helt annan innebörd vid omläsning. Och ja, jag har upptäckt en hel del, såväl mindre som större saker och skeenden som säger mig något helt annat nu andra gången jag läser boken. Är säker på att det finns mer, och jaghar redan bestämt mig för att läsa om dem en tredje gång inför att den sista delen i trilogin ska komma ut hösten 2013.

I salongen läser vi ju David Lagercrantz bok om Zlatan samt Strindbergs En dåres försvarstal. Är inte klar med vare sig den ena eller den andra, men planerar att bli det absolut senast till den 6 september när vi håller höstens första litterära salong i Wind Up Women!

Samtidigt plockade jag upp Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet häromdagen. Var på väg till stranden och behövde strandläsningsbok och då blev det den.

I väskan har jag Bonjour Tristesse av Francoise Sagan som jag köpte bara häromveckan. HAr dock ej läst något annat än förordet ännu. Och nedladdat på mobilen finns Torgny Lindgrens Minnen, som jag lyssnar på när jag ska springa långt.

Trot eller ej, men jag håller isär dem allihopa!

Glömde ju bilden!

Jag glömde ju bilden till förra inlägget, vilket gjorde att det blev rätt tamt. Här är den, den snygga nya pocketutgåvan:

Bonjour Tristesse

Var förbi en pocketshop igår och hittade den här snygga ny-designade pocketutgåvan av Bonjour Tristesse. En typisk måste-ha.

Tagen av Snöängel

Den var så bra! Snöängel av Anna-Karin Palm. Sommaren bästa läsupplevelse, hittills. Lovar ett längre inlägg om varför, snart. 

Betar av semesterläsningshögen … Kyssa sammet utläst.

Till slut blev jag ju klar med Drömbokhandeln och satte därefter tänderna i Kyssa sammet av Sarah Waters. Det är Sarah Waters debutroman, som kom 1998, men på svenska först 2004. Den blev snabbt lev omåttligt populär och enligt baksidestexten har den ”numera kultstatus och räknas som en modern klassiker”. Nu ska jag inte ge mig in på vad som kännetecknar vare sig kultstatus eller modern klassiker, så om Kyssa sammet kvalar in under den beskrivningen ska jag låta vara osagt. Däremot kan jag säga att jag tyckte mycket om den och att den under två-tre dagar utgjort den perfekta semesterläsningen: snabbt, lätt, spännande, men utan speciellt avancarad handling.

Av Sarah Waters har jag tidigare läst Nattvakten, som utspelar sig under andra världskriget i London. Det är en bok som jag faktiskt tänker på ganska ofta, märkligt nog, för jag tyckte inte att den var jättebra. Enligt ett blogginlägg jag skrev när jag precis börjat läsa den tyckte jag i och för sig att Sarah Waters var ”en trevlig bekantskap”, men själva historien grep aldrig tag i mig och det gick långsamt att läsa. Däremot var jag förtjust i personerna och tyckte att de var väl gestaltade. Riktigt intressant är skildringen av homosexuellas situation och särskilt lesbiska kvinnors.

Kyssa sammet är en historisk roman och utspelar sig på slutet av 1800-talet, också i London. Även här står kvinnor och kvinnors situation i fokus. Det handlar också här om lesbisk kärlek och vad det kan innebära i det viktorianska England. Jag funderar lite över hur pass mycket Sarah Waters fiktion kan stämma med verkligheten. Hur har hon bedrivit sin research? Vad kan det finnas för dokument om homosexuella kvinnors situation på 1880-talet? Jag betvivlar inte att skildringarna kan äga sin riktighet: Sarah Waters har skrivit en avhandling i engelsk litteratur om lesbisk historisk fiktion!

Kyssa sammet (vars engelska titel är Tipping the Velvet) har kritiserats för att inte karaktärerna gestaltas ordentligt, för att inte vara tillräckligt erotisk, för att vara alltför pastischartad för att bli spännande och angelägen. Men jag håller inte med. Jag tycker att den är spännande, rolig och på sina håll så explicit i sexskildringarna att jag rodnar under läsningen ...  Sarah Waters lyckas hålla mitt intresse vid liv boken igenom (även om jag snabbläser vissa avsnitt, det ska erkännas) och jag tyckeratt hon är fenomenal på att måla upp ett London i slutet av 1800-talet. Jag ser precis hur staden ser ut, känner lukterna, hör vagnsgnissel och vardagsprat på gatorna, känner spänningen och lockelsen från teatrarna.

Som debut betraktad tycker jag att Kyssa sammet får betyget Väl godkänd. Och som sagt, perfekt lat sommarläsning bjöd den på!

Nu har jag gett mig i kast med nästa bok i högen: Bumerang av Tatiana de Rosnay. Prognos: Lovande.

Drömbokhandeln förblir en dröm

Nu har jag läst ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé, utgiven på trevliga Sekwa förlag, ett förlag som säkert skulle kunna kvala in som leverantör till en bokhandel med urvalsprinciper likt Au Bon Roman, som Drömbokhandeln handlar om (och varifrån jag hämtade bilden, tack tack).

Mina förväntningar på Drömbokhandeln var höga. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Återigen drabbades jag och mitt läsande av den vanliga konflikten: höga förväntningar och du kan inte annat än att bli besviken.

Historien är på ett sätt enkel: Två litteraturälskare – Ivan och Francesca – startar en bokhandel i Paris som för enbart goda romaner. Det som kännetecknar en god roman enligt dem är i mångt och mycket klassikerna, men det finns även nyare litteratur i sortimentet som väljs ut av en oberoende en panel bestående av åtta personer, alla författare, vars verk Van och Francesca tycker om.

Att bokhandeln över huvud taget går att starta beror på att Francesca har pengar, både genom arv och affärer och hon går in med hela startkapitalet och Au Bon Roman kan öppna på Rue Dupuytren i S:t Germain.

Efter en succéartad start börjar bokhandel få problem – det finns många i bok-, förlags- och litteraturvärlden i Frankrike som inte kan tåla att Au Bon Roman kan finnas till och att den går bra.

Jag förstår inte riktigt det provocerande i det, men det kanhända att den franska marknaden ser annorlunda ut än den svenska, även om jag naturligtvis fattar att det är en stor dos ironi i berättelsen liksom kängor åt den franska litterturetablissemanget. Hur stora dessa kängor är och åt vilket håll de sparkar kan jag dock inte bedöma, där brister min egen kunskap om den franska kontexten.

Jag nickar medhållande när jag läser Mats Gellerfelts recension i SvD, där han bland annat skriver:

"Ändå har jag svårt att dela författarens pessimism. Det ges ju ut enormt många kvalitetsböcker – går man in i en av de riktiga bokhandlarna i Paris möts man av ett förbluffande utbud, även av mycket smal litteratur (plus drivor av svenska deckare). Nog är vi bokmalar tillräckligt många för att såväl boken som bokhandeln ska överleva?"

Förutom småsinta attacker mot bokhandeln i pressen och på nätet är det tre ur den hemliga panelen som väljer ut bokhandelns sortiment som blir utsatta för våld, till och med mordförsök. Hela historien är uppbyggd likt en deckare och berättelsen börjar med de tre angreppen. Men tyvärr blir det aldrig spännande och när upplösningen kommer, så känns den trist och urvattnad. Jag avslutar min läsning med ett stort Jaha?

Berättelsen gör det svårt för sig på många sätt. För det första: berättarperspektivet. Vem berättar? Det är en historia i tredje person, tills plötsligt ett ”mig” hoppar fram på sidan 47, men bara i en mening: ”Armel lade ordvalet på minnet, och det var han som upprepade det för mig senare.” (min kursiv). Vad är detta? Tittar berättare fram? Vem är det?

Så småningom börjar jag fatta mina misstankar om vem det är som är jaget, men hen tittar fram så sällan att jag hinner glömma bort att hen finns. Mycket irriterande, jag blir störd i läsningen. Det tillför absolut ingenting, utan är bara förvirrande.

Något annat som gör läsningen krånglig är kommittén som består av åtta medlemmar, varav alltså tre blir attackerade i bokens början. Jag har väldigt svårt att hänga med i vem som är vem, för de har inte bara sina vanliga namn, utan dessutom varsin pseudonym. Först senare får man en ordentlig redogörelse för vem som heter vad. Jag läser om de tre första kapitlen flera gånger för att försöka få grepp om vad som händer egentligen och vem det drabbar.

Bloggaren Bokmalen är inte heller överförtjust, men av helt andra anledningar än och stör sig på "namedropping och ströandet av titlar". Även Bleublancrouge stör sig på titel-name-droppingen. 

En tredje sak som stör mig är en av huvudpersonerna. Ivan, kallad Van. Jag tycker inte om honom. Han intresserar mig inte alls. Jag försöker tycka om honom, men det går inte. Francesca antyder att hon är förälskad i honom. Varför då? Han är för löst tecknad i kanterna för att jag ska få någon klar bild av honom. Han verkar inte otrevlig, nej då, men inte heller särskilt trevlig. Anonym, trots att han är en av huvudpersonerna. Han ska framstå som en intellektuell autodidakt bokälskare, men för mig är det ett intryck som överskuggar allt annat med honom: Han är gubbsjuk. Och jag kan inte förstå över huvud taget hur Anis till slut faller till föga för hans enträgna uppvaktning. Jag vill ropa till henne: NEJ! låt bli! Fortsätt håll dig på din kant!

Däremot tycker jag mycket om Francesca och även om Anis och Oscar som arbetar i bokhandeln. Trots att det handlar mindre om dem än om Van, lyckas författaren förmedla mer levande bilder av dem än av honom. Det finns en hel del annat som jag gillar också. Bokhandeln Au Bon Roman är verkligen en drömbokhandel, i stort sett som den boklåda jag själv har i mina drömmar. Och den delen i berättelsen som handlar om hur Francesca och Van bygger upp bokhandeln, deras samtal om goda romaner med varandra och andra, hur de väljer ut panelen och deras möten med dem är den delen i romanen som jag uppskattar och tycker om. Det är mumma för en litteratur- och bokälskande frankofil som jag själv.

Några andra som läst och tyckt: 

Mats Gellerfelt i SvD

Kåkå Olsen i Litteraturmagazinet
Bokmalen
Bokmania
Bleublancrouge