Härlig är jorden på Stadsteatern

Hemma i byn är man så stolta över dottern Anna Berg som for till Stockholm och nu skriver debattartiklar och annat i tidningarna. Ännu lyckligare är familjen över att hon är på väg hem till byn! Mindre lycklig över att vara på väg ut på landet är huvudpersonen själv, som för övrigt inte längre vill kallas Anna Berg utan Annaus Montanus. I en inledande monolog snackar hon ihop sig med oss i publiken, för bara vi i STOCKHOLM är ju smarta och medvetna om vad som händer i världen, och om hon bara snabbt kan få med sig ungdomskärleken Lenny tillbaka till storstaden så blir allt bra. Sagde Lenny är också glad över att Anna kommer tillbaka, viss om hennes kärlek trots att hon inte svarat på hans brev, och så upprymd och nervös att han inte ens vågar närma sig henne. 

Annas pappa och farmor är överförtjusta över att få hem den framgångsrika dottern och tar inte illa upp av Annaus stockholmsfasoner och hennes många klagomål på deras lantlighet och försök till välkomstfirande. Stämningen i pjäsen är så pass lättsam att man kan skrattar åt Annas rappa förolämpningar och nedlåtande attityd mot alla i den gamla hembyn. Snart får man också anledning att roas av Annaus genuina irritation över den förment stockholmsutbildade Per Klockares mangling av citat på latin, spanska och esperanto.

Regissören och manusförfattaren Per Tjerneld har utgått från Ludvig Holbergs pjäs Erasmus Montanus från 1723 och stuvat om den till ett anakronistiskt 1790-tal med begrepp och händelser smart klippta från vår samtid. I sin uppfriskning av historien har han med skicklig hand undvikit att skapa svartvita motsatsförhållanden. Visst är Annaus Montanus fördomsfull mot sin efterblivna hembygd, men vi är nog många i publiken vid Stadsteaterns stora scen som haft liknande känslor efter att ha flyttat till STOCKHOLM. Och visst är lantisarna alltför tröga med att ta till sig nya kunskaper, men när Anna inte bryr sig om deras känslor så sårar hon dem djupt.

Till största delen är pjäsen Härlig är jorden ändå fantastiskt rolig; alla roller bär på måttsydd humor och skådespelarinsatserna är i ypperlig samklang. Alla chanser till skämt är väl tillvaratagna, som att alla har svårt att komma ihåg att kalla Anna för "Annaus" och farmor oftast säger "Anus". Mest lysande på alla sätt är ändå Rebecca Plymholt som Anna Berg - mimik, gester, ordval och tonfall framförs med sådan säkerhet och komisk timing att man gärna skulle låta sig sablas ned av en vass replik eller menande blick från henne.

Men när historien rullar på så dyker det ändå upp komplikationer, och till slut blir den charmiga dumheten i byn farligt kvävande. Vilket liv är bäst att välja, den nöjda tryggheten på landet eller de vassa pennorna i Stockholm? Finns det inte orosmoln på båda hållen? Hur långt räcker Annaus Montanus principfasthet? Efter många skrattsalvor får vi i publiken en allvarlig fråga om moral och val att ta med oss hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Härlig är jorden

Foto: Sören Vilks

English Teacher

Tonåringar är jobbiga, och en lärare på high school har det inte lätt. Är Generation Z den allra jobbigaste generationen i världshistorien, med nya obegripliga måsten och förbud som ändrar sig varje dag efter vad man ser på TikTok? I vilket fall som helst är det så som ungdomarna i serien English Teacher lever, alltid beredda att spela in och sända på TikTok när någon av deras lärare gör bort sig. Engelsläraren i seriens titel, Evan Marquez, är han inte litet godkänd ändå, han är ju ändå homosexuell med colombiansk bakgrund? Nej, han är alldeles för ljushyad, och gay är lika mycket etablissemang som straight för kidsen idag.

Det är just den här krassa edge-of-the-edge-stilen och de snabba vändningarna som skapar humorn i de trötta millenial-lärarnas samspel med eleverna i de första avsnitten av English Teacher. När skolans traditionella könsbytarfest är på vippen att ställas in - killarna är cheerleaders och tjejerna spelar amerikansk fotboll - driver Evan det till sin spets genom att anlita sin drag queen-kompis Shazam för att se till att killarna verkligen får till det. Ungdomarna är skrämmande i sina flipprande åsikter och avfärdanden, men i grunden ändå ganska hyggliga.

Det finns också mycket humor att hitta i lärarnas relationer, fast även där är vänskapen som tur är stark; mellan Evan, bästa vännen Gwen, gympaläraren Markie och till och med den hygglige rektorn Moretti. Vad gäller Evans sexliv, som han borde hantera diskret efter att ha blivit anmäld av en snipig förälder, så dyker det upp nya lockelser i lärarrummet samtidigt som han gång på gång hamnar i säng med expojkvännen Malcolm.

Tempot och tonen i English Teacher är intensivt men lättsamt, och det är en skön kontrast mot verkligheten. Skön musik lånad från 80-talet inleder varje avsnitt, problem av seriös art tornar upp sig men får gå till sådan överdrift att de kan skrattas bort. Det vore riktigt roligt att få se en andra säsong av English Teacher

Utsikten helt nära av Maja Tinnervall

Många känner att de inte lever det liv de borde. I ens ögon verkar alla andra säkra i sina liv, men det är det nästan ingen som är när man ser efter. Maja Tinnervall följer några människor under några månader när deras spår kanske korsar varandra. Alla bär på en osäkerhet som är litet olika från person till person. I Elisabeths dagdrömmar har hon och den vuxna dottern ett nära och omtänksamt förhållande. I verkligheten vet de inte vad de skall säga till varandra. Elin och Otis är nygifta men känner kanske inte varandra på riktigt. Elin försöker skaffa alla attribut som signalerar ett bra liv, eller åtminstone ett normalt liv; giftermål, äktenskap, barn, radhus, möbler.

Hon ville ha ett köksgolv med solskensgula rutor. Behövde möbler som fyllde ut. De skulle kunna inreda huset vitt och lantligt, köpa ett stort, vitt, ovalt köksbord och lägga på bordsfilt och duk, skaffa antika kristallglas, hänga en krans på dörren inför jul, göra gräsmattan till en fruktträdgård med gamla och tåliga äppelsorter. En ny dyr möbel skulle kunna lösa allt.

För att köpa möbler behöver Elin ibland sälja möbler, för att få plats och pengar till nytt. Lara behöver inte nya möbler, däremot pengar till mat och hyra. En del får hon in genom att sälja det som lämnades kvar när grannen Siv dog och hennes efterlevande tagit vad de ville ha. Vad kan Lara sälja när de pengarna är slut? Folk lämnar saker i grovsoprummet som hon kan reparera och putsa upp. I källarförråden står fler saker, inrymda bakom låsta dörrar som går att lirka upp.

Boken rör sig mellan de olika personerna i jämnt tempo. Flyktigheten i människoliven blir påtaglig. De korta glimtarna av andras liv som Olle och Paul får via sina nattjobb på hotell blir desto mer gripande för att tomheten koncentreras i en mening. En del av människoödena gör djupare intryck än andra i berättelsen, och tidvis blir ödsligheten jämnstark och hade behövt fler nyanser. Ändå: Utsikten helt nära är en stillsam litania över ensamhet.

Asuna - 100 Keyboards på Konträr

Fler än hundra leksakskeyboards ligger utlagda som ekrar i ett hjul, nio i de längsta raderna, fem i de kortaste och i övriga varierar antalet. Ungefär hälften av instrumenten är Casiosyntar, svarta och kompakta med ett proffsigt utseende. Andra hälften är hjärtformade, har glada färger och dekor av Hello Kitty, Disneyfigurer och till och med Anpanmans glada uppsyn.

Den japanske ljudkonstnären Asuna börjar spela, ett keyboard i taget, en ton i taget. Från en låda full av platta trästickor, liknande glasspinnar, tar han en och sticker den så att en tangent trycks ned och naglar fast ljudet. Till en början går han stegvis från en eker till en annan, men snart sprider han ljudet över hela cirkeln, i en ordning vi åskådare/lyssnare inte ens kan gissa oss till. Då och då spelar han två toner innan han väljer den ena och går vidare, ibland sätter han dit två eller fler stickor direkt på samma keyboard.

Varje enskild ton i sig är svag och till en början är ljudet mycket diskret. Men ju fler tangenter som trycks ned, desto starkare blir klangen, men otroligt långsamt. Under tiden skapas det mönster i ljudet; Moire Resonance by Interference Frequency som Asuna själv benämner det och förklarar på ett pappersark han generöst delar ut till publiken.

Under den nästan halvannan timme som verket pågår får man röra sig runt hjulet och lyssna från olika håll. Men det är också skönt att vara stilla och bara låta sig översköljas av ljudet med ögonen slutna. Sittande på en stol en bit ifrån kan jag höra hur ljudet förändras bara av att jag rör huvudet åt olika håll. Men när klangen är som starkast känner jag också ett starkt sug att gå fram till cirkeln och stanna kvar där som ljudet är ännu högre.

Det är nästan mer fascinerande att betrakta Asuna när det blir dags för honom att börja stänga av tonerna. En del "glasspinnar" dras ut och läggs på golvet bredvid, som en fallen liten hjälte, och de blir fler och fler. Under de sista minuterna släcks även lampan som hela tiden lyst i mitten, säkert som en hjälp för artisten att se vilka instrument som fortfarande är påslagna. Under det långsamma diminuendot kan man då och då känna tacksamhet över hur något surrande ljud försvinner. Trots den sköna känslan av minuterna med det kraftfullaste ljudet, tilltar lugnet allteftersom jag känner hur tystnaden nalkas. Med 100 Keyboards skapar Asuna en fantastisk och minnesvärd upplevelse.

Agatha All Along

Det var Agatha hela tiden, den roliga grannen i Wandas och Visions idylliska hemliv som genom flera decenniers sitcoms gick mot ett sorgligt slut. Fast nej, allt kan inte skyllas på henne, för det var Wanda själv som höll en hel stad fången i serien WandaVision, men samtidigt styrde den opålitliga häxan Agatha händelserna så att hon i slutändan skulle kunna stjäla Wandas krafter. Så bra gick det dock inte, och nu är det Agatha som är fången i en fiktion i Westview. I inledningen till serien Agatha All Along ser vi henne som tuff utredare i en polisserie i scandi-noir-stil. När någon bryter sig in i hennes eget hus tar hon det först med sin hårda jargong, men snart sätts hela hennes liv i gungning.

Vi har redan i inledningen hört de lockande tonerna till Witches' Road, sången om vägen som belönar den häxa som lyckas följa den till slutet och stå emot prövningarna under tiden. Det är porten till den vägen som den unge inbrottstjuven vill öppna, men det kan man inte göra ensam, utan det behövs en sammanslutning av häxor. Nu har Agatha ett väldigt dåligt rykte så just det kan bli svårt att åstadkomma. Men när en annan ondska dyker upp i småstaden ansluter de hittills motvilliga lokala häxorna, och gruppen lyckas fly till Witches' Road.

Häxornas väg ser underbart icke-verklig och artificiell ut, vilket förstärker känslan av att ha hamnat på ett ställe bortom vår vanliga verklighet. WandaVisions vinnande koncept med avsnitt i skilda eror återkommer nu i häxornas prövningar, vilka utspelar sig i spännande miljöer från olika decennier. Tonåringen som startade hela äventyret, är han bara en inkvoterad pojke bland de kraftfulla kvinnorna, eller en förvirrad ungdom som tycker magi är spännande? Nej, han har också en komplicerad bakgrund, och efter hand får vi veta mer om den.

Det är effektfullt att klä häxan Agatha i moderna tiders power suits - hennes kraft är inte dold utan synlig för blotta ögat. Hon gestaltas av den magnifika Kathryn Hahn som till och med ser imponerande ut i spetsig hatt, det gamla häx-attributet som många av våra vandrande häxor inte längre vill förknippas med. Persongalleriet av häxor är tillräckligt litet för att allas bakgrund och personlighet skall bli engagerande, men mest av allt gnistrar det i hat-kärleken mellan Agatha och den farliga, svårfångade Rio.

Precis som i WandaVision är äventyren på vägen underhållande, men allvaret tilltar hela tiden och på något sätt så är det just den lättsamma tonen som gör att det smärtar desto mer när sorgen tar över i de sista delarna av serien. Frågor får sina förklaringar, men förklaringar räcker inte när sanningen gör ont, och inget slut kan egentligen ställa allt till rätta igen. 

Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij

Det enda vi nu vet med säkerhet är att vi inte är den enda livsformen i universum. (Eller kan vi ens vara säkra på det?) Beräkningar visar att de sex Zoner som plötsligt uppstod på jorden ligger som i en skottlinje från stjärnan Deneb i Svanens stjärnbild. Inuti zonerna är allt förändrat, och man beträder dem med risk för livet. Men självklart ger sig människor ändå in i Zonen i Harmont, där boken Picknick vid vägkanten utspelar sig. Ett institut har inrättats för undersökning av Zonen och föremålen som förs ut ur den, och FN-styrkor försöker säkra området från oauktoriserade besökare, men vid sidan av det finns det många som försöker plocka ut de underliga sakerna i hemlighet - de kallas stalkers.

Redrick Schuhart har numera turen att vara anställd vid Institutet, men stalker-suget är starkt hos honom. Prylar man plockat upp under officiella expeditioner in i Zonen kan smusslas undan och säljas dyrt, och de sanktionerade besöken dagtid gör det bara lättare för "Red" att lära sig de säkraste vägarna för att kunna smyga sig tillbaka nattetid. Han och de andra stalkers har lärt sig var de farligaste punkterna finns, ibland utmärkta av de manglade resterna av dem som upptäckte dem, men hoten i Zonen förändras och rör sig och ingen kan vara säker på att komma tillbaka efter ett besök där. Och ändå lockar de märkliga prylarna, och pengarna de kan inbringa. 

Bokens handling rör sig framåt några år, och från att vara spännande kuriosa finner man användningsområden för några av sakerna. Men var det ens så de var tänkta att fungera? Mänskliga benämningar kan bara delvis förklara hur de ser ut - "tomglas", "armband", "svartstänk", "gnisslare". En del vågar till och med bära svartstänk som smycken. Kvar i Zonen lämnas föremål och företeelser som dödar eller missbildar människor som råkar snudda vid dem. De som kommer ut från Zonen igen får barn som blir mindre och mindre mänskliga.

Skildringarna av Zonen ger de vardagliga miljöerna - övergivna lastbilarna och byggnaderna, och sträckorna däremellan - en ödslig och skrämmande känsla. Den utomjordiska påverkan - skimrande sörja eller spänningar i luften som vrider livet ur en människa - beskrivs tydligt men förblir likväl obegripliga. I kontrast är livet utanför Zonen bullrigt och fullt av alkohol, gräl och krassa uppgörelser om pengar. 

Vad hände egentligen när Zonerna skapades? Blev jorden besökt av utomjordingar, eller var det bara en bieffekt, något som de som orsakade allt inte ens brydde sig om? Så obetydliga är människorna i en annan varelses blick. Och en trälande människa på jorden - hur viktig är hans liv för en annan, kommer han att kommas ihåg, kommer han ens att kunna forma sitt eget liv till något bra? Så liten som jorden är för världsrymden är människan för mänskligheten.

Romantiken - ett sätt att se, på Nationalmuseum

I Nationalmuseums stora utställning om Romantiken presenteras flera ingångar till denna vittomfattande rörelse, och alla kan nog hitta sin egen favoritaspekt. Själv uppskattade jag blicken på naturen som innefattade människan - turister, små figurer inför ett imponerande naturfenomen, vare sig det är en urgammal klippformation eller ett rasande utbrott av Vesuvius.

Joseph Wright of Derby, Vesuvius utbrott (1770-tal)

Johan Christian Dahl, Vesuvius utbrott i december 1820 (1826)

Thomas Fearnley, Arco Naturale, Capri (1833)

Likaså intresseras jag av de tavlor som också visar byggnader, verk av människohand i en miljö som står uråldrig och oberörd kring dem. Vi kan karva ut en plats åt oss i naturen men i slutändan är vi utlämnade åt det som fanns före oss och kommer finnas kvar efter oss, en känsla som kunde finnas då men som vi vet nu inte stämmer helt.

Ernst Ferdinand Oehme, Borgen Naudersberg i Tyrolen (1847)

Peder Balke, Stockholm i månsken (1840)

Karl Julius von Leypold, Landskap med megalitgrav (1850)

Caspar David Friedrich, Korset vid Östersjön (1815)

Skönheten finns också i fokus på det som människan har skapat helt själv: stadssilhuetter, utsikt från ett fönster, hur ljuset faller i ett rum där människan kan arbeta i ro.

Carl Gustav Carus, En gammal tysk stad i det första gryningsljuset (c:a 1840)

Carl Gustav Carus, Himlen sedd från ett fängelsefönster (1823)

Georg Friedrich Kersting, Ung kvinna syr i skenet av en lampa (1823)

På Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken - ett sätt att se finns ett antal sevärda inspelningar av korta föredrag om olika aspekter av tidsperioden och utställningen.

Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken

Wilhelm Bendz, Konstnären Georg Heinrich Crola i sin ateljé (1832)