AGT

Americas Got Talent alltså. Det är verkligen inget program som jag saknar under året. Jag tänker liksom inte att "ooo, nu börjar det ÄNTLIGEN! som jag har väntat!"

Ändå brukar det bli så att jag ser vartenda program. Jag vet inte riktigt hur det går till, men så sitter jag där i slutet av sommaren och ser på finalen med bultande hjärta och känner till varenda hjärtslitande historia som tagit människor till detta program. För så är det. Alla som kommer med till finalen har haft ett jäkla slit i livet. Som vi alla haft. Mänskligt. Rått. 

Här under ser ni några av mina favoriter i år. Trots att jag jobbar med småbarn så tycker jag att tjejen i mitten är så himla söt. För mig krävs det mycket att säga nåt sånt. När man är omgiven av barn dag ut och dag in är det svårt att bli imponerad av söthet och spunk. Ni fattar. Arbetsskada. 

Och första komikern? Gillar ni inte henne så kan ni sluta läsa nu.

Maja minsann

I morse när vi åkte till jobbet/skolan satt den här fräcka lappen i vår hiss:

Ja men precis. Marijuanarök minsann! Who knew?! Grannar som röker på. Helt vanligt här måste jag erkänna.

Lite fräckare var när vi kom hem efter jobbet och mötte en äldre kvinnlig granne, säkert 75 bast eller nåt. Hon läser på lappen och skrattar till lite och säger lite pillimariskt:

- I wish I knew which neighbor smokes so I can stand outside and smell some!

Helt otippat kom den kommentaren! Det livade upp efter en lång dag på jobbet måste erkännas...

Pippi på affärer

Man vet aldrig vad man ska träffa på när man går på stan här. I torsdags när jag och H hämtade N från sommarlägret passade vi på att gå in på en mataffär för att köpa vatten och mellis. Plötsligt knuffar N till mig och jag undrar givetvis varför. Hon pekar till vänster om mig där en papegoja sitter på en mans rullator. Ja men varför inte liksom? H blir superintresserad och vill kika. Mannen med papegojan märker så klart vårt intresse och erbjuder oss att klappa Coco som fågeln hette. Vi får en hel historia om fåglar och uppfostran. Dessutom var Coco en riktig tjejtjusare och ville sitta på min arm en stund. Jag blev riktigt uppvaktad med busvissling och allt! När Coco sen skulle vidare ville han inte riktigt lämna min arm utan fick övertalas lite innan han motvilligt släppte och gick tillbaka till sin ägare.
Som sagt. Vatten, mellis. Och så nästan en papegoja. Only in NY!

I am back!

Jag ser att det nästan var ett år sedan som jag skrev senast...För att vara ärlig så har jag inte riktigt haft lust att skriva. Eller tid. Och så finns ju det där Instagrammet och hökar i bakgrunden. Som är så lätt att klicka in lite text på och så bilder. Numera har jag ju ingen laptop, utan en stationär dator. Mitt i vardagsrummet. Två barn. Och ett jobb med en megapendling. Och också en autoimmun sjukdom som jag alltid kämpar med. Ni fattar, det finns liksom ingen tid att sitta vid en dator och skriva. Egentligen. Men så känner jag det där tryckande behovet att skriva mer än 30 ord på rad. Ord som vill komma ut och skrivas ned. Saker som händer som vill delas. Och det måste man ju bara skriva ned. Att skriva varje dag kommer att vara omöjligt. Men kanske kanske att jag kan få till tre eller till och med fyra inlägg per vecka? Vore inte det nåt eller? Jag har saknat detta och jag har saknat er!
Kanske kanske blir det också istället inlägg på engelska. Det är ju mitt arbetsspråk numera, men känns ändå lite kymigt att skriva på. Det kommer ju att innebära lite stavfel ibland, grammatiska misstag och mindre beskrivande språk...eller? Vi får la se!
I alla fall. SKÅL! Och Välkomna tillbaka!