Bokbloggsjerka 30 aug - 2 sept

I veckans jerka frågar Annika:

Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Vad jag längtar efter? Vad gäller vuxenböcker så längtar jag bara efter mer tid att läsa de fantastiskt bra böcker jag redan har liggande hemma: Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, De skandalösa av Simona Ahrnstedt, Memory of Light av Robert Jordan och ett antal andra som har legat i min läshög i månader och pockat på uppmärksamhet. Mitt liv är just nu väldigt körigt och jag har inte hunnit läsa nästan någonting på ett par veckor nu. Gah! Men nästa vecka lugnar det sig och då! då ska höstmörkret sänka sig, läslampan tändas, ostbågeskålen fyllas och bläddrandet börja. Längtar!

Men om jag åtminstone lite grann ska hålla mig till frågan som Annika faktiskt ställer, och tolka den som att jag längtar efter böcker som jag vill ha men inte redan har fått, så ser jag mycket fram emot dessa:

Om jag gillar Johanna Lindbäcks böcker? Jo. Det skulle man väl kunna säga. Typ allihop. Hon skriver om de VANLIGA människorna, och det gillar jag.

Den nya människan

Jag läser i tidningarna om hur personalen på KK i vår del av landet mer eller mindre går på knäna. De hinner inte med alla mammor som kommer in till sjukhuset och ska föda barn. Förtvivlade, nervösa mammor skickas iväg till andra sjukhus i andra städer för att om möjligt få en plats där för att föda.
Men så är det inte i Den nya människan. Inte alls. Det är Sverige, och det är 2014 och barnmorskorna måtte väl mest sitta och titta på varandra eller fajtas i WordFeud på arbetstid eller något annat som får tiden att gå - för i den här boken har det slutat födas barn. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Ingen vet varför.
Några år går. Sedan börjar det födas barn igen. Mänskligheten drar en djup suck av lättnad - ända tills de upptäcker att de nya barnen som föds inte är som vanliga barn. Inte som vanliga människor alls, faktiskt. De utvecklas oerhört mycket fortare. Växer fortare, går tidigare, talar tidigare (och jag menar mycket tidigare - man kan föra en diskussion med en tvååring, och 5-6-åringar kan sköta en vuxen människas arbete). Men det som är mest skrämmande med de nya barnen är att de helt saknar känslor och fantasi. De leker inte, gråter inte, skrattar inte, älskar inte. De bara liksom behandlar information från yttervärlden och levererar logiska svar. De är som små datorer, med barns utseende fast med helt tomma ögon.

Snart börjar de nya barnen kallas för "den nya människan", och de får bo, gå i skola och arbeta på särskilda platser. Det låter förfärligt, men för det första verkar de trivas bäst i grupp med varandra (de har egna sätt att kommunicera) och för det andra så är de nya människorna farliga för oss vanliga människor. Till exempel om en vanlig människa ger instruktioner till en grupp nya människor, och de nya människorna inte tycker att instruktionerna är logiska och bättre vill förstå hur den vanliga människan tänker. Då kan de helt sonika slita itu den människan för att försöka komma åt informationen "direkt" liksom.

Så i den här dystopin har snart många av de vanliga människorna slutat jobba. De nya människorna sköter mer eller mindre allt tråkigt och tungt jobbande, och nöjer sig bara de får mat och andra "livsuppehållande arrangemang" typ. Rädslan för de nya människorna är enorm. Nya religioner och sekter skapas eftersom mänskligheten verkar vara nära sin undergång. Samtidigt finns det många förtvivlade mammor och pappor som sörjer sina barn - man får inte behålla sitt barn eftersom alla nya människor måste föras iväg till sina speciella anläggningar. Det är ett otäckt samhälle som Bermann beskriver för trots allt främmande med  nya människor är det ändå miljöer och företeelser som jag som läsare känner väldigt väl, och därför känns det också mer verkligt. Huvudpersonen handlar på IKEA, åker på spelmässa, tittar på matlagningsprogram. Det är bara det att barnen saknas.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag slukade den - den är mycket snabbläst med korta kapitel och många fiktiva tidningsurklipp och forskningsrapporter instuckna mellan kapitlen. Och det är spännande - jag måste bara få veta vad som händer med de nya människorna och hur samhället utvecklas vidare. Det är en riktigt bra dystopi om man ser till samhällsbeskrivning och miljöer.
Men sen har jag ett stort problem, och det är att jag inte kan förmå mig att tycka om eller engagera mig i huvudpersonen, jag-berättaren Rakel. Hon har någon slags överlägsen attityd som med en liksom jag-har-sett-allt-röst trött beskriver saker hon är med om. Ta till exempel i början när hon är med på ett midsommarfirande, som beskrivs som fåniga danser kring fallossymbolen och traditionellt falsksjungande i de vanliga sångerna, eller när hon är med på ett barnkalas (det finns fortfarande vanliga barn i 5-6-årsåldern då): "lägenheten är vansinnigt ambitiöst dekorerad" och allt är så jobbigt med barn och utklädning, föräldrar som vill prata torktumlare och dagisplatser, kladdigt godis, skrik och skrän. Man kan skriva om sånt här så att det blir "igenkänningskul", eller man kan skriva om det som att "gud vad jobbigt när jag måste sänka mig till de vanliga idioternas nivå". Och för mig berättar Rakel på det senare sättet. Om ni förstår vad jag menar.
Och efter att jag har börjat tycka illa om Rakel kan jag inte sluta. Hon träffar en kille, Elias, och jag tycker hon bara tar och tar i det förhållandet utan att ge något tillbaka. Hon gör en fantastisk karriär på sitt jobb, och är ändå missnöjd med allt och alla. Hon är med om riktigt läskiga saker på en arbetsplats där det också arbetar "nya människor" - och jag kan inte förmå mig att tycka synd om henne.

Så - spännande läsning och en intressant dystopi. Men för mig blir det alldeles för mycket av "Jag, Rakel".

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Titel: Den nya människan
Författare: Boel Bermann
Utg år: 2013
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Köp den till exempel här eller här

Backman i brevlådan

Åh! Ett efterlängtat paket kom i brevlådan idag. Rec ex av Backmans senaste bok: Min mormor hälsar och säger förlåt.

Här ska det läsas!!

Towers of Midnight

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Rand är inte mycket med i den här boken. Förra boken slutade ju med att han redde ut sina egna problem ganska rejält, kom tillfreds med sig själv så som varande Återfödd Drake, kom underfund med att även om man är Världsräddare så får man gråta och skratta och göra lite fel ibland (bara man säger förlåt). Han insåg också att det inte är okej att bära runt ett vapen i fickan som på några minuter skulle kunna förstöra halva världen. Och nu när han kommit på allt det här så har han alltså blivit någon slags fantasy-jesus som sprider godhet och vishet omkring sig, som ler ofta och talar med mild röst. Vart han går spricker molntäcket upp och solen börjar lysa, maten slutar ruttna och äppelträden ger en andra skörd. Halleluja. Han sprider värme och glädje, men gör det bara i ett eller annat enstaka inhopp i den här boken. Till exempel när det inte går så där jättebra uppe i Gränslanden när trollockerna invaderar en masse. Staden Marador är förlorad, hur duktigt och ärofyllt de än slagits - och i allra sista minuten kommer då God-Rand och besegrar tiotusentals trollocker med lite häftiga spells som han lärde sig på Lews Therins tid.

Däremot får vi läsa om lite avslut och hopknytande av säckar för Perrin, Elayne, Egwene och Mat.

Perrin har, likt Rand, lite problem med sig själv. Han har ju sin Inre Varg att tampas med och försonas med, och vi får läsa väldigt mycket om hur han lär sig hantera det där, samtidigt som han i drömvärlden (som han inte vet heter Tel'aran'rhiod utan kallar "vargdrömmen) fajtas lite mot Slayer som är en av Onda sidans elakaste killar. På vägen lär han sig godta det där med att han har ledaregenskaper och att folk vill vara med i hans stora armé, vare sig han själv vill det eller inte. Dessutom lyckas han med konststycket att bli kompis med de läskigt rentvättade Vitrockarna efter att ha varit väldigt nära att kriga mot dem. Bättre att alla blir kompisar och sedan tillsammans drar mot norr för att slåss mot De Riktigt Onda.

Elayne är Drottning. Sida upp och sida ner är hon det. Gravid Drottning. Det är inte helt kul att läsa om henne längre. Enda stället som är lite roligare är när hon (äntligen) får träffa sin mamma Tråk-Morgase som ju inte alls har varit död som alla trott utan gömt sig som en tjänare i Perrins armé.
Och Egwene är Amyrlin, och kämpar fortfarande med att vara det ordentligt och inte bara till namnet. Intriger, intriger, och så den Förlorade, Mesaana, som gömmer sig i Vita Tornet och ska besegras tillsammans med ett antal Svarta Ajah-lömskingar. Egwene har verkligen att göra. Klart att hon inte har tid med stackars Gawyn då, som är så kär i henne och vill beskydda henne och vill vara Väktare och vill så mycket så det inte är klokt. Han är lätt jobbig, tycker hon och ber honom hålla sig ur vägen. När han (äntligen) surnar till över det och drar hem till Caemlyn och Elayne för att faktiskt få vara Prins Gawyn ett tag - ja då blir Egwene arg för DET och kräver att han ska komma tillbaka. Det vill han inte. Han ska sura nu. Men det reder ut sig när Egwene hamnar i livsfara (Mesaana, Svarta Ajah och seanchan-lönnmördare i en fin och intensiv kombo) och han faktiskt får rädda henne. Gawyn nöjd, Egwene nöjd, kärlek, lycka och förnöjelse.

Mat trodde jag att jag skulle få läsa mer om i den här boken. Jag blev lite besviken, för han travar mest runt i Caemlyn och förbereder sig för att göra saker. Typ ha ihjäl den där efterhängsna gholamen. Eller fara till Ghenjei-tornet för att befria Moiraine. Han är klart underutnyttjad som ingrediens i den här boken och jag hade gärna sett mer av honom.

Nu är det bara den sista boken kvar om Rand & Co att läsa, och det känns nästan konstigt. Hur ska det bli sen, utan min fantasy-såpopera att följa? Jag anar redan nu en bokseparationsångest grande när Memory of Light är utläst.

Titel: Towers of Midnight
Serie: Wheel of Time, bok 13
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

Bermanns förhållandetest: Hur du vet att du kan leva med din partner

Jag läser Den nya människan av Boel Bermann. Recensionsdag är först nästa vecka, så ett längre inlägg om boken kommer. Men här kommer ännu en teaser - jag är ju stolt medlem av det bloggande street teamet för boken:

Jagberättaren i Den nya människan sitter inte still i Sverige och är rädd för de nya människorna. Nej, hon reser. I Frankrike, i Laos, i Tyskland. Här är ett vykort från Berlin:

Och så tänker jag dela med mig av ett citat ur boken också, fast har inte alls med Berlin att göra. Tvärtom är det väldigt svenskt:

"Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Det börjar naturligtvis på Ikea. Vi har gjort en lista över saker vi behöver. Och åkt till det stora möbelkomplexet där alla rummen är hela och rena och lovar en fridsam tillvaro. Det känns gammaldags att gå mellan utställningsrummen, röra vid möblerna och provsitta soffor. Det är här vi ska samla ihop bitarna till vårt liv tillsammans. Varje val känns överväldigande stort. Som att om vi inte väljer rätt möbler så kommer vi inte att klara av att bo tillsammans. Är det så här det ska vara?"

Mer nästa vecka!

Spindlar och spöken

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Jag har läst Saga och Moses av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström), och så den här, Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna).

Spindlar och spöken är en perfekt bok när det ska vara lite svårare än de första börja läsa-böckerna men när kapitelböckerna ännu är för tjocka och svåra. Det är fina bilder på varje sida (Jonna! Har aldrig sett något tråkigt av Jonna Björnstjerna!), lättläst text i korta stycken och en riktigt spännande berättelse som slutar lite gåtfullt öppet så där. Vad är det Malte har sett uppe på vinden? Egentligen??

Syskonen Malte och Milda hälsar på hos sin moster Ros som bor i ett hus med många tinnar och torn. Det ska finnas ett spöke i huset - fast ingen har sett det. Moster Ros är inte rädd, säger hon, för hon är författare och skriver spännande böcker "och då kan det vara bra med ett eget spöke".
Nu vill Milda slå vad med Malte om han vågar gå upp på vinden ensam. Lite läskigt är det, men vinner Malte vadet så får han Mildas lördagsgodis. Himla bra, tycker Malte och går med darrande ben upp på vinden. Och där är det förstås läskigt. Finns det spöken där då? Ja, det är det som är frågan...

Lagom läskig story med lagom svår text för barn i 7-9-årsåldern - jag tror den här boken kommer att lånas och gillas mycket.

Titel: Spindlar och spöken
Författare: Ewa Christina Johansson
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Saga och Moses

Det finns en ny serie börja läsa-böcker utgivna av B. Wahlströms förlag: "Kodknäckarna". Än så länge har jag sett och läst Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson (illustrerad av Jonna Björnstjerna) och så den här, Saga och Moses, av Pia Hagmar (illustrerad av Maria Källström).

Jag gillar boken. Det är vardagsdramatik med två barn, Saga och Max, som på väg hem från skolan hittar en liten fet brun ponny som betar precis bredvis vägen. Den är inte inne i någon hage utan verkar ha rymt. Saga fångar in den och leder den med hjälp av ett hopprep när de träffar på en man som springer mot dem. Han blir jätteglad, för det är hans häst och den har rymt från en närliggande cirkus. Saga får rida en sväng på hästen (Max vill inte. Hästar är läskiga. De kan bitas och sparkas. Tycker han.) och sen får både hon och Max fribiljetter till cirkusföreställningen. Himla bra, eftersom hela boken började med att Saga var så ledsen och arg för att alla andra barn fick gå på cirkus men inte hon.

Sen har jag en liten fundering. Vet inte om det är en invändning, men: Bokens text är skriven i versaler. Vi har flera börja läsa-serier här på biblioteket som också har versaler, och de är ständigt utlånade så nybörjarböcker med versaler behövs verkligen. Men detta är inte en första-börja-läsa-bok som till exempel serien Djurkompisar (exempelvis Hitta Bosse) där det på nästan alla sidor är en eller två rader text och mycket korta meningar. Här är det i stället fyra-sex rader text, med lite längre meningar. Det är inga svåra ord, för det är fortfarande en börja läsa-bok, men texten är ändå mer anpassad till de barn som kommit igång lite mer med läsningen. Och då undrar jag om det här med versaler behövs? Klarar man inte små bokstäver då? Fast jag är inte lärare utan bibliotekarie som bara kan konstatera vilka böcker som lånas mycket, och det ska bli intressant att se vad barnen tycker om den här. Det hade varit kul att få höra någon annans åsikt, någon som kanske jobbar med just nybörjarläsning!

Titel: Saga och Moses
Författare: Pia Hagmar
Illustrationer: Maria Källström
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 6 - 9 år

Vi kom över havet

Den här boken har vi läst i en av mina bokcirklar, och den är ett typiskt exempel på varför det är kul att vara med i en bokcirkel: man får läsa böcker man aldrig hade funderat på att läsa annars. Det är en liten och nätt bok på endast 170 sidor, och på dessa 170 sidor hinner man få säkert flera hundra små ögonblicksbilder ur ett stort antal intressanta levnadsöden.

Det handlar om de japanska kvinnorna som kom till västra USA under 1920-talet. De hade gift sig, på distans och via olika förmedlingar, med japanska män som redan bodde i USA. Det enda de visste om sina makar var hur de såg ut på de fotografier som skickats, och vad de själva berättat om sina liv via förmedlingarna och brev. Allra först får vi följa kvinnorna på båten över Stilla havet, och de är givetvis väldigt nervösa för sina nya liv. Hur ska deras makar vara? Deras liv? Hur är egentligen västerlänningarna - har de verkligen hår över hela kroppen?
När kvinnorna sedan kommer fram så visar det sig att männen inte alls är som de verkade på foton och i brev. Fotona föreställde ofta andra personer - snyggare och yngre. Och de ideala liv som framställts i brev - eget hus, jobbar på bank, framgångsrik - finns inte. Det är fruktansvärt hårda liv som väntar kvinnorna. Tungt arbete på grönsaks- och fruktodlingar, inga riktiga hus, fattigdom och svält.
Vi får läsa om kvinnorna, deras familjer, barn och liv, ända fram till andra världskriget då alla japaner plötsligt ses som förrädare. Det är misstankar och förföljelser. Liv som byggts upp raseras.

Jag visste ingenting om dessa japaner i USA och deras lilla bit av världshistorien, och det är väldigt intressant att läsa. Ändå är detta inte en bok i min smak och det är berättarformen som gör det. Författaren har nämligen valt att låta pronomenet vi berätta. Vi är alla japanskorna, och det blir aldrig något utvecklande av någon enskild individs livsberättelse utan bara just alla dessa ögonblicksbilder. Det görs genom uppräknanden av det "tema" varje kapitel ägnas åt. Här är ett exempel (s. 36):

"Hemma var en tältsäng i en av barackerna på Fair Ranch i Yolo. Hemma var ett långt tält under ett lummigt plommonträd hos Kettlemans. Hemma var ett träskjul i Läger nr 7 på Barnhart Tract ute i Lodi. Ingenting annat än rader med lök så långt ögat når. Hemma var en bädd av halm i John Lymans lada bredvid hans prisbelönta hästar och kor. Hemma var ett hörn i bykstugan på Stockton's Cannery Ranch. Hemma var en brits i en rostig godsvagn i Lompoc. Hemma var ett gammalt hönshus i Willows där kineserna hade bott före oss. [....]"

Det känns väldigt annorlunda att läsa, och det är ett smart sätt att liksom på en gång berätta om alla japanska kvinnorna och få med alla olika förhållanden. Ibland blir uppräknandena väldigt starka och jag blir oerhört berörd (till exempel kapitlet om kvinnornas första natt efter det att de kommit fram) - men efter ungefär halva boken blir jag ganska trött på att läsa alla dessa oändliga uppradade bilder utan att få lära känna personerna. Det är det som är mitt problem - visst, det är intressant läsning och man får perspektiv på tillvaron och allt det där. Men det får inte igång mig för jag vill allra helst plocka ut några av alla dessa människor och följa just dem under ett antal år. Se hur de utvecklas och är som människor. Detta är helt enkelt inte den sortens bok och jag vet att den tilltalar många andra just därför att den är helt annorlunda i berättandet. Men jag känner mig som om någon zappar mellan kanalerna på TV så att jag aldrig får se något färdigt.

Titel: Vi kom över havet
Författare: Julie Otsuka
Orginaltitel: The Buddha in the Attic
Översättning: Ulla Roseen
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Boken v/s filmen...

Tänk att jag har fått vara med i tidningen (Sydsvenskan) idag! 

Fast jag är inte riktigt så där blek. Och det är en hel del år sedan jag slutade färga håret svart. 

Den vita liljan

Den förra ljudboken jag hade igång på mina löpturer var en deckare, med elaka typer och grävande i nerlagda polisrapporter och en helt asocial huvudperson. Jag behövde mer romantik, tyckte jag. Och annan miljö. Historisk! Så jag tänkte att jag skulle prova någon bok av Elisabet Nemert, och det blev den här. Den vita liljan skulle handla om en stark kvinna i 1400-talets Italien. Sicilien och Florens! Medici! Åh, vad bra det skulle vara, tänkte jag.

Nu har jag lyssnat på nästan 4 timmar av totalt drygt 13 timmar, men nu lägger jag ner. Detta var en total besvikelse.

Så här står det om boken på Storytels hemsida: "Catherina föds år 1460 i Palermo på Sicilien. Hennes mor dör i barnsäng men hinner uppfatta att den lilla bär på en ovanlig inre styrka. Av fruktan för att den känslokalle fadern ska undertrycka flickan bönfaller hon sin svägerska att låta dottern växa upp hos henne i Messina. Men när fosterfadern dör slås hennes tillvaro i spillror. Hennes biologiske far säljer henne för ett stycke land till en man som är så grym att hon tvingas fly. Av en slump träffar hon Lorenzo de´ Medici, stadens härskare och samtidens störste konstmecenat. Det uppstår en ögonblicklig kontakt dem emellan."

Låter väl lockande, eller hur?

Visst, miljöbeskrivningarna är fina. Jag kan se husen och gatorna framför mig. Men jag kan inte fylla dem med något, för personerna i boken får aldrig liv och storyn tar aldrig fart. Det är ett evigt beskrivande av hur husen ser ut, och hur personerna ser ut - men de får liksom inte sätta igång med något på riktigt. Det känns hela tiden som att boken inleds på nytt och på nytt med en ny karaktärsbeskrivning av någon person som sedan är med i något kapitel men sedan försvinner ut ur berättelsen. Och så är det fullt av formuleringar av typen: "och så kom det sig att de skulle mötas, de två som skulle betyda så mycket för varandra i framtiden" och jag brukar avsky sådana formuleringar. Speciellt i sammanhang som den här när det gödslas med dem, och när personerna det handlar om inte är med i boken mer än ett litet tag.
Dessutom blir bara huvudpersonen Catherina för mycket. Hon är vacker. Hon är smart. Hon kan rida bäst av alla. Hon kan fäktas. Hon kan måla. Och då menar jag inte fäktas lite till vardags och måla lite för att det är kul - nej hon kan Fäktas. Bättre än alla andra. Redan när hon är tolv eller så. Och hon kan Måla. Så mycket så att den mästare som hon tar lektioner för förundras. Även andra personer i Catherinas omgivning är övermänniskor. De talar med hästar. De har moderna åsikter. De bakar gott bröd. De är vackra. De är snälla. Och de personer som man förstår längre fram i boken ska ställa till det i Catherinas liv (hennes far och hennes blivande make) - ja de beskrivs som något så bottenlöst dåliga, elaka och fula, begivna på sprit och med extremt konservativa åsikter.

Jag kunde ha tagit det. Ibland vill man ha böcker med svart och vitt och förutsägbar handling, med lagom många klichéer. Men då ska det vara något som gör att boken ändå är bra. Bra kärlek, spännande story eller något annat som gör att man blundar för det där. Men här finns inte det. Inte ens vetskapen om att Catherina ska få träffa Lorenzo de Medici så småningom får mig att vilja lyssna vidare, för jag har totalt tappat intresset för Catherinas vidare liv och leverne.

Lägg också till detta att uppläsaren (Louise Raeder) läser med en slags sockersöt stämma, där man hör att småleendet liksom ligger på lur - så undrar jag hur jag orkade med nästan 4 timmar över huvudtaget.

Titel: Den vita liljan
Författare: Elisabet Nemert
Ljudbok - uppläsare: Louise Raeder
Köp den till exempel här eller här

Augustinatt

Jag fick helt fel förstaintryck av den här boken pga framsidan. Här har vi en tjej som står och håller i något slags bylte. Det är natt, med en svart himmel full av stjärnor. Och i bakgrunden finns en kille. Och en liten robot. Stjärnor + robot = science fiction enligt Carolina. Så även om baksidestexten pratade om att det ska hittas ett litet spädbarn (byltet) med svans så var jag helt inne i sci-fi-tänkandet. Aha - det ska hittas en utomjording! Började läsa men det kändes inte sci-fi alls. Och så fattade jag efter ett tag hur fel jag hade. Ingen utomjording. Inget sci-fi. Nä, det här är en slags modern saga om en bortbyting (ja ni vet troll och sånt där). Och det ÄR ingen robot på framsidan. Det är en MOPED.

Pinsam ridå.

Så här är det: Nora och Alfons är ensamma hemma i en vecka. Mamma och pappa är på semester på någon solig ö söderut, men syskonen klarar sig själva (tror de är ca 13 och 16 år). Deras katt är försvunnen, och när Nora hör ett gnällande ljud från trädgården på kvällen så tror hon att det kanske är katten hon hör. Hon går ut, och längst ner i trädgården hittar hon ett filtknyte. Det är ett litet spädbarn som ligger där! Hon tar in det och lyckas både mata barnet och få det att somna. När storebror senare kommer hem så upptäcker de att barnet faktiskt har en svans. Det är en trollunge! Fast troll finns ju inte, det vet ju vem som helst. Men han HAR ju svans, och verkar inte gilla att få vatten på sig heller.

Helt bortsett från mitt lilla käcka missförstånd så tyckte jag om den här boken. Jag gillar hela idén med två tonåringar som själva reder ut det här med att sköta hushållet (fast disken tornar upp sig oroväckande) och ta hand om ett litet barn. Och så tillkommer det lite extra grejer som till exempel en svartsjuk flickvän och Noras funderingar över var hon själv kommer ifrån som spetsar det hela till en bra story.

Författare: Maud Mangold
Utg år: 2013
Förlag: Rabén&Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9 - 14 år

Men jag BEHÖVER ett block till...

Semestern är slut och vardagen är tillbaka sedan 3 dagar. Det är rätt skönt att börja jobba igen. Givetvis inte det där att gå upp tidigt och ändå inte vara klok nog att gå och lägga sig i tid (jamen jag ska bara…). Och inte det där med att komma hem på eftermiddagen och egentligen bara vilja dråsa ner i soffan med en god bok men ändå vara tvungen att laga någon slags mat, hålla koll på att läxor görs, barn befinner sig på rätt plats vid rätt tid för olika aktiviteter och allt det där andra.

Nej, men det där att sitta vid sitt skrivbord igen. Ha bokvagnen bredvid sig med böcker till kommande bokprat. Ha andra högar med böcker på skrivbordet som ska läsas, eller som har lästs och som det ska skrivas något om för bokprat i framtiden. Ha min egen dator ständigt tillgänglig (utan någon tolvåring som tycker att den främst ska vara hennes kommunikationsfönster ut mot världen. Skype! Facebook! Movie Star Planet! Youtube! Sånt man inte kan leva utan, mamma!). Och ha mina skrivbordslådor bredvid mig fullproppade med allt det där jag alltid behöver för att kunna jobba. Kontorsmaterial! Det liksom bara finns där! Det där som blir så jobbigt när det ska hittas hemma (Jamen var har vi nu gemen? En stiftpenna som funkar? Bläckpatronerna slut nu igen??? Vem är det som TAR alla gummibanden?) – det ligger där det ska. Om inte det inte ligger där så är det bara att knata in till vaktmästaren för att hämta mer.

Jag har alltid gillat det där med kontorsmaterial. (Det låter så himla tråkigt på svenska, gillar ordet stationary mycket bättre…) När jag öppnar ett sånt där materialskåp som finns på alla arbetsplatser så drabbas jag alltid av jag-vill-ha-jag-behöver-allt-känsla. Om jag kanske egentligen bara behöver ett nytt post it-block (jag är en storförbrukare av post it lappar) så kommer jag ofta tillbaka till skrivbordet med post it-block, nytt anteckningsblock, lite häftklamrar, ny överstrykningspenna och så en rulle tejp. För det kan vara bra att ha. Jag kan också gärna gå och botanisera i bokhandelns kontorsvaruavdelning utan att egentligen behöva något. Hur länge som helst. Suddgummin, pennor i olika tjocklekar, olika anteckningsblock i högar. Kalendrar! Skriva! Ordning och reda! Nu kan jag till och med sitta hemma vid datorn och kolla runt på kontorsgrejer. Det finns sajter på nätet (kolla till exempel in staples.se) där livsnödvändigheter som en röd gelpenna, mappar, gem och gemkoppar kan klickas hem på ett kick.

Det är väl inte bara jag som är sån här? Finns det ett namn? Stationarymaniac??

Dödsknäpp

Totte är helt övertygad om att han kommer att dö. Alltså, inte i någon avlägsen framtid när han är hundra år eller så, utan nu. Om två veckor, exakt. Han är allvarligt sjuk. Han känner sig inte jättesjuk (eller jo, han har lite feber och är snorig precis i början av boken) - men det stämmer bra med sjukdomsbilden i övrigt, vet han. Nämligen har han suttit och tittat på något medicinprogram på TV där en läkare berättat om en hemsk sjukdom som yttrar sig i feber, trötthet och knölar i ljumskar och/eller armhålorna. Totte har en knöl i ljumsken. Och han har feber. Och han är trött hela tiden, tycker han. Läkaren sa att man dör snabbt i den här sjukdomen. 14 dagar, och sen dör man. Så nu vet Totte att han har 14 dagar kvar att leva. Han köper sig ett måttband i affären, och så klipper han av 10 cm på det varje dag.
Har man bara 14 dagar kvar att leva så ändras liksom reglerna för allt. Det spelar ingen roll om man gör bort sig. Det spelar ingen roll om man säger saker till andra människor som man aldrig vågat säga förr - ärliga sanningar till exempelvis lärare och andra vuxna. Så helt plötsligt gör Totte sånt som han aldrig gjort förut. Testar att vara ute och springa, vara med på fotbollen i skolan, säga till rektorn att hon är dum och mycket annat.

När jag var liten var jag också som Totte. Jag trodde jag  hade alla världens märkliga sjukdomar, eller så var jag rädd för att få dem. Däremot fick jag aldrig någon sån där "dödsknäpp" som Totte får när man struntar i allt eftersom det ändå är helt kört. Men det är väldigt roligt att läsa om när han får det, när han stegar fram till (de inte helt trovärdigt men roligt dumma) lärarna och säger vad han tycker, när han plötsligt är den som slår till först när mobbarna som vanligt kommer för att reta och trakassera honom. Jag tror det är många barn som känner igen sig i Tottes allvarliga sjukdomsskräck och som tycker det är kul att läsa om när han helt plötsligt vågar säga ifrån och vara någon annan.

Det här påminner mig ganska mycket om en annan mellanåldersbok jag läste nyligen: Balladen om en bruten näsa av Arne Svingen. Totte har inte en riktigt lika jobbig hemmiljö som Bart, men det lyser igenom att han har det ganska jobbigt. Han är ensam, hans föräldrar är nästan aldrig hemma och han blir retad i skolan. Men Barts liv förändras liksom i små steg (som känns stora) medan Jaensson tar ut svängarna ordentligt och låter Totte bli typ De blyga och svagas Förkämpe, snäppet under superhjälte (fast han gör ett smärtsamt magplask när han dyker från hopptornet och det är väl inte så superhjältemässigt).

Titel: Dödsknäpp
Författare: Håkan Jaensson
Utg år: 2013
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-14 år

Bokbloggsjerka 9-12 aug

Det var ett par veckor sedan jag var med i Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan är det en så pass enkel fråga så att till och med jag kan masa mig till datorn och tota ihop ett svar. Annika frågar kort och gott:

Vad läser du just nu?

Jag läser tre böcker:

Vi kom över havet av Julie Otsuka som vi läser i en av mina bokcirklar just nu. Den är kort, endast 127 sidor eller så, och mycket speciell: den är skriven med vi-pronomen, vi är alltså berättarrösten. Handlar om de japanska "postorderbrudarna" som kom till västra USA 1919.

Och så fortsätter jag med mitt gigantiska projekt: att läsa igenom hela Wheel of Time-sviten av Robert Jordan. Jag är nu kommen till bok 13 (av 14): Towers of Midnight, är alldeles i början av den cirka tusen sidor tjocka tegelstenen. Och eftersom jag börjar jobba på måndag igen så känns det som att jag kommer att hålla på med den här ett antal veckor framöver parallellt med alla nya barn- och ungdomsböcker som jag vet väntar mig på jobbet (yej!).

Sen har jag förstås en ljudbok på gång också, för joggingturer, hundpromenader och tråkiga hushållsarbetestunder: Den vita liljan av Elisabet Nemert. Romantik i historisk miljö. Jag har väl lyssnat cirka 3 timmar av ca 14 timmar men kommer helt ärligt nog inte att lyssna så mycket mer på den. Det är rätt uselt och det finns så många andra böcker jag hellre vill lägga min tid på.

Scarlet

Jag gillade Cinder, första boken i "Månkrönikan" väldigt mycket (läs här vad jag skrev om den). Humorn, Cinder själv, storyn med lunarerna. Så jag har längtat efter att få läsa Scarlet. Ändå blev den liggande i bokhyllan ett bra tag efter att jag lånat hem den. Jag tror det var därför att jag inte vill läsa om någon Scarlet. Jag ville fortsätta läsa om Cinder och vad som hände henne och Kai efter cliffhangern i slutet på Cinder. Scarlet och Wolf, liksom...säkert bra bok, trodde jag, men var inte så akutsugen på den.

Nå - så tog jag äntligen tag i läsningen häromkvällen. Faktiskt började jag med att läsa om de sista fem kapitlen i Cinder som vi också råkar ha liggande hemma eftersom jag har prackat på den på dottern. Just ja, så var det ju! Balen, foten och det där... Gled raskt över till Scarlet och upptäckte till min glädje efter något kapitel att Cinder är med här också. Massor! Jag har fått veta vad som hände efter slutkapitlet i Cinder! Yej! Och Scarlet är helt OK hon också! Jag har hängivit mig åt total slukarläsning och Scarlet tog slut nästan innan den hann börja.

Scarlet bor på landet i Frankrike, med sin farmor som tidigare var någon slags rymdpilot. Nu driver de en gård där de odlar grönsaker. )Det är lite förvirrat, det där med "farmor". I början på boken kallas hon farmor. I baksidestexten står det "mormor". Resten av boken kallas hon "grand-mère". Engelsmän och fransmän har det så praktiskt, det där med att grandmother och grand-mère kan betyda både farmor och mormor. Det blir lite knaggligare för den som ska översätta till svenska. Visst vill man att det ska vara Rödluvan och mormor - men i texten är grand-mère tydligt och klart Scarlets farmor, hennes pappas mamma. Oj. Förlåt utvikningen.)
Men den här grand-mère, hon har i alla fall försvunnit spårlöst för två veckor sedan. Scarlet har anmält hennes försvinnande till polisen som dock inte tar det på allvar utan lägger ner undersökningen helt. Ingen verkar kunna hjälpa henne. Ingen utom den där fightern hon träffar på en sunkig taverna: Wolf. Fast hur mycket kan en som ska vara Rödluvan lita på den som ska vara Vargen?? Wolf verkar helt tappa besinningen när han slåss, ylar och springer på alla fyra och bär sig åt. Dessutom är hans hörntänder spetsiga. Kul är det att Scarlet dels är rödhårig, dels alltid har en röd hood-tröja på sig som hon älskar att dra upp huvan på så att hon kan gömma ansiktet inne i den. Dessutom är hon en jäkel på att flyga svävare och rymdskepp - fast det var väl aldrig Rödluvan i sagan vad jag minns. Å andra sidan var inte Askungen en berömd mekaniker heller. Det är sånt som gör att jag gillar de här böckerna.

Ja, och så får vi då läsa om Cinder. Utrustad med en ny hand med inbyggda James Bond-inspirerade finesser typ skruvmejsel och bedövningspilar. Iko får vi också träffa igen. I något större format. Lite oväntat efter det att hon blev totalt demonterad i förra boken. Vi får också träffa Thorne, kapten och kriminell. Mycket utseendefixerad, med känslig hy och rätt äckelmagad. Vet inte riktigt vilken funktion han fyller i storyn, men han är kul att läsa om.

Det är rymdfärder, magnetbanetåg och jakter på Operan i Paris. Jag undrar hur de återstående två böckerna är? Rapunzel ska tydligen vara med i den ena, har glömt vilken sagofigur fjärde boken handlar om. Men ser mycket fram mot att läsa om dem!

Titel: Scarlet
Serie: Månkrönikan, bok 2
Författare: Marissa Meyer
Orginaltitel: Scarlett
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2013
Förlag: Mix Förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? 11 år och uppåt

Läskiga barn som surrar i stället för att prata

Igår fick jag ett paket med posten. Inuti låg en alldeles ny bok som jag är väldigt sugen på att läsa, nämligen Den nya människan av Boel Bermann. I en skrämmande framtid (2014 står det på baksidan, läskigt nära!) faller och faller födelsetalen. Till slut föds inga bebisar - tills de nya människorna börjar födas. Dessa utvecklas onormalt snabbt, och trivs bäst med att vara med varandra. De talar inte, utan kommunicerar med ett surrande ljud.

Låter som en riktigt krypande läskig dystopi, och jag verkar aldrig tröttna på dystopier. Gärna dem som inte främst har en dystopi som miljö för en kärlekshistoria, utan i stället riktigt grottar ner sig i samhället, hur läskigt det är och hur det har utvecklats för att bli som det är.

Medlem i Den nya människan street team

Jag har roligt nog blivit utvald av Kalla Kulor Förlag att delta i ett "bloggande street team" som före och efter bokens release kommer att få göra olika uppdrag kring Den nya människan. Uppdraget den här veckan (förutom att packa upp och klappa på boken) är bland annat att dela den här boktrailern, där Boel Bermann själv läser ur det första kapitlet ur Den nya människan. Jag återkommer!

The Gathering Storm

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Så har då Brandon Sanderson tagit över skrivandet efter att Robert Jordan själv avled i en sjukdom efter att ha skrivit bok 11 i WoT. Sanderson understryker i bokens förord att det inte är hans bok, att det fortfarande är Jordans bok, Jordans berättelse, Jordans värld och att han själv bara skriver utifrån Jordans anteckningar och diktat. Ändå måste det förstås bli annorlunda än när Jordan själv skriver. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle bli. Det tog ett bra tag in i boken innan jag märkte skillnaden och jag undrade först hur stora delar av den som faktiskt ändå var skrivna av Jordan själv (han lämnade många färdiga stycken efter sig också i sina anteckningar). Men sen märkte jag. Handlingen går inte fortare framåt, men växlar oftare perspektiv. Det är max ett kapitel per karaktär/intrig. Jordan kunde ägna kanske en tredjedel av en bok åt exempelvis Perrin och Faile medan Sanderson skriver ett halvt kapitel om Mat, vidare till Egwene, hoppar in hos Rand, tillbaka till Mat, och så vidare. Det blir inte lika segt, och man har mer koll på alla subplots. Dessutom knyter Sanderson mer ihop hela bokserien - det är många fler återblickar till sånt som har hänt tidigare. Det är bra, för man får bättre överblick över vad som händer och vilka alla är och vad de gjort.
Dessutom är Sanderson bättre på att få karaktärerna att leva. Alla dessa namn kliver ut och blir personer. Det är inte bara tillslätande av kjolar och dragande i hårflätor - det är mer funderingar och liksom mer mänskligt eller vad jag ska säga. Ändå tappas aldrig kontakten med Jordan-känslan.
Och så är det mer humor. Stycket om hur Mat har suttit uppe hela natten och tänkt ut en bra plan för att möta en eventuell fiende, med i detalj uttänkta alias för de fem personer som ska utföra planen - det är så himla roligt att jag fnissar mig igenom alltihop.
På det hela taget känns det som att Jordan är skaparen, han med de fantastiska idéerna och intrigerna, skaparen av hela Rand-universum och den som givetvis ska ha all äran. Men Sanderson...han är faktiskt en bättre författare när det kommer till själva skrivandet. Och jag blir mycket nyfiken på att läsa något som han har skrivit helt själv, med en egen värld och egna karaktärer och utan Jordanska förhållningsregler att hålla sig till.

Oj, det blev en lång utläggning om författarbytet här. Vad händer då i The Gathering Storm? Fokus ligger mest på Egwene och Rand, även om Mat som sagt får göra lite snabba inhopp. Egwene är fortfarande fånge i Tar Valon, men skrider värdigt runt och vägrar niga för någon eller buga för Elaida. Hon är den Amyrlintronade i själ och hjärta hur mycket hon än blir slagen och förnedrad. Och hon lyckas intrigera, övertala och göra intryck hos alla i Vita tornet, så till den milda grad att hon i princip ensam är den som helar Vita tornet till slut. Givetvis händer mycket på vägen. Det är fängelseceller, soppskålar som tappas i golvet, en kärlekskrank Gawyn som funderar över vilken sida han egentligen står på och kommer fram till att hans enda uppgift i livet är att rädda Egwene (fast hon uttryckligen har förbjudit räddningsaktioner för hon klarar sig själv, tack så mycket), Siuan och Bryne som är kära i varandra, avslöjade Svarta Ajahs, intriger och maktkamper mellan Aes Sedaier i både Vita tornet och rebellägret, det är korridorer och hela avdelningar i Vita tornet som byter plats helt mystiskt, och så mitt i alltihop anfaller Seanchan. Det är rätt livat att läsa om det, faktiskt.

Vad som är mindre livat att läsa om är Rand. Han börjar bli riktigt jobbig. Läskig. Han ränner världen runt medelst portöppningar och försöker rätta till alla problem samtidigt (svält i Arad Doman, seanchans erövringar, gränsländernas armé, de förlorade) men lyckas inte med någonting. Och han surnar till allt mer för varje motgång han får. För att klara av att göra det han gör så intalar han sig själv att han måste vara hård och utan känslor. Och han blir allt mer en oförutsägbar dödsrobot som går omkring med en liten ter'angreal-statyett som kan ge honom så mycket kraft att han kan ha ihjäl hela städer på en gång. Han klappar den lilla statyetten och tittar mörkt på dem som inte har samma åsikt som honom, och de darrar och gör som han vill. Det är inte bra. Det är riktigt dåligt, och människorna omkring Rand börjar undra om världen verkligen blir en så mycket bättre plats om Rand lyckas förgöra den Svarte i slutstriden - för Rand verkar vara en rätt bra ersättare för den Svarte själv.

Titel: The Gathering Storm
Serie: Wheel of Time, bok 12
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Utg. år: 2009
Förlag: Tor Fantasy
Köp den till exempel här eller här