Baksidestext: Berömda mördare har fanklubbar.
Hamish Wolfe är inte annorlunda. Han kommer att sitta inspärrad resten av livet för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor – och får mängder av beundrarbrev varje dag. Han är snygg, karismatisk och har en stor övertalningsförmåga. Hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Och på att han är deras drömmars man.
Vem skulle gå med i en sådan fanklubb?
Maggie Rose är advokat och bästsäljande true crime-författare, lika tillbakadragen som hon är framgångsrik. Hon tar bara de fall hon vet att hon kommer vinna. Hamish vill ha Rose som sin advokat. Han vill att hon ska förändra hans öde. Hon är övertygad om att hon är immun mot den charm som den här sortens man kan besitta.
Men kanske är Hamish Wolfe annorlunda.
Mina tankar:
Jag är så full av intryck efter att ha läst den här boken så jag vet inte ens var jag ska börja reda ut dem.
Sharon Bolton är fantastiskt duktig på att skapa spännande karaktärer vars liv och leverne sakta men säkert rullas ut till en fullständig bild innan den sista sidan är utläst. Och detta gäller oavsett om det handlar om ”bara” vittnen med en mer tillbakadragen roll, eller huvudkaraktärer som man får äran att tillbringa mycket mer tid med.
I stort kan man säga att en stor del av all ”action” redan har utspelat sig innan läsaren kommer in i bilden; morden har redan begåtts och den skyldige, Hamish Wolfe, sitter i fängelse. Men är det någon som kan fortsätta hålla läsarens intresse vid liv i alla fall så är det Bolton. Inte minst med tanke på alla twists och cliffhangers som hon strör omkring sig boken igenom för att avsluta det hela med en big BOOM. Det var nästan pinsamt att inse hur lurad jag hade blivit beträffande i stort sett allt som utspelade sig.
Det verkar vara inne att skriva om grottor, kalkbrott, tunnlar och andra trånga, mörka utrymmen (t.ex. Försvunnen och Hud, båda av Mo Hayder), och Bolton utgör inget undantag här.
Det hela börjar med ett manhål på Bristols kust vid Sommerset, men därefter återgår tankar och handlingar med jämna mellanrum tillbaka till grottorna där liken av de tre kvinnorna hittades. Övriga miljöskildringar har inte en särskilt ljusare nyans med tanke på att stora delar av handlingen sker i Maggie Rose stora hus (där hon bor alldeles själv) och på fängelset där Hamish Wolfe avtjänar sitt straff. Men med facit i hand, hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Jag har egentligen bara en enda negativ sak att säga men den är så avgörande att betyget droppar från 5 till 4. Här kryllar det av avsnitt/kapitel med olika typer av kursiv stil och mitt synfel (även med glasögon) gör att jag helt enkelt inte ser vad det står. Jag skulle önska att alla författare gör slut med detta otyg, men fram tills dess (if ever) får jag helt enkelt fortsätta hoppa över sådana partier och hoppas på att jag inte missar något som är avgörande för handlingen. Hittills har det inte hänt, men man vet aldrig…
Daisy i kedjor är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Lilian Fredriksson och Gabriel Setterborg.
De där breven var inte direkt lättlästa, det var knappt jag klarade det. Med bara ett ”vanligt” synfel. Om du inte kunde läsa dem så förstår jag att upplösningen kom som en överraskning, så det kanske gjorde boken bättre 🙂
Monika recently posted..Nytt från sagornas ö
Ja, så kan det faktiskt vara 🙂