Måsar, sprutor och italienska smaker

Då var det torsdag igen. Som vanligt var ett återbesök på sjukhuset inbokat. Maken jobbade men pojkarna och jag åkte in till stan till klockan ett. Det var dags för den andra sprutan i den sjätte kuren. Den går ganska fort att injicera. Sen fick jag en massa tider inbokade. Så nu vet jag lite vad som ska hända framöver. Vi fick vänta en stund på läkaren som ville prata med mig. Medan vi väntade spanade vi ut genom fönstret och sonen upptäckte en fiskmås som låg på ägg på taket en bit bort. Där hade den bra utsikt.

Det kan vara lite tröttsamt att vänta, men till slut kom läkaren. Jag fick skriva på lite papper inför transplantationen av stamceller. Nu är det ju på gång. I måndags fick jag en kallelse till Jönköping. Jag ska läggas in fredag 15 juni för mobilisering av stamcellerna. Jag får sprutor som ska stimulera produktionen av stamceller och se till så att de kommer ut i blodet. Förmodligen kommer jag hem dagen efter. Tio dagar senare ska jag till Linköping för skörd av stamcellerna. Då ska de plocka ut dessa ur blodet. Det kan ta två till tre dagar beroende på hur mycket de får ut vid första försöket. Det kanske krävs två försök för att kunna spara stamceller så att det räcker till två transplantationer. Efter det ska jag få en behandlingskur till av samma sort som jag har nu innan det blir dags för de starkare cellgifterna. Någon gång i slutet av augusti eller början av september ska jag sedan få tillbaka mina stamceller. Nu vet jag att planerna kan ändras. De kanske upptäcker något vid nån provtagning som gör att de måste skjuta på behandlingen, men det känns bra att ha en preliminär plan i alla fall.

Efter sjukhusbesöket passde vi på att äta lunch på stan. Jag hade sett att det pågick en italiensk matmarknad på Flanaden så vi åkte dit. Där fanns flera stånd med mat men också lite andra varor. Man kunde köpa blommor, smycken och stråhattar. Men mest var det mat som serverades. Det fanns korvar, ostar, sötsaker med mera.Kaffe fanns förstås också.

Vi ville ha något att äta på platsen. Man kunde köpa med hem också, men vi bestämde oss för att sätta oss vid ett av borden, när det blev några stolar lediga. Det fanns fyra olika stånd där man kunde välja olika rätter: pizza, pasta, risotto och italiensk streetfood. Det sista bestod av bröd med fyllning eller risbollar. Till risotton kunde man få kyckling. Pastan serverades med olika smaksättningar. De flesta var vegetariska.

Vi valde olika rätter alla tre. Jag tog en pizzabit med prosciutto och spenat. En av sönerna tog risotto med kyckling i vitt vin. De smakade bra båda rätterna och vi blev mätta.

Den andre sonen valde pasta med bacon och parmesan. Den smakade mycket parmesan men var god. Till rätterna var det kolsyrade drycker som serverades. Jag tror inte det fanns tillstånd att servera några italienska viner. På marknaden var det kontanter som gällde. Annars försvinner ju dessa mer och mer. Tur det finns automater i närheten. Priserna var humana.

Ganska mycket folk passerade förbi och många handlade. En del tog med hem, andra satte sig och åt på platsen. Mitt emot oss satte sig en pappa med två små barn för att äta pizza. Han tyckte väl att det var ett bra sätt att ge dem lunch. De åt med god aptit. Det gjorde vi också.

Lite efterrätt måste vi ju ha också. Det fanns gelato, den iskalla italienska glassen i olika smaker. Vi tog varsin våffla med en kula. Mer orkade vi inte med. Jag tog citronsmak, de andra prövade mango och mörkchoklad. Vi blev alla nöjda med våra val. Sen var vi mätta och kunde fortsätta. Vi tog bilen upp till nästa parkeringsplats för att jag skulle slippa gå så långt. Jag ville in på bokhandeln och kika lite. Om det behövdes kontanter på marknaden så slipper man det numera i parkeringsautomaterna. Nu har man infört SMS-parkering i stan. Det är smidigt bara man inte glömmer att avsluta innan man åker hem. Nej, vi kom ihåg. Annars kunde det blivit dyrt.

Sen kom vi hem till en skällande hund som väl kände sig ensam och övergiven. Det var gott att komma hem och vila ett tag. Det kom lite regnstänk på hemvägen och senare regnade det rejält i byn. Parabolen hade svårt att få tag på signalerna från satelliterna. Vi får hoppas att de snart är klara att gräva ner lite fiberkabel i byn så vi slipper dessa tråkiga avbrott.

För ett par dagar sedan hittade sonen årets första kantareller. Jag brukar kunna plocka de första veckan innan midsommar, men i år har jag inte varit så långt upp i skogen. Jag kunde förstås tagit bilen dit men sonen hittade några när han var ute på promenad. Ikväll stekte han dem till kvällsmat. Det var tur att det bara var han och jag som gillar svamp i familjen för anmars hade det inte blivit så många till oss var. De andra nöjde sig med toast fylld med ost, skinka och ananas. Det var gott det också.

Imorgon är det ny månad. Vi går in i juli månad och halva året är redan passerat. Det är dags att försöka knåpa ihop några nya mystar för de kommande månaderna och lägga ut några burkar som jag kan publicera längre fram. Det är ett av mina mål att bli klar med innan jag ska läggas in. Jag hade ett annat mål också, men det klarade jag av tidigare i veckan. Jag sorterade in alla kläder i skåp och lådor. Innan har jag inte riktigt orkat göra det. Nu ser det lite trevligare ut på sovrummet. Men imorgon ska jag ut på lite trevligheter med Anna-Lena. Då hoppas jag att vi kan komma iväg på en liten runda, fast de har lovat lite regnskurar. Det får väl inte hindra oss om det nu inte blir åska och störtregn. Det kan ju bli sol också. Vädret kan man aldrig lita helt på.

"Det kan inte hända här"

Så trodde vi i alla fall. Det kan inte hända här, inte i Sverige. Så fel vi hade. Det är inte bara i det vapentäta USA som det vansinniga våldet plötsligt kan drabba ett helt samhälle. Det kan hända överallt. Det händer överallt. Det känns bara så mycket värre när det drabbar unga, oskyldiga människor. Det kanske känns extra svårt för oss som jobbar i skolans värld eftersom det hände där. I skolan ska alla få känna sig trygga. Det jobbar vi på hela tiden. Men vi kan aldrig skydda oss helt från dem som drivs av hatet och bara vill skada.

Det finns ingen mening med detta som hänt i Trollhättan idag. Jag tror inte att allting som händer har en mening. Men allt som händer kan få den mening vi ger det. Om vi låter denna händelse elda på vårt hat, vår inskränkthet, vår fruktan för det okända, vår främlingsfientlighet, ja, alla negativa tankar vi har, så kommer det att påverka inte bara oss själva utan också vår omgivning på ett destruktivt sätt. Men om vi i stället söker tröst där vi kan finna den, inom oss själva, hos varandra, hos Gud, så kan vi vända det negativa till något positivt. Själva händelsen kan aldrig bli positiv, men konsekvenserna kan det. Det kan komma något gott ur det som var menat att skada men bara om vi går samman och handlar i medmänsklighet och kärlek. Vi får aldrig låta det negativa vinna. Vi måste alltid stå upp mot det destruktiva. Det är bara då vi kan förändra och göra någon skillnad.

Ända sedan jag på lunchrasten kolade i mobilen vad som hänt i världen och läste om skolattacken i Trollhättan, har det funnits sorg inom mig och tårarna har inte varit så långt borta. Ändå måste livet fortsätta. Jag måste möta mina egna elever, gå ut med hunden, träffa kollegorna i mattelyftet och handla mat på vägen hem. Våra liv fortsätter ändå. Men ikväll var det många som stannade upp, tände ett ljus och tänkte på alla som drabbats. Jag var en av dem som följde uppmaningarna på Facebook. Det fanns de som undrade vad det gjorde för nytta att tända ett ljus. Nej, det är inte ljuset i sig utan viljan att delta i människors sorg, viljan att dela och förmågan att känna empati som gör skillnaden. Den kan vi visa genom att tillsammans med så många andra tända ett litet ljus för att sprida värme omkring oss i en kall och hård värld.

Jag tror att Nelson Mandela hade rätt i att ingen föds med hat. Det är något vi lär oss. Om vi kan lära oss att hata, kan vi också lära oss att älska. Ibland tror jag att vi ser på kärlek som en känsla som drabbar oss, men jag tror att kärlek är något som man kan utveckla, något som man kan lära sig. Det är inte i första hand en känsla utan ett aktivt handlande. Genom att visa kärlek, lär vi oss vad kärlek är, lär vi oss att älska. Som Johannes skriver i sitt första brev: "Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." Att visa lite medkänsla, kostar så lite och ger så mycket tillbaka. Därför tänder jag ett ljus och ber en bön ikväll.

Polen, dag 3 - Auschwitz

Dag tre började med frukost på hotellet och sedan snabbt iväg innan parkeringsvakterna hann sätta någon bot på rutan. Vi hade ca 23 mil att köra så det blev några små stopp längs vägen.

Toalettbesök kan vara en bra anledning att stanna. Det var inte jag som behövde den pausen så därför rusade jag iväg för att logga en burk under tiden. Den fanns på andra sidan motorvägen, men som tur var fanns en trappa och en bro över vägen.

Den var inte så svår att hitta. Med ledtråden i minnet såg jag den redan på lite håll. Det var den första Lock&Lock-burken i Polen, men alla burkar är ganska små. Cachen hette A4 MOP Oleśnica Mała. MOP betyder antagligen rastplats för det stod på skyltarna vid avfarterna till rastplatserna.

GPS:en var bra att ha, men det var ju svårare att överblicka kartan på större områden i den. Så vi hade inhandlat en polsk vägkarta för att göra det lite lättare. Men GPS:en har ju en fördel. Den visar var man är. Det är inte alltid så lätt att veta på en karta.

Vi fick verkligen uppleva det polska landskapet från bilen. Stora slätter med enorma fält bredde ut sig. Skördetröskorna var i gång med att tröska säden. Majsen frodades. Här fanns en av Europas kornbodar förstod vi. Längre söderut blev landskapet lite mer kuperat. Vi såg låga berg vid horisonten västerut i gränstrakterna mellan Polen, Tyskland och Tjeckien.

Fikastopp var det förstås också nödvändigt att göra. McDonald´s har sitt MacCafé coch där hamnade vi. Hemma är det ju bara ett litet glasskåp med kanelbullar och muffins, men här var det en egen avdelning med riktiga bakverk och olika sorters kaffe. Vi provade äppelpajen, jordgubbstårtan och körsbärskakan. Riktigt goda allihopa.

Sen rusade jag över till andra sidan motorvägen, men här var det en tunnel att ta sig under vägen genom. Geocachen fanns utanför rastplatsens område, men jag hittade en grind som var öppen och en väg att traska på. Vid vägkanten växte dessa blommor. De var vanliga längs vägarna liksom den blå cikorian.

Inte heller den här gömman var svår att hitta. MOP Kozłów / MM021 var namet som ju antyder att den finns vid en rastplats. Man använder barkbitar, pinnar och stenar för att dölja cacher även i Polen.

När jag kom tillbaka, väntade de andra på mig vid tunnelns början. Sen fortsatte färden mot sydost. Mil efter mil försvann. Vår gamla SAAB slukade stadigt milen och bensinen, men vi låg ibland bakom lastbilar för att spara bränsle. Det brukar funka ganska bra och då drar den inte så mycket. Den är trots allt betydligt bekvämare att åka i än min lilla Skoda Fabia.

En del sträckor på motorvägen krävde de betalning för. Vi fick köra igenom betalstationen och fick en biljett som vi lämnade vid andra änden, när vi körde av. Det var inte så dyrt och det går betydligt fortare att köra motorvägen än de mindre vägarna bredvid.

Strax efter två var vi framme vid dagens och resans huvudmål, Auschwitz eller på polka Oświęcim. Det var tyskarna som ändrade det polska namet till Auschwitz. Vi köpte biljetter till den guidade visningen på engelska. Det fanns gruppturer på engelska varje halvtimme, men det var många i kön så vi fick biljetter till klockan tre. Därför fick vi ta en paus en stund och vänta på vår tur.

Vi slussades in i ett hus och fick en mottagare att hänga runt halsen och hörlurar så att vi kunde höra vår guide. Det var många grupper och vi hamnade i en av två engelskspråkiga grupper. Sen fördes vi in på området och fick passera den berömda porten med texten "Arbeit macht frei".

Auschwitz var väl inhägnat med dubbla rader av elektrifierade taggtrådsstängsel. Mellan dem var flera meter med grus. Det gick inte att klättra över. Det gick inte gräva sig under heller, berättade guiden.

Vi hade en bra guide som berättade mycket intressant om platsen. Hon var lätt att förstå även om hon bröt på polska. Viktiga saker upprepade hon så man hängde med utan problem.Vi var en blandad grupp med flera nationaliteter, indier, kineser, kanadensare, svenskar med flera.

Det första koncentrationslägret i Auschwitz skapades 1940 för att bedriva terror mot och utrota polacker framför allt politiska fångar. Så smånimgom användes lägret även för människor från andra länder i Europa. Det var huvudsakligen judar men också sovjetiska krigsfångar och zigenare. Här fanns redan militärkaserner som stod tomma. Dessutom var Auschwitz centralt beläget med bra kommunikationer eftersom det var en viktig järnvägsknut.

Detta läger blev moderläger för flera andra koncentrationsläger bl a Birkenau som vi också fick besöka på rundturen, men det kom senare på programmet.

I genomsnitt befanns sig 13 000 till 16 000 fångar i lägret. Det hade funnits 20 byggnader på platsen och vi fick besöka flera av dem där man gjort utställningar om olika saker. Auschwitz blev tidigt efter kriget ett museum för att visa världen vad som hänt här för att det inte skulle upprepas men den förhoppningen gick om intet. Fortfarande förekommer väl koncentrationsläger i olika former.

Människor sorterades ut och skickades antingen till arbete eller till döden. Det var få som arbetade, de flesta hamnade i gaskamrarna. Kvinnor, barn och handikappade hade inte en chans. Alla ägodelar man fört med sig sorterades av andra fångar. Det fanns berg av glasögon, skor och kläder. Man rakade av håret på kvinnorna och använde det till att väva tyg av.

I det här rummet fanns ett berg av väskor som fångarna i de sista transporterna haft med sig. Guiden berättade att en överlevande som varit på besök känt igen sin egen väska här.

Idag fanns lite träd och gräsplättar mellan husen, men det fanns det inte då. Allt var grus och lera som säkert var en enda välling när det regnade.

De första polska fångarna fotograferades och idag hänger deras foton i en lång korridor i ett av husen. Ingen av dem överlevde. Guiden berättade att en gång hade en besökare bett om att få ett av fotona på en av kvinnorna. Det var hans mammas foto och han hade inget minne av henne. Han fick en kopia med sig hem.

I sovsalarna var det tredubbla våningssängar där man sov tre i varje säng. Det var trångt och det fanns inget utrymme för privatlivet. Föreståndarna hade egna utrymmen. Det var de som höll ordning på de andra. Vi fick även se sanitetsutrymmena men de fick fångarna bara besöka två gånger om dagen, morgon och kväll.

Området var välbevakat av vakter. Det fanns förstås skyltar överallt. Enda chansen att fly var nog när de jobbade utanför området. Men om någon flydde, blev många andra straffade.

Här avrättades många människor mot den här väggen genom arkebusering. Det fanns en del blommor på platsen säkert lämnade av anhöriga till dem som avrättades här.

Det var ett mäktigt ställe och mycket att ta in. Man blev verkligen påverkad av det man fick höra och se. Det är väl också det som är meningen med detta museum.

Vi fördes runt i lagom takt men  det var en hel del att gå och vägen var lite knagglig. Många grupper på olika språk möttes här och där. Ibland fick vi vänta några minuter medan andra grupper passerade.

Framför den här byggnaden var det uppställning för fångarna. Här kunde de få stå många timmar i både kyla och hetta. När man kom hit tilldelades man kläder och skor som kanske tillhört någon som inte levde längre. De tvättades inte utan överlämnades till nästa brukare. Många dog av kyla och sjukdomar. Råttorna sprang runt bland de tätt packade människorna. Det var nog ett under om man överlevde länge här.

Vakterna stod skyddade i denna vaktkur medan fångarna stod uppställda timme efter timme utsatta för väder och vind. Det fanns också tortyravdelningar och straffceller där fångar fick svälta ihjäl eller kvävas av syrebrist. Trots dessa svåra levnadsvillkor, ständig terror och hotelser så fanns det en konspiratorisk verksamhet i lägret som hade kontakt med motståndsrörelsen genom lokalbefolkningen.

Det sista stället vi besökte i Auschwitz var gaskamrarna och krematoriet. De låg utanför det egentliga lägerinhägnaden. Här fanns det kvar så att vi kunde uppleva det. Hit fördes hundratals människor åt gången till vad de trodde var duschutrymmen.

I taket fanns hål där man släppte ned burkar med cyklongas. Det var en mäktig känsla att stå där under hålet och veta att så många har dött i den här gaskammaren. Vi kunde gå vidare tillbaka ut i solen, men det kunde inte de.

Det fanns en hel hög med burkar kvar i en monter. De hade innehållit cyklongasen som dödade så många.

I krematoriet eldade man upp 350 kroppar om dygnet. Det fanns tre ugnar där man brände liken. I Birkenau fanns flera krematorier och fler ugnar.

Vi kunde ta oss ut i solen igen märkbart påverkade av stämningen inne i krematoriet. Vi gick längs taggtrådsstaketet ut från området. De gamla varningsskyltarna satt kvar på sina stolpar.

Två timmar tog visningen i Auschwitz. Sedan var det en kort paus då vi kunde sitta ner i gräset och vila en stund efter att ha vandrat runt inne i lägret. Sedan fick vi åka buss ca tre kilometer till det andra lägret i Birkenau. Det byggdes senare och var mycket större än det första.

Hit fördes fångarna in genom porten med tåg. Detta läger byggdes av fångarna. Här uppfördes massor av träbaracker. En del av dem finns kvar och underhålls men många har man fått riva för att de inte kan hållas i ordning.

Det var i sådana här kreatursvagnar människorna fördes till Birkenau. De var tätt packade i vagnar utan fönster. Många dog under resan som kunde var iskall då det inte fanns någon uppvärmning heller.

En kilometer lång var avstigningsplatsen längs spåret. Vi gick hela vägen bort dit där spåret tog slut. Det berättades att många trodde att de skulle jobba här därför att de såg byggnader med stora skorstenar och uppfattade dem som fabriker. Men de flesta fick inte jobba utan dödades. Här stod de som sorterade människorna som kom. Det var få som sorterades ut till att jobba. De allra flesta skickades i döden.

Längst bort fanns ett minnesmonument. Där fanns minnesplattor på många olika språk, alla språk som representerade de nationaliteter som fångarna tillhört. Det fanns inga svenskar med bland dem vad man vet.

Gaskamrarna och krematorierna sprängdes av tyskarna en vecka innan befrielsen kom. Ruinerna finns kvar som en påminnelse om grymheterna.

Askan efter de kremerade ströddes ut i vattnet och på åkrarna. Här var marken beströdd med benbitar som fanns överallt.

Vi vandrade vidare förbi en del av de gamla barackerna. Man byggde av tegel så länge det räckte, sedan av trä. Teglet kom från de byar som raserades när man byggde Birkenau. Sju byar jämnades med marken och ett stort område tömdes på människor för att ge plats åt lägret.

Här i barackerna sov man tätt i tre våningar med sex fångar på varje plan. De starkaste tog de översta platserna som var bäst. Sämst var förstås att sova nederst på golvet där smuts, träck och annat samlades. Många led av diarréer och man kan tänka sig att stanken var outhärdlig. Det var ett under om man överlevde någon längre tid här. Den guidade turen slutade där och vi fick ställa oss i kö för busstransport tillbaka till Auschwitz.

Nu var vi ganska trötta och tagna. Vi var hungriga och gick till en restaurang i området. Vi fick sitta en stund och vänta på maten, men det var rätt skönt att varva ned.

Jag beställde polska piroger. De såg mest ut som stora ravioli eller dumplings serverade med hackad persilja. Fyllningen var någon sorts ost. De var inte så dumma egentligen.

Vi kunde ju inte lämna Auschwitz utan att ha loggat några av de cacher som fanns här. Det fanns två nära museet. Sonen och jag gick för att leta upp den ena som skulle finnas under några buskar. Det tog en liten stund. Sen hittade jag det nedgrävda plaströret med skruvlock. Tyvärr satt burken fast nere i röret eftersom handtaget gått av. Många hade loggat på lappar som låg över burken så det gjorde vi också. Sen körde vi runt till andra sidan och där fick jag leta själv. Gömman såg likadan ut och här var burken borta ur röret. Det låg logglappar i röret så jag lämnade mitt visitkort och en Needs maintenance-logg.

Auschwitz - the rail siding (GC/TB hotel)

Auschwitz - The forgotten cemetery

Vi körde sedan vidare mot Krakow som var nästa stopp på vägen. Där skulle vi övernatta i ett lägenhetshotell. Det tog sin tid eftersom vi inte körde ut till motorvägen utan tog den mindre vägen genom alla samhällen och byar. Där gick det inte köra så fort, men vi kom fram och kunde checka in. Parkering hade jag redan betalt som det var bara att ställa bilen på andra sidan gatan. Lägenheten var spartansk men det fanns ett sovrum och ett stort allrum med en säng och en bäddsoffa. Det fanns ett pentry och toalett med dusch så vi klarade oss bra. Det blev inget mer gjort den dagen för vi var rejält trötta allihopa.