Det blev lite senare än jag hade tänkt mig med veckans bidrag till Veckans fönster med temat Filmatiserat. I Malmö finns det gott om fönster som genom åren filmatiserats i större eller mindre sammanhang. Mitt bidrag, en samling fönster på en byggnad som varit en vanlig skola (Mellersta förstadsskolan) men som nu för tiden inhyser Malmö konsthögskola, förekom i riktigt stora sammanhang. 1995 kom filmen, där fönstren syns flitigt, som kapade åt sig både Guldbaggar och en Oscarnominering. Kan ni gissa vad filmen heter? Annars kan ni gå in på den här länken och få det rätta svaret. Fler bilder på temat hittar ni här. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Fönster, Film, Filmatiserat, Malmö, Mellersta förstadsskolan, Malmö konsthögskola, Oscar, Guldbagge
En gång i tiden gick jag mycket på bio, på den vanliga repertoaren och på diverse filmstudioföreningar. Sedan bara dog intresset någon gång, jag vet inte riktigt när. Nuförtiden håller jag mig informerad mest genom att läsa om film, recensioner och i diverse magasin. Det är ju naturligtvis inte samma sak som att se film. Film är väl fortfarande, som någon en gång fick till det (var det när videoexplosionen kom?), bäst på bio. I afton blir det i alla fall av, då jag och en vän ska gå och se en av årets (ja, den gick ju upp utanför Sverige redan förra året) mest omtalade filmer: Amerikanska independentfilmen Winter’s Bone. En verklighetsbaserad historia om ett USA som vi kanske inte hör talas om så mycket här i landet. Jag förväntar mig mycket av den filmen och återkommer med något slags omdöme.
Han kunde väl ha frågat något om några obskyra brittiska 60-talsband (Vilken gitarrist som varit med i både Rolling Stones och Pretty Things, eller vad The Who kallades sig innan de bytte namn till The Who? kanske) när det blev tie break, quiz master Bryan. Det stod mellan vårt lag och de regerande mästarna Spitfire Psychopaths (som det gjort flera gånger förut) som båda hamnat högst i onsdagens resultatlista vid Pickwicks quiz och som fick skiljas åt med utslagsfråga. Det var min tur att gå upp och försöka, men så ställde Bryan frågan om vilka skådisar som spelar huvdrollerna i filmen As Good As It Gets. Jack Nicholson visste jag ju att det var, men sedan sket det sig med hans kvinnliga motspelerska och min motståndare visste givetvis snabbt svaret. Surt! Sedan kom någon från ett annat lag långt efteråt och påstod att de haft en poäng mer än vad SP och vi haft, fast den som rättat glömt att lämna in deras frågeformulär. Jag är skeptisk, minst sagt. Videon ovan hänger ihop med svaret på en av frågorna under kvällen. Svaret var Bauhaus och det fick Old Hell och jag fram i ett klassiskt quiz-samarbete.
Om en dryg månad är det 40 år sedan sedan Jimi Hendrix, gitarrist av guds nåde och en rockstjärna med ikonstatus dog bara 27 år ung (den ålder där en lång radda av populärmusikens kända namn har gått bort). Jimi Hendrix anses fortfarande i stora kretsar vara oöverträffad på att hantera rockmusikens paradinstrument, elgitarren och även om han haft många efterföljare (som lärt hans tricks) finns det nog ingen som lyft elgitarren till de höjder som Hendrix gjorde (och få som eldat upp sin elgitarr på scenen med sådan elegans). Den som vill njuta av hans musik och samtidigt komma lite närmare mannen bakom musiken, rekommenderas att kolla in STV2 i kväll, torsdag 5 augusti, klockan 23.55. Då visas dokumentären Jimi Hendrix från 1973, gjord av bland andra skivproducenten Joe Boyd och som är en utmärkt introduktion till Hendrix för den som vill veta mer (filmen går för övrigt i repris den 11 augusti, men då mitt på dagen). Själv tillhör jag den lyckliga skara som sett Jimi Hendrix i levande livet, på Isle of Wight-festivalen 1970 (då för övrigt även Leonard Cohen, som var i Malmö i går, medverkade).
Sensationellt nog har det fallit några droppar regn över Malmö i kväll, torsdag, och det verkar som om det regnar mer eller mindre i stora delar av landet just nu. Då har man med andra ord legala skäl att låta grillen vila (om man nu har en sådan) och ägna i alla fall en del av aftonen åt en bra film på tv. Själv har jag ju ingen tv, men jag har tillgång till en på bekvämt avstånd i stan och därmed ska jag bänka mig framför burken klockan 23.55 (tur man har semester) när SVT2 visar kultklassikern The Harder They Come med Jimmy Cliff i en mycket övertygande huvudroll. Filmen i sig är bra, verklighetsbaserad på historien om en legendarisk gangster från ett av den jamaicanska huvudstaden Kingstons ghetton (filmen låg dessutom till grund för en roman som kom ut några år senare). Men det som gör den sensationellt bra är att den innehåller mycket reggae (ljudspåret till filmen är ett av de bästa exempel på filmmusik som jag vet) och beskriver realistiskt den verklighet som reggaemusiken växte fram i. Och det är en tuff verklighet som får de svenska så kallade ghettomiljöerna att framstå som tämligen fridfulla. Det är en film jag själv sett flera gånger och som jag helhjärtat kan rekommendera. Filmen är från 1972, men det den beskriver är fortfarande aktuellt på Jamaica. Vad jag däremot inte tänker rekommendera på tv är TV4:s kvällssammanfattning från EM i friidrott i Barcelona. Pellejönsarna på den kanalen har valt att kalla sitt program Late Night Barcelona.Tydligen tror dom att det programmets publik är engelsktalande. Nä, godnatt TV4 vars journalister och programmakare inte ens tycks kunna förlita sig på sitt eget språk.
Tisdag och jag är en liten, liten bit in i en lång och seg arbetsvecka. Jag avslutade ledigheten i söndags med att gå med ett par goda vänner och kolla in Fish Tank, Jag hade också tänkt skriva om filmupplevelsen, som var lite blandad. Men jag får hålla er på halster ett tag till: i går när jag kom hem efter första arbetsdagen var jag helt slut, och nu ska jag redan iväg till dag två. Så i väntan på ett mer genomtänkt inlägg får ni hålla till godo med en av världens bästa låtar av ett av världens bästa pop/rock/soulband: The Small Faces, förebilder till en mängd efterföljare. Och som bonus har de med PP Arnold. Lyssna, titta och njut. Nu ska jag iväg och tanka bilen och sedan dra mot Ystad.
Ja, i dag är det Tjugondedag Knut och då är julen officiellt och definitivt slut. Någon gran att slänga ut har jag inte, den lilla plastgranen jag brukar sätta fram vid julhelgen har jag inte ens plockat fram den här gången. Vardagen och verkligheten efter helgerna började väl för de flesta av oss i måndags den här veckan skulle jag tro. Själv jobbade jag på själva trettondagen och ett par dagar till den gångna veckan. Å andra sidan är jag nu ledig resten av den här veckan och i dag blir det att gå på quiz för första gången i år. Och det lär ju innebära en och annan öl också. Det blir att komma tillbaka till verkligheten och kanske ändå inte. Kanhända längtar jag lite efter en annan verklighet (livet går lite på tomgång efter alla helgerna, känns det igen?), fast gärna med quiz i den med. I vårt största regeringsparti verkar de ha en lite säregen verklighetsuppfattning. Det är bara att tacka och ta emot när de självmant berättar hur den ser ut. Sedan sägs det att unga människor som varit och sett Avatar tappar sin verklighetsuppfattning och blir deprimerade och självmordsbenägna. Utan att vara expert på området tror jag mig kunna säga att det i så fall knappast kan bero på själva filmen. Problemet med unga som blir deprimerade och självmordsbenägna har nog snarare sin förklaring i det verkliga livet vi lever. Det verkar ju som om många här i världen jobbar just för att uppnå detta.
Det är skamfullt sällan jag går på bio numera. Men lördag kväll hoppade jag på Avatartåget och gick och såg filmen alla går och ser nu.Jag tror inte jag har hört ett ont ord om, i alla fall ingen sågning (fast det finns säkert) av, James Camerons senaste rekordpåkostade verk Avatar. Det var utsålt på stora biografen Royal i Malmö och det är det väldigt sällan på de filmer jag tar mig till nuförtiden. Och det är lika bra att erkänna direkt att även jag föll för denna skapelse, en blandning av science fiction, pang-pang, fantasy, kärlek och livsfilosofi. Skulle jag sammanfatta den kort så blir det väl: SF-action med ett budskap. För filmen har ett tydligt budskap och den är inte nådig mot amerikaners sätt att härja i världen (och på planeten Pandora). Gudbarnet, som också var med, sammafattade det hela på 13-åringars vis: Cool! var hennes omdöme. Och det är det verkligen långt ifrån allt som är. En del av kritiken jag själv kan instämma i är bland annat att det är väldigt mycket lån från andra filmer och genrer. Jag är inte lika kritisk som DN:s recensent, men det ligger något i mycket av det han skriver. Men jag rekommenderar Avatar helhjärtat: det är ett riktigt filmäventyr, ibland bländande vackert (om än väldigt mycket datoranimerat) som gör sig allra bäst i en riktig biograf. Man har inte några döda stunder under de närmare tre timmarna det hela pågår (i 3D dessutom).
En av de mest omtumlande filmupplevelserna jag haft på mången dag var brittiska Andrea Arnolds långfilmsdebut, Red Road, som gick här i Malmö våren 2007. Nu är det dags igen: på fredag har Andrea Arnolds andra långfilm, Fish Tank som belönades med Juryns pris vid filmfestivalen i Cannes 2009, svensk biopremiär. Ska man tro förhandssnacket och alla priser och omdömen Fish Tank har fått, så väntar en filmupplevelse utöver det vanliga. De recensioner jag har läst i brittiska magasin (filmen är redan ute på dvd i Storbritannien) förnekar inte det intrycket. Recensenterna har närmast varit översvallande i sina omdömen. Sydsvenskan hade i dag en kort intervju med Andrea Arnold och den finns att läsa här. Jag ser verkligen fram emot att gå på bio igen, det var ett tag sedan. Före Fish Tank ska jag värma upp med att gå med gudbarnet och se Avatar, som jag också har stora förväntningar på.
Veckans tema i Fototriss handlar kanske mer om förmågan att sätta samman en rebus än att exponera sina fotomässiga kunskaper. Det gäller att av tre bilder skapa en bildgåta där den som ser den ska kunna lista ut namnet på en film. Jag tänkte så det knakade i dag på förmiddagen innan jag skulle till jobbet, men det funkade inte då. Jag skulle lätt ha kunnat sätta ihop en triss med tre filmer, en för varje bild. Men det var ju inte meningen. Så här, efter mycket funderande, kommer mitt nattliga bidrag. Inte något fotografiskt mästerverk, men det borde vara ganska lätt att gissa vilken film det är jag syftar på. Bilderna ska ses uppifrån och neråt, det ska bli lite otäckare undan för undan. Fler fototrissbilder som ni kan Gissa filmen på hittar ni här. Och kommer ni inte på filmens namn så finns det här.
Min oförmåga att ta tag i saker och få något vettigt utfört är för närvarande monumental. Så på lördagskvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde gå hem till BT:s lägenhet och kolla lite tv. Det var ett tag sedan jag seriöst tittade på något på burken, och det behöver sällan innebära någon större ansträngning av hjärnan. Jag bestämde mig för att se den direktsända finalföreställningen av Henrik Schyfferts enmansshow The 90´s - ett försvarstal. Inte för att jag är så där jätteförtjust i Schyffert (han har väl dock gjort ett och annat att minnas), utan för att jag hört många tala gott om föreställningen. Och, tja, det var ju kul stundtals. Men det påminde också då och då mer om föreläsning än show eller stå uppkomik, och det var rätt långt mellan mina riktiga skratt. Nu var det ju inte bara humor, utan det skulle vara allvarligt också. Men med tanke på att detta försvarstal för 90-talet pågick i närmare två timmar, hade det gärna fått vara en större dos humor i det för min del. Nå. Det tycks i alla fall som om moralen i det hela var, att visst kan man skämta till det och se förmildrande på den "ironiska generationen", så länge som man också kan växa upp och se allvarligt på saker med. Och så förstås att det man kallar det ytliga 90-talet faktiskt var rätt kul. Jaha! Min vana trogen zappade jag runt lite när Schyfferts föreställning tonat ut och såg till min glädje att Steven Seagals film Fire Down Below just började på Sexan. Inte så att jag är speciellt förtjust i den omåttligt stereotype skådisen Seagal, utan mer för att detta är ett praktexempel på en film med en så klar och tydlig moral. Det är lätt att se vem som är ond och vem som är god när Seagals federale miljöpolis tar ställning för småfolket i Kentuckys berg mot en genomrutten storföretagare som dumpar dödligt gift i övergivna gruvhål. Och ruttenheten är djupt rotad i det amerikanska 90-talssamhället (japp filmen är från 1997). Det finns knappt en människa som inte är köpt och genomkorrumperad och redo att hjälpa till att röja Seagals polis ur vägen för minsta vinning. Ja, utom vanligt folk då, de fattiga och utnyttjade som till slut vågar hjälpa miljöpolisen i hans kamp. Nu behöver han ju inte särskilt mycket hjälp, för han bankar med frenesi skiten ur, eller har ihjäl, alla som står ivägen för hans mål: att klämma åt storskurken som spelas härligt överdrivet slemmigt av ingen mindre än Kris Kristofferson. Det är det här nästan woody guthrieska ställningstagandet för de fattiga landsortsborna mot storkapitalet och den korrumperade makten som är lite speciellt och som får mig att se hela filmen (om igen) trots dess skriande brist på trovärdighet. Liksom att det är fantastiskt bra musik i filmen. Kris Kristofferson sjunger inte en ton (det passar inte hans slemmiga roll) men vi får höra både Harry Dean Stanton och Levon Helm från The Band (båda i rätt framträdande roller i filmen) sjunga och spela varsin snutt och så dyker Marty Stuart och hans enorma hockeyfrilla upp och spelar i en scen från en fest. Personligen tycker jag Fire Down Below är minst lika lärorik, avslöjande om 90-talet och (oavsiktligt) rolig som Schyfferts föreställning (och där finns faktiskt också en kille som får rådet att växa upp). Och det är inte ironiskt menat.
Det var länge sedan jag såg Forrest Gump med Tom Hanks nu (och jag har nog bara sett den en gång), men jag vill minnas att den ansågs som en smärre sensation när den kom för 15 år sedan. Mest pratade man om scenerna där man klippte in (med datateknik) huvudpersonen, den lite efterblivne Forrest Gump, i äkta filmsekvenser ur historien och han fick träffa John F Kennedy och en massa andra kändisar. Sedan var det väl en rörande historia antar jag. Men jag tyckte nog också att det var lite väl amerikanskt och sentimentalt och smetigt och med den där lite förljugna "alla kan lyckas med vad som helst i USA"-filosofin. Nåväl. Filmen gav oss ockå ett talessätt: Forrests mamma hade lärt honom att "Livet är som en chokladkartong. Man vet aldrig vad man får". Antar att hon inte hade prövat Aladdin då, eller någon av alla de andra sorters chokladkartonger där det står vad som finns inuti. Eller är det så, att i USA står det inte på chokladkartongerna vad de innehåller och man kan få i sig vad f-n som helst? Nej Forrest mammas talessätt är nog ett av de mer överskattade i filmhistorien. Jag menar, till och med chokladkartongförsäljaren i Monty Python var tvungen att deklarera vad han hade för hemskheter i sina askar.
Jah Hollis
PS. För övrigt gjorde Woody Allen redan tio är före Forrest Gump sin "fejkdokumentär" Zelig om en man som fick träffa en massa historiska personligheter och där huvudpersonen klipptes in i gamla journalfilmer. DS.
När vi nu gått in i 2009 är läget det, att jag fortfarande inte äger någon tv. Men min gode vän BT gör det, och medan han befinner sig ute på jobb på de sju haven har jag fri tillgång till hans stora och platta tv. Inte för att jag använder mig av den möjligheten särskilt ofta, men i går (fredag kväll) blev det många timmar med film på tv. TV4 visade först tredje delen i trilogin Sagan om ringen, Sagan om konungens återkomst, och rakt efter den Terry Gilliams De tolv apornas armé. Jag är ju gammal Sagan om ringen-fan och långt innan filmerna kom, läste jag Tolkiens böcker ett par gånger om. De två tidigare delarna av Peter Jacksons filmtrilogi har jag sett på bio, och gillat mycket, men av någon anledning (men fråga mig inte varför) såg jag aldrig den avslutande delen. Så den var ny för mig. Men oavsett alla invändningar man säkert kan göra mot mycket i berättelsen, satt jag som klistrad fram till dess att skeppet lämnat De grå hamnarna och Sam återvände hem till Fylke. Som klistrad satt jag även framför De tolv apornas armé, fastän det kanske var fjärde gången jag såg den. Terry Gilliam har väl inte alltid lyckats genomföra sina visioner i långfilmsformatet, men här har han fått in en fullträff. Så bygger filmen också på Chris Markers kortfilm La jetée (Terrassen), en av de filmer som gjort det alla största intrycket på mig i filmväg så här långt i livet. Det är någonting med tanken på tidsresor som fascinerar mig, eller kanske skrämmer mig. Men jag cyklade i alla fall hem i den svinkalla natten nöjd med min filmkväll. Däremot tål jag fortfarande inte den reklam som avbryter filmerna på TV4 gång på gång på gång. Jag vet inte om de som lägger in reklamen i den kanalen tror att vi som tittar är fullständigt hjärndöda, eller tror att de kan hjärntvätta oss på något vis. För att inte tala om all den egenreklam de gör för sina kommande programserier. Nu visade de säkert tio gånger under kvällen information om ett kommande lek/frågeprogram med de gamla vanliga uttjatade deltagarna. Vad är det som får folk i komedibranschen och tv-programbranschen att ständigt ställa upp i dessa idiotiska lekar och tävlingar? Det kan väl knappast vara behov av pengar eller integritet eller stolthet?. Jag vaccinerades i alla fall effektivt mot alla eventuella dragningar till att bänka mig framför tv:n när det börjar.
Jag har aldrig varit speciellt engagerad i debatten om fildelning. Dels är jag dåligt insatt, dels är jag så gammalmodig att jag fortfarande köper mina skivor och det fåtal filmer och tv-serier jag tycker att jag kan se om hemma. Visst, jag kopierar en del cd-plattor och delar med mig till mina vänner (och får i min tur kopierade skivor av dem) och jag har till och med vid tillfälle fått ett par skivor fullmatade med musik av en god vän som ville demonstrera fildelningens alla fördelar. Men nu verkar det ibland som om världens fortsatta överlevnad hänger på fildelningens vara eller icke vara. Och det verkar ha uppstått ett skyttegravskrig där det inte finns plats för några nyanser mellan de uppsatta ställningarna. • Musiker, skådisar och andra artister verkar ligga på ena sidan och brassa på för fullt. • På andra sidan ligger Piratpartiet och deras anhängare och langar ständigt fram mer ammunition. Och för mig verkar det ha uppstått en situation där alla antingen är goda eller onda, vilka beror givetvis på vilken sida man ställer frågan till. Artisterna, och de bolag som säljer skivor och filmer utmålas som giriga typer som bara är ute efter att öka på sina redan gigantiska förmögenheter på vår bekostnad. Fildelarna målas ut som tjuvar och banditer som bara vill utplåna allt vad konstnärlig verksamhet heter. Jag tycker det hela verkar rätt ofruktbart och jag hoppas att någon ska kunna styra upp detta så att vi blir av med de värsta avarterna i debatten och stiger upp ur skyttegravarna. Nu börjar det talas om bojkotter av olika slag, man ska inte köpa böcker eller skivor med den eller den, vilket jag (ursäkta mig om ni känner er orättfärdigt träffade) tycker verkar lite barnsligt. Jag har aldrig köpt och kommer, vid gud, aldrig att köpa en skiva med Niklas Strömstedt. Men det beror inte på att jag tycker han har konstiga åsikter i debatten om Ipred, utan för att han gör trist musik. Dessutom tycker jag Torbjörn Flygt skriver utmärkta böcker och jag ser inget hinder för mig att låna dem på biblioteket, eller köpa i pocket, bara för att han har sina egna åsikter om fildelning. Samtidigt kommer jag, förmodligen, aldrig att lägga min röst på Piratpartiet bara för att de, kanske, har sunda åsikter om fildelningen. Jag misstänker bara att frontfigurer i partiet bär på en massa fesljumma åsiker från sin fp-bakgrund som jag inte vill ha med i paketet om jag ska köpa det. Eller kanske ladda ner det.
Äntligen lyckades jag i går kväll ta mig till biografen Spegeln här i Malmö och se Ridley Scotts Blade Runner: The Final Cut. Jag fattar inte riktigt att jag, jag som i yngre år kunde se film på bio flera gånger i veckan, ska ha så svårt för att ta mig till en bio nuförtiden. Det visas fortfarande en hel del bra film och det är sant: film är bäst på bio. Blade Runner har jag sett flera gånger i olika versioner tidigare, på bio, i VHS-format och i dvd-format. I orginalversion och i director’s cut. Det är egentligen inte så väldigt mycket som skiljer de olika versionerna åt: det är några inlagda och borttagna scener, bland annat det "lyckliga slutet" från den första bioversionen. Men Blade Runner är och förblir ett tidlöst mästerverk, ett konstverk där berättelsen, skådespelarnas insatser, scenografin, effekterna (jovisst det är SF) och musiken bildar en helhet av sällan skådat slag. Jag ska inte ge mig in på någon recension nu, bara konstatera att trots att det är över 25 år sedan första versionen av Blade Runner hade premiär, känns det inte som att den har åldrats. Visst, när vi nu närmar oss året när berättelsen utspelas, 2019, har vi redan ett slags facit till en del av de tekniska förutsägelserna en science fiction-berättelse alltid måste jobba med. Det förekommer till exempel inga mobiltelefoner i Los Angeles 2019, den utvecklingen kunde man inte förutse i manus (men de har å andra sidan också elva år på sig att försvinna). Dataskärmarna i Blade Runner är rent utseendemässigt rätt primitiva, bulliga saker som vi vet redan ersatts med platta skärmar. Dock: Genmanipulation, kloning och mixtrande med mänskligt liv, som är det som Blade Runner så genomträngande kretsar kring, har vi långt ifrån sett slutet på än. Och det skulle inte förvåna mig om vi är på väg någonstans åt det hållet dit utvecklingen i Blade Runner pekar. Samtidigt måste jag ju påpeka att Blade Runner, som god science fiction ska göra, handlar om mycket mänskliga problem, existentiella frågor som ger många tillfällen till eftertanke. Och den innehåller inte en enda onödig bildruta. Ta chansen att se den om ni kan!
Det har, trots att det varit fint höstväder här i Sydsverige denna söndag, för min del varit en innesittarsöndag (så här långt, om en dryg timme ska jag iväg och kolla näst sista avsnittet av Sopranos) där jag försökt göra något vettigt. Det börjar en ny jobbvecka för min del i morgon, och jag vill inte åka till stan där jag jobbar (och än så länge övernattar) utan att känna att jag i alla fall kommit någonstans med allt som behöver göras på hemmafronten. Till sådant jobb behövs det ett soundtrack och det har till övervägande delen denna eftermiddag varit en dubbel-cd med filmmusik av Ennio Morricone: Film Music 1966-1987 (jag har faktiskt hört igenom den en och en halv gång nu). Det är musik från Sergio Leones The Good, the Bad and the Ugly till Roland Jaffes The Mission, sammanlagt från cirka 30 filmer. Det är musik som spänner över ett oerhört vitt fält och som visar på Ennio Morricones mångsidighet. Det är inte speciellt märkligt att många rockband har inspirerats av honom, precis som han ibland måste ha inspirerats av rockmusiken: hör bara på elgitarrerna som dyker upp här och där (Rocket from the Crypt använde musik från Once Upon a Time in the West som intro när de gick upp på scen). Det är melodiskt, vackert på gränsen till smörigt ibland och det är stentufft och så originellt och oväntat som bara Ennio Morricone kan få till det. Jag rekommenderar en lyssning, om ni inte redan upptäckt detta.
Jah Hollis
PS. Lite synd bara att det är begränsat till filmmusik. Morricone har också gjort musik till åtminstone en tv-serie som visats i Sverige: Bläckfisken. DS.
Religionen tar sig onekligen många uttryck här på jorden. Söndagen brukar vara en dag för ruelse och ångest för somliga av oss, så jag tänkte jag skulle bidra med några uppmuntrande visdomsord från en religiös man (och ett gäng härliga musiker). Detta kommer från inledningen till Rockers som kom i slutet av 1970-talet. En av de allra bästa musikfilmer som gjorts, alla kategorier. Den är lika sevärd (och hörvärd) som genrens klassiker, The Harder They Come.
I dagarna har filmaren Todd Haynes Bob Dylan-biografi I´m Not There haft premiär vid filmfestivalen i Venedig. Enligt förhandssnacket handlar det om en mycket udda beskrivning av Bob Dylans liv och leverne, och en rad skådisar som Richard Gere, Cate Blanchett och Christian Bale får gestalta Dylan under olika perioder av hans liv. De första filmklippen ur I´m Not There finns nu ute tillsammans med mer eller mindre officiella trailers för filmen. Som Dylan-fan kan man ju inte annat än bli nyfiken på vad helheten ska kunna tillföra bilden av Dylan.
Jag var och handlade lite i den lokala konsumbutiken på förmiddagen och kollade efter något gott i ostdisken. Där låg den, en ost från Falbygdens ost med en en face-bild på en stolt riddare stirrande bort i fjärran mot något svåruppnåeligt mål. Allas vår folklige riddarhjälte Arn har gått och blivit en ost. Det första man frågar sig är onekligen: Är Jan informerad om detta? Har han givit sitt godkännande? Kan det vara så att det är här vi har den verkliga orsaken till att SVT hoppade av inspelningarna av filmen om Arn? Det blev för mycket produktplacering och det skulle ätas ost i var och varannan scen!?
Det var quizkväll, som vanligt på onsdagar, på stampuben (denna webbpresentation känns verkligen antik) i går. Quizmaster Bryan introducerade ett för oss nytt frågekoncept, ett crossword puzzle (korsord, alltså). Tydligen har man kört det under söndagarna (då jag nästan aldrig är där), och det är frågor, illustrerade med musik, om musik, film, litteratur och närliggande ämnen. Det visade sig att det passade oss utmärkt och vi tog full pott, och segrade på det före storheter som Spitfire Psychopaths och regerande mästarna General No Legs. Denna vinst bör ju definitivt ha kvalificerat oss för finalomgången om ett halvår.
