Jellicoe Road av Melina Marchetta

Efter att ha läst hela Jellicoe Road måste jag skriva lite utförligare om vad jag inte gillar hos den. Tycker den är fruktansvärt överskattad det finns massor av mycket bättre ungdomslitteratur. Med det sagt varnar jag för att detta inlägg är en enda stor spoiler och ingen regelrätt recension.

Den handlar i alla fall om Taylor som är en skadad själ. Hennes mamma lämnade henne på en 7-eleven när hon var 11 år gammal. Därefter har Taylor bott på ett Internat och den enda person som står henne någorlunda nära är Hanna. Hanna väljer dock att hålla ett stort avstånd till Taylor vilket gör hålet i Taylor ännu större. Samtidigt börjar boken också med en bilolycka där två familjer till stor del utplånas och de som överlever ständigt brottas med såren från den dagen. Ett manus hemma hos Hanna berättar historien om dessa ungdomar. Hänger de ihop med hennes eget liv och hur ska Taylor kunna hitta sin mamma, för att inte tala om den pappa hon aldrig har träffat?

Först och främst är boken skriven på ett sätt där många små historier löper parallellt och genom varandra. Många saker pågår samtidigt vilket ger ett mycket förvirrande intryck nästan halva boken igenom. Språket som boken är skriven på är egendomligt och ibland stoppades läsningen upp av detta. Jag trodde att det var en översättningsmiss men de som läst boken på engelska säger att det är så boken är skriven.

Så har vi det där med kriget mellan skolan, Jellisarna och Kadetterna. Halva boken handlar om det här fast egentligen har det ingen större mening för sammanhanget som sådant. Det är mest dödligt tråkigt att läsa om möten hit och territorier dit. Och att det sedan var den första gruppen ungdomar som "hittade på" kriget (utan att man egentligen får någon direkt förklaring på hur det fick med alla andra på detta lilla tilltag) gör det hela sanslöst löjligt.

Eftersom två stora historier löper parallellt ska slutet inbjuda till en chock då man inser att dagens ungdomar och gårdagens gäng hör ihop som en liten familj. Njaa, det är rätt uppenbart faktiskt. Det skrivs ju redan ganska tidigt att Tate är med barn. Det enda jag funderade över var om Hanna var Tate eller Narnie.

Var det inte för att jag skulle läsa Jellicoe Road för bokcirkeln hade jag lagt bort den efter att jag fortfarande var uttråkad efter 150 sidor. Alla sa att det skulle bli bättre och efter 150 sidor hittade jag faktiskt något jag gillade och hade Melina Marchetta fokuserat mer på dessa delar hade boken helt klart varit läsvärd.

När Taylor börjar minnas sitt tidigare liv med sin mamma börjar jag faktiskt fokusera. Äntligen händer det något intressant och spännande. Tunneln, eldsvådan och räddningsaktionen får mig lite på nålar men tyvärr händer detta inte förrän i typ tredje kapitlet innan slutet. Men måste Taylor få astmaattacker hela tiden? Ännu en kvinnlig rollfigur i en ungdomsbok som andra måste ta hand om. Tur att hon har en stark karl vid sin sida också!

Äcklad av Frihet

Frihet är en bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst. Den gav mig hinkvis med ångest. Hela boken handlar om en familj som lever i sin egen lilla värld och gör det som känns bäst för dem utan att tänka på hur det påverkar de andra i familjen. De är elaka, egoistiska, hemska människor. Sonen Joeys sätt att behandla sin deprimerande och totalt beroende flickvän får mig nästan att spy. Mamma Pattys behov av att göra sin son till en bästa vän gränsar nästan till barnmisshandel. Pappa Walter är väl den som jag känner minst äckel för men istället väcker hans miljöengagemang ångest för överbefolkning, utrotning av arter och annat hemskt. Systern Jessica hålls lite utanför och tar inte så stor roll i boken och hon känns mest som en extrabörda för familjen. Sedan har vi egoistiska, medelålders rockstjärnor, alkoholiserade fäder och vackra flickor som bara lever för pengar. Ja, min fördom mot amerikaner som hemska människor har absolut spätts på!

Analysera mera?

Via Bokblomma hittar jag en lista som The Guardian har på världens svåraste böcker. Jag har själv bara läst Virgina Woolfs Mot Fyren då jag läste litteraturhistoria back in the days. Det var ett tvång och jag minns att jag tyckte det var en riktigt knepig och ointressant bok. Kanske innebär det att Mot fyren var för svår för mig?

Vid sådan här tillfällen, när de fina och höga böckerna nämns, börjar jag fundera över varför man egentligen ska läsa böcker överhuvudtaget. Själv läser jag först och främst för att bli underhållen, få kliva in i en annan värld, drömma mig bort en stund. Att jag utvecklar mitt språk, lär mig nya ord och formuleringar är ju fin topping på grädden. Men om jag inte förstår vad det är jag läser, om varje ord ska analyseras och vändas på så känner jag att läsningen tappar sitt värde för mig. Så jag känner absolut inget sug efter att läsa de andra böckerna på denna lista.

Detta att jag läser utan att analysera allt för mycket gör väl att jag inte riktigt håller med i diskussionen som tog form hos Lyran efter att hon läst första boken i Twilightserien  Frågan om Twilight till och med kan vara skadlig för ungdomar med förebilder som Bella och Edward uppstod. Bella som den hjälplösa kvinnan som inte klarar något själv medan Edward är den dominante mannen som till och med kryper in genom fönstret och tittar på den sovande flickan under nätterna. Jag har givetvis stört mig på den hjälplösa kvinnan i dessa serier förut. Och att det är hög litteratur tror jag inte så många kommer att hävda. Dock tror jag inte heller att ungdomarna tar mer skada av de här serierna än vad de gjorde av skräck-/våldsfilmer på 80-talet (då den diskussionen var igång). Om man analyserar för mycket så kan allt vara skadligt. Pippi blir en dåligt förebild med damp och Tommy och Annika hennes nickedockor som följer henne minsta vink. Vad är en bra förebild? Är Vanessa i Cirkel-böckerna en bra förebild med sina korta kjolar och förkärlek för alkohol och se?. Är Katniss i Hungerspelen det. En mördarmaskin som aldrig förstår att hon blir manipulerad både till höger och vänster. Har författare till ungdomsböcker ett ansvar mot ungdomar överhuvudtaget? Har förlagen ansvar att tänka till då de väljer att publicera ungdomsböcker?

Ibland blir man mållös

En bok om en flicka som är tjock, bantar och blir smal och populär. Och som vänder sig till barn! Det är helt jävla sanslöst! Och författaren tycker att det är en bok som handlar om att ta tag i sitt öde och vända en dålig situation till något positivt! NEJ! Vi behöver inte lära barn att det är fel att vara tjock. Att man bara kan bli populär om man är smal och snygg!! Boken får mig att rysa och jag tänker INTE köpa den till ELLER läsa den för mitt barn!! HEMSKT!!

Darling Jim - ingen darling

För några dagar sedan funderade jag över om Darling Jim skulle vara en succé eller en flopp! Jag hade rätt i mitt antagande att den inte skulle bli någon mittimellan-bok. Tyvärr hamnade den dessvärre i den nedersta delen av skalan. Gud vilken skitbok!!

Boken börjar med att tre mord uppdagas i ett hus och att det visar sig att de mördade är två systrar och deras moster. På något vis har även systrarna varit instängda i varsitt rum och blivit misshandlade av mostern tills de till slut lyckats mörda varandra. Under sin tid i instängdhet har systrarna skrivit dagböcker över hur de hamnade i denna hemska situation och sedan lyckats smuggla ut dem ur huset. En av dagböckerna hittas sedan av en postisnisse som börjar nysta upp historien.

För det första är boken allt annat än välskriven. Omständiga och allt för långa beskrivningar är bara förnamnet! Sedan känns inte berättelsen trovärdig heller. Då den första dagboken uppdagas beskrivs den som att vara skriven i alla hast med nagelmärken i papperet för att författaren tryckt så hårt när hon skrev. Hon skriver i alla hast för att hon vet att den galna mostern snart kommer att komma upp på övervåningen och ta sig in i rummet hon befinner sig i. Däremot har hon tid att skriva långt, omständigt och väldigt sakligt om sitt liv och allt som hänt. Beskriva detaljer och exakt vad någon person sagt gick tydligen bra. I slutet tycker jag dessutom hela boken ballar ur (missförstå mig rätt, jag älskar böcker som ballar ur men det måste ändå hänga ihop med resten av boken) och tar nästan en ny vändning. För det mesta förstår jag inte ens vad författaren vill ha fram med sin berättelse. Egentligen handlar den inte om något och skickar samtidigt ut tusen lösa, dumma trådar. Nej, den här boken är så dålig att den hamnar i varnings-kategorin!!

Nej nej

Ursäkten: Jag var trött och behövde verkligt lättsam lektyr på bussen. Stannar till inne på Coops lilla bokavdelning och får syn på en pocket som verkar ha ett trevligt vampyrtema. Jag borde ha anat oråd när det på framsidan finns en klisterlapp som säger: "IRL, en bok för dig som vill ha en starkare läsupplevelse". Böcker som måste ha reklam för hur bra boken är på ena eller andra sättet tryckt på utsidan för att sälja ska man helst inte köpa. Men jag gjorde det. Och jag läste även ut den. Men Nattens begär har knappt en vampyrhistoria värd namnet men ett riktigt välkänt Harlequin (stavning?) - tema. För det boken mest handlar om är hans bultande lem och hennes styva bröstvårtor. Sida upp och sida ner som berättar om hur huvudpersonerna har sex. Visst, det finns en intressant nickning mot den grekiska mytologin, något som kunde gjort en riktigt taskig bok till en halvbra, om författaren valt att spinna vidare på det. Dock handlar även det riktigt sliskiga slutet om att han bara kan bli räddad om hon har duktigt med sex med honom. Ett halvtaskigt språk och ett platt berättande hjälper inte heller upp saken. Vill utfärda en riktig VARNING till alla om tänkt läsa den här boken. Don´t do it!!