Framtidens njutningar
Till den andra dagen av kongressen Ö-kon kom jag sent, så jag missade såväl första programpunkten som inledningen till något jag sett fram emot, Torill Kornfeldts genomgång av vad vi kan komma att äta och förhoppningsvis njuta av i framtiden. För när vi av behov eller nyfikenhet börjar knapra på nya saker som är ätbara men ovanliga för oss, så finns det ju fler trösklar än om det är giftigt, onyttigt eller inte så gott, nämligen om vi faktiskt accepterar att äta något som kommer från ett djur eller ämne vi hittills tyckt är läbbigt.
Det talas om odlat kött och det finns också redan i olika former, men längre fram till att bli användbart och accepterat ligger odlad mjölk. I så fall inte som ren mjölk att dricka, för det är svårt att göra den acceptabelt god, medan det är enklare att framställa mjölkprodukter som grädde, smör, ost och glass. Och när man ändå håller på och skapar varianter på mjölk i labbet behöver man ju inte använda den exakta uppsättningen av proteiner och andra ämnen som finns i komjölk, utan kanske välja ingredienser från andra mjölkproducerande djur och istället producera hyenaost, grisgrädde, sälsmör och mammutglass!
 |
| Kakaoträd |
De förändrade klimatförhållandena kommer att kunna radera de nödvändiga förhållandena för kakaoodling. Det är inte bara temperaturen utan luftfuktigheten som måste vara helt rätt för kakaon att växa, så om de existerande markerna blir obrukbara skulle odlingarna behöva flytta till det som nu är regnskog i Afrika, vilket ju skulle skapa nya dåliga effekter för klimatet. En annan lösning är att skapa ett lokalt klimat med högre luftfuktighet genom att odla olika grödor i tre-fyra lager på höjden: kaffebuske, kakaoträd, nötträd och kanske något till. Dock skulle omställningen till detta odlingssätt ta lång tid att genomföra och vara olönsamt under många år, så det skulle behövas ekonomiska insatser och en villighet att betala mer för chokladen från oss lyckliga konsumenter.
Vad gäller odlingsförhållanden som förändras av klimatförändringar så skulle förstås de noggrant kontrollerade vinodlingarna drabbas; temperatur, luftfuktighet, jordmån och druva samverkar för att skapa just det vin som producenten vill buteljera. Men trots att en druvsort ofta är anpassad just till platsen den växer, så skulle katastrofen av att ideala odlingsförhållanden försvinner mildras av att druvan lätt anpassar sig till nya platser och så skulle nya vinsorter uppstå, efter förädlingsarbete.
Vin är också ett intressant exempel på växter och produkter som inte gått igenom den renodling som på 1960-talet skapade rader av storjordbruk över hela världen med kloner av samma planta som tagits fram för att kunna skötas på ett lätt och förutsägbart sätt och ge hög avkastning. Detta var en revolution som lindrade hungersnöd och räddade många liv då, men i gengäld har vi fått nyttoväxter som är mycket känsliga för sjukdomar, och som då och då måste bytas ut mot andra varianter som man måste leta fram ur hemliga gömmor. Viner är raka motsatsen till detta, då varje liten gård behållit just sina unika odlingsförhållanden och vinrankor som växer bäst just där.
Ostronen kommer att rädda oss alla! För de är så effektiva på att fånga upp näring och energi ur vattnet, och även rensa haven på föroreningar och koldioxid. Vi borde börja äta lika mycket ostron som man gjorde förr i världen! Dock bör vi inte äta så mycket från just de ostronodlingar som rensar havet på kvicksilver och andra tungmetaller, men i övrigt kan de och alger vara till stor nytta på flera plan.
Vad skulle vi få äta om vi skulle kolonisera Mars? Kanske inte så enformig mat ändå. NASA-biologen Lynn J. Rothschild har idéer om
ett biologi-kit där en grund-alg producerar näring vilken bakterier sedan omformar till det man vill ha och behöver just då. Det kan vara mediciner, mat, alkohol, och förstås choklad. Dock får vi komma ihåg att syntetiskt framställda produkter inte alltid innehåller alla de
många smakämnen som alla behövs för att ge en komplex, njutbar smak. Men forskningen är bara i sin linda, låt den fortsätta så får vi nog bättre och bättre resultat!
Panelen bestående av Angelica Öhrn, Anna Gable, Marie Engfors, Ylva Spångberg och Carolina Gómez Lagerlöf som moderator diskuterade Richard Adams bok Watership Down/Den långa flykten, vad den kan ha influerat och hur det är att skapa en berättelse ur djurperspektiv. Ett djur som inte har vad vi människor kallar språk kan svårligen berätta en handling i dialog eller inre monolog - "nosa nosa nosa, gillar, gillar inte" som Ylva Spångberg föreställde sig en mus' tankar. Om man går tillbaka till klassiker som Skriet från vildmarken och Wahlströms djurböcker så hade de ingen dialog utan beskrivningar av miljöer och händelser.
I Watership Down har kaninerna kaninspecifika egenskaper som beskrivs väl, men också ett mått av mänskliga egenskaper förutom språket. En intressant aspekt är för övrigt att alla kaniner är bra på olika saker, och Hassel som är deras ledare ser det och låter alla göra det de är bäst på, vilket är något annat och mer givande än de många auktoritärt ledda bosättningar de annars stöter på på vägen.
Historier med djur i huvudrollen lånar sig, likt Watership Down, lätt till att visa på hur människor skadar naturen med sin livsstil. En annan form av djur-berättelser är fabler där djuren och deras handlingar är tänkta att visa hur människor beter sig, som Orwells Animal Farm/Djurfarmen.
Det finns några intressanta frågor man kan ställa sig: Är Chewbacca ett djur? Vad är Mumintrollen? Från publiken fick vi också tips om en deckare som verkar intressant, där det är får som försöker utreda ett mord, och jag tror att boken som avses skulle kunna vara Three Bags Full av Leonie Swann. Den skulle jag vilja läsa, och gärna också den bok som Ylva Spångberg började översätta men som aldrig gavs ut, om myrornas mytologiska förhistoria. Vilka spännande idéer!
Människoliknande robotar
Under insiktsfull ledning av Anna Sellin samtalade Boel Bermann, Lena Karlin, Sten Rosendahl och Åka om människoliknande robotar och hur de skildrats genom tiderna. I berättelser från förr mötte man oftare robotar som kom till jorden från rymden, men idag är de oftare skapade av oss själva. Och nuförtiden ser vi fler skildringar av nanorobotar, som inte alls är humanoida. Man kom förstås in på uncanny valley, när något är för likt en människa men inte helt vilket gör det mer otäckt än när något inte alls liknar en människa. Den zonen är svårare att skildra i text än i bild, som i dataspel och filmer. En intressant publikfråga som kom upp på slutet var varför vi har kvar den påtagliga rädslan för något som inte är helt likt en människa - varför har evolutionen låtit den växa fram och finnas kvar, vad har den gjort för nytta under människans utveckling.
Åka påpekade att hon redan nu, innan vi har människolika robotar bland oss (?), ibland har tänkt "Den här personen klarar inte Turingtestet!" Tänk om man skulle börja gå runt och fundera på vilka av dem man möter som egentligen är robotar, inte människor - vad skulle det betyda för ens egen mänsklighet att man försöker urskilja och särskilja? Robotar får ju redan nu stå för något nästan-mänskligt som behandlas annorlunda än vi, vilket kan vara talande på olika sätt.
Vad skiljer människor från robotar? Empati, känslor, intelligens, förmågan att vela och älta saker kom upp. Visst har vi sett det hos till exempel C3PO och Marvin i Liftarens Guide Till Galaxen, men att tro att robotar kommer att programmeras med empati är nog mer önsketänkande än rimligt, och alls inte så enkelt som det ofta framställs i TV och på film. Dock kan det kanske i vissa situationer vara svårare att göra ett val om man inte har känslor som drar en åt endera hållet, om inte det rationella övervägandet ger ett entydigt svar. En tanke som förts fram är att en intelligens inte kan utvecklas eller existera oberoende av sin omgivning, att den behöver växelverkan, intryck och till och med en kropp som känner saker, för att utveckla en personlighet med drivkrafter och preferenser. Behöver vi robotdagis? Ett lästips är Ted Chiangs The Lifecycle of Software Objects.
Vad är en mammut värd för dig?
Två av fantastik-Sveriges skarpaste hjärnor, Jesper Stage och Torill Kornfeldt, samarbetar i ett projekt vid Luleå Tekniska Högskola där man undersöker hur mycket människor är villiga att finansiera återupplivandet av utdöda djurarter eller bevarandet av dem innan de dör ut. Jesper Stage har erfarenhet av den typen av enkäter från sitt arbete och hur man formulerar frågan har stor inverkan på svaren man får. Man kan behöva fundera på inte bara fördelarna utan nackdelarna med att återinföra till exempel uroxen i faunan - hur många fler och allvarligare krockar är det värt att ha dem springande i skogarna?
Publiken blev en ivrig testgrupp som kommenterade frågeställningarna och de förmodade svaren: gulliga djur som fjällräven kommer förstås att få högre prioritet. Kan man skapa gosiga mjukisdjur av de fulare djurarter och insekter som faktiskt är livsviktiga för ekosystemet, för att svänga folks åsikter om dem? Det skall bli intressant att se vad projektet ger för resultat.
