Mitt förhållande till alkohol & droger

Vi har väl alla haft dem; barndomsprinciper: ”Jag ska aldrig...” Varpå de vuxna alltid sa: ”Vänta du bara till att du blir stor.” Denna veckans fredagstema/show & tell från Mais oui är ”Mitt förhållande till...” + ett valfritt ämne. Och jag hade tänkt att skriva just om en av mina barndomsprinciper.

Jag hade säkert många principer som barn, och nu pratar vi om sådär 6-10 års åldern. Jag minns dock bara tre, och som jag verkligen menade då jag sa dem, även om det så klart var de som tvivlade. Minst ett par av dem var deffinitivt präglade av att jag var minstingen i en systerskara på tre och kanske av att jag var lite av en killtjej. De var nämligen:

1. Jag ska aldrig sminka mig.
2. Jag ska aldrig börja röka.
3. Jag ska aldrig dricka alkohol (senare utvidgad med att aldrig använda droger).

Ja, nr. 1 har jag väl inte kunnat hålla helt. För visst sminkar jag mig, men jag började sent och inte är det mycket smink som kommer på. Så på sätt och vis kan man väl säga att jag nästan har hållit mitt ”löfte”. ;-)

Nr. 2, ja, rökning tycker jag fortfarande är lika äckligt som den gången jag första gången sa till mina föräldrar att jag aldrig skulle röka. Känns totalt onödigt för mig. Det innebär inte att jag ser ner på andra som faktiskt röker och all respekt åt dem som försöker men inte lyckas sluta, för jag förstår att det är svårt.

Nr. 3, ja jag är principfast och har jag en gång sagt något så har jag svårt för att erkänna att jag inte kan hålla det. Alkohol har dock aldrig riktigt sagt mig något, heller inte senare i livet. Kanske tycker någon att jag är tråkig, men jag missade helt denna tonårsdille att supa sig full samtidigt som jag inte känner som om jag har missat något egentligen. Istället var jag nog den bland mina vänner som oftast blev tillsagd av ordningsvakterna att jag skulle ta det lungt, och det var bara för att jag var glad. Hade ju inte druckit en droppe.

Även om jag på många sätt är en livsnjutare har jag inte fått vanan att sitta och njuta av ett glas vin. Kanske har jag missat något, men samtidigt känns mitt liv så fullt av njutning att jag inte behöver mer. Jag är enormt nyfiken på att testa nytt, men att dricka bara för drickandets skull, för att bli full, nej det lockar inte. Kanske kommer det en dag bara helt av sig själv, vem vet. Jag dricker ju alkohol, det är inte det. Det är bara sällan och i så små mängder att jag med lätthet kan räkna gångerna jag har känt av beruselse på en hands fingrar.

Att leva i ett samhälle som detta sätter ju också saker och ting i perspektiv. Alkohol är ju så långt ifrån bara något roligt. Så mycket skit följer ju också med. Jag är själv uppvuxen i en familj med ett väldigt sunt förhållande till alkohol (därmed inte sagt lika torrt som mitt ;-) ), därför måste jag säga att det var en chock för mig att här på närmare håll verkligen se hur alkoholen kan förstöra en familj, generation efter generation, på så många sätt. Alkoholen kanske inte är anledningen till all sorg och missär, men inte gör den saken bättre.

Som bland så många andra kolonialiserade naturfolk, så florerar ju alkoholproblemen här. Kanske är de inte så enormt mycket större här som man kan tro. Traditionen är ju en annan – när man ska fira och vara glad så gör man det ute bland goda vänner. Garderobsdrickeriet är nog minimalt. Fast visst är det tragiskt att se. Att fredag morgon, på väg till jobbet, möta folk som nästan inte kan stå på benen, bara för att 14-dagarslönen blev utbetald på torsdagen osv.

Alkohol är dessutom dyrt här, dyrare än i Sverige. Med de låga inkomsterna många har, skapar det många andra problem än ”bara” att barnen inte får den omsorg de har behov för (vilket ju är så långt från ”bara” det bara kan vara) och jobb inte bliver passade. Det finns nämligen inte heller alltid pengar till nödvändigheter som mat och kläder i vissa familjer.

Ja, kombinerat med mitt ”sopinlägg” tidigare i veckan, målar detta inte upp en vacker bild av det på många sätt så underbara land jag lever i, men man ska ju inte heller dölja problemen. Problem som faktiskt finns överallt i världen, inte minst här.

Vi kan dock skatta oss lyckliga över att övriga droger inte har hittat vägen hit. Ja, utöver hash då. För det finns det tyvärr också en hel del av och jag tror ingen här kan stoltsera med att de inte känner någon som röker. Eller för den delen, att inte känna någon – om än på avstånd – som någon gång har haft fingrarna i dealandet med hash, om det så ”bara” är som pengakurir. Bara genom att gå till mataffären några gånger, kan man ju nästa inte undgå att se någon sälja. Då ska man alltså vara otroligt naiv, om man inget ser.

Hashrökarna själva är ju snabba med att säga att hash, som den milda drog det är, är ofarlig och alkohol är minsann farligare. Och ja, det är den nog – speciellt eftersom alkoholdrickandet är mycket mer utbrett om inte annat. Och naturligtvis är det vanligare, för det är ju lagligt. Fast hade alkohol blivit uppfunnet idag, så hade det nog også blivit förbjudit ganska med detsamma. Så argumenten håller inte.

Ja, att växa upp med att vara totalt emot allt vad rökande och drickande heter, så säger det sig självt att jag inte har något som helst intresse i droger. Jag är dock heller inte någon moraltant. Andra får för mig göra som de själva vill, så länge det inte sårar andra. Det senare är dock svårt att undvika. Alkohol och hash, som är det som finns här, sårar de närstående. En som röker hash regelbundet och har ett beroende, blir annorlunda. Denne blir lättare irriterad, får ett dåligt och svängande humør och tar inte ansvar för sin egna och därmed familjens situation. Denne känner sig ofta förföljd och får en förvrängd syn på verkligheten osv. Det blir till en ohållbar situation tillslut.

Sedan tillkommer som sagt, igen, det ekonomiska. Senaste numret av familjemagasinet Sila, som alla hushåll här får två gånger om året, hade hash som tema. Enligt den kostar ett gram hash omkring 500-700 kroner (650-920 svenska) i Grönland – i Danmark kostar det enligt samma tidning 50 kronor. Klart att det slår ut familjer då!


Normalt så beslagtas det omkring 50-60 kilo hash i Grönland per år. I juli i år beslagstog man hela 118 kilo bara i denna segelbåt, som nu ligger bakom polisstaionen i Nuuk. Nytt rekord.

Vill du läsa mer om hur andras förhållande är till diverse saker och ting, kolla in dessa bloggarna.

Vad är det som stinker?

När jag vakande i morse, var det till en obeskrivlig stank. Och nej, kära läsare av mitt förra inlägg, det var inte från grannarnas (eller mina egna) sopor. Nej, stanken kom från sonens sovrum.

Eller ja, själv tyckte jag egentligen att det mest doftade af nybakade bullar, men enligt grönländsk tradition så stank det. Ni som följt min blogg i något år eller mer, förstår nu kanske vad jag pratar om: Den inuitiska traditionen om att säga att det stinker till en som har födelsedag nästkommande dag!

I morgon är det nämligen lillgrabbens födelsedag. Hela fem år har det gått sedan han föddes. Det är helt otroligt. På något sätt så känns det som en evighet sedan, men samtidigt så är det svårt att förstå att han nu redan är stora pojken. För som 5-åring kan ju inte ens jag riktigt med att kalla honom bäbis mer. Ja, jag tror detta är en av de absolut största milstoparna för mig i hans liv så långt.

Det blir att vara lediga på hans födelsedag, men idag skulle han såklart firas på dagis. Därför blev det att starta storbaket så snart vi kom hem från jobb och dagis igår. Såhär gick det:


Det är inte direkt någon hemlighet; min son ÄLSKAR att baka och har alltid gjort. Han har hängt med helt sedan han låg i babysittern och kunde hålla i en barnvänlig visp medan jag vispade osv.


Den kommande dagen till ära hade jag t.o.m lyckats att få tag på färsk jäst. Lyx!


Det sparades inte på gottigheterna. (Av någon anledning fick sonens mini-kavel inte vara med på fotot entligt dess ägare. ;-))


Det är ju bara sonens födelsedag en gång om året, så jag unnade honom lite pärlsocker. ;-)


77 kanelbullar blev det i allt.


Och så här stolt var sonen när han kom med bullarna till dagis i morse. Så får vi hoppas att de räcker till alla de glupska barnen... ;-)

Tyvärr kan vi inte dela med oss av våra nybakade bullar till er, men hade det varit möjligt rent tekniskt, hade vi såklart gjort det. Fortsatt trevlig tisdag till er allihop!

En sorg kommer sällan ensam

Här åker pojkvännen iväg för fem veckor i allra nordligaste Nordgrönland.

Man kan väl inte påstå att onsdag den 26:e augusti har varit en specielt upplyftande dag. Det är ju nästan oundgåeligt. Dagen är nämligen årsdagen för min mammas bortgång.

Det är två år sedan nu, och även om jag klarat sorgearbetet bra så är det så klart inte en genom rolig dag, med bara positiva minnen. Och här vill jag också få sagt att detta med att, som jag skriver, "ha klarat sorgearbetet bra" absolut inte är någon form av tävling – i min värld existerar det inte någon tävling i vem som klarar det ”bäst”. Hur man handskas med döden och saknaden gör den ene eller den andre varken bättre eller sämre. Jag är bara funtad så som person att jag kan handskas ganska bra med saknaden – både den definitiva och den pga långa avstånd (vilket väl är varför jag kan bo som jag gör). Det säger dock inget om mina känslor för min mamma, som var och är oerhört starka. Något som det i övrigt inte heller kan tävlas i, och som gör mig så ont när det är någon som gör. Kärlek och sorg kan inte mätas och vi har alla olika sätt att visa, och att inte visa, dessa känslor.

Oj, nu svamlade jag visst iväg, men jo årsdag är det alltså idag. En årsdag som tyvärr också gör mig bitter. Bitter eftersom någon tog ifrån mig den dagen. Dagen då jag fick meddelandet. Dagen som skulle vara med min mamma i fokus. Den dagen blev till rena pannkakan. Ett enda långt bråk om saker jag inte ens minns vad de var och som jag då på inget sätt hade en önskan om att diskutera. Den totala avsaknaden av respekt, för både mamma och mig, gör mig bitter än idag och får mig att sätta frågetecken vid mycket i mitt liv innan den dagen. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så, att denna dag också ska förknippas med något sådant. Så skulle det dock tydligen vara. Det är bara att acceptera och leva vidare.

Annat tråkigt med dagen, och då menar jag dagen idag, inte datumet som sådant, är pojkvännens ivägresande. Resan som sådan är superspännande och jag unnar honom verkligen den, men självklart är det lite tråkigt att vara den som får sitta ensam kvar här hemma (om än tillsammans med sonen ;-) ), samtidigt som det känns hårt att inte kunna vara där som stöd pga av det ytterst tråkiga meddelandet han fick per telefon precis innan avfärd. Fast visst ser jag också fram emot att höra historier och se foton från hans fem veckor långa båtfärd med jobbet, mellan diverse små samhällen och bygder i norr, nästan så nära nordpolen som männskligheten lever idag. Platser som otroligt få, utöver de som själva är födda där, får möjligheten att besöka. Jag hade kunnat kompensera det hela med att låta mitt jobb ta mig med till den allra nordligaste staden, Qaanaaq (”nya” Thule) nu i september, men det var en resa jag erbjöd mina två medarbetare istället. Så snäll (läs dum) är jag! ;-)

Det får vara allt här på bloggen för idag. Nu ska jag nämligen ta och sätta tanden i något av all den osunda mat tröstätaren Lullun fick lagt i sin kundvagn idag, på en shoppingtur som jag egentligen inte alls behövde göra (fast då hade jag iofs inte mött den svensk som visade sig vara/ha varit en av mina anonyma läsare här på bloggen. Så inget ont som inte har något gott med sig ;-) ). Over and out!

2008 – året i foton

Så har årets uppsummering i text och bild blivit klar. Ja, det är ju fortfarande ett par dagar kvar på året, så eventuelt blir ”albumet” uppdaterat något, men inte mycket. Som vanligt ligger det ett link i högermenyn (där ni också hittar liknande album för åren 2004-2007), men nu kommer även dit genom att klicka här. Enjoy! :-)

Uppdaterat: Jag har visst använt samma avslöjningsmetod som jag gjorde den gången jag var gravid med Aaju, så kanske är det värt att kolla in mitt "årsalbum" även om ni följt min blogg hela året. *hihi*

Fredagstema x 2 & the big 3-O

Oj, oj, oj, nu rinner verkligen tiden iväg för mig. Dagarna försvinner i ett jihu. Jag hinner inte med alls. Jag stressar inte det minsta dock, utan jag har det kul & bra för det mesta, men ändå. Bara en sådan sak som att jag ännu inte fått skrivit fredagstema... Och då menar jag inte det som gäller för imorgon, utan det från förra veckan! Det som löd; ”Om jag kunde resa i tiden skulle jag...”

Ja, skulle jag svara på det nu, så hade det nog varit aktuellt att få resa tillbaka i tiden och göra om senaste par veckorna. Eller ja, inte göra om dem men snarare att få göra dem ”en extra gång”, parallellt med det jag redan gjort, så att man fick fler saker gjorda. Annars hade ju egentligen min ”plan” för det inlägget mer gått åt hållet att göra en tidsresa för att förhindra hemska händelser igenom historien; krig, orättvisor och lidanden. Men samtidigt vet jag ju egentligen inte om jag vill böka med historien på det sättet, för vem vet vilka följderna då skulle bli?!

Nej, inga tidsresor för mig alltså. Inte heller för att hinna med allt som ska hinnas med innan vi sticker mot Europa nästa vecka. Det som hinns det hinns, så får det vara.

Sedan ska jag så klart också här passa på att återigen framhäva att bara för att jag har fullt upp så innebär inte det att det är jobbigt & tråkigt eller något sådant. Inte alls. Jobbet är roligt och fritiden har också använts till lite skoj, även om en ganska ny, men otroligt trevlig bekant flyger för flytt till Europa i morgon bitti... :´(

Till helgen blir det dock lite mer skoj. Förhoppningsvis... Det är nämligen damens födelsedag. The big 3-O, som hittills inte har skrämt mig ett dugg. Det enda tråkiga med födelsedagen har varit att någon smart snubbe (jag vet vem...) kommit på idén att göra just denna helgen til en konserthelg utan dess like i Nuuks historia. Alla stora stjärnor är hemkallade och det är bara konsert efter konsert hela helgen.

Jo, men egentligen låter det ju jättetrevligt. Men har man musikintresserade vänner och alla barnpassare lyser med sin totala frånvaro, så är det trots allt inte fullt så skoj. De planerade festen blev därmed inställd, med lite nedstämda miner från min sida. Modet har dock nu kommit upp sig lite och nu har jag istället bjudit in till 30-års-brunch på lördag. Får se hur det går. Lite mer jobb och man kan inte bjuda lika många som till en ”vanlig” fest, men förhoppningsvis blir det trevligt.

Med födelsedag den 1:e november är jag dock ganska van med att få min dag ”sabbad”. *hihi* När jag var liten var det en tråkig dag som inte hade några namnsdagar (allahelgonadagen) och som alltid låg den mitt i höstlovet. Inga gratulationer i skolan där inte! :-(

Sedan kom slängen med Halloween-firande till Sverige och försökte ”förstöra” det för mig. Men min kompisskara var stor och stark, så på något konstigt vänster så fick jag också gäster till mina ”tillställningar”. Och ska sanningen fram så har jag faktiskt aldrig ens varit på en Halloween-fest (än mindre fixat en till min egna fördelsedag).

Anledningen jag kommer in på Halloween är så klart morgondagens fredagstema: ”Om jag skulle klä mig i samma Halloweenkostym varje dag skulle jag...”

Det är ju nästan helt omöjligt att resonera sig fram till och kräver en del tid till tänkande - tid som jag inte har just nu. Men en sak är säker, hur bekvämt det än kan vara; jag kommer aldrig att välja samma kostym som jag hade till min 10-årsdag, som var en maskerad jag höll för klasskamraterna.

Jag vet inte hur det gick till, men mitt upp i alla förberedelserna tror jag vi glömde bort att förbereda en kostym till mig, så i sista sekund blev jag omvandlad till en städtant, med en kudde på rumpan och en över bröstet. Nej, det var inte världens roligaste kostym när man var 10 år måste jag erkänna, men kalaset tror jag blev ganska lyckat... ;-)

Avslutningsvis vill jag bara säga lite förlåt för att jag ännu inte hunnit med att svara på era kommentarer. Och ja, jag har massor av mails som blivit liggande, inklusive dina Anna (S); jag lovar, jag ska svara! :-)

Och ja, grattis igen på födelsedagen Sis! F’låt för att först jag ringde så sent. Journalisterna har bara varit efter mig som galna idag...

Och ja, igen, igen; stormandet kom inte helt upp i de förväntade 45-50 m/s idag, men nog var vinden väl så hård. Som väntat fortgick dock vardagen som vanligt här, även om det var minst sagt en kamp utan dess like att komma sig iväg i morse, speciellt till dagis, släpandes på några extra 20+ kilon... ;-)

Foto från Ramclean.

Fredagstema: Jag som kändis

Det liknar inte mig att vara ”försenad” med fredagstemat, men nu är det alltså söndag och på hög tid att jag ”får det gjort”. ;-) Temat denna vecka är alltså ”Om jag vore en kändis skulle jag...”

Jaa, vad skulle jag? Utan att låta alltför mycket som en Miss Universumsdeltagare dessutom...!? Men visst, var jag en kändis så skulle jag nog gärna vilja ha överskott och tid till att använda mitt kändisskap till något vettigt, att göra folk uppmärksamma på vissa saker, orättvisor och lidanden osv.

Hela mitt kändisskap fick gärna också mer än gärna bygga på just liknande arbete. För ja, man kan ju bli känd utan att pyssla med underhållning och figurera i skvallerpressen (den typen av kändishype intresserar mig inte alls). För visst kan även politiker och andra som figurerar på nyheterna och i samhällsdebatten generellt också kallas kändisar?! En sådan kändis skulle jag i så fall kunna tänka mig vara; inte kanske en politiker, men en samhällsdebatör på något sätt, en utrikeskorre eller något.

Fast jag har det också fint med att jag, som nu, påverkar min omgivning som en helt vanlig doldis. Det även om min stämpel som ”semi-offentlig” person tyvärr gör att jag måste sätta lite munkavel på mig själv; min chefs chefer är ändå landets ministrar och därmed kan jag ju inte ropa alltför högt i debatten just nu.

Sedan, pratar vi helt ”vanliga” kändisar, ja då finns det ju även gengre där som ligger mig nära om hjärtat. Jag föddes ju som teaterapa, och har pysslat med både just teater och musik i många år som liten och det senare även som "lite större". ;-)

Just musiken och kombinationen att kunna underhålla och göra folk glada med musik är något alldeles speciellt för mig (kanske t.o.m i kombination med lite stand-up, vilket dock är ett obeprövat fält för mig). Hör jag en bra CD så kan jag inte låta bli att drömma mig bort. Att gå på bra koncerter kan t.o.m få mig så upprymd att jag blir smått nedstämd – ja, faktiskt. Jag ångrar inte mina val genom livet, men visst lockar scenen och jag tänker allt ibland; tänk om jag bara hade fortsatt. Det kan jag inte förneka.

Det är inte alls kändisskapet jag är ute efter, utan bara känslan av att stå där på scenen och framföra ”riktig” musik. Att beröra folk. Få dem att skratta, le och ja t.o.m gråta (har hänt); det finns inget bättre. (Ja, även tårar är ju viktiga att komma ut med.) Vi människor behöver ju verkligen sådan typ av underhållning i våra liv. Fattig som rik.

Videon nedan är inte direkt musik som jag hade valt att spela som musikkändis, men visst kan man inte annat än att bli glad av detta? Grabben i vitt heter Ilannguaq Lumholt och är yngsta syskonet i en helt otroligt musikalisk grönländsk familj som jag har haft nöjet att jobba med vid ett flertal tillfällen. Ni som var på bio i USA under september månad förra året (alltså 2007) har kanske t.o.m sett delar av videon förr; då den blev visad som förfilm i 14.000 biografer i USA, hela månaden. Tryck på play för att se och höra ”The Benefits” framföra sin låt ”Physical” och jag lovar, man blir glad! :-) (Videon är borttagen från YouTube, så detta är en kopia av den, därav den lite låga kvalitén. Sorry.)

(Och ja, (de inte grönländska *hihi*) damerna kanske är lite för mycket för vissa, inklusive de amerikanska biogästerna, som fick se en censurerad version av videon, men själva musiken och de två killarnas mimik, utan att kanske tänka för mycket på teksten (om man nu är finkänslig), ja det blir man glad av! :-) )



Se också en intervju med bandet (från dansk morgon-TV, på danska) och hör ett litet akustiskt framförande här:

Fredagstema: Byta karriär – did that, done that

Så var det redan fredag och återigen dax för Fredagstema/Show & Tell (vad är det? Läs här. Vem är med? Läs här). Anna har till idag bestämt att vi alla ska skriva om ämnet ”Om jag kunde byta karriär skulle jag...”


Då: Spanar på en generator (fotot är dock nytaget, och jo sant; när jag jobbade som ingenjör var jag också kontorsnisse).


Då: ”Mitt” styr- & övervakningssystem. Det var verkligen ”mitt”; jag var ansvarlig för utvecklingen av det.


Då: Aaju i värmeverket (också ett nytt foto, men ändå... ;-))

Jag är ju en person som redan (inte medräknat sommarjobb) har hunnit byta karriär ett par gånger. Och ganska drastiskt så, om ni frågar mina kollegor. Till saken hör att jag nu jobbar på ett ytterst tungt, tekniskt företag, där jag är en av dem med den absolut högsta tekniska utbildningen. Vi snackar alltså inte ens en handfull civilingenjörer/nästan färdigutbildade civilingenjörer i hela firman (omkring 400 anställda). Övriga tekniker är istället främst maskinister. Och dessa gamla, garvade män skrattade ganska gott åt mig, när de fick reda på att jag lämnat utvecklingsavdelningen – där jag jobbade med förnybar energi och systemutveckling av elverksstyrnings/övervakningssystem – för att, som de lite på skoj sa ”bara skriva personaltidningen”. ;-)

Det hela var så klart sagt i all välmening och ska sanningen fram, så är de flesta i teknisk avdelning nog ganska glada för att det är just jag som har den stol jag har ändå (trots att de nog också anser att jag kunde göra än mer nytta någon annanstans). Sedan kan jag ju själv såklart se det komiska i det hela, att jag nu sitter med ett jobb (som alltså innebär långt mer än bara skriva personaltidning så klart *hihi*) som en journalist normal har *. Men å andra sidan vet jag ju också att jag på vissa sätt egentligen klarar just detta jobbet bättre än en journalist *, just pga att företaget är så enormt tekniskt, och det är omöjligt att förmedla något på ett förståeligt sätt om man inte själv förstår iaf en smula av det.

Med andra ord; jag har redan gjort mitt stora karriärsbyte (och då inte medräknat bytet då jag lämnade musiken bakom mig, eller då jag gick från kemiingenjör till att jobba med el & fjärrvärme – vattenproduktionsdelen i företaget är ju egentligen så mycket kemiteknik det kan bli). Jag älskar verkligen att skriva och jag vet helt enkelt att jag är på rätt väg just nu.

Fast det är klart; jag har fortfarande drömmar. Och jag lär fortsätta att utvecklas och överraska med nya val. Jag är dock ingen karriärsmänniska (vilket ju iofs är en fördel om man gillar drastiska karriärsbyten). Inte alls. Och har aldrig drömt att komma upp på toppen. Den plats jag nu har fått i ledningen på jobbet är bara en bonus. Det är inte något jag har kämpat mig till bara för att komma upp, utan det var bara resultatet av att jag helt enkelt inte kan låta bli att ta tag i saker som engagerar mig.

Den delen av jobbet är dock en del jag kan tänka mig att byta ut i framtiden. Det viktiga för mig är ändå att kunna göra en skillnad med det jobb jag gör, och så länge jag kan göra det bara genom att använda det skrivna ordet är det fantastiskt. Sedan kan man kanske göra det för t.ex en hjälporganisation som jobbar med saker som engagerar mig än mer än just det företag jag jobbar på idag och på andra platser runt om i världen. Men detta är en början och man kan ju heller inte säga att frågor omkring energi – som ju är det firman pysslar med – och därmed miljö, är oviktiga frågor i dagens CO2-samhälle med sinande oljebrunnar.

Många gånger har jag dock drömt om att bli författare. Just här och nu ligger det dock på hyllan. För att palla det måste jag nämligen få återuppbyggt mitt sociala nätverk till en helt annan nivå än vad jag har idag. Jag har nämligen också behov av folk omkring mig och jag har behov av att få alla dessa små ad hoc-uppgifter som trillar in och bara ska lösas här och nu, med hjälp av allt kreativa tänkande man kan tänkas skramla ihop. Jag kan just nu inte spärra in mig i ett rum och jobba på en bok 110%. Jag är heller inte tjejen man ska sätta på ett 3-årigt mångmiljonsprojekt för att få byggt ett nytt kraftverk någonstans (ack ja, vad har jag fått erbjudande om just ett sådant jobb mååånga gånger). Jag kan göra det, men det är inte något för mig!


Nu: Personaltidningen var det. Utkommer 4 ggr/år numera.


Nu: Firmans hemsida – var med från dag 1.


Nu: Intranet – varenda liten pixel är mitt verk.


Nu: Reklam & marknadsföring ligger också på mitt (och min avdelnings) bord, bland en hel drös annat.


*) Alltså, inget ont om journalister. Inte alls. Men det är ändå hard-core teknik vi snackar om. Sedan ska det väl också nämnas att jag också har en extra utbildning på 1.5 år i Teknisk Kommunikation – alltså något som primärt går ut på att lära sig förmedla just teknisk kunskap till icke-tekniker. Så helt ute på främmande hav är jag inte. ;-)

En välbehövd vilohelg

Bildtext: Lägger sig snön för vintern nu? I fjällen (på fotot dolda av snömolnen) har den i alla fall det för länge sedan. Och enligt de gamla & lärde lägger sig snön här nere i stan senast 2 veckor senare, så det vore på tiden.

Denna helgen blev det inte många barn gjorda, som en kär gammal kompis alltid sa. En komis som tyvärr hör till kategorin av vänner som jag tappat kontakten med under mina alla år i utlandet. Många är gångerna jag funderat på vad jag har gjort fel och vart svaren på mina födelsedagsgratulationer och julhälsningar blivit av. Men man får väl bara inse; sånt är livet. Även vänner kommer och går, kommer tillbaka och går igen. *snyft*

Bildtext: Aaju & fjärrvärmerören.

Nej, helgen var det ju jag skulle skriva om. Det har alltså inte blivit direkt mycket gjort här. En tur till affären i regnet på lördagen och jag vet inte varför, men dagens tur ut i snön blev inställd. Kanske kan det ha något att göra med att jag somnade på soffan där efter lunch... ;-) Vet inte när jag gjorde det senast, men skönt var det. *hihi*

Fast ja, lite, lite blev det ändå gjort, så som...


...tvättat tvätt...


...lagat byxor som legat och väntat i ett par månader...

...och ja, det var väl det. Oj, så lat man får lov att vara. Gôtt. ;-)

Men nu ska lillen i säng, sedan blir det att ta tag i helgens läxa.

Fredagstema: Könsbyte för en dag

Chalmersspexet Veras förställning ”Frankenstein”, som alltid med bara kvinnliga skådespelare. *

Anna har fått ihop teman till oktobermånads alla fredagar som bara inte annat kan än klura på. Trots det, så blir det för mig att skriva ett inlägg utan att klura alls. Ni som läste mitt förra inlägg förstår varför; jag har helt enkelt inte haft tid. Dygnets alla vakna sekunder har använts till att tänka på annat.

Något ska jag väl ändå få skrapat ihop på dagens tema: ”Om jag vore man(/kvinna) för en dag skulle jag...” Eller ja, ska sanningen fram har jag inte någon hemlig dröm om att testa att vara man. Tror alla de åren som enda tjej bland diverse kompisgäng (hade också tjejkompisar, men inte alltid), enda tjej bland kollegorna osv har gett mig nog med insikt för att förstå att jag är nöjd för den jag är trots allt. Gräset är inte grönare på andra sidan, helt enket... *hihi*

Och ja, jag vet ju redan vad män pratar om när de är ”ensamma”, eller ja i alla fall vad tonårskillar pratar om. Vet inte hur många repningar med bandet som ”gossarna” bara snackade på och sedan med ett ”whoops” kunde konstatera: ”Nej, men Lollo, du är ju här. Varför sa du inget?” Det tog inte mer än någon minut, sedan fortsatte pruttandet, rapandet och pratandet om Anna som fått så snygga bröst och Sara som ditten-datten igen. *hahaha* (PS: Namnen är påhittade, för att inte på något sätt ”avslöja” någon av mina läsare, både av manligt och kvinnligt kön. *hihi*)

Fast det är klart, även om jag som yngre för jämnan misstogs för att vara en kille och behandlades därefter. Och även om jag som vuxnare (och därmed av förståeliga skäl hade ganska svårt för att tas som kille) även då blev mer behandlad som en ”jämlike” än en potentiell flickvän. Ja, trots det, så känner jag så klart inte helt till hur det är att vara en genomsnittlig kille/man. Inte alls.

Men det är ju också erfarenheter jag kanske vill vara utan egentligen: Målbrottet, ”pinsamheter” i badhuset och hur ont det egentligen gör att missa cykelsadeln osv. Men visst är det ändå mycket spännande i att få en bättre insikt i hur män generellt tänker osv och hur liknande saker upplevs (inklusive hur sjuk man egentligen kan bli av en förkylning...).

Men allra främst skulle jag nog ibland bara vilja vara en liten flyga på väggen eller tankuppsugande mygga omkring specifika personer som jag för tillfället vill förstå mig mer på och veta vad de egentligen tycker om saker och ting (mig?). Fast det gäller ju egentligen både män och kvinnor, men kanske främst män ändå. Får jag lov att beställa en sådan dag, så har jag redan ett ”offer” eller två jag skulle vilja avpröva det på, här och nu...! :-)

Trevlig helg på er allihop!


PS: För att se fler fredagstemaskrivare, kolla här.

*) 2003 uppdelades det traditionella Chalmersspexet i två, Bob och Vera, detta för att även tjejer skulle kunna vara med på scenen (i Bobspexet är det alltså bara killar, precis som i det gamla Chalmersspexet). Jag var själv på vippen att söka in första året, men ångrade mig i sista sekund, eftersom jag ju var på väg ut och bort från Chalmers då. Namnet Vera kommer förresten från Vera Sandberg, Sveriges första kvinnliga ingenjör.

Fredagstema: Grönländsk musik annu 2001/02

Fredag igen alltså och därmed fredagstema. *yippie* Petra har denna gång bestämt att det är tid till att skriva om en sång som man tycker representerar ens stad / region / land.

Vilket ämne för en som mig, som ju trots allt kom hit till denna musikens Mekka (ja, sett till antalet invånare så är musiklivet stoort) just pga av musiken! :-) Eller ja, nästan. Jag kom hit i maj 2001 eftersom jag fått ett sommarjobb (som sedan förlängdes) som scen-/ljudtekniker.

Mitt första år här på ön, 2001/02, gick därför helt klart i musikens tecken, så många av de där första starka minnena av landet hänger ihop med just musik. Japp, så är det, även om det känns lite avlägset idag. Fast visst saknar jag musiklivet, både på och bakom/framför scenen. Ett liv jag ju levde i så många år, men inte alls nu.

Fast nu skulle detta ju handla om veckans fredagstema. Och då kan jag väl konstatera att när det gäller att ta hjälp av YouTube för att hitta de låtar jag vill, för att representera ”mitt” Nuuk-Grönland från detta mitt första år här, ja så blir det lite svårt. Antingen ligger låtarna inte där, eller så är det inte någon direkt video att hurra för, men något ska jag väl kunna skrapa ihop. :-)


Ja, hur kan man annat än visa lite Julie? Nuuks helt egna stjärnskott, som sålt mer än många skivor inte bara i Danmark men också i resten av Europa. Och fått x antal grammys och liknande på vägen.

Hennes låt ”Home”, var ju kanske ett lätt val när nu inga av hennes grönländska hits från den givna perioden fanns att hitta. För hennes hem, staden och landet hon längtar efter, som tillfälligt boende i Danmark, är så klart Nuuk och Grönland. Det är här hon har hela sin familj och närmsta vänner bl.a. Fotona i ”videon” har dock inte ett dugg med låten eller Grönland att göra egentligen (även om det kan se så ut för en icke-grönlandskännare). Och ja, tycker ni att ni känner igen hennes röst, så sjöng hon bl.a ledmotivet, ”Tomorrow”, till den svenska TV-serien ”Kronprinsessan” som gick på TV i början av året.




Jag har jobbat flera gånger med Julie, men jag har aldrig känt henne så väl som jag gjorde (och gör) nästa gäng; Chilly Friday – de absolut populäraste rockkillarna i Grönland i början av 2000-talet.


Chilly Friday år 2000.

Som gammal musiker är jag ju van med att ha avundsjuka ”fnittertjejer” som glor surt på mig, då de kämpar för att få komma nära de ”coola” manliga musikerna (som ju är i flertal, jämfört med kvinnor alltså) som jag har som vänner. Jag, en i dessa tjejers ögon liten och obetydlig tjej utan sans för smink och kläder, som dessutom är allt annat än intresserad av det som dessa tjejer är/var. *haha* Aldrig har dock detta fenomen varit så stort som i just 2001/02. När Chilly Friday-killarna kom in på dåtidens hippaste uteställe, Rock Cafén, så var de som kungar. Tjejerna stod på rad och ändå valde de ofta att gå fram till mig. Vilka blickar man fick från tjejerna då... *hahaha*


Chilly Friday år 2005.

I denna videon, ”Sialuit” ser de dock alltifrån coola ut (enda videon jag kunde hitta på YouTube). Det är en video som var del av en kampanj mot självmord då 2001/02. Den manlige huvudrollsinnehavaren i videon är den numere rejält store soloartisten Angu (som aldrig var med i bandet). Honom skrev jag om här, där ni också kunde se hans fantastiska video från min bakgård.




En annan person som jag jobbade med flera gånger i 2001/02 var Rasmus Lyberth; danska drottningens favorit. Vi har haft våra ”despyter”. Han var som ”stjärna” väl inte helt nöjd med att få en liten tjej som ansvarlig ljudtekniker vid en konsert kan man väl säga. *hihi* (Och nej, igen, stjärnstatus och stjärnmanéer biter inte alls på mig.) Men så länge jag höll mig som monitor (alltså bakom mixerbordet vid scenen och inte huvudmixern) var han glad. Vid ett av dessa tillfällen inspirerade jag honom t.o.m till att skriva en låt under ljudchecken som han sedan framförde på själva konserten. ;-) Videon nedan kommer från en liten konsert i Ålborg, därav danskan i början. Hur kan man bli annat än glad av detta?





Ett underbart foto att skratta lite åt. Extra roligt blir det ju för mig som är kompis med en av dem. *hihi*) ;-)

Rapparna i Nuuk Posse var också stora på den tiden, efter att ha varit mega under hela 1990-talet, vilket gjorde att de bl.a fick en nominering av FN till ett ” Messengers of True”-pris. Rap har aldrig varit min grej, men visst är det rätt ok detta (alltså, ”vi” är inte ens 57.000 invånare i det här landet, så vad kan man kräva); med rap på tre språk; engelska, grönländska och danska?!





Angu år 2006 - som ni också såg som aktör i Chilly Friday-videon ovan och som ni kan höra i inläggets sista videoklipp nedan.

Sedan kan jag inte annat än att göra lite reklam. Denna sommaren har man nämligen varit i gång med att filma här i stan. Filmen heter nu under arbetsprocessen ”Nuummioq” (typ ”Nuukbo / En från Nuuk”) och får premiär på bio nästa sommar. Här nedan kan ni se promotion-trailern man gjorde redan förra året, för att kunna samla in pengar till projektet. Sjunger och spelar gör tidigare nämda Angu. I den kvinnliga huvudrollen samt den manlig birollen ses i den slutliga filmen (inte här i trailern) tidigare nämda Julie och gitarristen i Chilly Friday. Jag ser hur som helst verkligen fram emot att få se filmen, för visst ser det ut att bli av ganska hög kvalité? Och ja, det är ju min älskade lilla hemstad det utspelar sig i, bara en sådan sak! :-)




Jag har många fler bra/roliga låtar att spela. Några av typen senaste sena och andra klassiska 1970- och 80-talsdängor. Men detta får duga för denna gång.

Se vilka mer som är med i fredagstemat här.


Och ja, hör mer av dessa artister genom att klicka på länkarna nedan. Det är också därifrån jag tagit inläggets alla foton. Jag rekomenderar t.ex Rasmus om man vill höra lite mer riktigt grönländskt:

Julie
Chilly Friday
Rasmus Lyberth
Angu
Nuuk Posse har inte någon hemsida, vad jag vet tyvär.

Fyra år sedan, idag & imorgon

Odense, 1:e oktober 2004.

För fyra år sedan just i dag var jag igång mest hela dagen. Bland annat gick jag den långa turen från vår lägenhet, via Odense centrum och sedan helt ut till aktionslokalerna där de var 14:e dag aktionerade ut cyklar. Vi stod där och väntade i evigheter, tillsammans med en hel drös andra studerande innan någon kom och förklarade att aktionen var inställd. Det var grått väder och regnet hängde i luften.

Och varför minns jag allt detta? Utan att ens blinka. Förklaringen kommer…

Jag kände att något var på gång och tänkte nog att jag borde samla mina krafter. Men inte kunde jag sitta still inte. Jämfört med den otroligt starka foglossningen jag haft tidigare i graviditeten, då jag nästan inte hade kunnat röra mig alls, så kände jag mig ju ändå relativt pigg (allt är ju som sagt relativt; jag gick egentligen som värsta ankan, det gick långsamt och det gjorde rejält ont, men det ignorerade jag totalt ;-) ).

Klockan 22 den kvällen börjarde det. Klockan 23 gick vi och lade oss; vi var smått slutkörda efter en lång dag. Jag sa inget till Holger om vad som hände, jag var ju ändå inte helt säker på om det var "det riktiga" denna gången. Klockan 1.30 vaknade Holger och frågade hur det stod till, om något var galet. Jag svarade:

- Värkarna har börjat och har varit igång i över 3 timmar. Jag kan inte ligga ner för då gör det för ont.
- Jaha, okej. Försök att vila i alla fall, svarade Holger, lade huvudet på kudden och somnade om som om inget hade hänt. *haha* (Underbart med män som kan vara lika lugna som jag! ;-) )

Jag fick inte ens sovit två timmar den natten, men jag tog det lungt. Vid 6-tiden fick jag ringt till mamma. Jag dukade sedan upp en liten frukost med rostat bröd, innan vi tog taxi den korta turen till sjukhuset.

Sedan skulle det visa sig ta ytteligare 16 timmar innan Pluppen förvandlats till en Aaju på dryga 4,5 kg (barnmorskan gissade på 3 kg bara ett par dagar innan och 3,5 kg den samma morgon…). Och ja, imorgon är det alltså min dryga metern höga och kanske 17 kg tunga lillkilles 4-års födelsedag!! Hipp, hipp, hurra!! :-)


Idag ska Aaju ha lite kalas på dagis, så igår kväll blev det att baka kanelbullar hemma hos oss:


Aaju kan knäcka sina ägg själv. Det är han jättestolt över för, som han säger: ”När mamma var liten fick mormor slå äggen”. *hihi*


Och gegga, det är deffinitivt något Aaju kan.


Ytterligare ett Aaju-citat: ”Mamma har en stoor deg. Aaju har en liiiten deg.”


Att rulla ihop den ”färdiggarnerade” degen fixar han också, med vissa problem mot slutet...


Och här är resultatet. 80 bullar ska väl räcka till ca 30 barn + personal…?! ;-)

PS: Idag stinker det verkligen här hemma. Det är Aaju. Usch vad han stinker (och oj, vad blir han förnärmad när man säger det till honom *hihi*). Kan ni inte förstå varför, läs här... :-)

PS 2: Hoppas ni alla får en trevlig vecka!

Fredagstema: Erfalasorput – Grönlands flagga & jag

Så var det fredag och ännu en gång dax för ett av Petras teman, som denna veckan är ”flaggor”. För er som inte vet vad fredagstemat är, eller vill surfa runt bland andra temaskrivare, kolla in högerspalten här i bloggen.

---------------------------



Jag är ingen flaggmänniska (trots min norska påbrå *hihi*). Jag har inte växt upp med flaggor på tårtan eller i julgranen. Jo, i flaggstången till födelsedagar och begravningar där hade vi flagga, men inte andra ställen.

Här i Grönland är man dock väldigt stolt över sin flagga, kallad Erfalasorput (”Vår flagga”). Inte så konstigt egentligen; som gammal koloni ligger det ju otroligt mycket symbolvärde i att man nu, sedan 1985, har sin alldeles egna flagga (internt självstyre – hjemmestyre – infördes 1979, men man kunde inte enas om en flagga före 6 år senare). Man är generellt inte på något sätt fanatiska här, men visst kan man se den grönländska flaggan på de mest omöjliga ställen och många grönländare går utan minsta tvekan runt med flaggförsedda t-shirts, kepsar och liknande som i Sverige nog skulle ses som turistsouvenirer.

Själva flaggan, ritad av multikonstnären och politikern Thue Christiansen, symboliserar solen som går upp över den enorma inlandsisen, som står för ljuset och värmens återkomst vid midsommar. Färgerna, rött och vitt, är de samma som i den danska flaggan, Dannebrog.

Lite då och då har dock Thue fått utstå anklagelser för att hans flagga är ett plagiat. Det finns nämligen en roklubb i Danmark som har samma symbol i sin klubbvimpel. Min syster har även t.ex upptäckt att norska Fredrikstads fotbollslag också har nästan den samma symbolen, men ändå inte helt, på sin vimpel. Thue har dock alltid förnekat dessa anklagelser och jag är nog villig till att tro honom; så värst komplicerad är ju ändå inte ”hans” flagga, så visst kan fler än en person ha kommit på den samma. Färgerna är ju dessutom ganska standard (både danska och norska t.ex). Och i övrigt; vimplar är inget man använder här.

En helt annan, personlig anekdot relaterat till Grönlands flagga är faktiskt just denna Thue, som var en av de allra första personer jag lärde känna här i Grönland. Min första vecka på jobbet i kulturhuset Katuaq (mitt första jobb i Grönland och anledningen till att jag kom hit 2001) åkte jag i bil med honom, fram och tillbaka mellan just kulturhuset och hans hem, för att hämta konstverk han gjort. Han var nämligen den sommarens stora ”sommarutställare” i kulturhuset och varje dag den sommaren kom han in och frågade om allt gick bra med hans verk. Och jag vet inte varför, men jag blev ganska med en gång hans lilla ”ängel”. Han litade inte på några av de andra teknikerna i huset, men mig; jojomensan! ;-) Så nu tutas och vinkas det glatt när han kör förbi mig på stans gator vill jag lova. *hihi*


Flaggskaparen Thue Christiansen vid en av sina statyer. Foto från www.greenlandarts.dk.


När man håller kalas (typiskt kaffe-mik) här så är det massor av flaggor mest överallt. För att våra gäster ska veta att de kommit rätt brukar vi sätta upp dessa två flaggor på dörren.


På företaget som ligger bredvid min arbetsplats är det en man som alltid kör runt med denna canadensiska flagga fladdrande i vinden. Jag vet inte varför, men lustigt ser det ut...

PS: Ja, något speciellt måste det ändå vara med Grönlands flagga, för inte finns det någon annan flagga i världen som jag hade kunnat skriva ett liknande inlägg om utan att överhuvudtaget konsultera någon annan typ av informationskälla än min egna stackars lilla hjärna. *hihi* Jag har t.ex ingen aning om vem som "kom på" Sveriges flagga, vilket år det var osv. Förklaringen på färgerna, jo den har jag hört, men inte så mycket mer... ;-)

Fredagstema: Ett sommarminne genom åren

*yippie* Så var det återigen tid till Fredagstema / Show & Tell efter ett lååångt sommaruppehåll (ok, bara två månader egentligen, men ändå ;-) ). September månads teman kommer från Petra i Puerto Rico. Petra som jag ju hade nöjet att träffa i Köpenhamn för bara en månad sedan.

För er som inte vet vad Fredagstemat är och vilka som är med, så kan jag rekomendera att ni klickar in här och här. Ni hittar dessutom alltid aktuella teman och länkar till ”historien” och deltagarlistan här till höger i min blogg. Hojta till om ni är nya deltagare, så lägger jag till er på min lista! :-)

--------------------------

Så skulle jag kanske skriva något om dagens tema också: ”Ett sommarminne”! Då jag varit väldigt i rensartagen och sorterat en hel del kort på det senaste, så tänkte jag ta er med på ett helt ”årtionde” av sommarminnen. Ett minne från varje år:

1998

Sommaren spenderades boende hos Eufrosina Mandarina i Barcelona. Hon hette så klart inte Mandarina, men mina syskon hemma i Sverige kallade henne så och kanske just på grund av det är Eufrosina, med sina Jackie Kennedy outfits, mitt starkaste minne från tiden i den fantastiska staden. Jag har det perfekta fotot också, men det ligger hemma i Sverige så klart. *buhu* Doften från speciella typer av oboj, ananasjuice och vaniljemuffins får mig fortfarande att minnas min mandarindam. :-)

1999

Hindertillbehörsbärare för min hästhoppningstränande mellansyster är nog det starkaste minnet från sommaren på hemhemmaplan jobbande på Extra Films fotolaboratorium. Jag har aldrig varit en hästtjej, men ändå alltid (ofta ganska ofrivilligt *hihi*) fått hänga med min pappa och syster till än det ena än det andra hästrelaterade. Just sommaren 1999 tyckte jag det var extra mycket sånt. Återigen, det perfekta fotot (mig med ett stooort hinderstöd) ligger i Sverige, så ett foto av Aaju och kusinen till häst från 2008 får duga. ;-)

2000

Som blivande moster använde jag sommaren till att zick-zacka mig igenom Kina från syd till nord. Att stå här framför Den Förbjudna Staden i Bejing, som jag drömt om sedan jag var helt liten, var så stort att jag nästan blev rörd till tårar. Jag skakade i alla fall lite när jag gick in genom portarna. Jag lovar! :-)

2001

Att klättra upp på toppen av Ukkusissat (Store Malene) var den största bedriften och upplevelsen under min tilltänkta 10 veckors långa vistelse på Grönland, som blev till flera år. Så kan det gå. *hihi*

2002

På väg hem efter en dag på jobbet. Att sommarjobba med storsis i ”hennes” mataffär, få meter från norska gränsen, och bo hemma hos hennes familj var riktigt roligt. Kul att lära sig mer om hennes jobb och deras vardag.

2003

Nyförälskad skulle jag ensam ta färjan Sarfaq Ittuk, som ses i bakgrunden, från Sisimiut till Nuuk. Grönländsk start på sommaren, som senare blev till utforskande av Danmark och svenska västkusten tillsammans med en, utanför Grönland, då inte så resvan Holger.

2004

En sommar spenderad i båda våra respektive hemländer, men allra mest ändå som boende i Danmark. Under en minisemester till Köpenhamn gjorde vi oss en nalle, ”Teddybjörnen Frederiksen”, på Build a Bear Workshop (i bakgrunden). Den skulle ”Pluppen” få när han kom ut ur magen. Och nallen, ja han sitter i lådan jag håller i handen.

2005

Ganska nyligen ”hemflyttade” till Grönland och Nuuk igen hade vi massor av grönländska besök mest hela tiden, men det var ändå något speciellt när årets nordjobbare (sommarjobbare från andra nordiska länder) kom på besök för en omgång grönländsk mat och snack om livet här generellt. Då jag gick mammaledig den sommaren blev det myycket tid med nordjobbare dessutom! :-)

2006

Vi höll 100 % grönländsk semester i eget hus med egen båt och alldeles egna svenska gäster i bygden Oqaatsut, inte långt från den av UNESCO naturminnesförklarade Ilulissat Isfjord med dess alla enorma isberg. Denna midnattstur med båten är en att minnas länge.

2007

En låång semester i Sverige med den största sorgen att Holger och jag inte kom iväg på någon liten weekendtur, avslutades med en vecka i Danmark. Det var en häärlig vecka med bland annat gigantisk Air Show och Legoland. Men det lilla och enkla är ibland det man minns bäst, som denna cykeltur på Bøgebjerg Strand Camping. I övrigt var dock sommaren 2007 ingen stor hit tyvär.

2008
Nej, ser ni, nu har jag redan visat foton från 10 år. Och med tanke på mina lååånga och fotofyllda inlägg från årets semester, har ni nog redan sett alla "höjdarna" i alla fall. Och ja, helt ärligt har jag svårt för att välja ut bara ett minne från denna sommar. Måste nog få lite mer distans till det först! :-)