Grönland & jag – så började vårt förhållande, del 2

Så var det dax att ta vid där jag slutade förra lördagen, då jag började berätta om hur jag hamnade på Grönland. År 2001 var planen 10 veckors sommarjobb i Nuuk, Grönlands huvudstad, och det var det. Men så blev det ju inte riktigt...
(Läs första delen i serien här.)


Kollegiet visade sig, som jag misstänkt, vara en studentkorridor. En ganska folktom sådan. 1:a veckan träffade jag bara på en kille. En riktig pratkvarn & smått skrytmåns vars slangfulla danska jag verkligen hade svårt för att förstå. Men på något vänster lyckades han ändå bli som en lillebror till mig, vilket förvandlade min sommar till värsta lekstugan (på ett positivt sätt).

En vecka senare, den 31:e maj (alltså exakt 7 år sedan i dag *hihi*) dök ytterligare en kille upp; killen med den sötsliskiga, gröna saften (som jag då inte visste var den vanligaste saften i landet, producerad lokalt i Nuuk). Han var en mycket tystare kille som jag ofta satt tillsammans med i det kombinerade kök & allrummet, tittandes på TV. Eller mest var det nog han som tittade på TV (och drack saft) medan jag läste, skrev, lagade mat osv. Vi pratade med vissa svårigheter med varandra (ingen av oss var någon höjdare på danska kan man väl säga). Mest satt vi därför bara tysta tillsammans (vilket i och för sig grönländare ofta gör - de har inte alls någon sådan gen som säger att tystnad är pinsamt. Detta visste jag dock inte då) och skrattade lite då och då typ, speciellt då ”lillebror” kom och höll låda med sina rövarhistorier.

Tre veckor efter mig kom en annan sommarjobbare för att bo i vår smått öde studentkorridor. Även hon var svensk, men en del år yngre än mig. Hon hade förväntat sig att sommaren i Nuuk skulle vara hipp och partyfylld, som hennes förra sommar jobbandes i Köpenhamn hade varit, så hon vantrivdes från dag 1. Trots det hittade vi på en hel del i den ganska så ohippa lilla staden med hus lite lustigt och slumpartat kastade ut på klipporna. Det blev valsafaris, fjällvandring, koncerter, lite nattliv, filmkvällar & rundkörande i staden osv. De senare två sakerna tillsammans med min nyfunna ”lillebror” som svenskan & saftkillen retade mig enormt för. Jag fick lova att jag skulle bjuda den smått ”grönlandsallergiska” svenskan på vårt eventuellt kommande bröllop innan hon begav sig söderut över Atlanten igen, med destination Europa och civilistationen. *hihi*

Jobbet på kulturhuset rullade också på. Jag förstod max hälften av vad som sades till mig, men jag kände mig hemma bland alla kablarna och fick också en italiensk ljudteknikerkollega som jag kunde "alliera" mig med. Att prata engelska kändes ju ändå tryggt! Med den andre svenske scenteknikern (tillika göteborgare...) som fanns på den, sett till antalet anställda, lilla arbetsplatsen blev det inte pratat rätt många ord med. Jag fick dock genom jobbet en hel del bekanta bland Grönlands ”kulturelit”, som öppnade en del spännande dörrar för mig.

Ja, hela min tid i Grönland präglades av att jag mest umgicks i grönländska kretsar och deffinitivt inte, som många danskar, fastnade i ett danskt umgänge. Dels var det ju grönländarna som hade de mest spännande sakerna att berätta om för mig och dessutom pratade de en mer okomplicerad danska som jag i alla fall hjälpligt kunde förstå. Eller ja, så hade vi inget gemensamt språk alls och kunde därmed förlita oss på att vifta med armarna, vilket var bättre än att prata med en dansk som trodde att jag förstod allt...

Det tog inte direkt långt tid innan jag hade massor av människor att hälsa på när jag gick på stan. Jag kände mig på många sätt hemma just därför. Dessutom tyckte jag det var skönt att på något sätt mer smälta in, vilket jag ju gjorde här. För här var ju nästan alla korta som jag och jag var plötligt långt ifrån ensam om att gå runt och le åt folk. Här gör man ju det som standard, vilket många tyckt varit superknasigt hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag i Sverige, av smått oförstående, fått frågan ”Vad går du runt och skrattar åt?” Jag är ju bara glad och ler dessutom automatiskt när jag ser andra människor. Här var alltså ett helt folkslag som gjorde på samma sätt!


Fast äventyret var inte helt en dans på rosor heller. Redan efter några veckor gick jag och så smått övervägde en tidigarelagd hemfärd. Min tid i Nuuk började nämligen riktigt illa, med att jag bara efter några dagar i landet fick min första & största njurstensattack någonsin (följt av fler som kom då och då den sommaren). Ursäkta språket; men jag spydde non-stop i nästan ett dygn och smärtorna var inte att leka med. Självklart kände jag mig ganska liten & ensam, när jag inte alls förstod vad det var som hände med mig, inte hade någon telefon och personalen på sjukhuset jag tillslut kom till närmast pratade swahili (eller tyckte jag gjorde det) så det tog 10 minuter innan vi ens fick löst personnummerfrågan... Dessutom gick min farmor hemma i Sverige bort, tre veckor efter att jag kommit till Grönland och begravningen ville jag ju egentligen gå på.

Därutöver var det enormt kallt, och jag gick och lovprisade min svenska kompis Susanne som tidigare på våren övertalat mig att köpa den fleecejacka som nu blev min räddning i min ack så livsnödvändiga lager-på-lager-lösning. Det ofantliga regnandet & stormandet de första veckorna och den på sina ställen helt till i juli liggande snön kunde ju egentligen också ha sin avskräckande effekt, med tanke på hur ljuvligt varmt det hade varit i Göteborg innan jag reste. Men inte. Jag kämpade mig fram i motvinden så genomdränkt man bara kunde vara och bara skrattade. Visst var det enormt komiskt ändå att jag, en ensam liten tjej från Sverige, frivilligt valt att befinna mig här!?

För ja, jag valde så klart att stanna och fixa mina 10 vekors jobb trots allt. Jag är inte den som ger upp i 1:a taget och snart började till och med en tanke gro i mig; jag skulle gärna vilja se hur denna stad såg ut om vintern, med mörker & snö! Och jag ville uppleva alla de spännande evenemang som redan låg i kulturhusets kalender, inklusive de Arktiska Vinterspelen (AWG – läs mer här och här) och jag ville lära känna mina många nya bekanta lite bättre. Mina drömmar växte. Planen hade annars varit att åka och plugga i Kina ett skolår den hösten, men när jag nu ändå var här kunde jag ju lika gärna stanna. Eller?

Scannade foton från den gången det begav sig...:


Vår studentkorridor låg på första våningen av det gula huset. ”Mitt” fönster låg på baksidan med utsikt över havet och ett högt, brett & mycket vackert, snöbeklätt fjäll som sluttade rakt ner i havet (Kingigtorssuaq / Hjortetakken, 1188 m).


Här jobbade jag alltså; på Katuaq – Grönlands Kulturhus.


Den andra svenskan & jag hittade på en del kul. Här sitter hon i den gamla stadsdelen, Kolonihamnen.


Det första isberget jag såg på nära håll. Då tyckte jag det var stort, med sina ca 10 meters längd precis vid ytan. Så naiv man var... ;-)


Valar såg vi också, upp till flera gånger. Det var deffinitivt upplevelser som var med till att få mig att vilja stanna på Grönland.


På picknick i fjällen med ”lillebror” (han ses till vänster och den andra, ja det är ju jag... :-) ).


Jag kom mig upp på toppen av Ukkusissat (Store Malene), fjället vi idag ser från vårt vardagsrum. Och ja, jag hade dagen innan slått vad om jag vågade raka av mig håret, därav den smått flintiga skallen. Jag har inte testat det sedan dess ska erkännas... ;-)

Se en film från toppen, som någon okänd dansk filmat och lagt på YouTube, här:



Så ser det alltså ut omkring oss. Staden ses också ligga där på sitt lilla näs omkring den 30:e sekunden (filmaren säger det ju också). Det ser nästan ut som om vi inte har backar i staden, men kom ihåg, det är filmat på över 800 meters höjd, så... :-)


3:e och sista delen av historien kommer här på bloggen inom kort...

Uppdaterat: 3:e delen kan nu läsas här.

Naturen bröstar sig och ställer till knas

Foto taget från huvudingången på mitt jobb (efter att ha fått kämpa för att få upp dörren i stormen) idag klockan 10, den 30:e maj 2008.

Som många märkt är jag en riktig nattuggla, men jag är också ganska så morgonpigg. Trots att klockan var över 2 innan jag kom mig i säng igår vaknade jag t.ex strålande glad idag kl 6.30. Jag sover normalt faktiskt bara mellan 2 till maximalt 7 timmar per natt så här under grönländska sommarhalvåret, då solens strålar ju skiner de flesta av dygnets timmar. Och inte är jag speciellt trött för det.

Fast ja, sol & sol eller sommar för den delen; utanför dånar nämligen snöstormen och det är snö, snö, snö överallt! Jag har dock valt att se positivt på det och skrattar mest åt att vintern nu har vänt åter. Sedan kan man ju undra sig vad det är för tokroliga personer (läs danskar, något annat kan det väl knappast vara *hihi*) som satt 1:a maj som dagen då ALLA bilar i hela Grönland måste ha sommardäck. Ja, 1:a maj, inte ens 1:a juni. Herre jösses! I vissa delar av landet har ju knappat ens snösmältningen börjat för i år nu en månad senare, och här, ganska så långt åt söder; ja t.o.m här har vi snöstorm en månad efter det datumet, vilket ju inte ens är så extremt...

Nå, nå; läs nu mitt (smått lååånga) bokinlägg nedan, om ni inte redan läst det, istället för att tycka synd om oss. På oss går det nämligen ingen nöd, trots snön och trots att vi inte kom iväg på årest stora musikhändelse igår, koncert med Kim Larsen. *snyft* Vi åt dock frukost på Aajus dagis idag (det är alltid gemensam frukost sista fredagen i månaden), så bättre kan knappast en arbetsdag börja! :-)

Sedan är det nog hela världen som är lite upp och ner. Snöstorm hos oss med start igår kväll, dagen då två av våra grannar och ”samarbetsfränder” också mötte naturens krafter: Färöarna drabbades av en lokal tsunami som fick havet att resa sig 3 meter över kajkanten och Island av ett jordskalv som mätte hela 6,7 på richters skalan. Snöstorm låter ganska invant och okej ändå! Och kanske får just jag skylla mig själv, som valde att tvätta och lägga in våra skidbyxor i garderoben då för 1,5 vecka sedan ändå... ;-)

Fredagstema: Underbara böcker

Fotot är resultatet av att slumpmässigt ha ryckt var 10:e bok ut ur min hylla. Det är första och enda gången jag är glad för att jag fått med mig så få av mina böcker från Sverige. Hade jag haft alla dem här hade det nämligen deffinitivt varit mååånga fler böcker att fota. Så stor öppen golvyta tror jag inte ens jag har... ;-) *)


Så var det dax för Desirees sista fredagstema och nu träffade hon huvudet på spiken, genom att välja ämnet ”Böcker: Vilka slags böcker gillar ni? Hur mycket böcker läser ni? Favoritbok, författare?”

Även om det blivit läst förhållandevis lite och väldigt i intervall/perioder senaste åren så har böcker alltid varit en stor passion för mig, helt sedan mycket korta barnsben och jag har alltid minst en bok ”igång”, ibland flera.


Hos Anna, Fair and True hittade jag för ett tag sedan följande lista som jag tyckte var passande att svara på just i dag:

1. Vilken bok läste du senast?
Den senaste jag läste ut var Björn Kumms ”Che” om Che Guevaras liv. Nu är jag igång med Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende”, en närmast poetisk reportage-/dokumentärsbok om folkmordet i Kambodja under 1970-talet och den aningslösa svenska vänstern.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Hoppas på att det blir den helt nyutgivna boken ”Grønland – Mægtig og afmægtig” av den danska journalisten Marianne Krogh Andersen. Enligt danska recensioner är den ett kritiskt, men kärleksfullt porträtt av det moderna Grönland (med foton av bl.a min chefs fru *hihi*). Boken är dock slutsåld i bokhandeln här och hela nästa leverans är redan tingad, dock inte av mig...

Jag känner också att det snart är på tiden att jag får läst lite fler svenska ”klassiker” igen. Gillar historiska, skönlitterära skildringar om hur livet i Sverige var förr, men nu var det mååånga år sedan jag läste någon sådan bok sist.


Nuuks söta lilla bokhandel – dock utan tvekan Grönlands största – med det passande namnet Atuagkat (Boken) som främst har böcker på grönländska & danska, samt ”turistböcker” på t.ex engelska och tyska. Ingen möjlighet att impulsköpa barnböcker till min bokälskande son med andra ord. Det saknar jag.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Det är nog en ganska bra blandning. Könet på författaren är aldrig det som är avgörande om jag ska läsa en bok eller ej. Generellt har jag också böcker av många olika författare. Gillar variation och läser sällan många böcker av en och samma författare.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Japp, självklart! Jag räknar sidor, räknar ut lästa/olästa procent osv. ;-)

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Normalt går jag bara in i bokhandeln och i lungt & ro hittar fram böcker som verkar intressanta från att ha läst på baksidan och bläddrat lite. När jag bodde i Göteborg tog jag ofta vägen om olika bokhandlar & anikvariat upp till flera gånger i veckan. Att köpa böcker på nätet har jag därför nästan aldrig gjort; jag är en bokhandeloman helt enkelt!

Topplistor håller jag inte heller kollen på. Boende i ett land med ganska begränsat bokurval måste jag dock börja strukturera upp mina bokinköp lite mer. Ju äldre Aaju blir, ju mer hinner jag läsa och ju fler böcker måste jag hinna få med mig från semestrar och tjänstresor. Så det blir en växande utmaning. Bloggtips och recensioner blir säkert allt viktigare för mig framöver tror jag, när jag närmast ”måste” hinna hitta minst ett halvårs ”boklager” på bara någon timma... :-)


Inget mästerverkt, men här är ett foto föreställer regnklädsklädda Aaju när han är på väg till Grönlands Landsbibliotek här i Nuuk. Här finns, utöver en hel del böcker, tillgång till gratis Internet & tidningar, så här ”bodde” jag närmast min första tid i Nuuk.


På biblioteket finns också en liten sektion med ca 60 böcker på svenska.


Lite slumpartat urvalda böcker på svenska kan jag väl erkänna. Möjligtvis kvarlämnade av diverse resenärer.

6. När blir en bok för lång?
Är boken bara bra så finns det i princip inget som heter för lång för mig. Jag gillar faktiskt tjocka böcker och är lite smått ”misstänksam” mot böcker som är för tunna.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska.
Så långt som möjligt läser jag böcker på dess originalspråk, dvs. om det är svenska, danska, norska eller engelska. Förr blev det även en del ”lättare” litteratur på spanska, men det är jag alldeles för risig på nu. Numera väljer jag också, om möjlig, språk efter det jag känner att jag måste öva mig på. Därför har det blivit mest på svenska senaste halvåret, för att hålla igång språket.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag är inte direkt personen som försöker pracka på folk att läsa ”mina” böcker. Och boende i ett land där bokläsandet inte är så fantastiskt stort så var det ett tag sedan sist. Utöver att försöka influera icke-bokläsande personer här att börja läsa underbara Harry Potter då så klart. För senaste verkliga ”boktipset” från mig får vi nog gå tillbaka några år i historien, till år 2002-03 och Katarina Wennstams ”Flickan och skulden”, en bok om svenska samhällets syn på våldtäkter.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Jag har svårt för att ge upp hoppet om böcker, men ibland lägger jag någon till sidan och läser vidare igen först några månader senare.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Räknas även bokhyllorna & boklådorna i Sverige så finns nog de flesta gengre, även sånt som jag inte läser nu, som t.ex skräckgengren (var ett Dean Koontz-fan ett kort tag i min ungdom ;-) ). Det enda som det inte finns något alls av är ”80-tals tantsnusk”-böcker a la Jackie Collins. (Jag erkänner; jag läste ett par av syrrans Daniel Steel-böcker en gång, men nej Hollywood-glamouren, det var inget för mig. *hihi*)

Sedan kan jag inte säga att några genre är just överrepresenterade, men visst är det riktigt många reseskildringar, samhällsdebaterande reportageböcker osv i mina bokhyllor. Helt klart! Men det är ju så jag vill ha det.


Trevlig helg på er allihop! Glöm inte mitt lördagsinlägg bara, dvs 2:a delen i serien om hur jag hamnade på Grönland (läs 1:a här)... *hihi*

Förresten; ikväll/inatt snöar det här. Det har börjat lägga sig lite, men vi får se hur det ser ut till morgonen. 10 cm snö eller återigen barmark...?




*) För den nyfikne, första fotot visar från översta raden till vänster:
Andarnas berg, av Gao Xingjian
Mathematics Handbook (BETA), formelsamling
State of the World 2000, Worldwatch Institute
Jan Wong’s China, av Jan Wong
Dansk Identitet – Set med brune øjne, av Bashy Quraishy
Bad Land – Ett amerikanskt äventyr, av Jonathan Raban
Karavan utan återvändo – Sanningen om Sven Hedins olycksdrabbade resa, av Bruno Baumann
Et liv på kanten, av B. S. Christiansen
Harry Potter and the Deathly Hallows, av J. K. Rowling
Dansk-Grønlandsk ordbog
Det kreative barn, av Dorothy Einon
River Town – Two Years on the Yangtze, av Peter Hessler
Sju sorters kakor, bakbok
Aja Ajaja, av Palle Petersen
Vispop 1, sångbok med noter
View From the Summit, av sir Edmund Hillary

Sedan ville Aaju lägga till 2 av sina böcker och det fick bli:
Tuppiarsi eqalunniartoq av Ole Hertz och Nu kör vi! av Jan-Åke Winqvist. *hihi*

Freden har fallit över Nordpolen

Ministrarna (främst utrikesministrar + motsvarande även statsminister från Grönland) från de 6 länderna fick sig så klart en tur på havet bland isbergen under veckans besök. Foto: Bent Petersen

En liten nyhetssnabbis: Nu har man alltså enats om att avbryta kapplöpningen om naturrikedomarna under isen omkring Nordpolen. Avtalet blev underskrivet igår kväll, under en ministerkonferens om klimatförändringarna i Arktis och just denna fråga, i Holgers ”hemstad” Ilulissat – världens populäraste stad att besöka om man som politiker vill visa att man tänker på miljön, pga den enorma UNESCO världsnaturarvsmärkta Ilulissat isfjord som bara smälter och smälter...

Ja, jag vet ju inte hur mycket man har följt det i media utanför Arktis, men här har vi ju de senaste par åren läst om det ena politiska påhoppet efter det andra. Liksom det ena stora militärpådraget efter det andra, med (hot om) inköp av stora krigsskepp osv. Allt för att de respektive arktiska länderna skulle kunna säkra sig att få rättigheterna till området. Det spås nämligen finnas stora mängder olja & gas omkring Nordpolen och som alla vet är det något som tyvär får de stora hjulen att snurra mycket snabbare än stackars katastrofdrabbade burmeser.

De arktiska länderna är; USA (pga Alaska), Canada, Ryssland, Norge samt Grönland och därmed också Danmark pga riksgemenskapen.

Läs kort om ”freden” på svt.se.
Läs om Sveriges inblandning i kampen på dn.se.

Kanske kommer det skrivas mer om saken i svensk media under dagen, men vad jag förstår är det lite Irak- och Condoleezza Rice-feber i Stockholm & Sverige just nu, så då är det väl inte fullt så intressant att skriva om vad andra utrikesministrar pysslar med, inklusive USAs vice utrikesminister... ;-)


Så blir återigen fridfullt omkring Arktis, precis som här vid mynningen av Ilulissat Isfjord.

”Friskis” på jobb & shopping

Så fick jag pallrat mig iväg till jobbet efter ett par sjukdagar. Förkylningen var deffinitivt fortfarande synlig; ögon & näsa rann, men jag kände mig ändå mycket piggare när jag vaknade i morse än tidigare dagar. Och visst var det skönt att komma sig ut från lägenhetens fyra väggar!

Äntligen fick jag dessutom möjlighet för att fylla på de sinande förråden där hemma. Dvs jag kom iväg till affären! *hurra*

Och tro det eller ej, efter att ha kollat efter diskborstar mer eller mindre varje gång jag varit och handlat sedan i februari hittade jag idag en! (Läs även halvvägsstatus här.) Inte den bästa, men väl en diskborste. Super! Använder i och för sig bara diskborstar till att diska min gjutjärnstekpanna och -gryta, men till det är de nog så viktiga, om jag ska undvika att bränna mig. De ska ju så klart helst göras rena när de fortfarande är varma.

Och som jag skrivit om förr här på bloggen, så är det ju inte så att man inte använder diskborstar här. Det är inte därför de inte går att köpa. Tvärtom. Holger använder t.ex sällan annat än just diskborste när han diskar. Anledningen till de tomma hyllorna var istället en miss när man beställde vinterns varor; man beställde för få helt enkelt! Och isolerade som vi lever, även i förhållandevis megalyxiga Nuuk, så är det inte bara, bara att få skickat hit fler.

Beställt för få är precis vad man också tycks ha gjort med löken, som jag inte fått tag på sedan jag skrev det på shoppinglistan för snart tre veckor sedan. Inte en enda affär i stan har en endaste liten vanlig gullök. Eller rödlök för den delen. Det enda i lökväg är vitlök och torkad lök. Ja, även morötter har man bara fått tag på lite sporadiskt mest hela vintern. Idag hade jag dock tur och fick lagt det sista paketet av ”min” affärs senaste minileverans i kundvagnen.


Hyllan för rödlök & vårlök.


I bakgrunden ses den tomma hyllan för lök, morötter & potatis. Och jag lovar; det är ingen direkt ovanlig syn. Längst ner ses vilök i rätt stora mängder dock... ;-)

En hel del fick jag med mig från affären ändå, nämligen detta:



För en nätt summa på ca 1250 svenska kronor. Och det trots att jag är flitig på att köpa saker på extrapris. Men det är klart, när extraprisen ser ut som nedan; 1 låda jordgubbar på extrapris för 49.95 danska kronor (ca 62 svenska), ja då blir det rätt dyrt. Fast de doftade ju bara såå ljuvligt (trots att de inte var så röda och trots att de var lite "illa medfarna")... ;-)


Dagens galnaste köp?!

Anledningen till de höga priserna & förseningarna är så klart transporterna. Alla färskvaror flygs in och annat får guppa på havet det blå. När de, flygen & båtarna, väl når Grönland (som jag berättat om så många gånger förr) stöter de ofta på problem. Som t.ex det holländska skeppet ni kan se nedan som idag satte sig rejält fast i polarisen *) som packat sig i Sydgrönland - Grönlands Mallorca - för tillfället. Ett vanlig situation den här tiden på året.


Foto: Flemming Bisgaard

Dax att gå i säng. Det märks allt att jag fortfarande har lite förkylning i kroppen. Helt klart. Natti natti!


*) Polarisen, även kallad storisen, är is som bildas i Norra Ishavet, norr om Grönland, och som i form av stora, upp till tre meter tjocka, isflak förs med polarströmmen ner längst med Östgrönlands kust. Under vintern rundar polarisen Grönlands sydspets och rör sig sedan upp längst med västkusten, där den tillslut sprider ut sig och försvinner, som oftast strax innan den når huvudstaden Nuuk.

Från Dåtid Till Nutid: Grönland befolkas

Som jag var lite inne på redan för ett par veckor sedan har jag tänkt att starta en ny serie med inlägg om Grönlands historia här i bloggen, ”Från Dåtid Till Nutid”. Detta blir det första inlägget, från då det hela startade. Jag hoppas att ni kommer att tycka det är intressant även om just detta inlägg nog blir lite lååångt och "upprabblande". :-)

Klicka på kartan för att se den i en större version (och ja, det skulle så klart ha stått Polcirkeln och inte Polarcirkeln, men... ;-) )

-------------------

Grönland befolkas

För 23-25 000 år sedan vandrade indianerna, från Sibirien, över den då existerande landbron mellan Ryssland och Nordamerika. Långt senare, för ca 7-8 000 år sedan, reste de första inuiterna den samma väg, men med båt. Det vandrande jägarfolket bosatte sig i Alaska och spred sig också österut, längstmed det nordliga Canada.


Saqqaqkulturen

Omkring 3000-2500 f.Kr nådde de första inuiterna så tillslut norra Grönland där avståndet till Canada var och är som minst. Det var stenålderskulturen kallad Saqqaq.

Dessa spred sig i två riktningar i det då något varmare Grönland – söder- & österut – och de isolerades därmed från varandra. Arkeologer har därför länge trott att det var tal om två olika kulturer, Saqqaq & Independence. Independencefolket tror man nu dock bara var Saqqaqfolk som tvingats anpassa sig till det annorlunda livet på östkusten.

Omkring 800 f.Kr dog Saqqaqfolket ut. Troligen pga klimatförändringar.


I Sermermiut, vid utloppet av Ilulissat Isfjord, har man hittat en av många gamla boplatser från Saqqaqkulturen.


Dorsetkulturerna

Ca 500 f.Kr invandrade en ny grupp inutiter från Canada; Dorset I kulturen. Detta folk följde kusten söderut och spred sig snabbt över det mesta av landets kust. Omkring år 100 e.Kr dog även denna kultur ut.

Grönland låg åter öde, till det att Dorset II kulturen, ca år 800 e.Kr, invandrade och bosatte sig, som de tidigare invandrade grupperna, först i Thuleområdet i nordligaste Grönland. Detta var ett något mer utvecklat folk. Man bodde mera i samhällen och täljde vapen & annat av mer utsmyckande art, i både ben och tand.


Handarbete i utsmyckningssyfte var något som startade hos Dorsetfolket.

Återigen spred man sig längstmed kusten. Efter bara ett par århundraden blev Dorset II-folket dock undanträngda av det mer avancerade Thulefolket. Teorier finns om att de på östkusten sammansmälte med den nya kulturen. Det sista spåret man funnit av Dorsetkulturen har blivit daterat till omkring år 1300.


Ljus & värme fick man genom att elda späck i urgröpta stenar. Just denna är en senare ”lyxvariant”.


Thulekulturen

Omkring år 1100 kom det till havs jagande Thulefolket till Grönland, och spred sig på omkring 300 år längstmed hela landets kust. Det er denna inuitkultur som dagens grönländare (främst) härstammar ifrån.

Thulekulturen var tekniskt överlägsen de tidigare inuitkulturerna. Man utvecklade bl.a avancerade båtar; kajaken och umiaqen. Medan männen paddlade ensamma i sina kajaker, rodde kvinnorna, tillsammans med barnen, de mycket större umiaqerna. Detta skedde t.ex när man lämnade vinterhuset av torv ute vid kusten, för att slå upp sommarläger med tält inne i fjordarna.


Under vintern bodde man i hus av torv. Fönstrena bestod av behandlade sälmagar som släppte igenom ljus.


Om sommaren bode man i tält av denna stil, dock av skinn istället för segelduk som här.

Thulefolket utvecklade även hundsläden, harpuner med linor på och fångstblåsan – behandlad magsäck från säl som fylldes med luft och fästes på harpunlinan för att förhindra att fångstdjuret sjönk till botten innan man hann fram till det.


Att behärska en sk eskimåsväng var ett måste om man skulle överleva som jägare. Man fångade både val, valross & säl från sina kajaker. Men man tog även fruarnas större umiaqer till hjälp ibland.

Thulefolket framställde även vapen av järn, som man fick från meteoriter. Och man sydde extremt robusta och helt vattentäta kläder och båtar. Än idag föredrar många, att i riktigt kallt väder använda de tradtionella kläderna framför modernt utvecklade extremsportskläder och liknande, just på grund av dessa kläders förträfflighet!

Nästa gång blir det att berätta om när vikingarna bosatte sig på ön…

Kungliga dagar & krassliga familjen

Kronprins Frederik & australienska frun Marys 1:a officiella statsbesök efter bröllopet år 2004 gick till Grönland. Här ses den yngre generationen tillsammans med mor & far, drottning Margrethe och prins Henrik i den nordligaste staden Qaanaaq (”nya” Thule). Foto: En kollega, som också tagit övriga foton i inlägget.

Så var den kungliga helgen över och vi börjar den nya veckan med en kunglig måndag. Danska kungahuset är ju populärt här i Grönland och de är smått ”förälskade i oss” – helhjärtat är det i alla fall från drottningens och kronprinsens sida, men säkert också från de andra – så dessa händelser passerade inte helt obemärkt förbi.

Trots att vi alla tre i familjen har ”erfarenheter” av de kungliga (*hihi*) var vi dock ganska så (totalt) ointresserade av prins Joachims 2:a bröllop i lördags och kronprins Frederiks 40-årsdag idag. Vi är istället mer fokuserade på att kurera oss själva.

Lördag var annars en trevlig dag. En förmiddag med lite småärenden, inklusive fototagning för att kunna förnya mitt svenska körkort (nu håller jag bara tummarna för att jag hinner få körkortet innan semestern bærjar om dryga månaden...). Eftermiddagen tillbringade sedan Aaju och jag plaskande i simbassängen och svettandes i bastun. Sköönt.

Lördag kväll var dock Holger troligtvis lite väl snabb till att smaka på kycklingsoppan, så söndag var det magkramper och allt annat som hör matförgiftning till som gällde för honom. Inte kul. Dessutom blev jag själv bara mer och mer förkyld, så nu sitter jag här hemma måndag, tittande på tecknad film med Aaju.

Inget jobb & dagis idag alltså, liksom det igår inte blev till något besök på det stora franska krigsskeppet som gästade Nuuk i helgen och heller inget konfirmationskaffe som planerat. Men så är det ju ibland.

Hoppas ni bloggläsare är lite piggare!


Mary och Frederik i nordgrönländska folkdräkter, med de klassiska isbjörnsskinnsbyxorna som många verkligen använder sig av här, även till vardags, än idag. Qaanaaq, juli 2004.


I Qaanaaq är man van vid kungligt då kronprins Frederik bodde här i några månader innan han vintern 2000 tog sig ut på sin 4 månader långa slädhundsresa med den sk Siriuspatrullen. Men självklart åker ändå finkläderna på när det kommer kungligt besök; anorak, isbjörnsskinnbyxor och -kamiker. Och flaggorna i hand så klart. Alla stadens drygt 600 invånare var ute på gatorna denna dag i juli 2004 vill jag lova, för att se Mary om inte annat! ;-)

Grönland & jag; så började vårt förhållande

Många har frågat mig hur jag hamnade på Grönland och jag har lovat att svara mer utförligt i ett inlägg. I dag tyckte jag det var en passande dag att göra just detta, då det just i dag, den 24 maj 2008, är exakt 7 år sedan jag 1:a gången satte min fot på denna världens största ö. Det ni! *hihi*


Våren 2001 blev jag erbjuden sommarjobb här i Nuuk. Det var tillfälligheter alltihop. Trots ett stort intresse för världens alla länder visste jag nästan ingenting om Grönland och hade absolut ingen relation till landet. Inte fick jag mycket information om jobbet heller: Scentekniker på kulturhuset, 40 timmar i veckan i 10 veckor med boende på något som kallades kollegie för 750 danska kronor i månaden. Fick inte reda på något om lön, inget om egentliga arbetsuppgifter, vad jag förväntade att ha med mig till detta kollegie osv. Men jag har alltid älskat att resa & testa nya saker så jag beslutade mig för att tacka ja utan att ställa alltför många frågor. Det är ju inte varje dag man får chansen att komma till Grönand!

Det skulle dock visa sig bli problematiskt. Inte en enda resebyrå i Göteborg kunde sälja flygbiljetter till mig - att sälja resor till Grönland var inget de hade testat på förr. Och inte gick det att fixa över nätet på den tiden heller. Med syrrans hjälp fick jag dock tillslut tag på biljetter via Air Greenlands egna resebyrå i Köpenhamn och efter diverse räkningsbetalningsstrul stod jag med biljetterna i hand få dagar innan det var dax för avfärd. En dyr historia blev det dock; trots studentrabatt gick det på över 15.000 kronor (tur att priserna gått ner något sedan dess)...

Efter skolårets nästsista tenta den 23:e maj 2001 tillbringade jag kvällen med att grilla tillsammans med vännerna på höjden i Johanneberg, tittande ut över Göteborg. Jag har aldrig tackat nej till ett äventyr, men denna gången hade jag faktiskt ingen jättelust att ge mig av. Nästan alla kompisarna skulle stanna i stan över sommaren och själv hade jag blivit erbjuden sommarjobb på Volvo och sett fram emot att tillbringa helgerna tältandes i skärgården, segla katamaran osv. Men det var bara att säga farväl, ta sista stadsbussen upp till Bergsjön där jag bodde, hämta ryggsäcken och ta sista spårvagnen ner på stan igen, för att kliva på nattbussen till Köpenhamn och Kastrup flygplats.





Väl på flyget försvann så klart allt vad Göteborgssommardrömmar heter. Nu var jag på väg och jag var taggad. Även om jag ändå undrade lite över vad jag egentligen givit mig in på när planet väl gick in för landning i Kangerlussuaq, den gamla amerikanska militärbasen som mottar den mesta utrikestrafiken i Grönland.

Det svartbruna landskapet såg ut som något från en främmande måne, jag var smått överbevisad om att planet inte skulle kunna landa mellan de höga bergen och väl på den lilla, lilla flygplatsen, vad var det? Tulltjänstemannen hade fullt upp med att, tillsammans med en drös vanliga civila, stå och spana efter bekanta, ropa ”hej” och ”hur är läget” - ingen säkerhetskontroll så långt ögat kunde nå, varken för de som anlände eller de som skulle iväg.

Minilokalen man kom in i var dessutom till bristningsgränsen full av rök och trots att klockan inte var mer än 10 på förmiddagen satt där fulla folk. Och allt som ropades ut i högtalarna kunde lika gärna ha varit på swahili. Grönländska som danska, jag förstod ingenting! Men med bara 2, oskyltade gater att välja mellan fick jag tillslut gissat mig på rätt rostiga och skraltiga flyg och iväg mot Nuuk kom jag. *)

Och vilken resa! Landskapet; fjällen, fjordarna,havet, allt var obeskrivligt vackert. Även i regn.


Fortsättning följer i nästa vecka (förhoppningsvis med fler foton; Photoshop har nämligen tillfälligt gått i strejk)....

Uppdaterat: Del 2 kan läsas här och del 3 här.

*) Flygplatsen i Kangerlussuaq och dess säkerhet har blivit rejält uppdaterad sedan dess. Och flygen; jo de är de samma men nu vackert rödmålade och jag sitter nu dessutom inne med informationen att de, trots deras ålder, är bland de absolut säkraste flygen på marknaden för dessa förhållanden och piloterna i absolut toppklass. Det som står ovan var bara mina första intryck, som ju inte nödvändigtvis behöver vara de riktiga... ;-)

Fredagstema: Skor, skor, skor

Desiree har till denna veckas Fredagstema / Show & Tell valt ämnet Skor, med tillhörande frågor: ”Vilka skor använder ni? Vilka skor längtar ni efter att använda till sommaren? Bästa skorna/sämsta skorna? Favoritskor? Andra snygga, fräna skor?”

Mitt skoval är deffinitivt något som är präglat av var jag bor; av det klimat, den samhällstruktur och den natur vi har här. Man måste inte nödvändigtvis – för visst har vi även här några, om än få, ”primadonnor” som går i förhållandevis högklackade skor – men jag känner i alla fall att jag här primärt verkligen måste tänka praktiskt. Det skulle begränsa mig i min vardag annars. Sedan har jag väl aldrig varit typen med högklackat och fin-finskor heller... ;-)


De flesta hus är ju byggda direkt på bergen här, så därför kan man ofta råka ut för att enda vägen från parkeringsplatsen och upp till huset man ska till ser ut som vägen upp till huset i bakgrunden, till höger (följ pilarna).


Eller sett från andra hållet, stående på toppen av den lilla trappan lite mer än halvvägs från parkeringen. Och detta foto är från när det inte har regnat på säkert en vecka. Bakom ryggen på mig låg ändå en ”sporadisk” bro av avlagt virke för att ”rädda” de passernade från värsta gyttjan. Att lägga ut lastpallar för detta syfte är också rätt vanligt här, speciellt utanför affärer.

Fotona ovan sätter kanske lite sakerna i perspektiv för er, vad gäller vad som krävs av skor här. Lägg där till stooora mängder av snö minst 7 månader om året. Snö som, med Nuuks lite nyckfulla väder, kan komma på att töa upp lite då och då till på köpet.

Skorna nr 1 minst 7 månader om året ser alltså ut som följer:


Älskar dessa (om än lite tråkigt praktiska) Salomon-kängor. Bra fäste, lagom varma och gummikanten ger bra skydd mot vätan. Nu är de dock, som ni kan se, inlagda i garderoben för några månader framöver.

På sommarhalvåret är det istället dessa som gäller:


Lite extra kraftiga Adidas-promenadskor. Perfekt till Nuukvardagen men också till en tur i fjällen (om det inte är snösmältsblöta maj eller regniga september alltså, då vandrarkängorna blir ett måste).

Ska jag vara lite finare oberoende av dag på året, så är det dessa Aldo-stövlar som gäller (på fotot från december 2007 helt nyköpta):



På jobbet ska det helst vara lätt och bekvämt. Här ses mina Le coq sportif-sneakers:




Eller om jag blivit frusen och kall, eller rentav våt i fötterna, tar jag på mig dessa myspysiga laddar (ovan) jag fått av mamma. Med dem på går jag och smått släpar fötterna efter mig på jobbet och har det allmänt bra! ;-)

Vad jag ska hitta att ha på fötterna när det blir dax för semester & sommar-Europa vet jag inte. I många, många år (10 år för att vara precis, om jag nu vågar erkänna det...) var det först och främst mina Doc Martens sandaler som gällde. Men dem fick jag tyvär slänga i spotunnan förra året. *snyft*

PS: Fotot av Doc-sandalerna hittade jag på nätet. Mina var något ljusare i färgen och mer slitna... ;-)

Det tog en hel backpack genom Indien innan de var ingådda, med mängder av blåsor och sår till följd, men sedan dess gick det nästan inte en dag utan att jag använde dem. Var det inte väder till det utomhus åkte de på inomhus. De var bara så otroligt sköna. Fast hur mycket potatismjöl jag än pudrade eller inte pudrade dem med, slutade de aldrig att pysa när jag gick. Detta ger dem platsen som både mina bästa & sämsta skor. Men jag drömmer verkligen om att hitta ett par lika sköna!

Med storlek 35 på skor är det dock inte jättelätt att hitta skor för mig. Jag trodde faktiskt det skulle bli lättare när jag flyttade hit, där många här ju är minst lika korta som jag. Men nej, så var det inte. Utöver att man så klart köper lite extra stora skor för att få plats med extra sockar mot kylan tycks inuiterna nämligen också ha ovanligt stora fötter. I alla mina år här har jag faktiskt bara köpt två (!) par sko på plats, pga det begränsade (och därmed lite tråkiga) urvalet generellt och svårigheten att hitta min storlek. Skoköp får jag fixa på tjänste- och semesterresor istället. :-)


Andra fredagstemabloggare:
Anki, Anna, Anne, Anne-Marie, Annika, AuroraBuddha, Cecilia, Desiree, Leopardia, Lia, Marie, Marianne, Marina , Millan, Nilla, Petra, Saltistjejen, Simone, Susanne och Victoria
Jag hoppas inte jag har glömt någon av er. Hojta till i så fall.

Spara + Slösa = Sant

Japp, så var de så kårade till Champions League mästare, Manchester United alltså. Ja egentligen kunde jag nästan inte bry mig mindre, även om Holger – grabben som ser max 3-4 fotbollsmatcher per år (undantaget VM och EM) – var lite besviken på sig själv att han glömt bort matchen och vi först kom till att slå på TV’n under de avgörande straffsparkarna mellan tillslut segrande United och Chelsea.

Holger är nämligen, som (enligt min uppskattning) ca 4/5 av den mycket fotbollsintresserade grönländska befolkningen, United-fan. Självklart har man här även sina egna, lokala lag som man håller på, men pga av avstånden och de otroligt höga priserna för att resa runt i landet har vi ingen fotbollsliga. Grönländska mästerskapen i fotboll (liksom i alla andra sporter här) avgörs istället under en vecka då alla lagen samlas för en intensiv cup.

Därför har blickarna främst riktats mot England för att kunna se fotboll lite mer spritt över året. Vilket alltså har resulterat i att 4/5 har ”fallit för” just Manchester United och den resterande 1/5 för Liverpool. Intresset för spansk fotboll är också på uppgång, men främst är det alltså Manchestergrabbarna som gäller.

Och det kunde märkas när jag tog mig ut på dagens kvällspromenad. Minst 20 bilar körde runt med flaggor och halsdukar, några tutade lite smått halvgalet och barn stod på gatorna iklädda Unitedtröjor och hurrade & förde liv. Allt för att fira dagens seger. Vi talar inte om något medelhavstillstånd riktigt, men nog så exotiskt för att vara långt uppe vid Nordpolen... ;-)

Och ja, taxin på fotot var inte den enda taxin som deltog och om jag känner mina nya landsmän rätt så var det säkert några av dem som även körde med påslagen taxameter. Livet ska ju njutas här & nu enligt grönländarna; pengar ska inte läggas på hög och morgondagen kan vi oroa oss för i morgon istället. Därför är det helt ok att lägga sina pengar på att köra taxi runt, runt i en timma om det är vad man vill.

Behöver jag nämna att det är en livssyn som varit lite svår att vänja sig med som svensk? Man vill ju ändå vara säker på att man också kan ställa mat på bordet även dagarna innan löning. Och det även om allt verkligen tycks ordna sig på bästa sätt tillslut ändå. Men visst har det varit en lärorik process, att lära sig leva mer i nuet (vilket jag egentligen trodde jag gjorde redan i Sverige, men oj vad jag bedrog mig), även om jag nog håller hårdare i våra pengar än en viss grönländare egentligen hade velat?! *hihi*

Stort firande utan presentöverflöd

När man en ”vanlig” söndag ser bil efter bil fylld av människor i folkdräkter/nationaldräkter – de samma bilar med samma anorakbeklädda fädrar bakom ratten kör ärenden, hämtar folk osv dagen lång – och man på kvällen, i strålande midnattsolsken, hör ljudet av fyrverkerier, ja då vet man att vintern är över med besked. Den 3 månader långa perioden, från slutet av april till början av juli, av konfirmationer har inletts.

Kyrkan har ju en något viktigare plats i dagens Grönland än i Sverige (läs mer om detta här). Därmed är alltså även konfirmationen något som är mycket viktigt och inte, som för många ungdomar i Sverige, bara ett sätt att få fina presenter. Jag vet inte hur det är i Sverige nu, men i Danmark har det gått så långt att det blivit inne att hålla fester också för de ungdomar som inte konfirmerar sig, bara för att de också ska kunna få mopeder, nya mobiler och guldsmycken. Galet tycker jag. Hellre fira 15-års dagen lite större eller nått om man nu inte vill konfirmeras, eller?!

Här går man dock inte alls så mycket upp i presenterna, utan det är själva konfirmationen, det att säga ja till Gud, som är något stort och det man firar med buller och bång. Jag hörde en gång en helt vanlig arbetarkvinna, med de låga löner man har här, säga att en konfirmation ”ska” kosta minst 50.000 danska kronor (typ 65.000 svenska), annars är det ingen fest. Och mina erfarenheter säger mig, att det nog är summor som många kommer upp i och mer därtill. Med råge ibland.


I söndags var det så dags för Nuuks 3:e eller rent av 4:e omgång med konfirmader som skulle konfirmeras för i år. Bland dem var Holgers syssling (eller tremänning som vi säger i mina hemtrakter). Jag var inte fullt så flitig på att fotografera, men med ett digitalt foto & scannade foton från ett par tidigare konfirmationer hoppas jag ändå att jag ska få ihop det i detta inlägg.

Dagen börjar så klart med ett besök i kyrkan (där man inte får ta kort när det pågår gudstjänst, så nej inget fotobevis). Ett lååångt besök. Vi snackar 2 timmar som ett absolut, absolut minimum. ”Turligt nog” så har man i Grönland inga strikta regler om att man måste sitta stilla i kyrkan, eller att man måste stanna hela tiden. Både barn och vuxna går normalt in och ut under hela gudstjänsten; barnen för att leka, de vuxna för att röka. När man väl kommer fram till nattvarden går dessutom hälften hem. Typ (ja, jag erkänner att det är lite knasigt)... ;-)


Så gott som alla konfirmander har folkdräkter på sig; de västgrönländska kvinnorna i sina färgglada dräkter med imponerande pärlbrodyr samt vita sälskinnskamiker och männen i vita anoraker och svarta kamiker (speciellt i Nuuk-området ofta även med svart fluga...). 1:a folkdräkten får man normalt som senast till 1:a grundskoledagen, sedan får man en ny till konfirmationen och ytterligare en till bröllopsdagen. Till vänster på fotot ses Grönlands kvinnliga biskop (vi har bara en biskop här i landet).


2006 var det bara en konfirmand i Holgers hembygd. Han ses här posera med sin mamma & pappa framför den kombinerade kyrkan & grundskolan i bygden (blå anorak är lite mer ”vardagsanoraken”, men vissa använder den även till liknande tillfällen). 2007 var de 3 som konfirmerades; Holgers systerdotter samt två av Holgers kusinbarn.

Eller ja, hem och hem. Efter sedvanligt poserande för gruppfoton utanför kyrkan är det nämligen kaffe-mik som gäller. Alltså grönländskt öppet hus där även eventuella små presenter överräcks. Detta sker antingen i en hyrd lokal eller i konfirmandens hem. Dit är vanligtvis alla, kända som smått okända, inbjudna och det bjuds på cirka 711 (ja, cirka alltså...) olika sorters tåror och ett par olika småkakor, kaffe, te, likör m.m. Ja, snackar vi om något så stort som konfirmation så dukas det normalt också upp med stora bord med lyxig, kall grönländsk proviant.


Typisk kaffe-miksmat, utöver tårtorna & kakorna. Från vänster ses: Grön & röd saft; kallt, ugnsgrillat renkött; rå, torkad torsk & valkött (det svarta); rått sälspäck (den djupa tallriken närmast i bild); drottningkrabbsben (snow crab) och bakom baljan ses mattak - rå valhud med tillhörande späck. I baljan minns jag inte riktigt vad det var.


Från vänster igen: Fryst sälkött samt mattak (notera att man fortfarande kan se mönstret efter påsen det varit frys i, så ja det serveras verkligen rått och fryst, precis som det är); en halv, helt rå tumlare (den minival man även har i svenska farvatten, ses bakerst i bild, längst till vänster); två fat med olika sorters torkad fisk (främst torsk & hälleflundra); rökt öring; torkade ammassatter (typ som sill, ses bakerst i bild) och kokta räkor.

Denna festlighet pågår så hela eftermiddagen, till ca 18-tiden då det, i en helt annan lokal (och då deffinitivt en hyrd sådan) väntas stor fest för speciellt inbjudna. Vi snackar som oftast om minst 50-70 personer.


Jag ses i bakgrunden göra ”servettrosor” till en arbetarfamiljskonfimation av de större måtten, juni 2003.

Då dukas det ofta upp med största tønkbara smörgåsbordet, med nästan alla kötttyper man kan tänka sig; gigantiska ren- & lammstekar (hela bogar), diverse vildfåglar och vad annars man har tillgång till (i söndags var det dock lite mer ”snålt”, med ”bara” renkött... *hihi*). Fångstdjuren varierar ju lite från område till område. Vanligvis brukar det dock inte vara säl det bjuds på, då säl ju är så mycket vardagsmat man kan komma här. Allt är läckert tillagat, grillat i ugnen, och serveras med vanlig potatis, sötpotatis och/eller gräddig potatisgratäng & brun sås. Sallad har jag dock aldrig sett på liknande tillställningar, men väl kokta (tidigare frysta) grönsaker. Som oftast brukar det också vara rikligt med öl och vin.


Och så hålls det tal, på tal (och ja, till själva festen har folkdräkten bytts ut till festblåsan ;-) ).


Konfirmanden sjöng i söndags också en låt, akompanjerad av sin bror på gitarr och kvällens polkamusikant på dragspel! ;-) Klännigen, med en hel del sälskinnsdetaljer, hade hon låtit en sömmerska sy till henne för drygt 5000 svenska kronor.

Efter en mängd tal (grönländare älskar tal), allsång (med sånger - ofta lååångsamma - från det obligatoriska sånghäftet) och diverse tävlingar (man brukar fråga trixiga frågor om inbjudningskortet och dela ut presenter till dem som har den avvikande servettringen osv). Ja, efter allt det, så är det tid till dans, eller snarare polka – grönländarnas nationalsällskapsdans! Gärna akompanjerad av livemusik.

Och sedan kommer det då så klart, det absolut obligatoriska fyrverkeriuppskjutandet. Totalt bortkastade pengar kan tyckas, då man sällan ser mycket mer än rök på den ljusa natthimlen. Men en tradition är ju en tradition! ;-)


Utöver folkdräkterna lägger de grönländska kvinnorna ner mycket tid & uppfinnelserikedom på servettringarna, som är unika till varje större festlighet. Från vänster ses ringar från Holgers brors, systers respektive Holgers egna konfirmation. Att göra 50-70 sådana i plastpärlor tar tid vill jag lova! Vad sedan tonårs-Holger tyckte om sina bäbisblå solhattar är en helt annan fråga... *hihi*


Fyrverkeriuppskjutning omkring midnatt (just denna uppskjutning tror jag t.o.m föregick vid 1-tiden på natten). Vilket klimax i midnattsolens land! *hahaha*

Uppdaterat:
Det är ju inte så ofta man får chansen att ta foto av båda grabbsen iklädda skjorta, så här kommer ett från lekplatslekandet på väg hem från festen vid 23-snåret (ja, ibland får ju lillen också vara uppe lite längre). *hihi*