Civilisation och sammanhang

Jag har länge älskat Europa: alla länder, så olika, men historiskt sammanflätade genom handel, krig och migration. utan att vara särskilt intresserad av historia känns det spännande att hitta spår av andra kulturer i gamla ortsnamn, familjenamn och maträtter. Instinktivt kändes det för en ung Jenny som höjden av kunnande att kunna många språk, och med hjälp av universitetsstudier har jag försökt tillägna mig italienska, tjeckiska och ryska. Hör Ryssland till Europa? Det har ryssarna själva diskuterat i hundratals år, men betänk att det kan ha varit en svensk viking som lade grunden till det ryska riket (och det i de vackra trakterna som nu utgör Ukraina).

Så hur långt sträcker sig Europa? Jag blir glad när EU söker samarbete och handelsavtal med länder i Nordafrika och strax bortom Östeuropa. Min önskedröm är att EU utvidgar sig mer och mer, ett par länder i taget, och för med sig demokrati, respekt för mänskiga rättigheter, ett pålitligt rättsväsende och avsaknad av korruption till alla länder som ingår i gemenskapen. (Ja, det är storslagna tankar, och dem ger jag inte upp i första taget!) Traditionella gränser för Europa skall inte behöva stoppa rörelsen. Ännu mer generöst omfång och folkligt engagemang har ju Eurovision Song Contest, som mirakulöst nog inbegriper länder som Israel och Azerbajdzjan, ända borta vid det fascinerande Kaspiska Havet!

Ibland har jag dock funderat över om mitt eget intresse gör halt vid Europas gränser. Jag tycker inte att det är konstigt om man är mer intresserad av sina grannländer, och det finns ju andra människor som brinner för avlägsna länder som Colombia eller Filippinerna. Men rent intellektuellt ville jag helst älska hela världen lika mycket, och undrade över varför jag inte gjorde det. Jag tror att det är för att det är av européer och nordamerikaner som jag har fått den största dosen av kultur: film, konst och framför allt litteratur. När man blir bekant med händelser och personer som Sacco di Roma, Goethe, Newton, Askungen och koncentrationsläger, och ser dem ekas och refereras i andra böcker och filmer, blir det till en historia man känner sig hemma i. Jag har helt enkelt inte läst och sett lika mycket från Asien, Sydamerika eller andra kontinenter.

Lyckligen hemma och mött av en själsfrände kände jag mig när jag läste Stefan Zweigs lysande noveller. Huvudpersonerna rör sig genom Europa, och i kurortsmiljö kan man bo tillsammans med en dansk yngling, en engelsk dam eller en familj från Italien. Alla har egenheter som dels beror på deras hemorter, dels på deras personligheter, de är spännande eller tråkiga, och alla är människor. Man ser deras olikheter men också deras likheter. Något liknande kan man uppleva i Thomas Manns Bergtagen, men Zweig visar det ännu bättre.

Tack och lov har jag några bevis på att det här nätet av civilisation och ömsesidig förståelse som jag upplever sträcker sig längre än det europeiska fastlandet. Robert Bolaño skriver om chilenare, mexikaner och andra latinamerikaner så som Zweig skriver om fransmän och schweizare, och Bolaños persongalleri har dessutom förgreningar till Spanien och Israel. Allra starkast blev känslan av en världsomspännande civilisation, där våra liv blir rikare för att vi känner till varandras kulturer, när jag läste Teju Coles Open City. Hans huvudperson kan spegla sina tankar i såväl Beowulf och Tahar Ben Jelloum som nigerianska skapelseberättelser om gudar och deras ansvarsområden. När jag kände igen några igbo-namn från böcker jag läst av Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie fick jag en tillfredsställande känsla av att jag, när jag har läst tillräckligt mycket och tillräckligt varierat, kommer att känna en gemenskap med alla civilisationer i världen. Här finns också en fyllig och intressant understreckare som handlar om hur afrikansk litteratur kan välja att spegla sig i antikens berättelser.

Inför 2012 och inför alla kvarvarande år till världens undergång önskar jag att alla får känna samhörigheten med det goda i världens alla kulturer, och får tid att fördjupa sin förståelse och empati för alla människor oberoende av färg och språk.

Speaker for the Dead av Orson Scott Card

Speaker for the Dead är en fristående fortsättning på boken Ender's Game. Handlingen är väldigt annorlunda, men människor och händelser från Ender's Game spelar stor roll. Inte bara människor, för övrigt. Till historien hör att man har definierat olika grader av främlingskap mellan människor och andra varelser, och faktiskt är orden valda ur svenskan, eftersom definitionerna utkristalliserats på planeten Trondheim som talar ett språk med svenska ord. Utlanning, framling, varelse och det nya ordet ramen dyker upp i texten, nästan omärkligt för mig som redan vet vad de betyder.

Tretusen år efter händelserna i Ender's Game har mänskligheten rest ut i rymden och hittat nya planeter att kolonisera. Bara på en enda av dem, Lusitania, har man stött på en annan livsform. Man kallar dem pequeninos (portugisiska för gris) eller piggies, för att de är korta och har ett utseende som liknar gris. Med det grymma kriget mot buggers i minne, har man bestämt sig för att minimera kontakten mellan människor och pequeninos. Hmmm, jag förstår inte hur de har tänkt sig att det skall fungera. Människorna slår sig ned på ett helt avgränsat område, och skickar ut en eller maximalt två xenobiologer för att prata med piggiesarna. Men människorna får inte förändra piggeisarnas livsstil på något sätt, så de får inte ens ställa frågor som skulle kunna antyda hur människor lever, för det skulle kunna påverka deras utveckling.

Människorna har fortfarande bara vaga uppfattningar om hur pequeninos fortplantar sig. Ja, allt växt- och djurliv på Lusitania är underligt och svårförståeligt. Så när en av xenobiologerna hittas på pequeninos område, död efter något som verkar som ett grymt ritualmord, väljer människorna att INTE uppfatta det som en krigshandling. Ja, man är så försiktig i sina relationer till piggies att man inte ens berättar för dem att det är en felaktig handling i människors ögon. Att en av de klokaste pequerinos dödats och styckats på samma sätt skulle kunna ha någon samband med det här.

När jag läser science fiction-böcker får jag ofta ha överseende med ett klumpigt språk och stereotypa personteckningar. Orson Scott Card skriver klart nog för att det inte skall bli pinsamt, men jag irriterar mig ändå på några detaljer. En av huvudpersonerna, Novinha, upptäcker en hemlighet som hon tror skulle kunna förgöra mannen hon älskar, och vidtar några åtgärder för att förhindra det. Därför blir alla i hennes familj insnärjda i misstro och hat under de åratal som följer. Men visst, det händer alltför ofta att en envis tanke kan skapa kyla i en familj för decennier framåt.

En annan sak är de kontraproduktiva reglerna som Starways Congress (mänsklighetens högsta beslutande organ) satt upp för kontakt med pequeninos. En tredje sak är att kolonin på Lusitania är dedikerat katolsk, med en biskop och en religiös orden som upprätthållare av ordnings- och skolväsende med mera. Jag är själv katolik, men skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där det inte finns något annat val än att höra till kyrkan. Det borde även en vis Starways Congress och en ansvarstagande kyrka inse.

Med det sagt är jag glad över att den katolska kolonin och dess ledare beskrivs med respekt av Orson Scott Card, som själv är mormon. Det är skönt att slippa den i Sverige så vanliga stereotypen av hycklande präster och ett påtvingat, förstelnat trosliv. Men Lusitanias ledare är ändå misstänksamma när en Speaker for the Dead, en man med icke-religiös men viktig ceremoniell funktion, sänds till deras planet.

Idén med en Speaker for the Dead är fin och värd att begrunda. Vem som helst kan kalla en Speaker för att tala efter att någon har dött, och den döde kan också vara vem som helst. Den tillkallade Speakern kommer att ta reda på vad som var viktigt i den dödes liv och berätta det vid en officiell tillställning. En allmänt hatad människa kan få förståelse (så långt det går) när man får höra vad som drev honom/henne, en hyllad människa kan få djup när svärtan i hans/hennes liv tas fram. Nu vill jag lägga in en brasklapp: vid den ceremoni vi får höra verkar det som att den aktuelle speakern inte har talat med så många, utan snarare känt in och gissat sig till hans relationer till skolkamrater och kollegor. Hmmm. Hade han haft ekonomisk vinning av det hela hade Speaker for the Dead varit misstänkt lik ett bedragande medium, som säger några vaga truismer för att krama den minsta igenkänning ur de närvarande. Men så är det inte här: vår Speaker är en ärlig människa med stor empati och förmåga att hitta och lösa upp knutpunkter hos människor han möter. På så sätt är systemet med Speaker for the Dead en vacker, sekulär tröst för sörjande och sårade människor.

Som sagt, Speaker for the Dead utvecklar handlingen från Ender's Game. Jag hade bara tänkt läsa den och en till (Ender's Shadow) för att få reda på mer om hur det gick, men när jag läser titlarna i listan över Orson Scott Cards böcker, vill jag veta mer. Card är inte den bäste prosaisten, men hans idéer om Ender och hans universum är intressanta nog att följa ett tag till.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game
Xenocide
Ender's Shadow

Helvete på Liljevalchs

Medeltidens helvetesvisioner med flammande eldhav och djävlar som plågar och stympar syndare ser nästan skrattretande ut idag, hur mycket de än liknar de sämsta skräckfilmerna som direkt hamnar i bensinmackarnas DVD-ställ. Hur ser det helvete ut som skulle skrämma en modern människa?

Liljevalchs utställning Helvete innehåller några verk som manar fram en känsla av helvete och evig plåga, men också många som bara löst är kopplade till titeln. Jag har länge tyckt om Jenny Holzers konst som använder sig av texter, men när hon använder sig av rullande LED-text i blinkande rött och blått blir det svårt att läsa orden, och deras tyngd förminskas. Det är extra synd när det gäller verken på Liljevalchs, med citat från soldater som begått brott under uppdrag i Mellanöstern. Jag ställer mig intill de böjda displayerna och försöker läsa, men när olika meningar snabbt rinner förbi på insidan och utsidan samtidigt försvinner orden ur mitt minne så snart jag har läst dem. Var det meningen?

Hans Jörgen Johansen, LV (2011)

I serien Vanitas låter Hans Jörgen Johansen livsmedel och föremål åldras och förruttna. I närgången förstoring liknar de nya, okända landskap. Vill man kan man se dem som sterila och öde, men jag letar hellre efter tecken på liv. Visst tycker jag att Louis Vuitton-väskor är fåniga och otillräckliga statussymboler, men vad skulle inte kunna finnas bortom horisonten av LV-taggar?

Maria Miesenbergers utsvärtade familjefoton och Sten Eklunds Kullahusets hemlighet (1971-72) har jag sett förut, och de vinner inte på att ses igen. De var goda idéer till konst en gång, men har de någon djupare kvalitet som håller för tolkning och återseende? (Och vad har de för koppling till helvetet?) Jag hoppas att jag har fel, och att det finns andra som hittar betydelsen i dem.

Dick Bengtsson, Edward Hopper: Early Sunday Morning (1970)

 Däremot har jag inget emot att än en gång se Dick Bengtssons tavlor med sina svårbegripliga hakkors. Jag ser dem som bilder från en parallell värld där nazisterna vann. Är alla bilder vi ser - en Hopper, en interiör från ett fängelse - godkända som uppbygglig konst av ett kulturministerium lett av brunskjortor?

Ulrik Samuelsons Sanctuarium, ett kalt rum med ett par guldtäckta föremål och mörka granskogar tätt inpå, skulle kunna vara ett helvete för mig. Andra må tycka om ensamhet och skogssus, men om jag aldrig fick lämna det skulle det vara olidligt. Glenn Brown målar av science fiction-landskap som skall vara dystopier, men än en gång, det som andra kan se som hopplöst ser jag som en spännande utmaning.

Ulf Samuelson, Sanctuarium (2011)

Några av verken förmedlar ändå helvetets allvar. Serien Krigets fasor (1810-15), etsade av Francisco de Goya, visar just stympade, plågade människor, och de är ögonvittnesskildringar av vad människor gjort mot varandra.

Fotot Untitled #173 (1986) av min idol Cindy Sherman visar en död människa på en hög av förmultnande skräp. Hon kommer aldrig att leva igen, och hon är lämnad på en sophög. Den slutgiltigheten är skrämmande. Inför Marcus Larsons patosfyllda målning Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg (1859) kan man stanna upp och föreställa sig hur männen instängda på ångfartyget går under utan hopp om hjälp.

En bra känsla av apokalyps är Tracy Moffatts video Doomed (2007). I en slinga på tio minuter har hon (tillsammans med Gary Hillberg) klippt ihop undergångsscener från olika filmer. Jordbävningar, tornados, blixtar, översvämningar - alla element och några fientliga aliens samarbetar för att slå sönder alla spår av civilisation. I filmerna brukar några människor överleva och hjältarna hittar sina familjemedlemmar. Men här är det tio minuters oavbruten ödeläggelse: enorma vågor slår in över New York, frihetsgudinnan välter gång på gång, bilar kastas runt som leksaker, människor flyr i skräck men fångas av eldsflammor eller dras ned i djupet. Nej, det här kan ingen rädda sig ifrån. Det här är slutet.

Roj Friberg, Utan titel (2011)

Det är mörkt i salarna på Liljevalchs, och när jag går där är jag nästan ensam. Det förstärker den kusliga stämningen. Allra mest skrämmande är det att vara i Roj Fribergs rum. Mot en svartbränd vägg sitter och står några människor - nej, det är spöken av människor, bara halva armar och ansikten som dödsmasker. Några tavlor på sidoväggen visar ruiner och skräpiga gator. Det är värld där katastrofen har inträffat. Kan mänskligheten hämta sig? Kan vi återfå en högtstående civilisation av medicinska framsteg, teknik och kultur? När svaret är nej, då finns helvetet på jorden.

Länk till Helvete på Liljevalchs

Tjuvar på Dramaten

På scenen är det uppbyggt två våningar med tre rum vardera, som ett flervåningshus där människor lever parallella liv som inte rör varandra. Det skall visa sig att människorna i Dea Lohers pjäs Tjuvar hänger ihop, litet i alla fall, men när de rör sig mellan rummen är det en som alltid blir förbisedd: Finn Tomason (Johan Holmberg), mannen som inte finner det värt att längre kliva ur sin säng.

En depression som får en att tappa kraften till att gå ut i världen kan komma av att man inte ser något hopp, inget att längta efter. De andra personerna i pjäsen har saker att se fram emot och mål med sina liv, om än vaga, om än helt frammanade av fantasin. Linda (Annika Hallin) har sett varg så många gånger att hon tänker att hennes arbetsplats snart måste bli ett naturreservat. Och då måste Rainer komma - mannen som hon redan har en familj med i sin fantasi!

Människorna på scenen bär kläder med var sitt olikfärgat parti på bredden, som om de lösgjort sig från en tvärrandig bakgrund. Paret Thomas och Monika (Hannes Meidal och Jessica Liedberg) har varsin bred vit rand mot tröjor i blå respektive orange, som om de vore levande Penguin-böcker! Jag tycker att scenen där de berättar ett ord i taget blir ryckig och svår att följa, men däremot blir jag fascinerad av scenen när de talar nästan samtidigt, lägger eftertryck på olika ord och till slut divergerar helt från varandra.

Att berätta ett skeende genom olika människors möten är spännande, och Tjuvar är ett bra exempel på det. Några av de parallella historierna är större och mer sammanflätade i varandra. Några andra scener, t.ex Malin Eks övergivna hustru, är hjärtskärande och underhållande, men bidrar mest till att pjäsen blir lång, inte till förståelsen.

På det stora hela är det kvinnorna som gör de bästa rollerna i pjäsen. Lil Terselius är fantastiskt rolig som småilsk hemmafru, sprättande av undertryckt energi! Och Lotta Tejles djupa uppriktighet gör hennes brutala berättelse ännu roligare. Det är många gånger man skrattar till, utan att glömma allvaret och den vemodiga undertonen. Dea Loher, regissör Jenny Andreasson och skådespelarna har hittat rätt ton, en blandning av lätthet och skärpa.

Länk till Dramatens sida om Tjuvar

Foto: Sören Vilks

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

De slitna, färglösa 70-talsinteriörerna markerar allvar och ett stort mått av tristess. Men det är inte hela sanningen. I travarna av tidningar och dokument finns detaljer som betyder fara eller en livlina för människor i utsatta positioner. Det går många dagar av faktasökande och sållande av data mellan de utväxlingar som faktiskt kan ge viktig information.

I de inledande scenerna av filmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy skall det förmedlas kontakt mellan en man från den brittiska underrättelsetjänsten och någon med viktig information. Runt de två männen på gatukaféet i Budapest rör sig kameran. Vilka är personerna vid de andra borden? Är någon mannen de väntar på? Är några andra ryska agenter, beredda att fånga eller döda sina motståndare? På ytan är stämningen lugn, men spänningen växer.

På samma sätt rör sig handlingen genom hela filmen. Vad är viktigt i strömmen av nyheter? Ett vaksamt öga kan snappa upp en liten detalj som inte stämmer, som kan betyda något mycket större. En klok hjärna kan planera påstötningar i flera steg som kommer att driva fram en avgörande händelse. Men på samma sätt är alla tränade såväl på MI6 som hos deras viktigaste motståndare, agenterna från den ryska säkerhetstjänsten.

Det finns en mullvad, en förrädare, i den innersta kretsen av MI6 - kanske. Hur skall man finna spåren som leder fram till honom, om han är lika väl tränad att dölja dem och lägga ut villospår som du själv? Den som leder den hemliga utredningen, George Smiley, har dessutom nackdelen av att vara avskedad från MI6 och behöva leta bevis per ombud från en annan plats. Men han har lång erfarenhet av arbetet, och av männen som är misstänkta: i många år var de närmaste kollegor. Kan Smiley sålla fram landsförrädaren bland dem?

Utan att frossa i våld och blod gör filmen klart att ett felsteg och en upptäckt kan leda till en brutal död. Man kan aldrig vara säker på när den korrekta ytan av tweed, portföljer och tekoppar skall brytas och förbytas i naket våld. Man kan heller inte vara säker på om mannen i stolen intill planerar att lämna ut en till fienden för sin egen framtids skull. Oförklarade och ordlösa scener pusslas samman. Under de sista scenerna stiger pulsen och gåtans lösning uppdagas. Vi kan släppa taget om biofåtöljen och andas ut efter en mycket, mycket bra film. Men för MI6 går arbetet vidare; det eviga, otacksamma sökandet efter möjliga förrädare på sin och den andra sidan.

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichies klara, lättflytande språk berättar mycket på några få meningar. Därför kan en novell på tio-tjugo sidor ge en djup blick in i en annan människas personlighet och villkoren under vilka hon lever. Omständigheter och andra människors repliker väcker minnen och tankar som ekar i huvudpersonerna.

Flera av berättelserna beskriver nigerianer som har flyttat till USA. Att vara långt borta från sitt hemland är tungt, vare sig man flyttade av egen vilja till ett välavlönat jobb, eller om man lever på ett underbetalt servitrisjobb och inte kan skicka pengar till sin väntande familj. Huvudpersonerna är starka och reflekterar över sina känslor; sin svårfångade saknad, hur andra människors sympati kan vara lika sårande som likgiltighet, hur de måste packa undan sin längtan till någon gång när de kanske äntligen kan få leva som de vill.

Titelnovellen är skriven i du-form, vilket alltid irriterar mig, men den berättar inkännande om hur en ung kvinna retar sig på en uppvaktande ung mans kunniga Afrika-intresse, samtidigt som hon förstår att hon är orättvis mot honom. Vad är det som är så störande? Att han är så priviligerad att han kunnat resa till Ghana, Uganda och Tanzania som förströelse, inte för att leta efter arbete? Att Afrika bara är en i raden av kontinenterna han har besökt? Att han lägger sig i och försöker förstå en kultur som "du" själv har i ryggmärgen sedan födseln? Att han aldrig kommer att förstå hur det är att inte kunna skicka pengar hem till en väntande familj? Vilket plågar mest, avståndet emellan dem eller hans naiva välvilja?

Flera historier visar skärvor av viktiga händelser ur Nigerias nutida historia. Men bland jams, palmolja och texturizer och curl activator för håret är det allmänmänskliga känslor av skräck, svartsjuka och otillräcklighet som huvudpersonerna upplever. Och varje människa är mer än vad hon "symboliserar", vilket märks tydligast (litet övertydligt) i novellen Jumping Monkey Hill.

Den sista novellen, Den hårdnackade historikern, innehåller namn och händelser som ekar från Chinua Achebes välförtjänt hyllade afrikanska trilogi. Med den i bakhuvudet är det lätt för mig som läsare att ge liv åt människorna som snabbt lever fram sina liv och planer för varandra på boksidorna, men annars är den här sortens skissartade prosa som lämnar jobbet åt sin läsare inte något jag gillar.

Den svenska översättningen är så smidig att det går snabbt och lätt att läsa hela boken. Ändå känns den inte enkel, och varje människa får en personlighet, en bakgrund och ett öde. Chimamanda Ngozi Adichie är en bra författare.

Fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie:
En halv gul sol

Carl Fredrik Hill på Waldemarsudde

Fotona av den unge Carl Fredrik Hill visar en yngling med bestämd min och lätt misstrogen blick. Hans far trodde inte på hans konstnärsplaner. I ett brev till fadern under studietiden skrev Hill "Jag vill endast nämna att Sverige i mig ska få en målare, vartill de ej sett maken", så visst låter han säker på sin begåvning. Men det är sorgligt att veta att Carl Fredrik Hill gled in i en schizofreni som isolerade honom från världen, och att hans verk inte uppskattades förrän efter hans död, när man ser hans fantastiska målningar på den stora utställningen på Waldemarsudde.

Ungdomsverken visar en habil landskapsmålare, och en tavla med höga, smala trädstammar känns som en föraning av vad som skall komma. Under en period försökte han sig på impressionisternas ljusa färgnyanser och synliga penseldrag, men resultatet var inte så intressant. Det som visar Hills storhet är de verk man förknippar med honom: naturmotiven med låg horisont, mörka objekt mot en glödande bakgrund, kompositionen som inte är helt harmonisk utan verkar pressas samman och ut ur bilden.

Det blommande äppelträdet som återkommer i många tavlor är vackert med de ljusa, skira blomstren mot den mörka stammen. Men det finns ingen inramande luft mellan trädet och tavlans kant, det är så stort att det dominerar bilden. Om det finns andra träd på bilden väger de inte upp för körsbärsträdets tyngd, utan böjer sig snarare bort. Många gånger målar han höga, smala trädstammar, ibland i klunga, ibland ett ensamt träd som sträcker sig ovanför all annan växtlighet med sin friska krona.

Det verkar inte som att Hill har struntat i komposition och bara målat precis vad han såg. Tvärtom verkar han haft en egen uppfattning om proportioner och sökt de motiv som motsvarade den. I ett brev om tavlan han målat av sin syster Anna talar han om hur hon går längs en bäck mot en glödande solnedgång. Men bäckens vatten ser ut som ett skärsår, och från tavlans kant lutar en mörk trädmassa hotande in mot den lilla figuren. Det är litet kusligt men vackert och fascinerande.

När Hill insjuknade i sin schizofreni spärrades han in på sinnessjukhus och hospital. Men han fick komma ut och vårdas i sitt barndomshem, och fick två rum att leva och verka i under 28 år fram till sin död. Jag hoppas att han inte saknade naturen och friheten i Frankrike alltför mycket. I kritteckningar ser vi hur hans skaparträngtan använder sig av det näraliggande som motiv: stilleben av lök, korv, kyckling. Sedan teckningar av fantasibilder och äventyr han har läst om: exotiska landskap, och lejon och älgar som vränger huvudet mot himlen i ett vrål. Men ingen av dem rör sig ur fläcken. De kraftfulla djuren står tungt kvar på sin plats och ropar ut sin längtan.

Människor dyker upp i teckningarna, vridna inåt/nedåt av att de tvingas hålla sig inom papperets kanter, eller omfamnande varandra i stora grupper. Ur vissa synvinklar ser omfamningarna kaotiska och hotande ut, men mest liknar de ett tafatt försök till omtanke. En stillsam harmoni finns det till slut i tavlorna av människor sittande i grupper, vända mot betraktaren. De är bemålade med mycket guld och silver, som för mana fram så mycket skönhet som möjligt och bädda in dem i det. Jag önskar att Carl Fredrik Hill hade fått en adekvat medicinsk behandling, mest för hans sinnesfrids skull, men också för att man kan se hur mycket skön konst han hade kunnat skapa under ett fullödigt liv.

Länk till Waldemarsuddes sida om C F Hill-utställningen