Seducing an Angel

Jag fortsätter mitt romanceläsande i Mary Balogh-land. Grejen är med de här Huxtable Quintet-böckerna är att jag aldrig kan sluta läsa dem förrän jag nått sista sidan och true love och happily ever after och allt det där. Så klockan har blivit både 02.00 och 03.00 innan jag har gått och lagt mig vilket säkert är hyfsat oansvarigt men helt och hållet Mary Baloghs fel. Som tur är har jag fortfarande semester...

Seducing an Angel är fjärde boken om syskonen Huxtable, och nu är det alltså dags för lillebrorsan Stephen, tillika numera earlen av Merton, att hitta den enda och rätta. Jag suckade lite över titeln, och kände lite Barbara Cartland-vibbar av den. Åhå, karln skulle hitta en rådjursögd och mycket ung skönhet som storögt och oskuldsfullt betraktade världen och kände sig tryggast när hon fick söka skydd i något litet kapell eller så, och som rodnande inte skulle klara av att se världens smuts? (ja, jag HAR läst sanslöst många Cartland-romaner i mina dar) Och så skulle han beskydda henne samt bli glad över att det fortfarande fanns oskuld här i denna depraverade värld?

Nej. Nej, nej, nej....helt och hållet fel. Så här är det i stället: den oskuldsfulla ängeln som ska förföras? Det är Stephen själv... Han är ju så ung, och så strålande vacker, och så snäll, och så...oskuldsfull. Och vek?

Och den som ska förföra honom är Cassandra. Cassandra är 1. några år äldre än Stephen, och har 2. ganska nyligen blivit änka, så är långt ifrån oskuldsfull. Dessutom är hon ökänd inom societeten eftersom hon 3. tydligen hade ihjäl sin f.d. make. Med en yxa.

Så Seducing An Angel handlar om hur en yxmörderska ska förföra lillebror Stephen Huxtable. Hur kommer detta att sluta? (men hallå...hur tror ni?)

Titel: Seducing an Angel
Serie: Huxtable Quintet #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Rött uppror

Darrow är en Helvetesdykare i gruvorna på Mars. Det innebär att han har det absolut tuffaste och farligaste jobbet av alla där - och detta trots att han bara är sexton. En Helvetesdykare borrar efter Helium3 med hjälp av en nittio meter hög borr där borrspetsarna är glödande metall, gruvschaktet är så varmt att han måste ha skyddsdräkt och där det dessutom hela tiden finns risk att han ska bli attackerad av ormar som allra helst vill gräva sig in i hans mage och lägga ägg (hej Alien?).

Dessa gruvarbetare är pionjärer på Mars. Den flytande gasen de gräver fram ska så småningom användas till att få hela planeten beboelig, men tills dess får de bo i gruvan under mer än knappa livsformer. Medellivslängden är kort, och Darrow har trots sin unga ålder redan varit gift ett tag med sin fru Eo som han älskar.

Grejen är att gruvarbetarna, de Röda som de kallas, är lurade. Inte nog med det - de är lurade sedan måååånga år tillbaka: i flera generationer har Mars (och många andra planeter, månar och asteroider) varit fullt beboeliga. Där finns städer, skogar och civilisation. Där finns människor, strikt rangordnade i olika kaster som benämns med olika färger. Guld är högsta kasten, och Röd är lägst. Röd är slavarna. Röd står så lågt att de alltså inte ens fått veta att det går att bo utanför gruvorna.

Darrow får veta sanningen. Han får komma upp till ytan och se en stad, se ut över bergen och känna att luften går att andas. Han blir...ja, lätt upphetsad av ilska? Det är i alla fall inga problem att övertala honom till att "skulpteras" om till att bli en Guld-människa och på så sätt infiltrera systemet och så småningom kunna starta ett rött uppror.

Detta låter mycket, och som att jag spoilar rätt stora delar av handlingen - men faktiskt är detta bara början på boken. Och det som jag gillar bäst av den. När Darrow efter ungefär en tredjedel av boken lyckats komma in på "guldskolan", eller "institutionen" tillsammans med andra elitungdomar i Guldkasten så blir handlingen för mig tämligen ointressant. Det är action action action, krig, slagsmål, allieringar, förräderier och mer än lovligt mycket utstuderat plågeri. Jag läste boken till slut men undrar varför jag egentligen gjorde det - "skoltidens" krigande gav mig inte mycket.

Darrow själv är rätt intressant att läsa om - han blir en av människorna i högsta klassen, en av dem han hatar så djupt och ska störta. Men han får vänner bland dem,  och funderingar på om det människorna han hatar eller själva systemet. Samtidigt är han själv bara för mycket. Han kan allt! Förutom att vara stark och vacker (det är förstås alla guldmänniskor men han är Starkast och Vackrast liksom) så är han smart och kan tänka utanför boxen (extrapolärt tänkande tror jag de kallar det), han kan slåss, han kan jaga, han är ovanligt fingerfärdig, han kan...ja banne mig är han inte bäst på att dansa också, karln. Jag blir så trött.

Så en lätt besvikelse, alltså. Jag blev så nyfiken på det där samhället på Mars, eller i hela planetsystemet för den delen, hur det fördes erövringskrig och blev ett så extremt klassindelat samhälle, och kulturlivet hos de Röda (sång och dans...och hejdlöst supande), och hur Darrow skulle infiltrera och förändra - men sen blev det mest bara action och belägring och listiga planer och blodiga sår av det hela. Mja. Nja.


Titel: Rött uppror
Författare: Pierce Brown
Originaltitel: Red Rising
Översättning: Patrik Hammarsten
Utg år: 2015
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

A Conspiracy of Kings

Detta är fjärde boken i den alldeles fantastiskt bra serien The Queen's Thief. Så här är det: gillar du fantasy det minsta så måste du läsa den här serien. Och är du en fantasyskeptiker så måste du ändå läsa den här serien just för att bli övertygad om hur mycket mer fantasy kan vara än talande enhörningar och skäggiga dvärgar med yxa. Den här serien Är Så Bra. Läs!

Men - du måste börja från början med The Thief. Och de här böckerna bygger på smarta avslöjanden, så eftersom du givetvis tänker läsa The Thief  men kanske inte har kommit igång med den ännu, så SKA DU INTE LÄSA VIDARE I DEN HÄR TEXTEN eftersom du då får de tre föregående böckerna spoilade. 

Så precis som när jag skrev om The King of Attolia så skriver jag nu vidare i min ensamhet, och så för er lyckliga själar som också har läst alla fyra böckerna i serien och som förtvivlat längtar efter att Megan Whalen Turner ska skriva färdigt de två sista böckerna (det ska bli sex, har jag förstått). Men hon tar tydligen vääääääldigt lång tid på sig för varje bok. The Thief kom redan 1996...

A Conspiracy of Kings fjärmar sig tyvärr ännu längre från allas vår favorit-smarte-tjuv Gen, och Whalen Turner fortsätter att leka med berättarperspektiven. I första boken berättade Gen i ett förstapersonsperspektiv, i andra var han fortfarande i centrum fast i tredjepersonsperspektiv, i tredje fick vi följa allt från soldaten Costis ögon, och nu i fjärde är vi tillbaka till förstapersonsperspektivet. Fast nu är det Sophos som berättar. Sophos som i The Thief länge bara benämndes som "Useless the younger" av Gen, men som nu hastigt har ärvt tronen i Sounis och blivit kung.

Sist vi hörde talas om Sophos var det som rykten om att han skulle ha försvunnit. Nu är det alltså han själv som berättar om vad som hände (han blev slav...), och han berättar det för någon annan men vem det är får vi inte veta förrän kanske en tredjedel in i boken. När vi får veta vem det är övergår berättandet till tredjepersonsperspektiv igen, och det är först nu som Gen kommer in i handlingen igen.

Det är fortfarande smart, och bra, och överraskande. Men jag saknar Gen. Sophos är en fin kille på alla sätt - men han är inte Gen. Så är det bara.

Nu längtar jag vansinnigt efter bok fem. Det här: hela landet Eddis måste utrymmas???

Titel: A Conspiracy of Kings
Serie: The Queen's Thief #4
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2010
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Vinnare i utlottningen av "Min dag på 3 minuter"

Ni var många som ville vara med och vinna fina dagboken Min dag på 3 minuter - jätteroligt!! Nu är utlottningen avslutad, och med hjälp av en fin slumptalsgenerator jag hittade på nätet har jag dragit en vinnare som är:

Elvira (theworldilivein_books)

Grattis!! Maila din postadress till mig på landin.carolina-snabela-gmail.com så kommer dagboken hem till dig.

Tack alla ni som ville vara med!

Stenarna skola ropa

Min mamma säger att hon ofta börjar med att läsa slutet på böcker (ja, även i deckare). Hon påstår att hon sedan kan njuta av läsningen på ett helt annat sätt. Själv skulle jag aldrig läsa slutet av en bok först, och blir irriterad när baksidestexter spoilar handlingen för mig. Stenarna skola ropa borde verkligen vara något för min mamma, för här avslöjas redan i bokens första mening vem mördaren är, och första stycket är en synpsis på hela bokens innehåll. Men gillar jag? Vad finns det liksom kvar i boken att upptäcka, när jag vet allt?

Det borde vara ett varför när det inte längre är ett vem, men författaren ger oss faktiskt det också. Så här lyder de första meningarna:

"Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.
Det låg inget verkligt motiv bakom och det skedde oöverlagt. Hon tjänade inget ekonomiskt på det och hon blev inte tryggare."

Men hallå? inte kan väl någon sätta igång med att ha ihjäl en hel familj bara för att denne någon inte kan läsa eller skriva?? Eller hur? Därför var jag ändå tvungen att läsa boken och få förklaringar. Och jag både tyckte om och tyckte inte om det jag läste.

Jag tycker inte om Eunice Parchman, och jag tycker inte om sättet hon beskrivs på. Det är meningen att jag inte ska tycka om henne (iskall mördare, eller hur?) men Rendell gör henne onödigt motbjudande och får det att framstå att hon är genomond bara just därför att hon är analfabet:

"Analfabetismen hade torkat ut all medkänsla hos henne och trubbat av hennes fantasi. Det, och vad psykologerna kallar affekt, hennes förmåga att bry sig om vad andra känner, hade ingen plats hos henne."

Dessutom verkar saker som Eunice gör och tycker om dåliga bara eftersom det är hon som gör det. Typ att det är billigt och dåligt att titta på TV som kvällsnöje (om det nu inte råkar vara opera eller annan finkultur)(som familjen Coverdale ägnar sig åt), att vilja stoppa i sig godis och choklad, att tycka om att äta pommes frites och stekt mat. Det är liksom så nedlåtande beskrivet att jag blir arg. Visst - Eunice Parchman är inte normalt funtad, men det beror ju inte på att hon inte kan läsa eller skriva. Hennes totala brist på empati är väl i stället ett tecken på någon djup psykologisk störning. Och bara för att hon har det blir det väl inte automatiskt tecken på ondska att vilja proppa sig full med godis och glo på tv-serier??
Och Joan, som blir Eunice vän (eller "kumpan" som det ska uppfattas), är precis lika överdrivet motbjudande beskriven med löjlig klädstil och en bakgrund som prostituerad. (trots att hon hade en normal barndom)(vilket alltså måste innebära någon slags ruttenhet djupt i själen eller en medfödd ondska?)

Däremot gillar jag att läsa om familjen Coverdale och deras liv på landet. Särskilt tonårige sonen Giles som är mer än lovligt lik min egen sextonårige son. Jag gillar att läsa om dottern Melinda och hennes himlastormande kärlek, jag gillar att läsa om hur förlamade alla blir när det snöar några centimeter (eller nja, jag skrattar hånfullt åt dem). Jag tycker om den tydliga sjuttiotalsfärgen: svartvit TV, Melindas fantastiska kläder...

Och fast jag vet hur det ska sluta tycker jag om att läsa om hur Eunice flyttar in hos Coverdales och är duktig på sitt arbete men samtidigt är helt emotionellt handikappad. Det är liksom klaustrofobiskt och fascinerande på samma gång.

Jag är kluven till den här boken - jag läste snabbt ut den och tyckte den var spännande trots att jag visste hur den skulle sluta, samtidigt som jag blev arg över hur Eunice och Joan dränks i smuts och förakt.


Titel: Stenarna skola ropa
Författare: Ruth Rendell
Originaltitel: A Judgement in Stone
Översättning: Nils Larsson
Utg år: 1977 (original), 2015 (den här utgåvan)
Förlag: Bonnier
Köp den till exempel här eller här

At Last Comes Love

Tredje boken om de fyra syskonen Huxtable - det finns totalt fem böcker i serien, så varje syskon kommer att hitta sin ende/enda rätta plus att vi till sist kommer att få reda på den där kusinen Constantines möjligen sotsvarta bakgrund och troliga lycka i ett happy-for-ever-after. Jag gillar! Mycket! Mary Balogh skriver perfekt romance för mig: lite romantiskt, lite erotik och mycket, mycket humor. Och massor av miljön-som-jag-älskar med baler och socialt liv i London under "the Season" och så tjusiga lantlivet på stora godsen resten av året. Roligt är också att i varje ny bok i Huxtable-serien dyker huvudpersonerna från de förra böckerna upp och har en hel del att säga till om. I andra boken, Then Comes Seduction blev ju lillasyster Katherine kär i lömska rogue-typen Jasper med det dåliga ryktet. Här i tredje sitter samme Jasper som trygg familjefar med minsta bebisen i famn och är så upprättad som någon kan bli.

I At Last Comes Love är det dags för storasyster Margaret Huxtable att äntligen, äntligen bli den som blir kär på riktigt. Hon är ju trettio år. Trettio! Fatta! I den här världen! Dömd att förbli ungmö och gamla fastern/mostern som lever på nåder för resten av sitt liv. Har en kvinna inte hittat den rätte när hon är trettio så är det förstås stenkört. Vet alla. Riktigt samma sak gäller inte för män, förstås - en trettioårig man är i perfekt giftas-ålder och har hunnit leva av sig sin värsta vildhet. Nu ska den trettioårige mannen slå sig till ro och producera arvtagare. Ett sådant praktexemplar till trettioårig man hittar vi nu i Duncan Pennethorne, earlen av Sheringford. Hans farfar kräver att han gifter sig omgående, annars hotar han att göra trettioårige earlen arvlös.

Margaret Huxtable springer bokstavligen på Duncan Pennethorne på en bal, och sedan borde väl allt vara klappat och klart? De är äktenskapsdesperata båda två, hon är vacker och han har en bred bringa - vad kan gå fel, liksom?

Jo detta: Duncan Pennethorne är en paria i societeten i London. För fem år sedan övergav han sin blivande brud kvällen innan bröllopet och rymde med brudens brors fru. Sedan levde han med denna i fem år. I synd! Det finns till och med ett barn!! Duncan Pennethorne är en sådan person som uppvisas som skräckexempel, en sådan som inte får inbjudningar till baler och soiréer - inte ens av sina egna släktingar. Margaret kan inte gifta sig med honom. Det går inte. Hennes bror och hennes två svågrar (ja, de som var "ende och rätte" i Huxtable #1 resp #2) träder in med spänstiga steg och Ska Beskydda.

Men nu är storasyster Huxtable banne mig trött på att alltid vara den ordentliga, den som gör som man borde. Den duktiga och den tråkiga. Nu gör hon som hon vill.

Yes!

Titel: At Last Comes Love
Serie: The Huxtable Quintet #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Du glömmer väl inte att du kan vinna den här fina dagboken?!

Hela veckan, ända till och med söndag 26 juli, är utlottningen öppen där du kan vinna den här fina dagboken Min dag på 3 minuter.

Utlottningen, och vad jag tyckte om dagboken, hittar du här. Missa inte!

#sommarlovmedkulturkollo #grön

Hela sommarlovet kör vi #sommarlovmedkulturkollo på Kulturkollo - ett ord att fritt associera kring varje dag. Där har jag skrivit om ganska många ord - men har varit sämre på att hänga med här på min egen blogg. Men idag så!
#grön
Det blir bara en bild - men den säger en hel del om den här bloggskribentens sommarliv och älsklingsvanor. Hoppas sommaren rymmer fler sådana här dagar!

Och nej - det är inte vår egen trädgård (som är ytterligt pyttig och misskött). Det är pappas. Alldeles mitt på Gotland.

Carolina sågar...: Bläckdöd

Jag brukar inte ha några problem med att lägga böcker åt sidan och inte läsa dem färdigt när jag inte gillar dem. Den stora frågan nu efter avslutad läsning (ja, ända till slutet) av både Bläckmagi och Bläckdöd är varför jag läste bägge dessa tegelstenar till slut? När jag inte gillade dem??

Bläckdöd fortsätter ganska exakt som Bläckmagi - de är i Bläckhjärta-bokens värld. Bokens författare är fortfarande med och skriver in extra händelser och alternativa slut - samtidigt finns det en annan författare-slash-uppläsare-som-får-saker-ur-böcker-till-liv med, Orfeus, som också skriver in varelser, extra händelser och alternativa slut i boken/världen/berättelsen där de alla befinner sig. Det här borde ju vara fascinerande men blir snart mest tröttsamt. Tröttsamt är också det faktum att det bara trycks in händelser, personer, varelser på boksidorna utan att vi någonsin får vila i någonting eller lära känna någon. Det blir för mycket. För mycket färg, för många fantastiska fantasivarelser, för många dramatiska dödsfall som inte alls blir dramatiska eftersom de vårdslöst staplas på varandra utan känsla, för många riktningsändringar och hopp i händelseförloppet så att jag ganska snart bryr mig absolut noll om vad som händer. Sotfinger dör. Sotfinger lever. Mo dör. Mo lever igen. Mo är Trolltunga som är Nötskrikan som mer och mer blir sin roll Nötskrikan än sig själv, Meggie är kär i Farid, är kär i Doria (och jag kunde inte bry mig mindre än detta triangeldrama som trycks in i den övriga färgglada smeten), Resa oroar sig och blir till en fågel, och Skatan/Mortola blir till en skata, och när Skatan blir till en fågel är det en ond sak men när Resa blir till en fågel (en vacker svala, förstås) så är det en Desperat Handling som nog är bra (fast ytterligt meningslös visar det sig). Ormhuvud är ond, Pipblåsaren är ond, Orfeus är ond, Mortola är ond, Hämplingen är ond. De är alla onda från födelsen och av ohejdad vana. Typ. Och så har vi då rövarna - som i förra boken nog var ett gycklarsällskap men som här av okänd anledning liksom har blivit ett rövargäng, fast varför de är det begriper ingen. De rövar inget. I stället agerar de osjälviskt och människovänligt genom att ta hand om väldigt många barn som behöver gömmas i skogen. Sedan håller de på med detta barngömmande boken igenom - men vad det tillför handlingen vet jag egentligen inte. Eller vad Elinor och Darius, som i förra boken var kvar i den "vanliga" världen men som nu också rasat in i Bläckvärlden, har med något som helst att göra överhuvudtaget??
Huvudperson är nog tio personer. Eller femton. Eller tjugo. Eller ingen alls. Absolut inte Meggie, för hon bär mest omkring på barn och oroar sig för sin far. Möjligen är hennes far lite mer huvudperson. Han har lite identitetsproblem, han. Han våndas och funderar döden och dödande.

Alltså. Nej. Nej, nej, nej. Det här är helt ärligt sju hundra sidor fyllda med små, små bitar av fina glaspärlor, vackra stenar, utrivna boksidor och suddiga citat. Små fina saker var för sig men tillsammans bara en skräphög. Sorry.

Och frågan kvarstår varför jag ändå tog mig igenom? Jo, därför att jag hade skrutit om att jag "skulle slutföra serier", minsann. Så det gjorde jag. Men varför det - det står ingen som klappar mig på axeln som belöning nu, det är ingen som tackar mig för att jag har lagt tid på detta. Nästa bok jag inte tycker om lägger jag (som vanligt) ifrån mig efter sidan 50.

Titel: Bläckdöd
Serie: Bläcktrilogin #3
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintentod
Översättning: Gunilla Borén
Illustrationer: Cornelia Funke
Utg år: 2008
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här

Min dag på 3 minuter + UTLOTTNING!

Länge har jag fört en mycket kortfattad dagbok - varje kväll skriver jag in 4-5 rader om vad som har hänt i en sådan där "5 år dag-för-dag" dagbok. Det har jag gjort sedan jag fick mitt första barn ungefär (och han är nu sexton år), och har sedan haft stor glädje av att då och då bläddra tillbaka och läsa vad som hände under olika perioder i mitt liv.

Nu har jag fått en ny, och lite annorlunda dagbok: Min dag på 3 minuter. Det är fortfarande en "tryckt" dagbok eller vad man ska säga - för varje dag fyller jag i en enkätliknande sida med olika frågor. Mycket olikt från ungdomens sida upp och sida ner med hjärtslitande betraktelser om olycklig kärlek och oerhörd fjortonårig livsvisdom. Och också mycket olikt från den där snutten i 5 år dag-för-dag-boken visade det sig nu mycket snabbt.

För jag började nyss med att svara på frågorna för dag 1. (boken består av 163 dagar) Och ganska direkt kände jag hur djupt personligt det här blev. Frågorna liksom krävde att jag faktiskt tänkte till och skrev ut en del av mig själv på pappret och inte bara noterade några händelser under dagen. Det ska bli mycket intressant att bläddra tillbaka i den här boken senare i livet tror jag - att få se vad jag tyckte och tänkte, funderade, drömde om och oroade mig för just nu.

Varje dag svarar du på fyra frågor som är samma för varje dag: Tre saker jag är tacksam för, Tre saker att se fram emot, Dagens tre minnesvärda händelser och Dagens goda gärning. Sedan kommer en fråga som är unik för varje dag, en funderar-fråga. Några exempel: Tre drömmar jag har inför framtiden, Två saker jag unnat mig den senaste månaden, Tre saker jag har vunnit i mitt liv, Tre personer jag saknar och vill höra av mig till. Just det där att det alltid är "tre" eller "två" och ett begränsat utrymme att svara på får åtminstone mig att gå igång - det känns lätt att svara och ska inte bli någon uppsats. Ändå får det mig att tänka till. Allra sist finns det också några rader för "Reflektioner", och eftersom porten till mina-inre-tankar-avdelningen redan har öppnats rasar det ut ännu mer sånt där absolut jättepersonligt...

Överhuvudtaget är det här just en sådan där bok som ger mig ett stort äga-behov, och som absolut kräver att du har en fin penna att skriva med. Alla ni med liknande stationary-cravings förstår precis vad jag menar med det, eller hur?

Och nu, allra sist, kommer en riktigt bra sak: Jag har en Min dag på 3 minuter till, ett ex för utlottning!! Klart du vill ha den? Du har mängder med fina pennor och behöver något fint att använda dem till? Du vill också ha en bok fullklottrad med dina innersta tankar om livet, och bli påmind om dina egna drömmar och förhoppningar? Klart du har, och klart du vill!

Det enda du behöver göra är att svara i kommentarerna att du vill vara med, så får du en lott. Tipsar du om utlottningen på egen blogg, eller på fb/instagram/twitter så får du fler lotter och större vinstchans! Utlottningen pågår till och med söndag 26 juli. Lycka till!!

Titel: Min dag på 3 minuter

Utg år: 2015

Förlag: Nicotext

Köp den till exempel här eller här, eller på Akademibokhandeln, DesignTorget eller Åhléns

Your hat, my lord

Här kommer först ett citat (ur At Last Comes Love av Mary Balogh) som beskriver en ytterligt vanlig situation i en viss sorts böcker (ni vet: slott, baler, klänningar, cyniska hertigar och love, sånt jag med jämna mellanrum med stort nöje hänger mig åt):

"They arrived at the Tindell mansion half an hour later and had to wait only five minutes before their carriage took its place at the end of the red carpet and Stephen handed Margaret out. She gave her shawl to a footman inside the hall and ascended the stairs toward the receiving line and the ballroom on Stephen's arm."

Alla dessa footmen och butlers som tar emot mängder med sjalar, handskar, hattar och rockar på bjudningar, baler och the Club -  hur håller de reda på vems pryl som är vems? Det verkar aldrig delas ut några små praktiska garderobsbiljetter eller så. Har tjänstefolket i förväg kanske skrivit små lappar med alla inbjudna personers namn? Hur skulle de annars ha minsta chans att minnas att lady Merton hade en gul sidensjal eller att earlen av Allingham lämnade in en svart hatt storlek 54, slightly dented at the brim...??

Inte heller verkar det som att någon någonsin behöver vänta särskilt länge på att få sina saker (de rätta sakerna, märk väl) när de lämnar balen eller vad det nu kan vara. Nädå, där står en skinande och artig betjänt beredd i kulisserna och sträcker fram handskarna eller sjalen och det där i exakt rätt ögonblick. Till rätt person. Som de dessutom givetvis har lärt sig namnet på, tillsammans med rätt titel, och därför artigt kan hälsa med namn.

Impressive. Most impressive.

An Echo in the Bone

Jag ägnade alltså i princip hela första semesterveckan i sällskap med Claire, Jamie et al i sjunde megategelstenen i Outlander-serien: An Echo in the Bone. Och jag blev så väldigt mycket kompis med dem att jag flera dagar har lidit av svår separationsångest. Har försökt bota den lite med att kolla på några avsnitt av Outlander, tv-serien vars första säsong avslutades nu i vår. (jag försökte kolla på den medan den sändes, men är ju erkänt usel på att följa serier eller helt enkelt usel på hela tv-grejen, så hade kommit till mitt i något avsnitt där några Black Watch-män var elaka och brände hö helt i onödan på Lallybroch innan jag kroknade). Men hallå? Första säsongen, och första boken, och hysteriskt många år och händelser tillbaka? Allt är liksom innan Culloden och de där tjugo åren och Lord John och emigrerandet till kolonierna och...ja allt. (Fast Sam Heughan som spelar Jamie är ju rätt värd att titta på, förstås.) Min separationsångest gällde ju inte bara Claire och Jamie utan lika mycket de där "et al", va?

Sorry. Jag är en mästare på utvikningar.

An Echo in the Bone är lite av en nystart (och nej, läs inte vidare om du inte vill ha spoilande av tidigare delar i serien). Jamie och Claire ger sig ifrån Fraser's Ridge och det nerbrända huset och tänker sig resa tillbaka till Skottland för att hämta hem Jamies tryckpress som står i tryggt (?) förvar i Edinburgh. Men hur det än är så kan detta par inte bege sig ut på någon resa av något slag utan att de råkar ut för problem. (annat är det med Lord John, minsann. Han reser to and fro över Atlanten och verkar aldrig någonsin brottas med större problem än tristess på vägen) Här hinner Jamie knappt känna av sin sjösjuka innan det är dags för kapande och sjöslag och annat härj. Och rätt vad det är så är de inte alls på väg till Skottland längre. Nähä, för de befinner sig på Fort Ticonderoga och ska uppleva det amerikanska frihetskriget lite mer på nära håll, liksom. Så att Claire kan få sy igen lite fler sår och uppröra ännu fler sjuttonhundratalsmänniskor genom att lägga fina operationsinstrument i kokande vatten eller alkohol. What a waste!

Och sen har vi då alla de andra runt Claire och Jamie. William, Jamies numera vuxne (och hemlige) son, är också med i kriget som löjtnant på den brittiska sidan. Och hur många det än är som krigar i det där kriget, och hur liten chansen än är för att att far och son ska träffa på varandra - nog sjutton gör de det ändå. Förstås. Som fiender. Och Brianna och Roger är på Lallybroch, fast 1980, och borde vara trygga och nöjda. Men det händer saker där med. Och så min favvo: Lord John. Han är med en hel del, och den här boken är tydligt skriven efter det att Gabaldon skrev alla böckerna om Lord Johns egna äventyr för här finns mängder av referenser till saker han gjort och människor han träffat i dem. Jag gillar. Mycket!

Jag gillar den här. Efter att inte varit väldigt förtjust i femte boken som var mer än seg men varit mer nöjd med sjätte boken som tog sig så visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig av den här. Hur mycket kan man berätta om ett gäng människor innan det blir tråkigt, liksom? Väldigt mycket, visade det sig. Så pass att jag alltså har separationsångest och redan ser fram emot läsningen av den åttonde boken i serien. Men den får vänta tills i höst någongång, för de tar minsann en evinnerlig tid att ta sig igenom, de här mastodonthistorierna.

Titel: An Echo in the Bone
Serie: Outlander #7
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här

Vad hände här nu då...??

Idag skriver vi den 15 juli, en alldeles förträfflig onsdag alldeles precis mitt i juli, alldeles semesterledig och alldeles underbar. Men vän av ordning undrar kanske ohälsosamt upprört vad som har hänt med den här bloggen? Förra inlägget publicerades 4 juli? Det är hyfsat måååånga dagar sen, eller hur?

Vän av ordning: Hördu du bloggskribenten - vad hände 5 juli? Brann datorn upp? Emigrerade du till Atlantis?

Carolina, tillika bloggskribent och semesterfirare: Eh, nej. Jag gick på semester, packade en husbil full med ostbågar, shorts och böcker och for till Fårö. Började läsa An Echo in the Bone av Diana Gabaldon. Och fortsatte i princip med det en hel vecka.

Vän av ordning: Äsch, vadå? En bok? Veckan innan semestern fullständigt bombade du ju bloggen med inlägg och bokläsande. Kom igen nu - har du inte ens någon liten Pixi-bok att rapportera om?

Carolina - läserska: Fattar du hur tjock den där Gabaldon-boken är? Och att jag alternerade med Bläckdöd som också är en tegelsten av mordiska mått? Och att jag köpte Grim Fandango till mobilen i något nostalgiryck och lade hyfsat mycket tid på att spela det? Va? Jäkla påhopp....

Vän av ordning: Men du kunde ju låna din dotters laptop för bloggande? Du bad ju henne särskilt att säkert ta med den så du kunde uppdatera dina bloggar?

Carolina - mobilspelerska och ostbågeäterska: Jo. Men väl avslappnad på semester så kände jag ba "bloggen? äh, palla...".

OK. Efter denna lathetsredovisning är det dags att lova bot och bättring. De närmaste dagarna blir det oerhört raffel här på bloggen:
- ett blogginlägg om An Echo in the Bone som kommer att vara sådär tokrafflande för alla de eoner av människor som också har läst sjunde megategelstenen i Outlander-serien (men kanske inte för alla andra?)
- en tung suck över Bläckdöd
- och.... håll i er... en UTLOTTNING!! Ja, jag vet - det händer aldrig på den här bloggen annars. Men livet på Kulturkollo har fått den här bloggskribenten att fatta ett och annat. Det som ska lottas ut är en finfin liten boksak. Som di sajor på radio: Stay tuned!

PAX bok 3 och 4: Mylingen och Bjäran

Nu har jag äntligen fått läsa tredje och fjärde boken i PAX-serien. Och jag är fortfarande grymt imponerad. Så bra det här är!. Det läskiga, de fina Mariefred-miljöerna, det fantastiska språket, det faktum att det handlar om väsen från vår egen mytologi, illustrationerna (åh!!), på-pricken-dialogerna...allt, allt, allt!

Mylingen är nästan för läskig. För mig. Jag är ändå rätt skräckboksvan, men det här? Gah! Värsta sortens läskigt, med ett barn som går igen och vill ha ihjäl de levande. Liten, grå, smutsig och trasig står hon där, mylingen, med en rostig sax i handen och pekar på barnen som har filmkväll hemma hos en tjej. "Inte du, inte du...men du." Eller senare, när Alrik och Viggo för att oskadliggöra mylingen ska bära hennes ben till kyrkogården...alltså nej och fy och vedervärdigt och väääärsta sortens mardröm. Det här, mina vänner, är ingenting för räddhågade typer.

I Bjäran är det inte lika mycket renodlad skräck. Här är berättandet mer koncentrerat runt hur jobbigt Alrik och Viggo har det. Hur dömda på förhand de är, hur vilsna i tillvaron och hur de nästan ger upp. Hur viktigt det är med kompisar och grupptryck, men även kärleken mellan bröder. Det är riktigt bra skrivet, och jag lyfter gärna fram Bjäran ur serien och rekommenderar till andra som normalt inte läser skräckböcker så att de får läsa om Alrik och Viggo. I Bjäran är den allra läskigaste typen Träslöjds-Thomas. Maken till enögt beteende och förstockad dumhet och elakhet är svårt att hitta. Men Alriks och Viggos fosterföräldrar, Leylah och Anders? Dem vill jag krama! Så fina! Och så måste jag ta med en av Henrik Jonssons makalösa illustrationer här också - jag fick tårar i ögonen av den (fast du måste förstås läsa storyn som hör till för att fatta helt):

Förutom allt det där galet läskiga, eller fina om killarna så är det mycket humor också. Älskar Alriks och Viggos svarsrepliker ibland, eller samtalen hemma vid deras köksbord med Leylah och Anders också. Och imparna! Gud vad jag älskar imparna! Jo, visst är de elaka och farliga och allt det där. Men så vansinnigt roliga när de pratar. Särskilt den där med kattmössan. Väldigt mycket gremlins över imparna, förresten...

Vad du än gör - missa inte den här serien! (ja, du måste tåla läskigheter förstås)

Titel: Mylingen + Bjäran
Serie: PAX 3 + 4
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp dem till exempel här eller här

Dålig karma

När Kim Lange dör av att få ett brinnande handfat från rymden i huvudet (tja, men varför inte liksom?) så är det ändå inte det värsta som händer henne den dagen. Nä, det är den sjätte värsta saken. Och sedan får vi veta vilka fem saker den dagen som möjligen kan ha varit värre än att hon dog - och samtidigt får vi veta det viktigaste om Kim Lange. Hon är programledare på TV med en egen talk-show, berömd, älskar sitt jobb, har man och en dotter som hon också älskar. Eller i alla fall dottern. Mannen vet hon inte riktigt längre - han tenderar mest att vara tjatig. Hinner de någonsin prata med varandra blir det snabbt gräl av typen "du bryr dig mer om ditt jobb än om oss".

Och så dör hon då. Av att få det där handfatet i huvudet. Och hon ser sitt liv passera revy, ser det där ljuset i slutet av tunneln, dras dit och känner sig tillfreds...men dras tillbaka. Vaknar upp. Och har återfötts till en myra.

En myra med Kim Langes själ i - det vill säga en myra med ett väldigt mänskligt sätt att se på myrornas liv och mödor. Hennes tankar om sina med-myror är rätt obetalbara, och de andra myrornas dialog är rätt obetalbar den också.

Hon stöter på en annan myra som också visar sig vara en återfödd människa: Casanova, död sedan 1798 och med en helt förkastlig moral. Det är därför han gång på gång återföds till myra (han är väl inne på sitt typ etthundranittioandra liv nu eller så) och inte klättrar på reinkarnationsstegen. Det är Casanova som berättar för Kim hur det går till: att man måste samla god karma om man vill återfödas till något högre upp på reinkarnationsstegen. Hur samla god karma som myra?

Jodå - det går. Och nu får Kim med sig Casanova, och de återföds så småningom till marsvin ("wow" tycker Casanova eftersom myrornas sexliv inte var något vidare att jubla över - marsvin har det mycket roligare). Och som andra, "högre" djur - eller lägre när det där goda karmasamlandet inte går så bra. Målet för Kim med allt det här reinkarnerandet är att på något sätt kunna ta sig tillbaka till sin familj och till sin dotter som saknar henne. På vägen får vi till exempel veta att livet som daggmask är rätt okomplicerat utan någon som helst könsdiskriminering, fast det är rätt läskigt att bli ituklippt av en gräsklippare. Vi får också veta att även coloradoskalbaggar kan ha känslor och vilja starta krig minsann. Och att myrdrottningen är en skrämmande självisk typ.

Alltså - det här är ofta helt och totalt knäppt, och många gånger sitter jag och fnissar mig igenom boksidorna. Ta bara när Kim som marsvinsunge springer igenom någon slags labyrint i ett laboratorium för djurförsök - och det är hennes man som är försöksledare (och kan skicka in elstötar i labyrinten). Hon springer och springer och piper med sin marsvinsröst att "hon vill skiljas! Hon vill definitivt skiljas!!" Eller när beagle-Kim med en hunds begränsade hjälpmedel försöker hindra sin man att gifta om sig med Kims f.d. bästis.

Crazy-humor. Och trots att slutet blir nästan lite väl tramsigt trivs jag under läsningen. Men några djupare funderingar över tillvaron är det förstås inte - trots att självaste Buddha har en rätt viktig roll i det hela.

Titel: Dålig karma
Författare: David Safier
Originaltitel: Mieses Karma
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Utg år: 2013
Förlag: Bazar förlag
Köp den till exempel här eller här

Enklav - eller Carolina svamlar om knölpåkar och tunnlar

Började läsa den här som högläsning för barnen. Det var mycket tunnelseende. Spadertvå (ja, hon är döpt efter ett spelkort vilket ju ändå är ganska fint. Hennes bästis Fingerborg hade inte lika stor tur när blodet från hennes underarm vid namngivningsceremonin random droppade på en...ja just det.)(var var jag nu?(vådan med att älska parenteser...)
Alltså: Spadertvå och hennes jägarpartner Tålig patrullerar tunnlarna i området där deras enklav är belägen. Tunnlarna har varit tunnelbanetunnlar en gång, eller ibland kloaker. Området vi pratar om är underjorden till det som en gång var New York men som nu enligt dem som bestämmer är obeboeligt och farligt. Alltså lever Spadertvå i ett samhälle, en enklav, under jorden i ständigt mörker. Människorna där lever tills de blir max tjugofem år eller så. Är de jägare, som Spadertvå och Tålig, kan det bli ännu kortare - de där tunnlarna är hemsökta av hungriga zombieliknande typer som bara vill äta. Helst människor, men om det inte finns så går det bra med varandra också.

Högläsning av det här var inte bra. Det kändes mest som tunnlar, mörker och smutsiga zombietänder. Och så blev det sommar, och sommarlov, och mina ungar vände på dygnet och ville inte alls gå och lägga sig när deras mamma ville gå och lägga sig (de är tonåringar) så vi tog ett unisont beslut att lägga ner högläsningen av Enklav. Jag, som ändå var rätt fascinerad av det här underjordiska boendet, fortsatte läsningen på egen hand och i högre tempo. Vilket var mycket bättre, för nu blev det mer spännande.

Spadertvå och Tålig gjorde så gott de kunde men det var inte gott nog. De blev utvisade från det underjordiska samhället till en säker död i tunnlarna. Fast eftersom det hade varit ett så snöpligt slut på en bok så tog de helt enkelt och klättrade uppför en stege, ut genom en lucka och kom ut i världen ovanför. Ruiner, stark sol och farliga gäng. Och banne mig ännu fler zombies.

Jag vet inte - även om jag läste boken i ett svep och den var rätt spännande så fångade den mig aldrig så där värst, som jag hade förhoppningar på att den skulle göra. Vet inte exakt varför vi inte klickade. Kanske det här med att jag i sådana här dystopier vill veta vad som hände. Det får vi - men ibland verkar det som att det som hände hände bara någon generation bakåt i tiden - ibland som att det hände för mycket längre sedan och ett okänt antal generationer bakåt i tiden. Jag stör mig. Likaså stör jag mig på att sånt som känns viktigt medan det händer (zombietyperna, hotet mot enklaven, gängen) några sidor senare har vispats åt sidan med ungefär en-menings-lösningar. (vad hände med vargarna? grävarna? enklaven???) Och översättningen - i första halvan på boken bär Spadertvå runt på en knölpåk som vapen förutom sina knivar. Jag såg något träliknande framför mig, eller det typiska vapenvalet för troll. Fast ibland putsar hon den där knölpåken så att den glänser. (eh...?) I andra halvan på boken har emellertid samma vapen övergått till att benämnas klubban. Vilket jag inte heller är särskilt nöjd med - men en klubba kanske åtminstone kan fås att glänsa. Undras vad som står i originalet - club eller maul...?hammer? Tror inte på något av trä i underjorden, va? (lägg av nu, Carolina, nu är du FÖR nördig och petnoga)

Oh - glömde putsa min knölpåk....!

Det finns två böcker till i Razorland-trilogin. Jag hoppar dem - de var tydligen inte min grej.

(och förresten, citat som det här?
»En serie som i högsta grad bör locka Hungerspelen-fansen.« PUBLISHERS WEEKLY
Ge er! Framtid - ja. Liknar Hungerspelen - nope. Nej. Inte alls.)

Titel: Enklav
Serie: Razorland #1
Författare: Ann Aguirre
Originaltitel: Enclave
Översättning: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström (a-HA! nu såg jag att de är TVÅ översättare! fick nog förklaringen till knölpåk/klubba-grejen här?)
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

The King of Attolia (The Queen's Thief 3)

Denna förträffliga serie! Denna förträffliga författare! Jag är SÅÅÅÅ imponerad!

Med det sagt vill jag nu att du ska sluta läsa här och UTFÄRDAR SPOILERVARNING eftersom det näppeligen går att skriva om denna den tredje boken i serien The Queen's Thief utan att avslöja fina grejer om de två första böckerna. Ska du läsa dem så läser du inte det jag skrivit nedan. OK? Och eftersom det är helt självklart att du ska läsa dem så läser du inte vidare nu.

Så. Alltså. Nu skriver jag vidare för mig själv i min ensamhet.

Eugenides råkar ha blivit kung av Attolia. Det följde liksom med när han gifte sig med drottningen av Attolia. Men han vill inte regera. Han vill inte ha ett följe med hovfolk rännande efter sig vart han än ska. Han vill inte bli skyddad av ett gäng vakter i alla möjliga situationer. Han vill inte bestämma saker som är viktiga för ett helt land. Han vill hålla sig i skymundan och bara vara make till drottningen.

Och alla avskyr honom. Komma här och tvinga deras älskade drottning att gifta sig med honom? Vad ska hon med honom? Alldeles för ung, och en okultiverad "goatfoot" från bergslandet Eddis. Inget vet han om hur man bör uppföra sig - sitter som en jäkla skrivarlärling i den jäkla tronen och har Inte Vett Att Uppföra Sig Som En Riktig Kung. Soldaterna skrattar åt honom. Hovfolket utsätter honom för skämt som sand i maten och att leda runt honom på onödigt långa omvägar när de ska någonstans i slottet, och så hånler de åt honom i smyg och pratar skit om honom. Och drottningen? Hon pratar artigt med honom vid frukosten och sitter med honom vid middagen, men ser knappt åt hans håll i övrigt.

Eländigt. Dessutom längtar han hem, Gen.

Men hörni? (ja just det ja, inga "hörni" eftersom ni inte läste vidare) Det här är Eugenides. Och Megan Whalen Turner. Tro inte på allt ni ser.

Annan sak som är intressant: I första boken var det Gen själv som berättade i ett förstapersonsperspektiv. I andra boken hade berättelsen fjärmat sig från honom till ett tredjepersonsperspektiv, men ändå med Gen ständigt i centrum. Nu? Nu får vi berättandet ännu längre ifrån Gen - det är fortfarande tredjepersonsperspektiv men nu får vi hela tiden se allt utifrån soldaten Costis ögon. Han, som från början är en av dem som avskyr den nye och ovälkomne kungen.

Strax kastar jag mig över bok fyra i The Queen's Thief: A Conspiracy of Kings. Sen finns det ännu inga fler böcker i serien. Det SKA komma två böcker till har jag läst mig till på nätet, men när de kommer vet ingen. Hon tar tid på sig för varje del, Megan Whalen Turner - men så blir det också så ohyggligt bra när det är färdigt.

Titel: The King of Attolia
Serie: The Queen's Thief #3
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2006
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här