Soppkonsert med pianotrior i Grünewaldsalen

Det är skönt att bjudas på god spis för både kropp och själ, och då och då finns dyker den chansen upp i Konserthuset i form av soppkonsert. När alla undfägnats med kronärtskocksoppa tog Patrik Swedrup (violin), Daniel Holst (cello) och Stefan Lindgren (piano) plats på scenen för några utvalda pianotrior. De inledde med Franz Schuberts hjärtslitande vackra Pianotriosats i Ess-dur "Notturno" D 897 (1828). Stråkinstrumenten spelade melodier färgade av vemod, och pianot lyfte dem mjukt och återhållsamt. Men musikerna förlorade sig inte i klagan utan höll ett stadigt och respektfullt tempo, så att musiken mer erbjöd en tröst från en medmänniska till en annan.

Laura Netzel

Det var mycket intressant att få höra Pianotrio i d-moll op 78 (1903) av Laura Netzel, en kompositör född i Finland som var mycket verksam i Stockholm efter sin utbildning i Paris. I första satsen, Allegro Moderato, jagade instrumenten varandra längs skalorna, inte hetsigt men med eftertryck. Andra satsen, Andante Tranquillo. Molto più vivo. Tempo I bjöd på innerliga känslor och var mycket fin att höra. Sista satsen, Allegro decisio, hade en bra balans av melodi och energi.

Till avslutning fick vi höra mellansatsen, Andantino, ur Gabriel Faurés Pianotrio i d-moll op 120 (1923), ett sent verk av kompositören. Än en gång spelade ensemblen klart men finkänsligt, så att verket blev som en spegelvänd pendang till Schubertstycket i inledningen: nu var musiken stark och säker, men med en underton av försiktig oro. Allt som allt var det en ypperlig konsert från början till slut.

Kreutzersonaten på Stadsteatern

Ett allkonstverk av extra fint slag bjuder Klara Soppteater på när man spelar Kreutzersonaten. Det börjar med musiken, den uttrycksfulla violinsonat som Ludwig van Beethoven skrev 1803. År 1889 skrev så Lev Tolstoj en långnovell med samma namn, där musikstycket spelar en viktig roll.

I dagens Stockholm sitter Maria Rostotsky vid flygeln och spelar lätt och ljuvligt, tills Etienne Glaser kommer in och börjar berätta historierna kring hur de två verken kom till, och hur det senare orsakade ivrigt intresse följt av censur i Ryssland på grund av sitt innehåll. Så läser han valda stycken ur boken, och med fin inlevelse ger han den psykologiskt intrikata prosan glöd. Det vi får höra är ett spel på känslor men med dolda kort; mannen som berättar vill inte låtsas om sin svartsjuka på sin gamle vän, bjuder hem honom med låtsad likgiltighet och insisterar på att han, en skicklig violinist, skall spela tillsammans med hustrun, som habilt trakterar pianot.

Kreutzersonaten. René François Xavier Prinet. Målning från 1901

Det passar utsökt att vi i publiken just fått en god soppa och mörk chokladkaka som smälter i munnen, när det berättas om hur det till synes motvilliga paret spelar Kreutzersonaten på en fest i hemmet. Christian Svarfvar har anslutit sig på scenen, och varvat med läsningen får vi höra satserna i Kreutzersonaten. Det är inte svårt att förstå vilka verkliga passioner det måste ha frammanat hos berättelsens musiker, att träna på de intensiva partierna, och sedan framföra det i samklang, med en gemensam hemlighet inför skaran av åhörare. De båda musikerna på vår scen spelar med både precision och känsla styckets stafettliknande melodier, de klimaktiska partierna och de stillsamma dialogerna.

Det är ett bra val att vi i föreställningen inte får höra hur historien slutar! På så sätt hänger mysteriet och de oförlösta känslorna kvar i luften, och vi lockas att läsa boken och lyssna på musiken igen. Gärna det, tillsammans med minnena av den här ypperliga föreställningen.

Länk till Stadsteaterns sida om Kreutzersonaten

Maria Rostotsky (piano) och Christian Svarfvar (violin)

Wagamama på Klarabergsviadukten

Wagamama serverar nudlar, snabbt tillagade men varken billiga i pris eller i smak. Inte dyra heller, men godare än de som säljs i påsar. Japansk mathantverk (nudlar och ris) via en internationell restaurangkedja ger en rad standardiserade rätter, proffsigt tillagade och med spännande variation.

Servitörerna är snabba och vänliga. Vid rusningstid får man sitta strax intill andra matgäster, men ljudnivån är så dämpad att man ändå kan prata med sin vän på andra sidan bordet utan att störa och bli störd.

Det finns smårätter, som edamame och gyoza med olika fyllning. Eftersom all mat lagas till så snabbt, får man räkna med att smårätterna kan komma in samtidigt som huvudrätterna. Edamame smakar ju gott till allt, men gyozan kanske inte passar till det övriga man beställt. De färskpressade juicerna är fantastiskt goda både till maten och som efterrätt.

Nudlar i alla former finns det att välja på: i soppa, i chilisås, eller bara fräst med grönsaker och kryddor. Grönsakerna och de övriga ingredienserna är alltid fräscha och läckra, även när de ligger i soppa. Kryddningen varierar från rätt till rätt och är spännande och god, fastän jag inte blev så förtjust i chilisåsen. Det jag tycker minst om är oftast nudlarna själva. De är spänstiga och inte överkokta, men klibbiga på ytan. Det kanske skall vara så, men jag älskar det inte.

Med de små brasklapparna är det ändå alltid gott och mättande att äta på Wagamama.

Länk till Wagamama Sverige

Äta ute i Aten

Efter bara en vecka kan jag ju inte ge någon heltäckande guide till vad man kan få att äta i Aten, men några saker lade jag märke till. I kvarteret nedanför Akropolis, i stadsdelen Plaka, finns det många restauranger som säkert är fulla av besökare under högsäsong. De är fint inredda, har livliga inkastare och många har utomhusserveringar där man sitter med utsikt mot något trevligt torg eller monument. Och förmodligen cigarettrök från grannbordet, om man orkar med det.

 Restaurangerna har ungefär samma priser och samma utbud; kända typiska grekiska rätter som moussaka och souvlaki, och några mindre kända. Det är inte gourmetklass på maten, men den är heller inte dålig. Krögarna bjuder ibland på en drink efter maten, eller en tallrik skivad frukt som efterrätt, och de plockar gärna in många smårätter till större sällskap och hjälper till att skapa god stämning. De är turistfällor, men man vet vad man får och man behöver inte bli besviken på det.

Här och där på smågator i andra stadsdelar finns det familjedrivna restauranger som känns mer genuina. En vars namn jag inte minns ligger mitt emellan de två prisvärda hotellen Herodion och Philippos strax söder om Akropolis. De serverade inte moussaka, för det var inte säsong för det. Sådan integritet gillar jag. Men åh, vilka goda förrätter de hade! Ostpajer i form av rullar, smakliga pumpa-frittatas och aubergine stekt i olja som smälte i munnen. Vilka smaker - inte starka, men rika.

Men en av de bästa måltiderna åt jag för tre euro på ett sjabbigt gatukök strax intill hallarna med köttmarknaden, Varvakios Agora. I hallarna stod slaktare och hackade upp stycken av de upphängda djuren, så förstås hade haken i närheten tillgång till färskt kött. Men ändå, att den här lilla syltan lagade till både grönsakerna och kycklingen till souvlakin och pitabrödet det låg i, så att det blev så gott! Hela mitt sällskap blev mycket mätta och nöjda och pratade om souvlakin länge efteråt.

Grekiskt kaffe finns det en del som älskar och en del som hatar. Det lagas till i en kanna där vatten kokas upp tillsammans med de krossade kaffebönorna, så det blir ett lager av kaffesump i botten som man kan spå sina vänners framtid i. Själva det drickbara kaffet kan man tycka är blaskigt eller gott. Jag tyckte att det var gott, men föredrar ändå vanligt kaffe. Ingen spådde min framtid! Kanske kommer jag tillbaka till Aten, men det vet jag inte...

Sushi Yama i PK-huset

Att det finns sushiställen i varje gathörn nuförtiden är inget att vara ledsen för. Att en hel del av den sushi man kan få smakar tråkigt är sämre. Det kan ju också vara ens eget fel att det smakar ordinärt, om man har ätit medioker sushi flera gånger i veckan.

En tallrik med riktigt god sushi från Sushi Yama kan väcka smaklökarna och matglädjen igen. Vackert presenterade och lysande av naturliga färger ligger bitarna på en kritvit kvadratisk tallrik. Alla fiskbitar är mjälla och goda, och rullarna fina. Från vecka till vecka kan de ackompanjeras av godsaker som strrimlad rödbeta eller marinerad rödlök. Bäst av allt är det lilla berget av alger med tuggmotstånd och en härlig smak av natur.

Sushi Yama ligger på nedervåningen i PK-huset, centralt men ändå avskilt. Även under shoppingruschen i advent var det ett rofyllt ställe för en god lunch.

Länk till Sushi Yamas hemsida

Thailandstripp mitt i city

Kalla det kitsch, kalla det kärlek. Många thairestauranger dekorerar med blomstergirlander och bambu för att skapa en hemtrevlig och välkomnande atmosfär. En del lokaler lägger ännu mer energi på det, och bygger upp en miljö så att det känns som att ta ett kliv in i Thailand när man stiger över tröskeln. En källarlokal med många prång och intensiv utsmyckning kan lätt få den fuktighet och temperatur som påminner om en semesterkväll i ett varmt land.

Sabai Sabai på Kammakargatan och Koh Phangan på Skånegatan är två restauranger i Stockholm som har gått den vägen: kulörta lyktor, små porlande vattendammar, ett överflöd av sidenblommor, griffeltavlor med kvällens specialiteter och en labyrint av små rum med stora och små bord tätt sammantryckta. Det som saknas är doften av exotiska växter och en mild bris som får en att känna som att man sitter utomhus. Istället kan man råka hamna i stekoset från wokrätten vid bordet bredvid. Men det är bara att kapitulera för engagemanget, luta sig tillbaka och njuta.

Thaimat, med smakrik kryddning och krispiga grönsaker, kan smaka fräscht och nyttigt även om den är indränkt i kokosmjölk. I sämre fall kan den kännas sönderwokad och överfriterad och smaka mer av olja än av ingredienserna. Jag är inte helt nöjd med rätterna på Sabai Sabai av den orsaken, men den trevliga stämningen (trots litet småslarv av stressad serveringspersonal) gör ändå att en kväll där är en skön upplevelse.

På Koh Phangan är känslan av att vara i Thailand på en cool utomhusservering ännu starkare. Utvalet på menyn, och de härliga heta rätterna som ställs fram efter en intensiv väntan, känns mycket kompetent. För en utlandssemester på bara en kväll väljer jag gärna att gå till Koh Phangan.

Den gamle och havet på Norrmalm

Det är sympatiskt att starta en fiskrestaurang med höga ambitioner. Fisk och skaldjur behöver ett säkert handlag för att komma till sin rätt. Nu siktar Den gamle och havet mycket högt, men resultatet på tallriken varierar.

Vissa rätter är riktigt goda och prisvärda, men många andra balanserar mellan medelmåttiga och misslyckade. De fiskrätter och pastarätter jag smakat har varit mycket väl tillagade (förutom skinnet på såsen till sjötungsfiléerna). Skaldjur på spett kan lätt bli torra och svåra att känna skillnad på, och så var fallet här. De riktiga besvikelserna stod efterrätterna för. Smördegskakan med citronmarmelad var en liten paj med mycket kraftig citronsmak. Hade rätten bytts ut utan att serveringen fick veta det? Värst av allt var nog desserten med det fantastiska namnet Peccati di gola, "söta synder". Vaniljkrämsfyllda petit choux med chokladsås låter hur gott som helst, men dök upp som torra bullar i en halvt ljummen, halvt stelnad, halvt välsmakande chokladsjö. Det smakade som torkad mannagrynsgröt dränkt i sås. Jag lämnade hälften på tallriken.

Personalen är trevlig, kanske inte helt uppdaterad på menyn, och kan vara alltför upptagna och skojfriska med varandra ibland. Det vore fint om de vore mer uppmärksamma på de enskilda gästerna även när de har stora sällskap att ta hand om.

Med så stor variation i kvalitet känner jag att det är en alltför stor chanstagning för mig att äta middag på Den gamle och havet.

Länk till restaurangens hemsida

Mondän på Norrmalm

Att äta middag på Mondän är en njutning från början till slut. Lokalen lyckas med att vara sober och inbjudande på samma gång, med stora fönster mot det lugna gathörnet utanför. Personalen är effektiv och omtänksam, och kunnig om menyn och vinlistan.

Tre sorters smakliga, minutfärska kuvertbröd bärs fram innan förrätten och flera gånger till under kvällen. På menyn finns förfinade rätter ur en bred europeisk tradition, lagade med stor kunnighet och finess. Mandelpotatisblinier med löjrom är en genialisk förrätt. Consommén som ackompanjerar ungtuppen är mild och välbalanserad, men måhända litet salt, särskilt i jämförelse med själva tuppen. Hoppa inte över efterrätten! Chokladbavaroisen är stadig men smälter i munnen, och har en fantastisk chokladsmak. Karamellparfaiten är också perfekt. En underbar avslutning på en mycket god måltid.

Länk till Mondäns hemsida

Bergamott på Kungsholmen

Restaurangen Bergamott är fantastiskt charmig, och ljudnivån blir snabbt hög av de skrattande sällskapen vid alla bord. På griffeltavlor står menyn skriven med krita: fransk husmanskost, ofta tillagad på lokala råvaror som varierar efter tillgång. Varje rätt är läckert beskriven, och genomläsningen får det att vattnas i munnen. Men när väl rätten kommer in, smakar det aldrig lika gott som det lät. Maten är inte dåligt tillagad, men heller inte bra. Något fattas i kryddningen, och de generöst tilltagna huvudrätterna är kladdiga. Servicen kan ibland bli litet trög, och rätterna kan ta tid på sig. Stället är ändå alltid välbesökt, säkert för den goda stämningens skull. För min del räcker det tyvärr inte.

Länk till restaurang Bergamott

HilmaSofia på Kungsholmen

I ett hörn bakom det stora polishuset ligger ett fint litet kafé, HilmaSofia, som öppnat i höst. Där kan man få prisvärda och riktigt goda måltider till lunch och kvällsmat:läckra soppor, sallader, pajer och smörgåsar, och även mumsiga hembakta småkakor. Rätterna är tillagad på ekologiska råvaror och ihopsatta till att ha ett lågt GI-värde. Lokalen är ganska kal och vit, men man har inrett den så trevligt som det bara går, med fina kuddar, ett gammalt avlutat skåp, en mjuk soffa och en antik silverservis med gräddsnipa och sockertång. HilmaSofia drivs med omtanke, det känns på det vänliga bemötandet och den goda maten.

Hur man hittar till HilmaSofia

El Diablo på Kungsholmen

I kvarteret bakom mitt hus ligger restaurangen El Diablo. Innan den öppnade tyckte jag planerna lät avskräckande: en tequilarestaurang, med extra lång bardisk? Jag letade ju efter ett stamställe med god mat, där jag skulle kunna känna mig hemma. Men jag tog ändå chansen att kliva in och prova deras mat. Menyn såg lockande ut, och även om jag inte är speciellt intresserad av tequila, tog jag ett litet glas av deras rekommenderade dryck och ett stort glas vatten till varje rätt. Och vilket bra beslut det var!

Till den karibiska morotssoppan, min förrätt, fick jag små platta kycklingbitar och en kall apelsinsorbet. Det verkade skumt till en början, men visade sig vara fantastiskt gott tillsammans! Och lika gott fortsatte det; varje förrätt, huvudrätt och efterrätt jag tog var en himmelsk upplevelse. Maten är gediget vällagad; det moderna franska köket med en sydamerikansk twist, och ofta litet extra pepprig. Så gott, så gott, så gott! Och det känns helt rätt att blanda smaken med tequila och ett stort glas vatten.

Tequilan som serveras på El Diablo är av fin agave, som har behandlats väl och bland annat lagrats på romfat, whiskyfat, champagnefat eller liknande. Det ger varje tequilasort en komplex, njutbar smak. Inte alls som den där finkelsmakande vätskan vi alla blivit dretfulla på någon gång! Den fina tequilan ger inte heller baksmälla, jag lovar! Jag har ätit trerätters middagar med den rekommenderade tequilan till varje rätt, även till efterrätten. Mitt under måltiden har jag känt mig litet snurrig, men varit nästan helt klar igen när jag avslutat den och rest mig. Jag har inte varit speciellt intresserad av tequila, men när det nu finns kunniga som gärna vill dela med sig av sina favoriter, så tackar jag och tar emot! Killarna som har stället är vänliga och hjälpsamma, och berättar gärna om maten och tequilan om man frågar.

När jag inte är på El Diablo längtar jag dit, och när jag sitter där vill jag inte gå hem. Sedan den fina recensionen i SvD för en vecka sedan har det haft fullt med gäster varje kväll. Det är bra! De är värda många besökare, och jag unnar alla människor att få smaka på deras härliga mat och dryck. Men det känns ändå litet konstigt att se en massa okända personer sitta och skratta i mitt "andra vardagsrum". Vilken tur, då, att de alltid kan göra plats för en insläntrande stammis! Jag är så glad och tacksam att det finns en riktigt, riktigt god restaurang bakom husknuten.

El Diablos hemsida

Nagano i Vasastan

Det finns många bra och mindre bra lunchställen mellan Tegnérlunden och Birger Jarlsgatan. På Rådmansgatans lilla krok in från Sveavägen ligger den japanska restaurangen Nagano, där jag ätit riktigt goda luncher. Att komma in där är som att kliva in i en japansk bergshydda, och det är bara början på den genuina och unika måltiden. Jag är egentligen inte tillräckligt bekant med japansk mat för att kunna uttala mig så här bestämt men gör det ändå. Maten är tillagad med kärlek och skicklighet, och är smakfull och mättande. Vissa rätter varierar mellan veckodagarna, och det är en god idé att ta någon av dagens specialrätter. Fredagens Harumaki är delikat; degen som omsluter kycklingen är mättande utan att kännas tung i magen. Men ännu bättre är den grillade laxen som serveras på tisdag, med varierande delikata såser. Nagano rekommenderas varmt!

Nagano