The Emperor's Soul

Det här är det bästa jag har läst på länge, tror jag, och Brandon Sanderson börjar nu segla upp till att bli min absoluta husgud. Vad han kan skriva bra! (och oj, vad lycklig jag blir när jag kollar igenom alla titlar karln har hunnit producera och inser hur mycket jag har kvar att njuta av)

The Emperor's Soul är en kortroman ("novella") på bara 128 sidor, och utspelar sig i samma värld som Elantris. På vissa ställen benämns den som Elantris 2 men det är den absolut inte. Det är en annan del av världen, och helt andra personer än i Elantris, och kan läsas helt fristående. Magisystemet är också helt annorlunda, och är dessutom helt fantastiskt. Sanderson skriver i ett efterord att han kom på det, och hela boken, efter ett besök på ett museum i Kina där han fick se gamla sigillstämplar.

Sigillstämpelmagi....? Ja! Absolut! Funkar SÅ bra!!

Men det är trots allt inte magin jag älskar mest i The Emperor's Soul. Det är huvudpersonen, Shai. Finns det något jag tycker om mer än allt annat i den här sortens böcker så är det en smart huvudperson. Någon som redan har tänkt ut en plan. Någon som genomskådar alla andras ränker och hela tiden ligger steget före. Och Shai är en sådan person. Jag bara älskar att läsa om henne, och vill absolut inte skiljas från henne efter bara 128 sidor.

Shai är en Forger, alltså en förfalskare. Men det är här magin kommer in - hon kan förfalska till exempel ett gammal slitet bord av trä till att bli ett magnifikt och glänsande träbord genom att förstå bordets egen historia. Hon gör bordet till vad det skulle kunna ha varit ifall det skötts ordentligt hela tiden, ifall snickaren hade varit skickligare och träsorten av bättre kvalitet. Typ. Hon kan förfalska allt.

Men hon har hamnat i fängelse efter att en annan person har förrått henne efter en stöld från det kejserliga palatset. Hon ska avrättas - men får i stället ett erbjudande. Klarar hon att med hjälp av sin skicklighet, sitt Forgery, skapa en ny själ åt kejsaren (som vid ett lönnmordsförsök fått huvudet skadat så pass att han ligger som en grönsak i sin säng, vilket måste hållas hemligt av politiska skäl) - så släpps hon fri. En ny själ! Med hjälp av sigillstämplar...!

Som sagt - jag gillade den här storyn så mycket, och Shai själv så väldigt mycket att jag blir helt darrig. Det är Så Himla Bra!

Titel: The Emperor's Soul
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Gudarnas återkomst

Det är ganska många barn som läser böckerna om Den eviga eldens magi på vår skola, och nu när den femte och sista boken i serien äntligen kom så var det ett ganska ordentligt sug efter den. Jag ville också läsa, förstås, och eftersom jag är den Mäktiga Bibliotekarien så kunde jag göra De Mäktiga Bibliotekariernas Trix: låna boken direkt från reservationshyllan, efter stängningsdags, och lämna tillbaka den igen nästa morgon så ingen hann märka att den var borta. (Obs! Funkar inte så bra med till exempel Mördarens apa, Harry Potter och Fenixorden eller annan valfri tegelsten)

Sådär ja. Nu är Eyrvandir räddat. Draken Grimaug har fått vad han tålde. Alex och Corinthia har lärt sig bemästra även den vita eldens magi och fått flyga lite till på en pegasus. Jag har fått veta varför källstenarnas magi försvagats tidvis så att monstren utanför sköldarna har kunnat ta sig in, och jag har fått veta allt om Alex och Corinthia,, deras föräldrar, mor- och farföräldrar och varför just de två av alla barn valts ut till att rädda världen från elände och undergång. Jag är framme vid ...och så levde de länge lyckliga, och jag är helt nöjd.

Nu är jag mycket nyfiken på vad författaren Patrik Bergström hittar på härnäst. Fantasy, hoppas jag. Gärna lättläst fantasy för barn igen. Men jag hade väldigt gärna sett hur han tog sig an lite längre och mer komplex episk fantasy också.

Titel: Gudarnas återkomst
Serie: Den eviga eldens magi, bok 5
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Laura Diehl
Utg år: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Dödsritten

Jo, den handlar om hästar. Men vi är så  långt ifrån gulliga vita shetlandsponnyer som heter Sigge eller guldfärgade söta russ som heter Vitnos så det nästan inte går att använda ordet hästar. Det vore som att jämföra ormar med snören, liksom.

Här handlar det om legendernas vattenhästar, eller capall uisce som en av benämningarna på dem är. Blodtörstiga monster som lever i djupa insjöar, floder eller som här: i havet. Vår egen folktros Näcken är också en variant av vattenhästarna. Vattenhästarna kommer ibland upp från vattnet, och vill då jaga sina byten. Människor, vanliga hästar, hundar eller får - blodigt ska det vara. De vill också bära ner sina offer i vattnet för att dränka dem och sedan äta upp dem - alltså är det inte särskilt tryggt att rida en vattenhäst, och då definitivt inte nära vattnet.

Ändå gör människorna det på ön Thisby som det handlar om i den här boken. För det är också så att om en vattenhäst infångas och tämjs åtminstone någorlunda så är den otroligt snabb. Att rida den är som att flyga, tydligen. Sean Kendrick, som levt på ön och arbetat med dessa capall uisce i hela sitt liv lever för det. För att rida med vinden, skrika över vågornas dån på stranden när vattenhästarna tränas inför det stora och årliga Scorpioloppet.

Scorpioloppet är livsfarligt. Varje år dör flera människor och hästar där - hästarna hugger ihjäl varandra och egna och andras ryttare. De simmar ut i vattnet och dränker sina ryttare. Det är fullständigt kaos - ändå är det varje år många, många som är med. Stora pengar står på spel, turister flockas och det är detta ön lever för och av. Sean Kendrick har vunnit Scorpioloppet fyra gånger, och vill vinna i år igen så att han kan köpa den röda hingsten Corr, en capall uisce, till att bli hans egen.

Det är män som rider i Scorpioloppet. Punkt. Och de rider på capall uisce. Så är det, och så har det alltid varit. Så därför blir det mycket mummel och ilska när nu Puck Connolly anmäler sig till loppet. Hon är en hon. Och hon ska rida på Dove, som är en vanlig häst. Vad ska en vanlig häst att göra bland dessa monsterdjur? Som ser henne som ett mumsigt byte? Va?

Jag borde verkligen gilla den här boken. Fantastiska mytologiska djur som får liv, action och så lite kärlek också. Dessutom en hel del av samma eleganta humor som jag gillar så mycket i Stiefvaters Raven boys-böcker. Men jag blev aldrig särskilt fängslad och är lite dyster för det. Vet inte om det blev för lite huggtandade hästar och för mycket ödsliga hedar (ön Thisby känns mycket Skottland/Shetlandsöarna, hav, grå himmel, ödslighet och sista utposten) eller vad det var, men jag fick verkligen tugga mig igenom boken och var aldrig särskilt förtjust i vare sig Sean eller Puck hur kära de än blev i varandra. Jag kunde inte heller se dessa capall uisce framför mig - att de var hästformade men rörde sig som rovdjur, att deras pupiller var fyrkantiga, att de åt rått kött och drack blod. Att de skrek, morrade och sjöng till havet. Att de nästan inte såg ut som hästar precis när de kommit upp ur havet, utan mer som blöta havsvarelser med långsmala huvuden och smala nosöppningar. I huvudet för mig blev de ändå allihop liksom till Svarta hingsten (om ni minns honom, Walter Farleys mäktiga häst)(han var ju också farlig, minsann)(för att inte tala om hans son, Satan).
 Äsch, jag har svårt att sätta ord på varför jag inte gillade att läsa, eftersom jag borde ha gillat. Jag var nog bara inte på hedochhav-humör.

Titel: Dödsritten
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: The Scorpio Races
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2012
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

The Rithmatist

Men det här borde ju inte funka, va? Vi har för det första en väldigt amerikansk universitetsmiljö, och jag vet inte om jag i något tidigare liv har haft dåliga upplevelser av någon sådan miljö (har aldrig upplevt någon i verkligheten), men jag har aldrig gillat böcker där personerna trampar runt på något amerikanskt campus. (Böcker med Oxford- eller Cambridgemiljö, däremot, dem älskar jag högt. Vill inte diskutera inkonsekvensen i detta.)

Det där amerikanska universitetet ligger inte i verklighetens USA utan i ett påhittat United Isles, en övärld där öarna heter ungefär som de amerikanska staterna. En alternativ värld, där den teknologiska utvecklingen inte har använt sig av elektricitet utan av mekanik. Allting drivs av uppdragna fjädrar, kugghjul och urverk. Tågen drivas av gigantiska, hårt spända fjädrar och till och med taklampan måste dras upp med en skruv för att tändas. Gearpunk kallas detta, och är förstås nästan samma sak som steampunk. Och jag brukar inte vara särskilt lockad av steampunkböcker heller.

Lägg så till gearpunken och aka-miljön det att en rithmatist studerar och utövar något så konstigt som att rita med kritstreck på golvet. Cirklar och streck, och små kritstrecksfigurer. Figurerna får liv, och kan attackera - om inte den som blir attackerad själv står inuti en sinnrikt utförd kritstreckscirkel.

Aggressiva kritstrecksfigurer...oooo läskigt....? Borde ju vara hur trist som helst, och den här boken borde vara en ren katastrof.

Det är den inte. Den är riktigt bra. Det är inte klokt, men jag gillar mynten med små urverk i sig och jag tycker det är riktigt otäckt när någon i boken blir attackerad av en hel hord blodtörstiga kritstrecksgubbar. Lite som att kriga mot Linus på linjen, om ni minns honom? Jag kan ta miljön, eftersom jag blir fascinerad av personerna det handlar om som går på det där Armedius Academy. Det är personerna som lyfter alla knasigheterna till att bli något riktigt bra! Joel, huvudpersonen, har bott på skolan hela sitt liv eftersom hans föräldrar arbetar där (eller, pappan är död numera). Det enda han är intresserad av här i livet är det här rithmatics. Kritstrecksmagin. Men hans stora sorg är den att han själv inte är någon rithmatist, och aldrig kan bli det heller. Det går inte att välja själv - barnen testas i åttaårsåldern, och kanske en på tusen blir rithmatist. Joel är inte en av dem - men det hindrar honom inte att studera ämnet ändå, och försöka slinka in på rithmatisternas föreläsningar i smyg.

Förutom Joel träffar vi Melody - tjejen som är en rithmatist, men som inte vill vara det och som är usel på att rita de där cirklarna med rätt proportioner. Och så har vi professor Finch - en underbar och förvirrad herre som inleder ungefär alla meningar med "umm..." eller "eerr...". För att inte tala om strebern professor Nalizar. Och federal inspector Harding, som leder undersökningarna på de försvunna barnen.

För det är det som händer, nämligen. Det försvinner barn - och i rummen där de har försvunnit finns det blodfläckar och sönderbitna rithamtistcirklar.

Linus på linjen är på krigsstigen, uppenbarligen.

Det här är en ungdomsbok, och långt ifrån den episka fantasy Brandon Sanderson vanligen excellerar i. Men det är en bra ungdomsbok, och så annorlunda och knäpp att man bara måste tycka om den.

Titel: The Rithmatist
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här 

Jösses...snart är det ju Vintern, vintern, vintern...

Precis innan hösten skulle slå till gjorde Fanny på Litteraturkvalster och småtankar en enkät om vilken läsning man hade tänkt sig under hösten. Jag längtade, var nyfiken och skulle läsa en hel massa i mina svar här.
Sedan gjorde hon en uppföljning, litteraturkvalstret, och frågade oss vad som hade hänt med alla våra storvulna läs-planer. Hrmf. Dags för mig att redovisa lite, alltså. Vad hände med höstläsningen? Det är ju nästan vinter redan...?

The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss skulle jag läsa. Den har hunnit komma ut, men jag har glömt av att ladda hem den. Nu har jag faktiskt gjort det (ja, Fanny, känner mig lite stressad här faktiskt) men det är inte någon fantasy-tjockis utan mer en längre novell från Kvothes värld. En s.k. novella som de ju heter, mellantingen mellan noveller och vanliga böcker. Jag tycker jag ser fler och fler "novellas" som ges ut, och då nästan alltid från författare som annars aldrig kan skriva böcker som är under tusen sidor. Så den ska jag nog hinna riva av innan jul :)

Outtalat av Sarah Rees Brennan är jag fortfarande nyfiken på. Den har precis kommit ut, och är på väg till mig vårt bibliotek just nu.

Endgame – Kallelsen (James Frey) har jag läst. Blev arg men kunde inte sluta läsa bokeländet.

Den femte boken om Bricken, Glödens färger, väntar jag fortfarande på. Och väntar. Och väntar. Det blir nog julläsning, det. Om den hinner komma ut innan doppedags.

Åsa Larssons barnboksdebut tillsammans med Ingela Korsell: urban fantasy för barn i Nidstången och Grimmen, första två böckerna i serien PAX. Jag har läst! Jag tyckte mycket om!! Jag längtar och väntar nu på nästa PAX-bok: Mylingen.

Bilderboken Bockarna Bruse kommer igen av Björn F. Rörvik sade jag att jag skulle stå och vänta på ute vid brevlådan. Vet ni - det stod redan en annan bibliotekarie där... Hon högg boken, och sedan har den varit utlånad till olika barn och vuxna sedan dess. Är det inte fräckt? Borde det inte vara JAG som får läsa ALLA böckerna först??

Ull av Hugh Howey skulle jag banne mig läsa fast den inte var med i höstutgivningen. Och ja, äntligen! fick jag den faktiskt läst.

Mitt höstmotto, Det finns inga bra väder och bara dåliga kläder. Alltså borde du få sitta inne alla dagar och bara läsa, tycker jag definitivt får kvarstå och även gälla som mitt vintermotto.

Men kom igen nu då.....!

Marcoeffekten

Marcoeffekten börjar litegrann i andra änden än vad deckare normalt gör. Vi får reda på vem som mördar, och varför. Här avslöjas vidriga makt- och pengagalna människors fullständigt samvetslösa metoder att förskingra biståndspengar, och undanröjande av människor som står i vägen för deras förskingring. Allt detta står alltså klart för oss redan efter första kapitlet -  nu återstår det för Carl & Co på avdelning Q att upptäcka det. Och det gör de via Marco.

Marco är egentligen en person som inte finns till för sig själv. Han finns till för att någon annan ska kunna utnyttja honom. Ta pengarna han tjänar (eller, "tjänar"... gör han förstås inte), ta ifrån honom hans rätt till eget liv och hans människovärdighet. Marco bor i en slags storfamilj där överhuvudet Zola bestämmer allt. Storfamiljen drar in pengar på kriminalitet och organiserat tiggeri. Barnen är på dagarna ute i Köpenhamn och drar in pengar via fickstölder och att sitta och tigga. Har de inte tillräckligt mycket pengar med sig hem på kvällen får de rejält med stryk. Att lemlästa dem kan också vara ett bra sätt att få in mer pengar från tiggandet. Storfamiljen, eller "klanen" som de kallar sig, tar sig även an andra uppgifter så som mord på beställning.

Att Marco bidrar till att förskingrande av biståndspengar avslöjas borde vara omöjligt - men det är det som så småningom blir effekten av att han hoppar av sin storfamiljs kriminella leverne och flyr för att försöka skapa ett eget liv. Det gör man inte så där bara. Snart har han farbror Zolas underlydande efter sig. Sina gamla "syskon" och andra, som en hoper östeuropeiska skurkar, afrikaner med mord i blick och snart också poliser.

Trots att jag redan vet vilka skurkarna är och vad som har gjorts så blir det väldigt spännande läsning för det mesta. Det är lite väl många alla-jagar-Marco-som-springer-fort-på-gatorna-och-lyckas-komma-undan-scener men jag skummade igenom dem och tyckte om det andra.

Jag gillar fortfarande Carl, Rose och Assad - de känns nu som ett sammansvetsat team trots sina eviga gliringar mot varandra. Här kommer även "den upprättstående motorvägen", juridikstuderande Glen och ska lägga sig i avdelningens arbete. Hans klantigheter och Assads kamelhistorier är sånt som behövs när allting runt Marco nästan känns för jobbigt att läsa. Jobbigt inte bara för jagandet, utan för allt det där kriminella och känslokalla.

Titel: Marcoeffekten
Serie: Avdelning Q, bok 5
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Marco effekten
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Projekt Rosie

Jag har lyssnat på Projekt Rosie, och vilken helt underbar bok detta är!

Vi har Don Tillman, forskare i genetik. Oerhört smart är han men helt utan social kompetens. Han måste liksom lära sig hur social samvaro går till utantill, så som att "nu förväntas vi hälsa på varandra med ett handslag i si och så många sekunder och med det trycket", och "min blick ska möta den andres blick i så många sekunder och  min blick bör inte landa på kvinnors överkropp". Han kan utföra socialt samspel men han förstår det inte. Han avskyr kallprat och förstår inte vitsen med att prata om annat än det man egentligen vill ha reda på. Han delar in sina dagar i detaljerade minutscheman, och han har ett fast veckoschema för sina middagar. Blir det någon förändring i dags- och veckoschemat blir han irriterad, men räknar blixtsnabbt om det i huvudet (sexton förlorade minuter här kan jag ta in om jag förlägger morgonens joggingtur lite tidigare och tar aikidoövningarna innan sängdags i stället).

Han är en otroligt fascinerande människa att läsa om, och är trots sina sociala problem mycket sympatisk. Dessutom har jag själv en son som i mycket liknar Don, även om han inte är på långa vägar så extrem som honom. Men just det här att mekaniskt behöva lära sig beteendemönster utantill - det känner jag igen och jag fullständigt älskar att läsa om hur Don tänker.

Och in i Dons liv kommer då Rosie. Hon skakar om honom i grunden. Får honom att lyssna på musik, ändra i sina minutscheman, förstå att det kan vara roligt att välja ut en scarf i en välsorterad scarfaffär. Får honom att känna sig lycklig för sådant han aldrig förut upplevt eller förstått. Och det är just alla de där tillfällena, de små små detaljerna som ju egentligen inte är några stora händelser men som har enorm betydelse för Don. Att dansa, och känna att kroppen rör sig i takt med musiken. Att lyssna på Rolling Stones i en nercabbad bil. Att äta brunch helt utanför minutschemat. Att känna lycka.

Och den är så rolig också, boken. Jag har skrattat och suttit och smålett, och vid några tillfällen bara suttit och "nej nej nej" för det har blivit så extremt pinsamt. (Don och skelettet på golvet och dekanen...)(Greaserörelserna)

Så, en feel-good-bok som har så mycket mer än det. Möjligen kan detta vara årets bästa bok för mig.


Titel: Projekt Rosie
Författare: Graeme Simsion
Originaltitel: The Rosie Project
Översättning: Marianne Mattsson
Ljudbok - uppläsning: Mattias Linderoth (och han läser den utmärkt)
Utg år: 2014
Förlag: Bokförlaget HörOpp
Köp den till exempel här eller här

Ruin and Rising - the upplösning of the Grisha

Ettan tyckte jag mycket om, tvåan inte alls lika mycket. Eftersom tredje och sista boken i trilogin The Grisha var skriven och fanns att köpa och jag var tvungen att veta hur det gick och hade allt som hänt väldigt aktuellt i huvudet så var det ju bara att ladda hem den till Kindlen.

Och Ruin and Rising - hur var nu den?

Jodå. Helt OK som avslutande bok. Jag studsar inte runt här hemma av lycka för att allt blev så himlans bra men det var väl ett slut som funkade.

Det som störde mig så väldigt mycket i bok två, kärleksältandet (vi håller oss inte ens till triangel här, utan till fyrkant. Tjejen håller på och velar mellan tre killar. Tre! Jamen suck och stön och ååååå....) och det helsega och helt meningslösa Planerandet Av Räddandet Av Världen - det är fortfarande kvar i den här boken. Som väl är får det inte längre lika mycket tid, för tempot är ganska högt nu. Det överraskas, anfalls ur bakhåll, förråds och ändras planer. Högre tempo blir det också eftersom vi nu slipper de evighetslånga resorna till häst och fots över kontinenten - nu flygs det!

Nytillkommen störa-sig-på-sak är den där jämrans eldfågeln. Eländiga pippi - hur jobbigt är inte jagandet efter den som har hållit på ända sedan början på bok två. Eldfågeln hade gärna fått utgå helt och hållet om jag hade fått bestämma (fast...då hade handlingen liksom blivit lite tamare mot slutet, så kan jag väl säga).

Nytillkommen sak jag tycker om att läsa som saknats förut: framväxande vänskap hos en grupp människor som inte tyckt om varandra särskilt mycket förut, men nu måste jobba och resa och vara hjältemodiga tillsammans. Riktigt fint att läsa om. Och med mycket rolig och dräpande dialog inom gruppen.

Sammantaget: läsvärd fantasytrilogi där första boken är bäst, andra boken transportsträcka och tredje boken har ett OK avslut på det hela. (skulle väl kunna sägas om en hel del andra trilogier också, eller hur?)

Titel: Ruin and Rising
Serie: The Grisha, bok 3
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2014
Förlag: Orion Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

Rädda det som räddas kan!

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om vilken bok jag skulle rädda om en framtida dystopisk regering skulle få för sig att förbjuda alla böcker?
En bok? En? Nä, det går inte, tänkte jag och låtsades som att den där utmaningen inte fanns.

Men sen kom jag på ett fusk...

Jag skulle rädda Nabus bok.

Nabus bok är magisk, och innehåller alla världens berättelser. Jag behöver bara bestämma vilken bok eller berättelse jag vill läsa, öppna den och så finns den där.

(Där ligger till och med min Kindle i lä.)

Carolina listar ungdomsdystopier...

Idag hinner jag inte skriva något vettigt inlägg här fast jag har både Projekt Rosie och Ruin and Rising som ligger nyutlästa och vill skrivas om. Bokhögarna och måste-göra-sakerna hotar att välta över mig och begrava mig för gott, och i det övriga livet så är vi inne i en mycket intensiv varför-i-hela-friden-bosatte-vi-oss-på-landet-fatta-hur-mycket-vi-måste-köra-barnen-överallt-period.

Men från under bokhögarna vill jag ändå höja ett tipsandets finger (men så heter det nog inte...?) till alla er som gillar dystopier:

På Kulturkollo har vi dystopitema den här veckan, och igår skrev jag ett inlägg där jag listade ungdomsdystopier. Boktips till den som redan har läst Hungerspelen-trilogin och Divergent-trilogin och vill ha mer i samma stil. Kolla in listan här!

Sista stridens bok

I maj 2012 läste jag första boken i trilogin Trolldomens tre skrifter: Smaragdernas bok. Jag gillade den mycket, särskilt den skruvade humorn som drev med alla fantasystereotyper. Bara något halvår senare kom den andra boken i trilogin: Rubinernas bok som var full av alver som kammade håret dagarna i ända och en eldsprutande prinsessa (ja!).

Sen hände...ingenting. Elev efter elev kom in på biblioteket och frågade när sista boken i Trolldomens tre skrifter skulle komma, och vi visste ingenting. Det såg inte ens ut som att trilogin någonsin skulle skrivas färdigt - ingen info fanns någonstans.

Men nu! Äntligen! Rätt vad det var rasslade det till  och Sista stridens bok annonserades i bokkataloger och damp till sist ner på mitt skrivbord. Jag kastade mig över den. (jag, som nästan aldrig har tålamod att avsluta ungdomstrilogier...!) Fast först fick jag skumläsa igenom de två första böckerna igen för att hänga med på vad som hände och hade hänt.

Trolldomens tre skrifter handlar om tre syskon som på känt fantasymaner omtalas i en profetia som de som kommer att rädda världen. De ska också bli väktare av varsin av de "tre skrifterna": storasyster Kate lade i första boken rabarber på Tidens atlas och kan därefter skutta runt i både tid och rum (och det var en hel del tidshopp i den boken). I andra boken visade sig Michael vara den som skulle vara väktare till Livets krönika. Så  nu i tredje boken var det förstås dags för ilskna lillasyster Emma att ta sig an den värsta boken: dödens bok, Domens bok. För att göra det måste hon ta sig till dödens rike.

Det är fortfarande mycket humor här. Ta till exempel det klassiska Stora Rådslaget som måste ske i varje fantasybok av klass - representanter för olika folk, ledare och hjältar ska träffas och avgöra ungefär hur världen ska räddas. I den här boken möts gnälliga häxor och själviska trollkarlar, och alverna och dvärgarna hånar varandra helt öppet. Så här yttrar sig alvkungen helt vänligt:

"Ni måste förstå att vi anser att dvärgar är mycket skickliga på vissa områden - till exempel att banka på plåtbitar med slägga och supa sig redlösa. Men storskaligt strategiskt tänkande är inte dvärgarnas starka sida. Inte småskaligt strategiskt tänkande heller, för den delen. Eller tänkande över huvud taget."

Spännande är det också - action från första sidan. Fast jag vill ofta ha ännu mer av en fantasybok än spänning och humor, och det får jag här mellan storasystern Kate och den Stora Och Förfärliga Fienden Som Ska Besegras, han som kallas för Den ohygglige. Hon är nämligen...kär i honom. Ja. Och hoppsan, liksom.

Titel: Sista stridens bok
Serie: Trolldomens tre skrifter, bok 3
Författare: John Stephens
Orginaltitel: The Black Reckoning
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2014
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

kanske ihop

Den allra bästa sortens romantiska böcker är de som är pirriga. Det behöver inte vara långa kyssar och erotik - det viktiga är det där pirret som ska kännas utefter ryggen, i lillfingrarna och hårbotten. Det som ger lite tårar i ögonen. Linda skrev så väldigt bra om det där pirret på Kulturkollo häromdagen. Och här sitter jag nu med en bok skriven för barn som är så smockfull med äkta lyckopirr att jag har gått runt med ett leende i ansiktet flera dagar.

kanske ihop - så bra den är!

Egentligen en fortsättning på lite ihop där ju Majken gjorde en deal med Ivan om att låtsas vara ihop, så att Majken skulle verka lite intressantare i (f.d?) bästisen Tessans ögon - men jag tycker nog att kanske ihop kan läsas fristående. (även om jag inte tycker ni ska missa lite ihop som är mycket bra)

Bra dagar är de dagar då Majken har träffat Ivan i skolan. Hälsat eller pratat en liten stund med honom. Då blir hela hon liksom studsig och glad. Och så sätter hon en g-klav i kalendern för varje Ivan-träff (att skriva ett "I" eller ett hjärta hade varit alldeles för avslöjande). Men de är inte ihop. Nej, nej, de är bara kompisar. Det går ju inte att fundera på något annat eller antyda något annat, för Ivan vill bara vara kompis. Och hellre kompis med Ivan än att aldrig få träffa Ivan? Mycket svår balansgång, det där.

I såna lägen hade det varit bra att ha en bästis att prata med. Men Tessan och hon är numera bara bästisar i teorin, och de pratar inte längre. Izzy, fiolläraren, är bättre. Och oväntat nog också storebror Pontus.

Åh, som Johanna Lindbäck skildrar det sociala spelet! Detaljer som blickar, repliker, kroppsspråk - jag kan se det framför mig och det känns så helt äkta alltihop. Hur man bara genom att sätta sig på golvet vid en samling i en idrottshall kan antyda grupperingar. Hur fel det kan bli med ett byte av samtalsämne. Föräldrar som blir så onaturligt naturliga när det helt plötsligt tas hem en kille. Det är mästerligt gjort.

Och så allt detta lyckopirr som gör att jag sitter och ler mig igenom andra halvan på boken. Det är så fint och jag blev så glad av att läsa!

Titel: kanske ihop
Författare: Johanna Lindbäck
Utg år: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14, och så till alla som är äldre än det och vill läsa romantiskt lyckopirr 

Demondeckarna: Skuggor över Svavelköping

Miriam, Dante och Elton bedriver Svavelköpings Byrå för Underliga Undersökningar - men drunknar inte i jobb direkt. Svavelköping har bara drygt sextusen invånare, och de flesta fallen (eller...alla) byrån får tenderar att ha naturliga och tråkiga förklaringar. Särskilt Dante älskar allt övernaturligt och är mer eller mindre specialist på utrotning av spöken, vampyrer och varulvar - men han får ju aldrig användning för sina kunskaper!

Det blir ändring på det där. Barnens klassföreståndare fröken Abrahamsson blir sjuk (eller nåt...) och ersätts av en vikarie: magister Sephirot. Och det räcker ju med en enda snabb blick på bokens omslag för att förstå att det här är inte någon riktigt bra vikarie. Ond till och med. Mycket ond...?

Oh ja! Han är så ond och elak så jag blir helt fnissig av att läsa. Hans mål verkar vara att få skolbarnen att gråta (så att han kan torka deras tårar med en särskild, svart näsduk...hmmm), och han gör det genom att införa helt nya ämnen och läsböcker: Världshistoriens statistik - årtal, namn, siffror och diagram (perfekt om man vill veta exempelvis hur många lastbilar det fanns i Uzbekistan 1992), läxor som Moldaviens jordbrukshistoria och annan viktig traktorstatistik och Spårvagnar och rälsbussar i Sovjetunionen och Östtyskland 1951-1978. Jag bara dör lite när jag läser om magister Sephirots lektioner, och tänker att författaren haft väldigt roligt när han skrev det här.

Nåväl. Magister Sephirot har en ond plan, förstås. Och Miriam, Dante och Elton upptäcker den (med lite benägen hjälp av Baffe, en oväntad medhjälpare). Deras byrå byter raskt namn till Demondeckarna och kommer hädanefter ha fall som inte alls har någon naturlig förklaring.

Jag gillar den här boken! Den är rolig, oväntad och spännande. Hoppas verkligen det snart kommer fler böcker om Demondeckarna!

Titel: Skuggor över Svavelköping
Serie: Demondeckarna 1
Författare: Johan Sjöberg
Illustrationer: Johan Egerkrans
Utg år: 2014
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Sisterhood of the World Bloggers Award - the sequel

Linda på enligt O har skickat mig tio frågor i Sisterhood of the World Bloggers Award, och det tackar jag henne för! Förvisso har jag redan gjort den här utmaningen en gång, men eftersom jag är en sån som älskar att svara på enkäter (och då särskilt om böcker och läsande, förstås) så är jag med en gång till! Dock är jag så fräck (och lat) att jag återanvänder mina egna frågor att skicka vidare från förra gången.

Här är Lindas tio frågor till mig:

1. Vilken bok önskar du dig mest just nu?
Jag har dem redan i bokhyllan och i läsplattan. Det är mer en fråga om att få tid att läsa dem. Men om jag fick önska fritt: en ny bok av norska Maria Parr.

2. Vilken är din favoritgenre?
Fantasy och historiska romaner. Bort härifrån till andra fantastiska världar och tider!

3. Vad läser du helst inte?
Självhjälpsböcker. Och navelskådningsböcker typ "mitt eget liv och min egen utveckling" i tio band...nä jag tänker inte på någon särskild författare. Inte alls.

4. Vilken är den bästa bok du läst hittills 2014?
En bok? Var du rolig nu eller? Jag svarar raskt och ångrar mig säkert sen när jag tänker efter: Huset Longbourn av Jo Baker.
(eller vänta här nu...Outlander, eller A Storm of Swords. Eller Mörk ängel... eller...   *hjärnhärdsmälta pågår*)

5. Vilken författare är riktigt överskattad?
Jag utvidgar egenhändigt frågan lite till att också gälla illustratörer: Eva Lindström

6. Och vem får på tok för lite uppmärksamhet?
Här skulle vi kunna plocka in ungefär vilken svensk barn- och ungdomsboksförfattare som helst, men Johanna Lindbäck. Och Mårten Melin. Och...
(ja, jag vet att Johanna L får mycket uppmärksamhet som läsambassadör nu, men jag tänkte mer författaren Johanna Lindbäck)

7. Vad skulle din självbiografi heta?
Mitt eget liv och min egen utveckling. Jag tänker mig ungefär tio böcker i serie.

8. När blir en bok för lång?
När den är dåligt skriven, och när boksidorna fylls av ovidkommande händelser och fylla-ut-saker.

9. Vilken är den senaste bok du rekommenderar till absolut alla?
När jag är på jobbet (biblioteket) och har en vuxen låntagare framför mig: Simona Ahrnstedts böcker. Och när jag har en skolelev framför mig: serien PAX av Larsson/Korsell. Och bland egna vänner: Outlander av Diana Gabaldon (för "va? har du inte läst DEN? det MÅSTE du...!)

10. Vilken bok vägrar du läsa för att du tycker författaren är osympatisk?
Vilken som helst av Björn Ranelid.

Och här kommer mina egna tio frågor. Återigen är jag så lusigt lat att jag inte orkar tagga tio bloggare, utan förväntar mig att alla ni som är enkätsugna svara på frågorna i egen blogg och kommenterar nedan att ni har varit fantastiska nog att göra det så att jag får läsa era svar :)

1. Vilken bok läser du helst som e-bok så att ingen annan får se omslaget?
2. Vilken bok fick dig senast att börja gråta?
3. Och satt du hemma då och kunde gråta loss eller satt du på någon allmän plats?
4. Den här boken läser alla andra, men du tänker minsann inte läsa den?
5. När läste du senast högt för någon annan? (och vilken bok var det?)
6. Den här boken bara måste ligga under granen till dig?
7. Den här boken orkade du inte läsa ut?
8. Finaste boktiteln du vet?
9. Någonsin tappat en bok i badet? (och erkänn: var det en biblioteksbok??)
10. ...och så obligatoriska frågan: Vad läser du just nu?

A Plague of Zombies

Detta är då alltså den sista boken om Lord John. Eller, "bok" är väl att ta i - det är en längre novell. Men sista är det. Och det är inte till att stå ut med.

Det är inte (som jag trodde) från tiden när Lord John precis blivit guvernör på Jamaica, utan i stället från ett tillfälle några år tidigare (precis efter Irlandsgrejen i The Scottish Prisoner) när överstelöjtnant Lord John som befäl för trehundra soldater har i uppdrag att reda ut några diffusa uppror som skett på Jamaica. Guvernören där har bett om hjälp med att stävja nerbrända plantager och en grupp med f.d. slavar som tydligen härjar vilt över ön.

Det hela visar sig vara en pinsam soppa av korrumperade myndighetspersoner och orättvisa bestraffningar, och zombier. Jo, för många av slavarna på Jamaica kommer ursprungligen från Västafrika, och har förstås tagit sina religioner och sägner med sig. Och då också "bruket" av zombier. Här pratar vi inte skräckfilmstypen, utan mer den typen "människa som fått gift och skendött men som sedan vaknar upp igen fast utan helt återställd hjärnfunktion....". Det är rätt intressant.

Ännu mer intressant är Lord Johns (och hans betjänts) reaktioner på ormar på matsalsbordet, stora giftspindlar upptäckta i håret, moskitos om natten och katastrofen att få lera på uniformen (mest Tom Byrd som är upprörd där, dock).

Och sedan ingen mer bok om Lord John? Jag lider av en separationsångest som är förskräckande stor just nu. Faktiskt satte jag mig dystert ner och läste om de avsnitten i Voyager som handlar om Lord John - men sen fick jag ge mig. Hejdå...!

(fast jag vet att han dyker upp senare i Outlander-serien, men då i bok sju eller något. Jag ska börja på bok 4 härnäst, bara tretusen sidor eller så kvar dårå?)

Titel: A Plague of Zombies (tidigare Lord John and the Plague of Zombies)
Författare: Diana Gabaldon
Köp som ebok här

Ljus som varit dolt

Lianne har levt hela sitt tolvåriga liv i det väldigt vanliga samhället Götaboda. Hon går i skolan, älskar att spela fotboll och att gå i skogen, och bor med sin mamma. Hennes pappa dog innan hon föddes.
Men nu flyttar hon och mamma Lillevi till en annan stad eftersom mamman har fått ett nytt jobb där. Det är staden där mamman är född: Nordherby, och mamma tycker att det ska bli roligt att visa Nordherby för Lianne - fast hon är rätt nervös för vad dottern ska tycka. För Nordherby är inte ett lika vanligt samhälle som Götaboda.

Det ligger inte ens i vår egen värld.

Via en magisk portal går flytten, och Lianne sover och vet ingenting. Allt i Nordherby ser väl ut ungefär som i vilken stad som helst och Lianne hjälper mamma att packa upp flyttlådorna och komma i ordning.

Det är inte förrän hon börjar skolan som hon märker någon skillnad, och då först när de på lektionen ska rita upp en världskarta. Eleven som går fram till tavlan och ritar den måste ju vara helt rubbad, anser Lianne - han ritar ungefär sex bollar och en prinskorv. Och läraren tycker han gör helt rätt!

Jomen. Lianne befinner sig på Advel, ett av de sex kloten i Den Goda Cirkeln, och här finns inga vanliga människor. Här finns häxor. Män och kvinnor är häxor. Och hon har seriösa problem med att

1. förstå att det är sant och att hon är i en annan värld
2. bli en av alla på skolan för alla de andra...
3. ...kan magi, sånt som telepati och mer, sedan barnsben och det kan inte Lianne.

Detta utvecklar sig till en berättelse som jag tycker en hel del om att läsa. Allra mest gillar jag att läsa om livet på Den Adveliska skolan för den Goda världens barn - ämnena de läser och övningarna de gör. Ganska mycket Hogwarts-känsla där. Jag gillar också att läsa om Liannes utveckling, och om hur hon trots allt får en hel del vänner på skolan.

Den Goda Cirkeln-världen ser ut precis som vår (ja, förutom det att solskenet är något som en häxa står och skapar varje dag, och att folk telepaterar med varandra i stället för att skicka mess, och att resande sker med hjälp av typ dinosaurieliknande flygande varelser). Där finns bilar, läxor och lasagne till middag. Jag gillar det i vissa delar, eftersom det gör det hela lättare att se framför sig. Men samtidigt som jag gillar det så blir det också svårt för mig att acceptera det magiska, och fantasyinslagen. För mig har det alltid varit svårt att acceptera magi i vanlig verklighet (Cirkeln och såna där böcker) och jag har aldrig riktigt gillat portal-fantasy heller. Det blir fel för mig när det finns både bilar och eldklot, TV och svärdsfäktning. Samtidigt. (fast jag är inte konsekvent - i Harry Potter funkar det) Det magiska blir mer fånigt än fascinerande. Jag är kluven till det realistiska här, alltså.

Sedan funderar jag över hur ondska och de onda skildras här. De är helt ansiktslösa, och är liksom bara De Onda som ska hållas kort och givetvis besegras i de återkommande krig som kommer så fort de Onda tänker sig att invadera Den Goda Cirkeln lite. Jag är alltid intresserad av att läsa om ondska och om onda människor, vad ondska är och vad som driver människor att begå onda handlingar - men här blir det bara en svart och anonym vägg. På denna sidan finns de goda - på andra sidan de onda. Vad det är som gör dem till onda och varför de är så himla onda får jag aldrig reda på. Jag hade velat läsa mer om dem, kanske fått följa några karaktärer på den "onda sidan" för att se vad som drev dem. Detta störde mig ganska mycket igenom hela boken, men mot slutet fick jag faktiskt en viss förklaring på varför de skildrats på det viset, och en möjlig öppning mot något annat i de fortsättande böckerna om Lianne.

Här finns en riktigt bra och intressant story - men vad jag allra helst hade velat var att den hade koncentrerats. Boken är på ungefär 450 tättskrivna sidor och jag tycker att den kunde kortats ned med åtminstone en tredjedel. Som det är nu så drunknar storyn i allt för många ovidkommande händelser som drar ner tempot. Överhuvudtaget tror jag att en rejäl redigering hade höjt den här boken till något verkligt bra. Här finns en hel del talspråkliga vändningar och lite omständliga dialoger som kunde friserats.

Men helhetsintrycket är trots allt bra. Jag gillar Lianne, Iam och deras vänner, och jag vill veta mer om hur det egentligen är på Malmundo-klotet.

Titel: Ljus som varit dolt
Författare: Hanna Höglund
Utg år: 2014
Förlag: Vilse förlag
Köp den till exempel här eller här

The Scottish Prisoner

Nämen åh! vad jag tyckte mycket om den här boken! Både Jamie och Lord John är med, och berättarperspektivet skiftar mellan dem bägge. Ju mer jag har läst om Lord John, desto mer har jag gillat honom, och han är nu uppe i nivå (om inte förbi?) med Claire & Jamie. Och så nu bägge? Som senast de träffades skildes i avsky och vredesmod, och nu inte "skulle pissa på varandra om de brann i helvetet, möjligen om det innebar att den andre dränktes"? Och som nu tvingas arbeta med varandra, umgås 24 timmar om dygnet, vara sjösjuka ihop och rädda varandras liv under ett uppdrag på Irland?

Det Blir Så Bra. Och jag ryser av vällust när Lord John och Jamie sakta hittar tillbaka till sin vänskap.

Mest Irlandmiljö i den här boken alltså, förutom den för Lord John-böckerna så vanliga London-miljön. Lord John beordras av sin bror Harold (överste och hertig och den som bestämmer) att åka till Irland för att hämta in en major i brittiska armén. En major som ska inför krigsrätt pga diverse brott. Det visar sig också att han är inblandad i jakobitiska komplotter och att han är en riktigt lömsk och mordgalen typ.

Men helt förutom galna majorer med död och mord i blick och irokesiska vapen i hand så finns här urgamla mosslik, klosterliv med lärda munkar, fuktiga fängelseceller och gröna ängar. Och en duell - detta galna påhitt hedervärda män ägnade sig åt förr i tiden när de blev sura på varandra. Och vi får återigen följa med in på en typisk londonsk herr-klubb - och den här gången är Jamie med. Och, ja! vi får läsa om en enlevering också, en äkta nattlig flykt med Gretna Green som skandalöst mål.

Titel: The Scottish Prisoner
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2011
Förlag: Orion
Köp den till exempel här eller här

Förförelse med hjälp av boktrave

Vi har kärlekstema på Kulturkollo den här veckan, och tisdagsutmaningen handlar om att berätta om sitt favoritkärlekspar.

Svårt ju! Det finns ju hur många kärlekspar som helst som jag lyckligt har suckat över.

Men detta får det bli, eftersom jag fullständigt älskar sättet de blir kära i varandra på:

Vin och Elend, i Mistborn-trilogin.

Första gången de träffas är på en bal. Vin är utklädd till adelsdam och har ett hemligt uppdrag på den där balen - men det är första gången hon är på bal, första gången hon har så fina kläder på sig och första gången hon överhuvudtaget är ute i societeten. Hon har levt hela sitt liv som ett fattigt gatubarn, med i en tjuvliga, och hon är nu så galet rädd att göra bort sig på något sätt på den där balen, och bli avslöjad som det lilla trasbarn hon alltid har varit.

Så hon går runt lite i bakgrunden på balen, undersöker var trappor går och iakttar de andra balgästerna från balkonger och sånt. När hon står vid en sådan balkong, skymd bakom en pelare, så kommer en ung man och blir sur för att hon har tagit hans plats. Det är Elend.

Elend tvingas vara på många baler eftersom han är son till en högt uppsatt adelsman. Men han tycker inte om det, och vill allra helst sitta i sitt eget rum och läsa böcker (och vänta här nu....känner jag igen mig lite här kanske? Ja. Jo. Typ hundra procent eller så.) När han är på bal så brukar han gömma sig i något hörn och läsa någon av de böcker han i smyg tagit med sig.

Och nu har alltså Vin snott hans favorit-smygläsarplats. Hon tycker han verkar helt knasig - läsa böcker är verkligen inte hennes grej. Det är jobbigt och trist och hon gör hellre andra saker. Stå och läsa bok på bal!? Märklig typ, den där. De säger en hel del nedsättande saker om varandra, den där första gången de träffas (och Vin har ingen aning om vem Elend är).

Nästa gång de träffar varandra är det också på en bal. Vin sitter ensam vid ett bord och försöker förtvivlat förstå de olika grupperingarna inom adeln, vem som pratar med vem och vilka hon ska försöka nästla sig in hos (hennes hemliga uppdrag fortsätter). Då är det någon som helt sonika vräker ner en hög med böcker på hennes bord, och som sedan (utan att fråga om stolen är ledig) sätter sig bredvid henne utan ett ord. Därpå tar personen upp en bok, börjar läsa, och ignorerar henne fullständigt. Elend, förstås.

Bästa förförelsetekniken jag någonsin läst om, tror jag. Eller sämsta... Älskar det, i alla fall. Precis som jag älskar hela den här trilogin.

Vin och Elend (för tillfället utan bok i handen)

8 saker du aldrig skulle våga

Det är inte ofta det händer, men när det händer så älskar jag det: när jag som skolbibliotekarie bär hem böcker för läsning och upptäcker att de har tagits från bokhyllan och blir lästa av min tonårsdotter.

Så var det med 8 saker du aldrig skulle våga. Hon snodde den ifrån mig i fredags kväll, och återlämnade den efter frukost på söndagen. Däremellan rapporterades det ganska många gånger från bokläsandet "men åååhh... så awkward" (för ungdomar av idag bara måste slänga in alla dessa engelska glosor)(men nåde mig medelålders mamma om jag skulle göra likadant: "meh! mamma! DU får inte säga så där, det blir ju hur pinsamt som helst")

Nåväl. Jag tog mig an 8 saker... och jag förstod förstås vilka delar det var som var "awkward" att läsa (meh! MAMMA! Inte DU...!) 

Vi har fyra tjejer som snart ska sluta nian. I största hemlighet beslutar de att utsätta varandra för olika utmaningar (och hur jag än tänker efter nu efter avslutad läsning så begriper jag inte varför de ska göra detta)(fast det kan ha att göra med att jag är för gammal och inte begriper någonting överhuvudtaget). Alla fyra skriver varsin utmaning på en lapp, som sedan lägges i en skål varpå de fyra tar varsin lapp och MÅSTE göra utmaningen som står på den under kommande vecka. När veckan är slut ska de mycket ärligt rapportera för de andra hur det har gått.

Och utmaningarna handlar om pinsamheter som att gå på ICA och handla kondomer, sno snyggaste killens kalsonger från omklädningsrummet eller att ha kort kjol på sig till skolan och inte ha trosor under.Men också om att inte helt genomtänkt ta kontakt med valfritt pervo på nätet och stämma träff med denne eller att hänga upp en bild av sin egen nakna rumpa på anslagstavlan i skolan.

Det blir ju katastrofer och pinsamheter, förstås, men också oväntad kärlek. Jobbiga föräldrar. Bråk i skolan och syskongräl. Onani och funderingar om sex. Klädstilar. Jag gillade boken i stort, men undrar i stillhet varför det i denna och så många andra böcker i skolmiljö alltid måste ha med dessa stereotyper? Sportiga tjejen, snyggaste killen, annorlunda tjejen som älskar allt japanskt...alltså, jag vet inte. Visst finns de på riktigt, typerna, men i min värld är de flesta lite av allting. Vanligare, liksom? Intresserade av kläder, men inte med någon utvecklad egen stil ännu när de går på högstadiet? Sportiga OCH snyggast? Duktiga i skolan OCH blåhåriga?

Ändå - lättläst och roligt och med en del allvarligheter. Den här boken kommer nog att gillas, tror jag. Och rodnas över.

Titel: 8 saker du aldrig skulle våga
Författare: Eva Susso & Moa Eriksson Sandberg
Utg år: 2014
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-16 år

Blandband

Jag älskar titeln och omslaget på den här boken! Pärmarnas insidor är också blandbandsinspirerade - de är kassettbandens flikar där man skulle skriva låtarna. Hela grejen får mig att bli riktigt nostalgisk eftersom min ungdomstid (80-talet) var smockfull med blandband. Inspelade från Tracks på radion, eller inspelade LP-skivor, eller de riktiga blandbanden: de där jag eller någon annan kärleksfullt hade blandat låtar från olika skivor till en genomtänkt blandning. Vilket jobb! Men oj, vad jag har lyssnat på blandband - kunde ordningen på dem utantill, och inspelningsfel som när radiorösten kom in och avbröt låten, eller hack i skivorna. Även nu när jag lyssnar på vissa låtar väntar jag på de där grejerna som jag är inlärd att de ska komma - Kaj Kindvalls röst där, hackandet där i den låten eftersom just den skivan var repig.

Men boken då? Nä, jag blev lite besviken på den, faktiskt. Hade väntat mig mer referenser till min egen ungdomstid, men bokens då utspelar sig -93 och då var jag redan (typ) vuxen. Det kan ju inte boken hjälpa, men även i övrigt var den inte alls vad jag hade tänkt mig.

Vi får omväxlande följa Ameliah och Ryan när de är ungefär tretton år gamla. Berättarperspektiven skiftar mycket ofta, ibland nästan varannan sida. Typsnitten skiftar också (och nä, varför då? Jag fattar ju ändå om det handlar om Ameliah eller Ryan?). Redan från början förstår läsaren att Ryan är Ameliahs pappa. Bägge har sorg - Ryans mamma dog för en tid sedan, och nu har hans pappa flyttat ihop med en ny kvinna och hennes son Nathan. Nathan och Ryan är lika gamla, men avskyr varandra intensivt, och Ryan tycker att Nathan förstör hans liv. Ameliah har på kort tid blivit av med både sin mamma och sin pappa - först dog mamman i en trafikolycka, och därefter pappan i cancer. Hon bor nu hos sin mormor.

Det är när Ameliah går igenom sin mammas och pappas efterlämnade tillhörigheter hon hittar flera lådor med kassettband, och bland dem ett där etiketten är avriven. Det är samma band vi får läsa om som Ryan använder som en slags dagbok, att prata av sig om sin sorg och sina problem på. När Ameliah lyssnar på bandet är det mest brus, men hon hör Ryans röst här och där.

Läsaren får sedan genom att i princip följa både Ryan och Ameliah samtidigt reda på hur Ryans liv var, hur han träffade henne som skulle bli Ameliahs mamma, och hur Ameliah försöker bearbeta sin sorg efter föräldrarna genom att ta reda på deras historia genom deras kvarlämnade saker, musik, smycken. Det är bra tänkt, och i och för sig lättläst, men blir för mig bara ett väldigt hoppande mellan de olika personerna och jag har väldigt svårt att hålla isär dem och deras berättelser. Dessutom tenderar det hela att vilja avslöja hur allt "hänger ihop" mer än att skildra Ameliah och Ryan och deras utveckling. Jag lär inte känna dem särskilt bra, och jag känner inte ett dugg för dem.

Jag märker nu att jag inte riktigt kan återge vad boken handlar om, mer än att minnas vissa detaljer som snäckhalsbandet Ameliahs mamma aldrig tog av sig och Nathans protester mot nya familjelivet - och då är det ändå bara 2-3 dagar sedan jag läste den färdigt. Så för mig var tyvärr omslaget och titeln den största behållningen med hela boken.

Titel: Blandband

Författare: Steven Camden

Orginaltitel: Tape

Översättning: Helena Ridelberg

Utg år: 2014

Förlag: Atrium förlag

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 12-15 år

Siege and Storm - eller Vad hände nu?

Jag jublade ju häromdagen över att jag läst första boken om the Grisha: Shadow and Bone? Att det förvisso var något av en standardfantasy, men att jag ändå tyckte mycket om att läsa den, och särskilt mycket om the Darkling. 

Jag kastade mig ganska omgående över den andra boken i trilogin: Siege and Storm. Och den började mycket bra, med ännu en älskansvärd rogue-typ: sjörövaren (eller kaparen som han själv hellre säger) (alltså på engelska pirate eller privateer) Stormhund som blandar sig i handlingen ganska ordentligt. Det jagas sjöodjur och skjuts med kanoner och Alinas kunskaper i att åkalla ljus ökas dramatiskt. Hon har dessutom lärt sig att göra lite mer avancerade grejer med ljuset än bara "lite trevligt cozy solljus".

Men sedan, efter att all inledande dramatik lugnat ner sig och huvudpersonerna (bokstavligen) har landat? Sedan bara dör allting och hela boken faktiskt. Det reses ännu en gång över hela kontinenten. Det planeras. Det intrigeras. Det ältas. Och det händer iiiiiiingentiiiiing (utom de sista kanske trettio sidorna då allt händer på en gång).

Hela boken är fylld med megatråkigt kärleksgnabb. Alina och Mal är ett urtråkigt kärlekspar. Hon bara ältar sina misstag och allt hon nog inte kommer att klara av. Han är helt missnöjd med hela livet i allmänhet och med Alinas stjärnstatus i synnerhet. Om nu HON ska vara ljusdrottning, bestämma saker och vara viktig - vad ska då HAN vara? Någon sketen kapten för hennes  livvakt? Va? Vavava? Sida upp och sida ner går Mal omkring och ser ut som ett åskmoln och tycker synd om sig själv, och är svartsjuk på Alina så fort hon överhuvudtaget närmar sig någon person av manskön. Jag vill bara ge honom en rak höger och sedan se honom avlägsna sig för alltid. Hur farligt är det då, att det är HON som är den viktiga? Skaffa dig ett eget liv, killen. Hade DU varit hjälten, och den med de magiska egenskaperna som skulle regera och rädda hela världen så hade du säkert inte tyckt det var så konstigt om Alina bara följde med dig på ett dekorativt och beundrande sätt?

Pirat-Stormhund är en intressant karaktär, prins Nikolai likaså. Givetvis fortfarande the Darkling. Men de krossas totalt av Ointressanta Kärlekskäbblandet som tar upp 90 % av den här boken.

Blöh. Blöh!

Jag måste ändå läsa tredje delen, eftersom jag måste veta hur det går. Det hade dock inte gjort något om Bardugo hade inspirerats lite av George R.R. Martin när det gäller huvudpersonshantering.

Titel: Siege and Storm
Serie: The Grisha, bok 2
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2013
Förlag: Henry Holt Company
Köp den till exempel här eller här

Lord John and the Custom of the Army

Detta är en längre novell slash kortare roman (det Diana Gabaldon kallar för "novella") om min käre Lord John. Här får vi läsa om när han går på något fullständigt vansinnigt som tydligen var en innegrej i Londons societetskretsar på mitten av 1700-talet: ett "elektriskt ål-party". Jamen hallå!?

1. Elektrisk ål förvaras i öppet akvarium.
2. Partyts hugade deltagare ställer upp sig i en lång kö. Alla håller varandra i händerna eller har på något annat sätt kroppskontakt.
3. Förste man i kön greppar tag om den elektriska ålen i vattnet...
4. ...och får givetvis en gigantisk elchock sänd genom kroppen, som sedan
5. fortplantar sig till resten av människorna i kön.

Fullständigt galet. Folk svimmar till höger och vänster, och när de hämtat sig efteråt (alla hämtar sig inte) diskuteras ivrigt hur det kändes.

I alla fall leder det där elektriska ål-partyt till att Lord John måste åka till Canada ett tag (han blir helt dizzy efter elchocken, och blir indragen i en duell med mera). Väl i Canada får han vara med om slaget om Quebec och lite annat smått och gott.

Jag gillar.

En sak jag älskar med Lord John-böckerna, som jag inte skrivit om än: dialogerna. Det är ju så att Lord John är brittisk överklass ända in i ryggmärgen, och det märks när han talar. Alla dessa indeed, excellent eller I daresay... som är hans lakoniska svar på de mest hårresande fakta eller händelser. Ta till exempel i den här novellan, när hans tjänare (alltså hans valet, dvs påklädare, springschas, alltiallo och ständig följeslagare) Tom Byrd kommer rusande med andan i halsen och meddelar att Lord Johns tält brinner och att alla hans ägodelar troligen är förstörda, och att hela lägret kryllar av anfallande indianer (detta är i Canada) och att allting är en fullständig katastrof? Då höjer Lord John lätt på ögonbrynen och svarar kort just "I daresay".

Titel: The Custom of the Army
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: Urspr publ i Warriors (ed Martin & Dazois) 2010, den här versionen som stand-alone-e-book utg 2012
Köp den till exempel här eller här 

Min fader konungen

På Kulturkollo har vi den här veckan pappatema, och tisdagens utmaning handlar om att skriva om en pappa du tycker särskilt mycket om. Din egen pappa, eller någon annans pappa, eller en pappa som du läst om i en bok, sett i en film eller kanske hört en låt om. Häng med du också!

Jag väljer att skriva om en pappa jag läst om i en bok, och alltid tyckt väldigt mycket om: Mios far i Mio min Mio (Astrid Lindgren). 

"Min fader konungen" som Mio säger är allt det han alltid har längtat efter hos en pappa. Innan han kommer till Landet i Fjärran så bor han hos sina fosterföräldrar tant Edla och farbror Sixten, och den där Sixten är inte mycket till far, han. Om han någonsin säger något till Bosse, som ju Mio ännu kallas för, så är det "Du där, ge dig iväg ut, så jag slipper se dig."

Men för det mesta är Bosse hemma hos kompisen Benka. Och Benkas pappa...åh, vad Bosse önskar att han hade Benkas pappa till sin pappa. Benkas pappa pratar mycket med Benka, hjälper honom att bygga modellflygplan och ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Benka växer och så där. Benka får skratta och prata och slänga kläderna omkring sig så mycket han vill, hans pappa tycker om honom ändå. Och han får ta hem kompisar - det får förstås inte Bosse för tant Edla och farbror Sixten tycker att det inte ska vara något spring av ungar: "Vi har nog med pojklunsen som vi har" säger farbror Sixten.

Men så kommer då Mio till Landet i Fjärran och får träffa sin fader konungen. Och denne fader - han är ju allt det som Benkas pappa var där hemma i Stockholm. Så kung han är så har han alltid tid att prata med Mio, och de bygger modellflygplan, och ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Mio växer... "Mio min Mio, det var värst vad du har växt nu igen" säger han när de mäter.

Skratta och väsnas får han också göra, förstås. Första gången fader konungen kommer vandrandes i Rosengården och får höra Mio och kompisen Jum-Jum när de skrattar och leker så blir Mio lite förskrämd och tror att pappa ska bli arg. Men nej, då. Det är som det ska vara:

"Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården."

Alltid, alltid har jag älskat att läsa om denne "min fader konungen", som är allt det alla pappor nog skulle vilja orka och kunna vara för sina barn.

Shadow and Bone - ger lite ljus i tillvaron

Detta är egentligen en fantasybok som följer standardmodell 3A, den om föräldralösa barn. Föräldralöst barn växer upp på undanskymd plats, långt ifrån världens skeenden. Föräldralöst barn befinnes ha magiska egenskaper. Föräldralöst barn lär sig under en makalöst kort tid att hantera dessa sina magiska egenskaper. Föräldralöst barn - som nu troligen vuxit upp lite och blivit lovande ung person - blir inblandad i världens skeenden. Lovande ung person tar hjälp av sina magiska egenskaper och sin fina personlighet och räddar världen.

Men det är en mycket roande fantasybok, även om den följer standardmodell 3A. Och när boken slutar har den dessutom haft några twister som gör att läsaren kanske anar att standardmodellen inte kommer att följas till trilogins slut. Föräldralöst barn kanske växer upp till inte fullt så lovande ung person? Ung person kanske blir ond? Världen kanske inte räddas på det sätt läsaren trodde från början?

Alina (som är...ja föräldralös, alltså) har aldrig passat in någonstans, tycker hon. Hon är mager, blek och svag, och ser alltid ut som att hon inte fått sömn eller mat tillräckligt (vilket hon nästan aldrig har, heller). Hon är inte särskilt duktig på något och försörjer sig som kartritare i armén. När de under en förflyttning genom the Shadow Fold (magiskt tillverkad plats, mörker och ondska, proppfullt med monster) blir anfallna av volcra (de där läskiga monstren, alltså. Många vassa tänder, fladdrande vingar och otäcka skrik) så upptäcker hon sina magiska egenskaper. Hon upptäcker att hon är en grisha.

Grishas kallas de som kan utöva magi. De finns i olika klasser, och verkar kunna göra en sak var. Vissa kan tillverka sjyssta tyger med magiska egenskaper, andra kan åkalla vind och några kan stoppa sina fienders hjärtan. Högst och mäktigast av dem alla är the Darkling (nej, han har inget annat namn). Han kan åkalla mörker, och lite andra partytrix typ dela en människa mitt itu bara genom att vifta med handen. The Darkling ser ut att vara ungefär 20 år gammal, mörkt hår och supersnygg. Alla grishas beundrar honom och vill vara i hans närhet. Gärna vara ihop med honom också. Men the Darkling struntar i dem - han verkar bara vilja ha Alina.

För Alinas magi är unik: hon kan åkalla ljus. Efter att ha läst ett antal tjocka fantasyluntor om folk som kan det här med magi känns just ljusåkallan ganska mjäkigt, kan jag tycka. Men i den här världen är det en riktigt bra grej. Hon skulle kunna åkalla riktigt mycket ljus och förinta den där mörka platsen Shadow Fold och alla dess monster, och så skulle alla i landet kunna leva lyckliga for ever after.

Och trots att Alina inte känner sig riktigt hemma på grisha-skolan hon nu måste gå i för att lära sig bemästra sin magi så känns det rätt fint att the Darkling verkar gilla henne så mycket.

Problem 1: någon som åkallar mörker kanske inte riktigt tillhör the Good Guys, Alina?
Problem 2: Mal. Killen som Alina växte upp med, som också är föräldralös, och som Alina har varit kär i ända sedan hon varit liten. Han blir lite bryskt skuffad åt sidan nu kan man säga. Fnurror på kärlekstråden uppstår.

Jag gillar Shadow and Bone väldigt mycket - så mycket att jag redan kastat mig på del två i serien som heter Siege and Storm. (den gillar jag inte lika mycket, men det återkommer jag till i nästa inlägg). Jag gillar miljön, som är lite ryskinspirerad. Jag gillar inte Alina särskilt mycket ("men lilla jag...inte kan ni förvänta er så mycket av lilla mig som är så svag och klen och ful?" *wimper wimper*) - men the Darkling? Honom gillar jag! Snygg och farlig - så fort han dyker upp på boksidorna blir det ren magi. (jo, sån där bokläsarmagi)


Titel: Shadow and Bone
Serie: The Grisha, bok 1
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2012
Förlag: Henry Holt & Co
Köp den till exempel här eller här

Lord John and the Hand of Devils

Jag fortsätter min maratonläsning om Lord Johns liv och leverne, han som började som en biroll i Voyager, tredje boken i Outlander-serien. Men just nu känns han viktigare och intressantare för mig än Jamie och Claire - jag är mycket förtjust i hans 1700-talsliv och i honom själv. Mycket humor, mycket rättskänsla och bara så ända in i ryggmärgen brittisk.

Ska man läsa allt som Diana Gabaldon har skrivit om Lord John i kronologisk ordning (alltså i kronologisk ordning för honom själv, inte utgivningsordning) så blir det en del hoppande mellan böcker. Först behöver man alltså ha läst Voyager för att fatta vem Lord John är, och att han är kär i Jamie (men att kärleken är brutalt icke besvarad). Sedan kommer den ganska korta novellen Lord John and the Hellfire Club som finns först i den här boken jag nu skriver om: Lord John and the Hand of Devils.

I Lord John and the Hellfire Club är Lord John ganska nyligen åter i London efter att ha varit kommendant på Ardsmuirfängelset i Skottland (där Jamie satt fängslad). I London blir Lord John indragen i ett mord som får sin upplösning på ett slott där den mystiska Hellfire Club har sina ljusskygga sammankomster.

Därefter får man hoppa till en hel bok: Lord John and the Private Matter, som Diana Gabaldon själv kallar för en "novella". Nu börjar Lord John växa till sig som intressant karaktär, men framförallt börjar jag inse det roliga att läsa om honom och miljöerna han rör sig i.

Efter det kommer ännu en "novella", fast inte fullt lika lång. Det är Lord John and the Succubus, andra novellen i Lord John and the Hand of Devils, och den svagaste novellen om Lord John. Han är i Tyskland och krigar med sitt regemente, och blir indragen i någon spionhistoria där folks vidskeplighet utnyttjas och myter om både spöken, häxor och demoner utnyttjas i krigssyfte. Blir alldeles för mycket Lord-John-frågar-ut-diverse-misstänkta-människor-och-kommer-på-sanningen och för lite miljö och Lord John himself.

Sedan lämnar man återigen ...Hand of Devils och får ta sig an ännu en hel bok (eller, ja, "novella"): Lord John and the Brotherhood of the Blade. Som jag tyckte mycket om - nu återigen i London-miljö och nu börjar herr Lord John själv bli en mycket intressant karaktär, minsann.

I slutet av Brotherhood... är Lord John svårt skadad, och novellen som kommer därefter (sista halvan på Lord John and the Hand of Devils, kunde lika gärna fått bli en egen hel bok...) följer direkt på händelserna därifrån: Lord John and the Haunted Soldier. Nu handlar det om följderna av det slag där Lord John nästan dog i Brotherhood, om korruption inom armén och om efterlevande personer till de som dog i det där slaget. Några spöken skymtas, men inget särskilt övernaturligt trots titeln.

Lord John and the Hand of Devils är alltså tre noveller i en bok - men dessa noveller bör helst läsas på det här sättet jag har gjort: tillsammans med böckerna om Lord John så att man får läsa om hans liv i kronologisk ordning.

Framför mig har jag en novell: Lord John and the Custom of the Army, en hel bok ("novella"...): The Scottish Prisoner (och den handlar förstås mycket om Jamie), och så till sist Lord John and the Plague of Zombies, där Lord John har blivit guvernör på Jamaica och vi alltså är ikapp händelserna i Voyager.

I'll be back.

Titel: Lord John and the Hand of Devils
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2007
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här