Pandemonium

Jag var lite sådär halvglad åt att fortsätta på ännu en dystopitrilogi jag hade liggande oavslutad, och som jag innan sommaren skröt om att det var dags att slutföra. Matchad-trilogin hade nästan slagit ut min vilja till allt dystopiande. Och Lena från Delirium hade jag nästan glömt allt om, förutom det att i hennes värld var livsfarligt att smittas av farliga sjukdomen deliria. Kärlek, alltså. Inte nog med det - jag mindes att slutet i Delirium var rätt så mörksvart.

Men hej! vad jag gillade Pandemonium! Även om den tar vid precis där Delirium slutade, med en ensam Lena på väg in i vildmarken, så kom jag snabbt in i storyn utan att behöva komma ihåg alla detaljer från förra boken. Bra där! Jag får en fördjupad bild av samhället Lena lever i, om vad som har format det, om förintandet av människorna utanför de inhägnade samhällena (fruktansvärt), om motståndsrörelser, om stridigheter inom samhället och om dem som lever utanför allting och inte ens är med i motståndsrörelsen. Det känns genomtänkt. Och fortfarande tycker jag det är så himla läskigt med alla dessa människor som har fått sina känslor bortopererade. De som kan slå sitt lilla barn till medvetslöshet för någon liten förseelse, eller de som ser sitt barn bli dödssjukt och på sin höjd "känner sig lite bekymrade". De fullständigt empatilösa.

Lena håller på att dö där i vildmarken, men blir räddad av en grupp människor som lever i vildmarken. De lär henne att överleva, att göra sig själv hård, att livet "före" inte existerar. Men de använder sig också av henne i motståndsrörelsen. Inte till det hon själv tror att hon ska göra - nejdå. Motståndsrörelsen verkar vilja ta till alla medel för att motarbeta "zombiemänniskorna" innanför staketen, och Lena är ett sådant medel vare sig hon vet om det själv eller inte.

Det är alltså inte helt solklart vilka som är fienden, vilka som är onda eller goda eller både och. Och sånt gillar jag. Jag gillar också sättet den här boken är skriven på - den skiftar nämligen mellan två tidsperspektiv: då (när Lena precis kommit ut i vildmarken) och nu (när Lena bor under cover i New York, och har ett uppdrag för motståndsrörelsen). Mot slutet smälter de bägge tidsperspektivet ihop i ett nu, och boken slutar i en rejäl cliff-hanger. Tjoho, raskt vidare med tredje boken, alltså!

Titel: Pandemonium
Serie: Delirium #2
Författare: Lauren Oliver
Originaltitel: Pandemonium
Översättning: Helena Ridelberg
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här (verkar inte som att den går att köpa på svenska längre, men kolla på ditt bibliotek!)

Livet efter dig

Jag läste nyss hos Kattugglan hur hon hade en stor längtan efter att hitta den perfekta slurp-boken - "en sån där bok som en bara flyter igenom, slurpar i sig i en läsning eller två."

Perfekt benämning, det. Slurp-bok. Och Livet efter dig är just en sådan slurp-bok. Jag började läsa den på kvällen, och nästa kväll var den utläst - tydligen hade jag ett enormt behov av flytläsning, humor, bra språk och feel-good.

Den här boken har allt det. Märkligt nog, eftersom den mitt i all feel-good, kärlek och humor handlar om dödshjälp. Jag märkte när jag läste att jag nog inte har funderat igenom ordentligt hur jag ställer mig till dödshjälp - har nog varit vagt positiv till det och tänkt på svårt lidande människor som ska få avsluta sina plågor när de vill och inte när den egna kroppen till sist ger upp. Men dödshjälp för att livet aldrig kan bli det samma? Som för Will Traynor i Livet efter dig som är totalförlamad efter en trafikolycka och aldrig mer kan få tillbaka sitt liv före olyckan med ett bra jobb, pengar, resor och upplevelser till max. Jag kan fortfarande förstå honom. Men det är när boken vid något tillfälle berättas ur hans mammas synvinkel som det tar tvärstopp inuti mig. Om något av mina barn skulle be mig om detta? Jag kan inte ens tänka tanken ut - där går en nattsvart gräns i min fantasi.

Allvar, alltså. Men också värme och lycka och hopp. Lou Clark blir anställd som Wills personliga assistent, och ger sig själva den på att hon ska få honom att vilja fortsätta leva. I början av deras bekantskap går det synnerligen knackigt - Will är sluten, bitter och elak mot Lou, och Lou känner sig bara fel och klumpig och i vägen, och vet inte riktigt vad det är hon ska göra med Will (han har en sjukvårdare som sköter det kroppsliga och medicinering och sånt). Hon har bara tagit assistentjobbet för pengarnas skull. Men så sipprar de in i varandra, Lou och Will, och det är så bra berättat. Bara en sådan sak att jag blir lycklig över att hon får honom att vilja sitta i trädgården...

Vad jag är glad som har flera böcker av Jojo Moyes olästa!

Titel: Livet efter dig
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Me before you
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2013
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Utvald - sista boken i Matchad-trilogin

Jodå, jag förstår grejen. Att det här inte är tänkt att vara någon actionfylld dystopi där någon eller några gör uppror med ett stort bladang. Att det är karaktärerna och deras utveckling under olika förhållanden i det här dystopiska samhället som står i centrum. Att det är fundersamt och stilla och poetiskt.

Men det är så tråååååkigt....

Jag ledsnade egentligen redan i Korsad på Cassia och hennes diktstrofer. På all denna respekt för auktoriteter, att göra som man är tillsagd. OK, det är väl ingen som direkt säger till Cassia och Ky och de andra att rymma ut i vildmarken - men så fort de stöter på andra där så känns det som att de direkt faller in i lyda-dem-som-bestämmer-grejen.
Nu när Utvald drar igång jobbar Cassia, Ky och Xander alla tre för Revolten - men det är exakt samma blinda lydnad till högre officerare, samma obefintliga medbestämmande eller insyn i vad som egentligen händer. Ky får aldrig veta var nästa uppdrag ska flygas, Cassia får aldrig veta vad det är hon ska "sortera", Xander får inget veta om bekämpandet av pesten eller sin egen roll i Revolten. Bara "gör det här", "ta dig till den här platsen när du får besked om att det är dags" och så vidare och så vidare. Skillnaden på Samfundet och Revolten verkar mest sitta i färgen på kläderna.

Det känns liksom som att det inte händer något. Fast det ändå gör det. Som att det aldrig blir spännande, inte ens under partier som borde vara dramatiska med en pest som galopperar och hotar att ha ihjäl allt och alla. Det griper aldrig tag i mig. Inte heller är jag särskilt intresserad av de olika karaktärerna och deras göranden och låtanden - de är för mjäkiga och för mycket orderlydande och alldeles på tok för mycket "sade XX med ett leende".

Efter genomläst trilogi är största känslan mest irritation för att jag la ner så mycket tid på att läsa det här. Fast - första boken var helt OK, det var den.

Titel: Utvald
Serie: Matchad-trilogin #3
Författare: Ally Condie
Originaltitel: Reached
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Cress

Meyers alldeles egna, finurliga och fantastiska tolkning av de klassiska sagorna har nu kommit till tredje boken, och Cress. Cress har de senaste åtta åren eller vad det är suttit alldeles ensam i en satellit i omloppsbana runt jorden. Hon får inte ha några vassa föremål, såsom någon sax till exempel, och därför har hennes hår under alla dessa år vuxit sig rejält långt. Cress är alltså Meyers variant av Rapunzel.

Finns det någon häxa som håller henne fången i "tornet" då? Jodå, lunaren fru Sybil kommer med jämna mellanrum och skäller på Cress, tar prover på henne och beordrar henne till nya uppdrag så som att ta sig in i jordbornas olika säkerhetssystem. Cress är nämligen helt suverän på datorer, och kan hacka sig in ungefär varsomhelst. Vad skulle hon annars ha hittat på, sittandes helt ensam år efter år i ett enda rum fullt med datorer? Fru Sybil stannar aldrig länge så den enda Cress egentligen har att prata med är en yngre version av sig själv, Lilla Cress, som hon programmerade in på en dator när hon var i tioårsåldern.

Så eftersom Cress sociala kompetens är hyfsat eftersatt kan man väl förstå om hennes reaktion när hon första gången träffar Cinder, Scarlet, kapten Thorne och Wolf är att krypa in under skrivbordet och gömma sig? Även om hon inte ens träffar dem på riktigt utan bara via en datorskärm? Och särskilt som det första kapten Thorne säger när han ser henne är "Är allt det där hår?" Åh! Cress har varit kär i kapten Thorne i flera år - fast hon aldrig har träffat honom. Så där tonårs-bli-kär-i-popstjärna-kär. Så snygg, så missförstådd, så hjältemodig han (säkert) är... Hon har sett bilder på honom, och grävt upp hans historia i olika databaser hon har hittat, och hon är helt övertygad om att han är en fantastisk hjälte hur dåligt rykte han än har. Men nu får Cress/Rapunzel komma ut i verkligheten, och träffa verklighetens kapten Thorne, och han är... tja, inte riktigt som Cress dröm-Thorne.

Det där är nämligen det bästa. Att hon får träffa Cinder, Scarlet och de andra. Jag älskar att läsa om dem och deras dialoger. Och Iko! Ungefär allt som hon får säga i den här boken är bara bäst... Och hur fiffig och händig än Cress är med sina datorer så är hon rätt trist och hjälplös att läsa om i alla inte-dator-situationer, så tur att Cinder och de andra är med minst lika mycket som hon. Och prins Kai! Han får också vara med, minsann!

Nu återstår bara en bok kvar i The Lunar Chronicles: Winter. Och då handlar det förstås om Snövit, förhoppningsvis inklusive jägare, spegel och elak styvmor. Längtar!

Titel: Cress
Serie: The Lunar Chronicles #3
Författare: Marissa Meyer
Originaltitel: Cress
Översättning: Lena Karlin
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Sommarens bästa

Vad var det allra bästa med din sommar? frågar Helena idag i Kulturkollos tisdagsutmaning. Hon är snäll och ger lite olika kategorier också, så att jag inte helt får "men-är-sommaren-redan-över-och-vilken-grej-var-egentligen-bäst-panik".

Sommarens...

Bästa bok måste bli The Thief av Megan Whalen Turner, första boken i The Queen's Thief. Sicken sanslöst smart och välskriven bok! Karaktärerna! Hemligheterna! Storyn! Älskar den här. Älskar hela serien men den här var verkligen en käftsmäll.

Bästa dag är nog någon av dagarna på Gotland, fast vi inte fick solstekarvädret vi tyckte att vi hade förtjänat.

Projekt var att läsa slut på påbörjade serier. Det har gått sådär kan jag väl säga. Det är de där mastodontskrivarna Gabaldon och Sandersons fel alltihop. För det kan ju aldrig vara jag som varit överoptimistisk angående lästid?

Skönhetsupplevelse var precis i början på sommaren: Pilane skulpturpark. Ohotat.

Nya bekantskap är lille brorsonen Vinton, som jag förvisso träffade när han bara var några månader gammal, men som nu hade hunnit bli ett och en alldeles förträffligt trevlig liten person att lära känna.

Lärdom var lite trist det att lyssna på sin kropp. Struntar du i att den mår kasst och hostar och har sig och ändå jobbar på och tränar och låtsas som ingenting - så blir den sjuk när du äntligen har semester och ska vila och göra ingenting. Som ett brev på posten.

Kulturupplevelse var förstås i vanlig ordning på första, andra och tredje plats: läsning av böcker. Det är liksom den kulturformen som gäller för den här bloggskribenten. Skulpturerna i Pilane har jag redan nämnt, men sen var jag förstås och besåg lite ank-kultur också. Det är rätt fint.

Sommaren 2015... jag vet inte riktigt om jag är så nöjd med dig, trots allt? Känns som om du bara var hälften så lång som somrar borde vara?

Words of Radiance (The Stormlight Archives 2)

Det blir inte mycket mer episk fantasy än så här. Och det är bra. Väldigt bra, till och med. Men oj, vilken tid det tar att ta sig igenom... Jag har nu levt i ett par veckor med Kaladin, Shallan, Dalinar, Bridge-four-killarna och alla andra fantastiska karaktärer Sanderson får att leva i sin värld. Den där världen som är så genomtänkt och smart, som är full av spren och märklig natur och regelbundna stormar som tvingar en hel värld att anpassa sig efter när deras krafter.

Det är otroligt fascinerande. Men minsann inte lätt att skriva ett blogginlägg om, särskilt inte som detta är bok två i The Stormlight Archives och som kräver att man först har läst bok 1: The Way of Kings. Hur fångar man alla dessa människor, detaljer, denna historia, magi och uråldriga hemligheter som fullständigt suger in en i sisådär trettonhundra tätskrivna sidor i ett enda futtigt blogginlägg? Nä, det gör man inte.

Men åtminstone det här: i första boken försiggick berättandet i ett ganska stort antal perspektiv. Många personer skulle följas och läras känna, miljöerna skulle presenteras och aningar om bakgrunder och historia skulle ges. Nu i Words of Radiance koncentreras berättandet eftersom flera av huvudpersonerna äntligen får träffas. Kaladin och hans män har blivit Dalinars och kungens livvakt. Kaladin och Adolin träffas och tycker mest att den andre är en barbarisk tölp respektive bortskämd snorunge. Kaladin och Shallan träffas också, varpå Shallan raskt stjäl Kaladins stövlar och han blir rosenrasande. Och Szeth gör en storstilad entré och försöker mörda hela rasket av huvudpersoner men lyckas väl sådär och får lite lätta livstvivel av detta.

I The Way of Kings fick vi med jämna mellanrum i boken Kaladins backstory berättad för oss, och förståelse för varför han hatar alla lighteyes så mycket (ja, i den här världen är människor med ljusa ögonfärger finare och har rikare och bättre liv än de med mörka ögon). I Words of Radiance får vi i stället Shallans backstory. Hon har inte haft det lätt, hon. Samtidigt som vi får reda på det, så börjar vi mer och mer få reda på vad alla dessa spren är. Spren liksom bara finns överallt i de här böckerna, men ingen förklaring ges förrän nu med dessa antydningar och aningar långt, långt in i bok två alltså. Det finns små regn-spren som kommer fram när det regnar, storm-spren i vinden, eldspren i elden men också rädsle-spren när människor är arga, stolt-spren och skam-spren och inspirations-spren och myriader av andra sorters spren...

...nä, jag ger upp. Den här boken, och den här världen är genial. Fullsmockad med fascinerande detaljer, och intressanta människor, och så lägger vi förstås en spännande story till det. Jepp, jag gillar. Så mycket.
Men (va? får man skriva ett "men" när det handlar om Brandon Sanderson?) - boken ÄR för tjock. Onödigt tjock. Det finns partier i den som är trevliga att läsa, men som nog kunde stramats åt. Faktiskt får jag nog erkänna att jag tycker det.

Nu är det så himla trist att bok tre i The Stormlight Archives inte ens är färdigskriven än. Nu är det väntan och väntan och ännu mer väntan som gäller:

På brandonsanderson.com finns alltid de här staplarna överst för sådana som jag som väntar och väntar och väntar på att den ändå o så produktive herr Sanderson ska skriva klart sina böcker. 19% på first draft på Stormlight 3...ack och ve, hur många års väntan innebär detta??

Titel: Words of Radiance
Serie: The Stormlight Archives #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2014
Förlag: Tor Fantasy
Köp den till exempel här eller här

A Secret Affair

Jodå, jag smällde till med femte och sista boken om Huxtable-familjen när jag ändå var igång. Och nu fick jag äntligen läsa kusinen Constantines historia, och äntligen fick även han bli kär och nöjd med livet. Redan i inledningen till bok 1 om the Huxtables stod ju denne Con och såg dyster ut på en kyrkogård, och var bitter och arg och hatade och var orättvist anklagad och synd om. Sedan har han alltså fått hota i faggorna med sitt mörka yttre och sin potentiella farlighet medan alla Huxtablesyskonen har blivit kära och haft sig i seriens första fyra böcker. Vad är det med denne Con? Var har han fått sina pengar ifrån? Är han en skurk? Skulle också han kunna hitta någon att bli kär i? Skulle här dyka upp fler yxmörderskor? Spänningen var olidlig...

Givetvis är Constantine Huxtable en hyvens typ som bara blivit missförstådd i alla år. Han är godhjärtad, och har rätten på sin sida, och är egentligen så snäll att han nästan är löjlig. Trots att han ser farlig ut.

Tänka sig!

Och tänka sig detta: att Hannah Reid, hertiginnan av Dunbarton, som nyligen äntligen blivit änka efter att i tio år ha varit gift med en sextio år äldre man (klart hon tog honom för pengarna, begriper ju alla?), som är ytlig och maktgalen och löjligt rik och som alltid omger sig med ett hov av beundrare och lismande vänninor...att hon egentligen är trevlig och godhjärtad hon också innerst inne?

Och att Constantine och Hannah träffar varandra. Och så blir de kära. (fast det tar ett tag) Tänka sig det!

Och jag tycker mycket om att läsa. Den här också. Balogh skriver utmärkt bra och rolig romance.

Titel: A Secret Affair
Serie: The Huxtable Quintet #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2010
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Om kategori fyra, små grisar och sand mellan tårna

Om någon undrar....? Äsch, troligen inte. Antingen är ni lyckliga typer som fortfarande har semester och sitter i solen och gräver med tårna i sanden och struntar högaktningsfullt i alla bokbloggar - eller också är ni som jag och har jobbat senaste veckan och 1. har högar att grejer att ta igen där eller 2. inte så många högar så ni kan ta ut komptid och 3. sälla er till alla de där skarorna som sitter med tårna i sanden och boken upp i ansiktet.

Men OM någon ändå undrar... så har jag inte rymt. Jag har tillbringat senaste veckan ihop med de här:

(jamen tjoho! vad det ÄR kul med fanart...)

De, och en stor hop med andra, härjar runt i en bok som är så tjock att den borde skämmas. Jag har bara kommit halvvägs, för jag är alltså en av dem som börjat jobba igen men som tillhör kategori 4. har börjat nytt jobb och är fullständigt däckad i huvudet av det och 5. somnar i fåtöljen som en liten gris varje kväll innan jag ens har hunnit läsa ett helt kapitel i den där tegelstenen. Fast den är så bra.

Så kan man också göra med en solig augustivecka.

Korsad - fortsättningen på Matchad

Det var ju ett tag sedan jag läste Matchad, första boken i den här trilogin, och i vanlig ordning hade jag glömt det mesta från den utom det att jag var ganska säker på att jag ville läsa fortsättningen när den kom. Det gjorde jag ju inte då - men nu ska det bli av! Som väl är hittade jag en sida på nätet som var gjord för just sådana som mig och som i detalj berättade hur Matchad slutade - tack för det, nu slapp jag för en gångs skull omläsning!

Sist jag läste om Cassia så kröp hon runt i någon åker, rensade ogräs, var smutsig och hade hamnat på någon slags arbetsläger i någon yttre provins. Det kändes så hopplöst och uppgivet, det hela. Det är där vi hittar henne nu när Korsad börjar - men nu inte fullt lika hopplöst. Hon är ju på det där arbetslägret för att hon har en plan - hon vill kunna ta sig till Ky som blivit ivägskickad till kriget mot "Fienden" (vem eller vilka ÄR de, egentligen??).

Ky krigar inte så mycket egentligen - i stället är han och hans med"soldater" egentligen bara kanonmat. De ska få byarna vid fronten att se befolkade ut, så att Fienden ska ge sig på dem. Eller nåt. Det hela är rätt diffust. Klart är i alla fall att ingen som skickas till de där byarna överlever mer än kanske några veckor på sin höjd. Utom Ky då, förstås. Hans plan är att rymma och försöka ta sig tillbaka till Cassia.

Det ryms, på bägge hållen, och återförenas, och så bär det av in i vildmarken som är bergiga trakter. Eller kanjoner, mycket inspirerade av naturen i Utah där författaren bor, tydligen. Det är mer action och vildmarksäventyr än i Matchad som var mer av klassisk dystopi med beskrivningar av ett stelnat och otäckt samhälle. Ändå är tempot inte högt. Det funkar - det var det inte i Matchad heller. Det handlar mer om karaktärsutveckling här. Det är inte alls på nivån "rasera det hemska samhället och börja om", snarare handlar det om hur Ky och Cassia och de andra förhåller sig till samhället, hur de vill leva sina liv. Kämpa emot, och hur då i så fall? Leva utanför allting, och hur då i så fall?

Och så är det (förstås) ett triangeldrama. Xander, Cassias "match" från första boken, är i hög grad närvarande fast han egentligen inte är med i handlingen mer än på några få sidor. Och jag blir SÅ trött på allt trianglande.

Intressant är det här med alla dikterna i boken. Dikter och ord som hårdvaluta, som förbjuden handelsvara och smuggelgods? Det är grejer, det.

Nu ska jag se till att läsa Utvald, sista boken i trilogin medan jag ännu har Korsad i färskt minne.

Titel: Korsad
Serie: Matchad-trilogin #2
Författare: Ally Condie
Originaltitel: Crossed
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Liten parlör för älskande

En sådan liten fin och njutbar bok detta är! Så många gånger jag satt och nickade och/eller log för mig själv när David Levithan hittar små små detaljer och stora tankar i ett kärleksförhållande och dess utveckling och får mig att känna igen mig.

Inte för att mitt förhållande är precis som parets i Liten parlör för älskande med allt det amerikanska och newyorkiska - men ändå. De interna skämten, smågnabbandet till exempel om att glömma sätta på locket på tandkrämstuben, det där funderandet om när du och jag blev "vi", om hur ett hem byggs upp. Massor.

Och så finns här så många fantastiska formuleringar om kärlek, om livet, om tvåsamhet, ensamhet, förtvivlan och lycka.

Liten parlör för älskande är inte en bok att läsa igenom i ett svep. Den ska läsas några sidor då och några sidor då (ypperlig toalettbok m a o) - och alltså avnjutas som en chokladkartong ungefär. Med ett perfekt utvalt ord, en engelsk glosa med svensk översättning angiven bredvid, som rubrik för varje kapitel berättar den i korta kapitel om ett förhållande mellan två människor. De träffas, blir stormkära, flyttar så småningom ihop, har kriser men älskar...tills den ena människan sviker och förhållandet kraschar. Vi får det inte berättat för oss i kronologisk ordning, utan i skärvor. Som om någon slagit itu det vackra och sedan lagt ut alla trasiga delar i en helt ny ordning.

Redan några sidor in i boken framgår det att förhållandet kommer att ta slut - ändå ville jag följa raden av ord, av skärvor, till bokens slut och få alla de där träffsäkra formuleringarna och iakttagelserna. Det här är så bra!

abyss, n                                                 avgrund, s

Det händer att jag tvivlar på allt. När jag ångrar allt du har tagit ifrån mig, allt jag har givit dig och all tid jag har slösat bort på oss.

 qualm, n                                               räddhåga, s

Det finns ingen anledning att driva med mig för att jag använder tandtråd två gånger om dagen.

Titel: Liten parlör för älskande
Författare: David Levithan
Originaltitel: The Lover's Dictionary
Utg år: 2015
Förlag: Gilla (även utgiven 2012 av X Publishing)
Köp den till exempel här eller här