Midnight Mass

Se det här som en finstämd, filosofisk berättelse om hur medlemmarna i en liten katolsk församling relaterar till sin tro under mirakel och prövningar. Och sedan kommer vampyrerna.

Under de första avsnitten av miniserien Midnight Mass ser vi bara antydningar till kusligheter i mörkret, i ögonvrån. Den som väntat sig mer från början blir förhoppningsvis istället förhäxad av bilderna från den karga men vackra miljön: ett fiskeläge på en ö med krympande befolkning, slitna hus, hårt och knappt arbete på sjön men underbara soluppgångar. 

Har man sedan ett uns av förståelse för den återvändande förlorade sonen Riley Flynn, så är det givande att se och höra honom brottas med skulden över att ha dödat en flicka när han körde rattfull. Kan han återvända till kyrkan och känna förlåtelse? Så lätt är det inte för honom, tron har han glidit bort från sedan länge. Men just därför har han intelligenta och ärliga diskussioner med dem som vill honom väl: församlingsprästen fader Paul Hill, och highschool-förälskelsen Erin Greene. Just samtalen med fader Paul är djupt filosfiska och religiösa, och det är ypperligt att rollerna spelas av så goda skådespelare som Zach Gilford och Hamish Linklater.

Fader Paul har själv just kommit till Crockett Island med en hemlighet i bagaget, när St Patricks församling istället hade väntat sig att den 80-årige Monsignor John Pruitt skulle återvända från sin pilgrimsresa till det heliga landet. Tillsammans med den karismatiske fader Paul upplever församlingen händelser som kan räknas som mirakel - gamla värkande kroppar återfår sin spänst! Den förlamade Leeza kan gå igen! Vem vill ifrågasätta sådana fantastiska saker?

Har man varit engagerad i en kyrka så har man säkert stött på den intensivt religiösa, beskäftiga, rent av jättejobbiga människotypen till vilken Bev Keane hör. Hon hjälper till och sköter sysslor i kyrkan och prästgården, och kan alltid recitera ett passande bibelord för att förklara varför något sker, eller snarare varför man skall acceptera att något sker, hur underligt det än är. Allteftersom handlingen framskrider kommer hennes styrande och ställande och förklarande att bli mer ödesdigert. Och fader Pauls omsorger om sin församling, hur ärligt menade de än är, kommer att vändas i något fasansfullt. Men när det mystiska gör sin entré och sätter tänderna i de villiga, kommer några församlingsbor, tillsammans med serien Midnight Mass, att behålla sin mänsklighet.

Koppla av

I ett sketchprogram går det att variera tema, även om humorn har en grundton som sätts av dem som skrivit och medverkar. Erik Haag och Anders Helgeson har skapat serien Koppla av tillsammans med Björn Gustafsson, som spelar olika typer i alla inslagen. Några av gubbarna kommer igen så att man ser hur deras historier utvecklar sig, och man kan också se deras berättelser ihopklippta till egna avsnitt på SVT Play, men det är roligt att se dem utspridda över de tio avsnitten.

När stämningen varierar mellan scenerna kan man roas av alla inslag, även av dem man tycker är lagom-roliga, men också hitta ett par riktiga favoriter. För egen del är det till exempel killarna som försöker överleva efter att mänskligheten drabbats av ett zombievirus, och sportreportern som till och med kan mindre om sport än jag men försöker ge besked till studion om den kommande "matchen" i skidskytte eller om de tre lagen - gröna, vita, svarta - på fotbollsplanen. Och ärligt talat har jag stor förståelse för hur mycket man kan längta efter bullarna som är upplagda på konferensbordet.

Där är också den överdramatiske gamle skådespelaren Arild Paraply, och den passiv-aggressive väderkillen Tobias som blir besviken över att få presentera dåligt väder. Driften med dating-program är också härligt jobbig. Det är bra att sketcherna inte stannar på nivån "en rolig idé" utan driver dem vidare, med seriösa skådespelarinsatser som bidrar till stämningen i scenen. En kvart om dagen av Koppla av ger några riktigt goda skratt.

Captain America: Brave New World

Den nya världsordningen börjar med olycksbådande musik, medan den nyvalde presidenten väntar på att hyllas av konventsdeltagarna. När han träder fram, på valnatten och även senare, är det i skydd av skottsäkert glas. Låt oss redan nu gissa att glaset inte kommer att skydda honom för alltid. Presidenten i fråga är hämtad från en tidigare film, The Incredible Hulk, liksom efterverkningarna från den filmen leder till konflikterna i den här (även om några av skådespelarna är utbytta).

Det är numera Sam Wilson som bär Captain Americas sköld. Vingarna har han kvar, uppgraderade till vibranium av vännerna i Wakanda. Alltså behöver världen en ny Falcon, och till det börjar den unge Joaquin Torres sin "training on the job" efter att redan ha varit Sam Wilsons sidekick i The Falcon and the Winter Soldier.

Men i den här världen och den här tiden är det inte enkelt att vara hjälte, särskilt inte när presidenten inte verkar vara helt att lita på. Det tar emot en del att vara superhjälte i tjänst åt ett land som i trettio år fängslade och experimenterade på Isiah Bradley som hade kunnat vara en annan Captain America. Kanske är ändå misstron mellan de inblandade på väg att försvinna, kanske går det att ställa saker till rätta igen? Nej, inte när en illvillig intelligens från skuggorna styr både människor och stora politiska skeenden till konfrontation och blodig hämnd för gamla oförrätter. Även människor som vill göra det rätta kan luras och utnyttjas till det.

Vibranium är ett fantastiskt material, men nu får det konkurrens av adamantium! Stora mängder av adamantium har upptäckts i den Celestial Island som framträdde i Stilla Havet i slutscenerna av filmen Eternals. (Det gör det extra roligt att filmen uttryckligen citerar Harry Styles, eftersom han var Blorko i Eternals.) Men hur skall världens länder kunna komma överens om utvinningen och fördelningen av adamantium? Ett möjligt världskrig blir alltför troligt.

Superhjältefilmernas tid är inte över, men de största stjärnorna är inte längre med i leken och såväl Marvel som dess nya huvudrollsinnehavare behöver hantera det, genom att skapa TV-serier och filmer på andra plan än de bombastiska galax-omspännande äventyr vi har sett de senaste tjugo åren. Captain America: Brave New World är en paranoid thriller, med inslag av superkrafter och omänskliga hjältar, men också en viktig kärna av mänsklighet. Sam Wilson får både ta emot och själv ge uppmuntran om hur ingen kan vara felfri, och att hjältarna man trodde var osårbara inte behöver vara det för att fungera som inspiration för andra. Och emellan paranoian och kamratskapet innehåller filmen också en hel del actionscener i luften och på marken med hus - Vita Huset! - som krossas, precis som det skall vara i en superhjältefilm.

Black Doves

Att en av de Svarta Duvorna har nått ända in i regeringen (via giftermål) är en högvinst för spionorganisationen Black Doves. Helen sändes på ett mindre uppdrag till politikern Wallace Webb för ett tiotal år sedan, blev kvar vid hans sida och är nu gift med en minister som kanske en dag till och med blir premiärminister. Informationen hon kunnat läcka till Black Doves genom åren har de kunnat sälja vidare till högstbjudande, för de är inte allierade med någon regering eller nation.

Men vid sidan av den offentliga familjelyckan hade Helen en älskare, Jason. När serien Black Doves inleds blir han mördad, nästan samtidigt som två andra personer han samarbetat med. Sorg och vrede får Helen att piska upp sina gamla spiontrick, vilket rör upp för mycket damm för hennes handler Reed som kallar in Helens gamla spion-kollega och vän Sam Young för att hantera undersökningen.

Samtidigt har Kinas ambassadör i Storbritannien dött, och landet vädrar fulspel. En internationell kris, kanske till och med världskrig, är på väg att blossa upp, och personerna i Wallace Webbs kretsar gör vad de kan för att dämpa krisen. Det äkta paret Webb pressas hårt på var sina håll, men i Helens fall måste hon även handgripligen slåss mot lönnmördare som bryter sig in i hemmet. Inte otippat finns det kopplingar mellan Helens skurkar och Wallace skurkar. Ju mer hon och Sam nystar i händelserna, desto större och fler konspirationer rullas upp.

Miniserien Black Doves spelar på kontrasterna mellan dödandet och det blodiga våldet å ena sidan, och det trevliga, gulliga och till och med lättsinniga å andra sidan. Allt sker under de glitterdekorerade dagarna innan jul, och såväl Helen som Sam får innerliga samtal från oskyldiga familjemedlemmar i stressade ögonblick. Comic relief fast ändå litet smaklösa är de två tuffa kvinnliga lönnmördarna Williams och Eleanor, rappkäftare och respektlösa och alltid beredda på att dö med vapen i hand.

Låt oss acceptera det, och också att en kvartett frigående lönnmördare kan ta sig an en gisslansituation och hotande tredje världskrig orkestrerat av en organisation som alla varnar dem för. Litet mer irriterande är att några ytterst lösa trådar glöms bort och bara knyts ihop i sista ögonblicket, litet i förbifarten i en stor tråkig infodump. Och hur kan ingen känna igen ministerns fru när hon stegar runt med blod i ansiktet? Men det finns ändå en hel del att uppskatta i Black Doves - snabba handling, action, snygga scener såväl med som utan handgemäng, och den pirrande känslan av spioner som verkar mitt i maktens innersta sfär.

Disclaimer

Beware of narrative and form, sägs det redan i inledningen av Disclaimer, detsamma antyder TV-seriens titel, och en viktig del i handlingen är en bok med den omvända försäkran att alla eventuella likheter med levande personer INTE är tillfälliga. Boken i fråga är skriven av författaren Nancy Brigstocke, men hittades först efter hennes död av maken Stephen Brigstocke som nu ger ut den under eget namn. Den handlar om sonen Jonathan, en stormande kärleksaffär han hade med dokumentärfilmaren Catherine Ravenscroft, och hans förtidiga död.

Av alla osannolikheter i serien Disclaimer, låt oss börja med dem som rör boken, som den okände Stephen Brigstocke ger ut på egen hand.

• Den lokala bokhandlaren ställer upp den prominent i sin lilla välbesökta bokhandel.
• Folk som kommer in köper den direkt och vill ha mer.
• Alla som får boken hemskickad till sig läser den direkt på en eftermiddag och tycker den är bra, även om de inte läst en bok på åratal innan.
• När Catherine får boken hemskickad till sig blir hon så upprörd att hon försöker bränna upp den, en kliché som självklart inte upphäver existensen av ytterligare kopior av boken.

Det icke trovärdiga hopar sig inte bara i handlingen utan även i framställningen: dialoger är så stereotypa att de inte låter mänskliga. Handlingen rör sig med myrsteg, förutsägbart, och om man mot all förmodan inte fattade vad som hände kommer en patosfylld berättarröst att upprepa det till dramatisk bakgrundsmusik. Allt detta tycks finnas för att försöka ge Disclaimer en tyngd som historien INTE har. Till en början lät jag mig luras att tro att något djupare faktiskt skulle avslöjas, kanske en meta-berättelse över eller under historien vi såg, men nej. 

Visst spelar Cate Blanchett och Kevin Kline ypperligt, och säkerligen uppskattar någon de ångande sexscenerna mitt i berättelsen, men det är inte värt sju timmars pinsam, seg plåga. Tror den annars skicklige regissören Alfonso Cuarón att vi aldrig har sett en liknande historia tidigare? Tyckte han verkligen att han gav oss något nytt, eller något gammalt i en ny, bra form? Nej. Skäms.

Rivals

Cotswolds i sydvästra England är en idyllisk lantlig miljö en bra bit från London, men landsändan har ett blomstrande TV-bolag i form av Corinium. Corinium styrs av Lord Tony Baddingham, nyrik och ambitiös i att stärka sin makt i TV-sfären och sin ställning i trakten. Alla tycks känna alla, hälften av alla i trakten jobbar på Corinium, och ännu fler än så är otrogna med varandra i det soliga landskapet. 

Till Corinium värvar Tony Baddinghamn skjutjärnsjournalisten Declan O'Hara för att leda en intervjuserie av högre kaliber än de många småtrevliga trädgårdsprogrammen. Familjen O'Hara flyttar in i en av de ymnigt förekommande herrgårdarna, motvilligt (hustrun Maud som fått lämna sin skådespelarkarriär), förväntansfullt (yngsta dottern Caitlin) eller både och (äldsta dottern Taggie).

Persongalleriet i TV-serien Rivals är varierat och klichéfyllt; en mängd typer skall fylla sina roller, driva handlingen framåt och begå äktenskapsbrott med varandra. Där är den självgode TV-stjärnan James Vereker, tech-miljonären Freddie Jones, några traditionstyngda aristokrater, en otillfredsställd ung hustru med egna ambitioner, och så stjärnskottet till producent från USA, Cameron Cook, med ännu mer förutsägbart överraskande egenskaper och repliker än någon annan.

Blyga rosor som blommar upp bjuds vi också på. Där finns James Verekers författande fru Lizzie, vars snubblande steg mot en egen otrohetsaffär tar längre tid och är mer charmig än alla andras frustande sexualakter, och det är faktiskt gulligt. Mer svårsmält är Taggie O'Haras karaktär, som snubblar in på catering till absolut hela traktens alla fester och dessutom hamnar i blickfånget för den tjusige häradsbetäckaren Rupert Campbell-Black.

Till en början är allt detta fräckt nog för att vara underhållande och litet roligt, men halvvägs in i serien är det lätt att få nog, trots de återkommande scenerna med muskulösa, håriga mansöverkroppar. Rupert Campbell-Blacks grooming av den närmast tonåriga Taggie där han varvar sängkammarblickar och -äventyr med traktens alla kvinnor, med ledsna hundögon när Taggie än en gång förebrått honom för bristande moral (alltså även utanför sängkamrar och höloft). Den utlovade andra säsongen väcker ingen förväntan hos mig, inte ens för de härliga hitsen och kläderna från 80-talet.

A Man on the Inside

Hur trevligt kan det bli? Cozy crime på ett välskött ålderdomshem, där den stilige och bara aningen bortkomne Charles Nieuwendyk checkar in för att ta reda på vem som stal ett dyrbart rubinhalsband. Bortkommen är han egentligen bara i egenskap av att inte vara helt bevandrad i den senaste teknologin, och också litet överförtjust i sin nya roll som spion. För det är ju mest för att få tiden att gå efter pensionen som Charles tar det här uppdraget, via privatdetektiven Julie Kovalenko som i sin tur tar rollen som hans verkliga dotter Emily.

Pacific View Retirement Community är som sagt ett välskött hem i San Francisco, med ljusa trevliga rum, aktiviteter och festligheter, och dagliga menyer med välsmakande rätter. Och bara för att man blir äldre och litet tröttare, så försvinner inte känslolivet. Damerna flockas kring den stilige Charles, vilket också får svartsjukan att stiga hos herren Elliott som blir mycket misstänksam mot sin nyinflyttade rival. Skall han lägga krokben för Charles diskreta undersökningar?

För några kan serien A Man on the Inside kanske tas som en tankeövning inför hur det kan bli för en själv att flytta in på ålderdomshem, hur långt i framtiden det än ligger. Den ljusa tillvaron på Pacific View verkar idealisk, och de boende där är friska och pigga. Men att flytta in där betyder ändå minskade valmöjligheter i det dagliga livet, och en begränsad uppsättning grannar som kan vara nog så påflugna och jobbiga. 

Då och då känner Charles ett styng av dåligt samvete över att misstänka sina medmänniskor, såväl boende som anställda, och snoka i deras förehavanden. Men mest av allt känner han oro för att bli påkommen, och ännu mer känner vi tittare av feelgood-stämningen, får skrocka åt de tuffare åldringarnas påhitt och må gott av de verkliga vänskapsband Charles knyter med människorna. Serien lyckas behålla den trevliga stämningen även när den sveper över sorgen i att någon försvinner in i Alzheimer, eller sorgen över en kär partner som lämnar jordelivet. Inte otippat är en andra säsong planerad.

Konklaven

Allvarliga män hastar över en innergård och samtalar tyst med sammanböjda huvuden. Påven är död, och kardinalskollegiet har sammankallats inför uppgiften att välja en ny ledare för kyrkan. Trots att påven var gammal, är sorgen över hans död djup och genuin. I alla fall är den det hos mannen vi främst följer, kardinalen tillika dekanen Lawrence, som nu har i uppgift att leda kardinalskollegiet i sin viktiga uppgift.

Det finns noggranna instruktioner för hur påvevalet skall genomföras, och förberedelserna - salar, dokument, förplägnad, personal - pågår medan de kallade kardinalerna anländer till Vatikanstaten. Männen känner eller känner till varandra, och sorgeyttringarna varvas med oroade eller halvilskna kommentarer om lämpligheten hos de personer som kan ligga bäst till för att väljas. Det handlar om hela inriktningen för kyrkan - en varsam fortsatt liberalisering, eller en återgång till striktare regler? (Detta återspeglar verkliga motsättningar i kyrkan idag, bland såväl biskopar som lekmän.)

Filmen liksom dess rollinnehavare låter de långtida ritualerna ge händelserna tyngd och värdighet, genom att visa omsorgen om detaljer i dukning, presentation av dokument, påbjuden klädsel. Människorna vi ser känner till vikten av att följa traditionerna och foga in sig i som en kugge i hjulen som skall ticka i ytterligare hundratals år. Även i sina upphöjda positioner som kardinaler, även på tröskeln till att väljas till påve minns de flesta av dem att de är kallade till att tjäna kyrkan och dess medlemmar. Men det finns skäl att oroa sig för några av dem. Viskningarna som når dekan Lawrence antyder att några av kardinalerna är olämpliga kandidater. Men när dörrarna snart sluts kring kardinalskollegiet blir det svårt att följa upp misstankarna. Kommer de församlade kardinalerna att ha informationen de behöver för att välja en värdig påve?

Filmen Konklaven är en tät intellektuell thriller, som ger åskådaren tid att känna sig in i huvudpersonernas oro, misstro och tvivel inför vad de själv borde göra. Den långsamma berättartekniken håller spänningen jämn och hög, och låter en fundera över hur de styrande påbuden ändå ger möjlighet till individuella uttryck, meningsutbyten och sympatier med dem som tycker annorlunda.

Dune: Prophecy

Imperiet kommer att bestå i tusentals år. Vi ser det på de imponerande palatsen huggna i sten; grå och beige väggar som antingen är släta och kala eller har inhuggna reliefer; salar med höga tak som stärker känslan av evighet. Men det är inte bara estetiken som antyder det utan också historieskrivningen. Dune: Prophecy utspelar sig tiotusen år före Dune-filmerna vi har sett, och då inte bara ett ungefärligt tiotal millennier utan 10148 år innan Paul Atreides födelse, meddelas det tidigt i berättelsen.

Vi känner igen namnen på ett par av de mäktiga husen som skall komma att regera och strida tiotusen år senare, men maktförhållandena är annorlunda på flera plan. Vid kejsar Corrinos sida och de övriga husens överhuvuden står svartklädda slöjbärande Sanningssägare från Systerskapet som ännu inte kallar sig Bene Gesserit. De kan läsa av lögnare och hemligen meddela sig med fingerrörelser med varandra, men har ännu inte utvecklat eller tränat sig i den befallande Rösten. Vi får följa dem under en känslig period då deras ställning i det galaktiska imperiet riskerar att ifrågasättas.

Ett direkt hot mot Systerskapet utgör den mystiske Desmond Hart, som dyker upp vid Corrinos hov med en otrolig bakgrundshistoria och ännu mer otrolig förmåga att bränna upp människor inifrån. Hans brinnande iver att fortsätta den nyss vunna kampen mot maskinerna som höll på att utrota mänskligheten gör honom intressant för kejsaren, men redan från början är han en kraft som inte går att kontrollera och som skulle kunna skapa mer förstörelse än rättvisa med sin religiösa nitälskan. Bakom ambitionen att ta platsen vid kejsar Corrinos sida som Sanningssägaren hade, ligger en djupare fiendskap med Systerskapet.

Under denna utmanande tid leds Systerskapet av systrarna Tula och Valya Harkonnen. Tidvis kan man ifrågasätta att handlingen innehåller så många och långa återblickar till händelser i deras ungdom, men snart framgår det hur viktig den nära familjehistorien är inte bara för dem båda utan för de andra stora husen. Upptakten överraskar litet, med den framtida historien i bakhuvudet - här är huset Harkonnen litet, hånat och förskjutet, medan huset Atreides står starkt. Förståeligt är att abbedissan Valya med hårdhet och list kommer att manövrera tillbaka sin släkt till maktens centrum, men hennes hat mot Atreides kommer inte att hindra dem från att stiga in i profetiorna några årtusenden senare.

I de magnifika scenerna ser vi sällan folkmassor, bara några få nyckelpersoner eller ibland en utvald elit, vilket förstärker känslan av att makt och öde ligger i några få personers händer. Med ambitioner som sträcker sig över tiotusentals år, är det förståeligt att berättelsen om imperiet, Systerskapet och dess inre och yttre motståndare får ta tid. Det halvdussin första avsnitt som gjorts kommer att följas upp med en andra säsong, så vi får se historien långsamt utvecklas några steg till.

Documentary Now!

Efter en imponerande vinjett med klipp från tidigare dokumentärer, introducerar Helen Mirren den femtioårsjubilerande dokumentärserien Documentary Now! Allt eftersom åren går räknas siffran helt korrekt upp till femtioett och femtiotvå, så att vi kan fortsätta att känna oss trygga med kvaliteten på dokumentärerna som visas. Och kvaliteten är verkligen hög, men vartenda avsnitt i serien är fejk, skapade av de komiska snillena Fred Armisen, Bill Hader, Seth Meyers och Rhys Thomas.

Första avsnittet, Sandy Passage, är en charmig och rolig parodi på den klassiska dokumentären Grey Gardens, med Armisen och Hader lysande i rollerna som Big Vivvy och Little Vivvy, de originella före detta skönhetsdrottningarna som lever inte helt tillbakadraget i sitt förfallande hus.

De flesta av avsnitten är baserade på existerande dokumentärer och har skruvats till för att få en egen form av humor. Varje mockumentary i serien har sin egen karaktär. I nästa avsnitt, Kunuk Uncovered, visas skrapiga filmer från en expedition till Grönland, där lokalbefolkningen inte riktigt beter sig som man väntat sig och inte heller som de framställdes i den färdiga dokumentären.

Avsnitten fortsätter att variera i tema och stil: en mycket exklusiv restaurang och männen bakom dem presenteras i Juan Likes Rice & Chicken. Mockumentaries om gamla band varierar mellan så skilda musikstilar som 70-talsrockbandet Blue Jean Committee och Talking Heads-parodin Test Pattern. Avsnitten innehåller en god dos av specialskriven musik som går att hitta på Spotify om man fastnar för det fiktiva bandets sound. 

En riktig höjdpunkt är Waiting for the Artist, en drift med men litet grand också en hommage till Marina Abramović, där Cate Blanchett gör en fantastisk insats som den världsberömda performanceartisten Izabella Barta som värker fram ett nytt verk inför en stor retrospektiv i hemlandet Ungern.

Formatet på serien Documentary Now! ger en stor variation och gör att en tittare kan hitta favoriter, och känna sig nöjd även om inte varje avsnitt faller en i smaken. De halvtimmeslånga episoderna har plats för både långsamma stämningsscener, rappa skämt och att bygga vidare på detaljer till något stort.

Årets bästa TV och film 2024

Jag har lovat mig själv minst ett gott skratt varje dag. Därför ser jag ett avsnitt av en komediserie varje kväll innan jag lägger mig. Under vissa perioder går jag tillbaka och ser om gamla favoriter, men med jämna mellanrum hittar jag riktigt roliga nya serier som garanterar mig tjugo minuters underhållning. I år har jag skrattat gott åt English Teacher, Abbott Elementary, The Franchise och - från Polen! - 1670.

När det gäller att bli personlig och kanske visa en människas livskris, utläser jag från årets lista att jag inte vill se det utdraget till en TV-serie utan i format av en film: American Fiction, The Holdovers, Perfect Days, All of us strangers.

Jag tycker mycket om när en regissör och/eller showrunner gör något oväntat och sätter en personlig prägel på sitt verk, som i den lågmälda 80-talsleken Fantasmas, de grekiska gudarnas intriger i Kaos, det moderna romarrikets fall i filmen Megalopolis, korsklippningarna mellan mordfall i olika tider i Bodies, mystiken i turkiska The Gift, Jean-Pierre Jeunets framtidsvision i Bigbug, de parallella världarna i den svartvita filmen Universalteorin, och den priviligerade fångenskapen i den omtumlande serien A Murder at the End of the World.

Sedan finns det TV-serier med höga kvalitet: att de har intelligent manus med välplanerad, detaljrik handling och givande dialoger, och kapabla skådespelare i rollerna. 2024 års stjärnor i de kategorierna är först två miniserier som genomlyser och parodierar tyrannier utan att förminska grymheterna: The Sympathizer, om Vietnamkriget och dess följder; och The Regime, en skildring av en östeuropeisk diktatur som nog bara är en aning mer vriden än verkligheten. 

Men snäppet bättre än dessa som ändå redan är bäst, är två andra serier: Slow Horses och For All Mankind. De innehåller båda genomtänkt handling och trovärdiga karaktärsskildringar av allra högsta klass, och tack och lov är ingendera av dem avslutad än, så vi kommer att få se dem utvecklas vidare.