Ja, men ge nu Dylan det förbannade priset!

Vi är inne i den första veckan av oktober 2011 och det är dags att börja avslöja vilka som kommer att få årets olika Nobelpris. 

Vad gäller de naturvetenskapsinriktade priserna blir man i vanlig ordning lite förvånad om det är någon som belönas för något som man fattar vad det är bra för. Eller vad det överhuvudtaget är för något.

Sedan kan man väl räkna med att norrmännen delar ut ett fredspris till någon som, likt Obama, när det kommer till kritan inte är speciellt fredlig, utan inte drar sig för att ta livet av folk om det gynnar ”saken”.

Nej, för mig är det litteraturpriset det handlar om och jag har ju sedan många år en given favorit som sorgligt nog blir förbigången år efter år.

Inte för att jag tror att det blir någon förändring i år, men jag ger Svenska Akademien ett enkelt råd, och det är gratis:

Ge nu Bob Dylan det förbannade priset!

Att han ännu inte fått priset för sina lyriska insatser är en lika stor skandal som att Chuck Berry inte fått Polarpriset.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Oktober, Nobelpris, Litteratur, Bob Dylan, Lyrik, Poesi, Barack Obama, Chuck Berry, Polarpriset. Skandal

Heja Björn Ranelid, du är min man!

Den svenska litterära parnassen är väl inte direkt överbefolkad med människor som har humor som ett tydligt framträdande kännetecken. Snarare verkar det vara, författare och kritiker i samma omfattning, folk som först och främst tar sig själv och sitt jobb på allra dödligaste allvar.
Härligt då att det finns sådana som Björn Ranelid, en man jag mer och mer kommit att uppskatta. Inte som författare, för jag har ännu inte tagit mig igenom någon bok han skrivit, men som en människa som vågar säga saker och som uppebarligen kan röra om i denna småsura gryta av allvarsmän och -kvinnor.
Visst, jag vet att Ranelid anses vara mästaren när det gäller att ta sig själv på dödligt allvar. Men jag börjar undra om inte mannen har minst en räv bakom varje öra.
För kan man få den flegmatiske GW Persson (vars böcker jag däremot läser och gillar) och den knastertorre och ofta rätt pretentiöse Per Svensson att haspla ur sig dumma saker måste man väl ha träffat rätt på något vis.
Och jag tycker Ranelids sätt att hacka på dessa gubbar, och på KD-gnällspiken Linda Skugge, tyder på (medveten eller omedveten) stor humor.
Sedan är ju GW Perssons snack om vem som säljer mest böcker av honom och Ranelid rätt lågt. Skulle tippa att till exempel Jackie Collins säljer fler böcker än GW, så det blir kanske lite tokigt att hålla på och jämföra försäljningssiffror.
Ranelid träffade ju spiken på huvudet när han sade att det är som att jämföra Snoddas med Jussi Björling.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Litteratur, Debatt, Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Leif GW Persson, Per Svensson, Linda Skugge, Jackie Collins, Snoddas, Jussi Björling

Grattis Ulf Lundell, 60 år i dag!

Även unga rebeller åldras och en av dem, en som lyckats sätta djupa spår både i svensk rockmusik och svensk litteratur, fyller 60 år i dag den 20 november 2009.
Jag säger ett enkelt, men ärligt menat, grattis till Ulf Lundell. Även om jag aldrig tillhört hans trognaste rockfans eller läst alla hans böcker har jag alltid känt stor sympati för honom.
Och jag har givetvis lyssnat en hel del på det han gjort i musikväg och läst ett antal av hans böcker. Det är väl få svenska artister som kan visa upp en sådan produktion som Ulf Lundell, som väl också närmast har blivit vad man kallar folkkär på kuppen.
Ändå har han inte strykt alla medhårs eller varit snäll och inställsam som exempelvis Ledin eller Gessle.
Dessutom tror jag att det faktum att Ulf Lundell är äkta arbetarklass har gjort det lättare för somliga att hoppa på honom. Och kom nu inte och snacka om att det inte längre finns något klassamhälle eller någon arbetarklass.
Nej, jag tycker Ulf Lundell har gjort en strong insats så här långt. Jag har sett några klart minnesvärda konserter med honom och en gång, för mycket länge sedan, gick vi samtidigt över ett övergångsställe utanför Savoy i Malmö.
Det lär knappast Ulf Lundell minnas (jag tror han har rätt dimmiga minnen från någon av konserterna med), men jag gör det.
Någon intervju inför 60-årsdagen har jag inte sett någonstans, men här är i alla fall en ganska ny intervju med födelsedagsbarnet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Födelsedag, Ulf Lundell, 60 år, Arbetare, Arbetarklass, Malmö, Litteratur

Det blev vinst i nya quiz-korsordet

Det var quizkväll, som vanligt på onsdagar, på stampuben (denna webbpresentation känns verkligen antik) i går. Quizmaster Bryan introducerade ett för oss nytt frågekoncept, ett crossword puzzle (korsord, alltså).
Tydligen har man kört det under söndagarna (då jag nästan aldrig är där), och det är frågor, illustrerade med musik, om musik, film, litteratur och närliggande ämnen.
Det visade sig att det passade oss utmärkt och vi tog full pott, och segrade på det före storheter som Spitfire Psychopaths och regerande mästarna General No Legs.
Denna vinst bör ju definitivt ha kvalificerat oss för finalomgången om ett halvår.

Jah Hollis

Sara Stridsberg svamlar om Moder Teresa

Sara Stridsberg har fått Nordiska rådets litteraturpris på 430 000 pix för sin roman Drömfakulteten. Jag kan inte yttra mig om hennes eller bokens litterära kvaliteter, jag vet för lite om henne och jag har inte läst boken (men jag har hört den diskuteras bland dem som skulle välja Sveriges radios romanpristagare).
Däremot läste jag i dag i Sydsvenskan en intervju med Sara Stridsberg. Där berättar hon bland annat varför hon skriver en roman som bygger på Valerie Solanas liv (en kvinna som försökt mörda flera personer) och inte på en ”perfekt person”.
En sådan ”perfekt” person skulle, enligt den prisade författarinnan, Moder Teresa vara och det skulle vara ”väldigt tråkigt”.
Tycker Sara Stridsberg verkligen att Moder Teresa var ”perfekt”? En fanatisk katolik som tyckte att kvinnor som gör abort är mördare, en kvinna som lär ha tyckt att det var viktigare att omvända och döpa fattiga än att rädda deras liv?
Hon får på många vis Valerie Solanas att framstå som en rätt blek figur.
Men massmedialt var det nog bättre att satsa på Valerie än på Calcutta-nunnan. Författare med en hyfsat tät bakgrund verkar gärna också vurma för mordiska och ”onda” personer, mer än för de ”perfekta”. Vem erbjuds vi läsa om nästa gång? Charles Mansons ”familj” eller Chrille Pettersson?

Jah Hollis