Hoppa till innehållet

Allan Edwall

Från Wikipedia
Allan Edwall
Allan Edwall, 1965.
Allan Edwall, 1965.
FöddJohan Allan Edvall
25 augusti 1924
Sverige Hissmofors, Jämtland, Sverige
Död7 februari 1997 (72 år)
Sverige Hedvig Eleonora församling, Stockholm, Sverige
Utbildad vidDramatens elevskola
Aktiva år1953–1997
MakaBerit Linnéa Larsson
(1947–1952; skilda)
Britt Edwall
(1957–1965; skilda)
BarnMalin
Mattias
Michael
Måns
Betydande roller
Carlsson i Hemsöborna
Anton Svensson i Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga & Emil och griseknoen
Mattias i Bröderna Lejonhjärta
Emil P. Nilsson i Madicken
Paradis-Oskar i Rasmus på luffen
Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander
Skalle-Per i Ronja Rövardotter
Bendel i P&B
IMDb SFDb

Johan Allan Edwall, född 25 augusti 1924 i Hissmofors, Rödöns församling, Jämtland, död 7 februari 1997 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm,[1] var en svensk skådespelare, regissör, teaterdirektör, författare, visdiktare och barnboksuppläsare samt teaterpedagog vid Statens scenskola.

Edwall växte upp i det jämtländska brukssamhället Hissmofors som son till Karl Edvall och Magdalena Jonsson av släkten Tangen.[2] Han gick på Dramatens elevskola 1949–1952[3], bland skol- och klasskamraterna kan nämnas Jan-Olof Strandberg, Margaretha Krook, Max von Sydow och Jan Malmsjö. Edwall var verksam vid Dramaten 1952–1955, 1958–1962 och 1963–1971. Han var frilans 1955–1957 och från 1972. Edwall var verksam inom TV-teatern från 1962 och vid Marionetteatern 1964.[3]

Skådespelaren

[redigera | redigera wikitext]
Kvartetten som sprängdes. TV-teater 1962. Medverkande: Ove Tjernberg, Allan Edwall, Olof Widgren och Lars Lind.

Edwall var en skådespelare med mycket personlig framtoning, och fick sitt stora folkliga genombrott i och med tv-dramatiseringen av August Strindbergs Hemsöborna (1966), där han spelade den tragikomiske drängen Carlsson. Han spelade också bildhuggaren Olle Montanus i Röda rummet (1970). På film gjorde han flera bemärkta roller, bland annat som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) och som den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna-filmerna.

Edwall var med i alla långfilmer som under åren 1971–1984 gjordes efter Astrid Lindgrens böcker, med undantag av Världens bästa Karlsson. För barnen är Edwall därför mest känd som Anton, pappan till Emil i Lönneberga (1971), farfar till Elvis i Maria Gripes Elvis! Elvis! (1977), Skorpan Lejonhjärtas låtsasfarfar Mattias i Bröderna Lejonhjärta (1977), Madickens granne farbror Nilsson i Du är inte klok, Madicken (1979) och Madicken på Junibacken (1980), luffaren Paradis-Oskar i Rasmus på luffen (1981) samt gammelrövaren Skalle-Per i Ronja Rövardotter (1984).

Själv skrev Edwall manus till och regisserade flera långfilmer, bland annat Åke och hans värld (1984) och Mälarpirater (1987). På Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms stadsteater, dit han var knuten i flera omgångar, regisserade han pjäser som han skrivit själv. År 1986 startade han en egen teater i Stockholm, Teater Brunnsgatan Fyra, där han ägnade sig åt allt ifrån biljettförsäljning till skådespeleri. Vid denna teater inledde han ett samarbete med Kristina Lugn, som tog över som konstnärlig ledare 1997. Sedan 2011 är det Lugns dotter Martina Montelius som driver teatern.[4]

Edwall skrev egna visor, både text och musik. Musiken påminner om folkmusik, med inslag av fiol och dragspel, ofta i moll. Texterna vittnar om ett starkt samhällsengagemang med sympati för de fattiga och utsatta. Edwall sjöng in sina visor på sina skivor Grovdoppa (1979), Färdknäpp (1981), Gnällspik (1982), Ramsor om dom och oss (1982), Vetahuteri (1984) och postuma Aftonro (2005). En del av dessa tolkas av Stefan Sundströmcd:n Sundström spelar Allan (2002). Några av hans mest kända visor är "Den Lilla Bäcken", "Förhoppning" och "Årstider". Rent stilistiskt var Edwalls visor ofta blandningar av lyriska formuleringar och burleskt folkliga uttryck, ofta med dialektala inslag. Enstaka visor sjöng han även på sin hembygds jämtska. Jämte sympatier för samhällets svaga är miljöförstöring, kritik mot kapitalismen och tillbakablickar på livet såsom det blev vanliga teman i Edwalls visor.

Det nystartade skivbolaget National tog 2002 hand om Allan Edwalls låtskatt och släppte hösten 2002 samlingen Den lilla bäcken – Allans bästa, som sålde mer än 24 500 exemplar, och har sedan återutgivit Allans samtliga skivor på cd och gjort hans musik tillgänglig på nytt till gammal och ny publik.

År 2006 vann Edwall en grammis (postumt) i den öppna kategorin för sina visor och CD-boxen Alla Allans visor. Motivering löd "På Alla Allans visor träder en träffsäker hopknåpare av texter och melodier fram. Egensinniga beskrivningar av personligheter i den påstådda periferin".

Hans vän och motspelare Erland Josephson skrev om Edwall efter hans bortgång: "Han var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!"

Edwall skrev fyra romaner: Protokoll (1954), Ljuva läge (1967), Engeln (1974) och Limpan (1977). Två av romanerna har blivit film – Engeln (TV-film 1974 och uppföljare 1976) och Limpan (1983).

Edwall var aktiv i Vänsterpartiet. I boken Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall så lyfts det fram att han deltagit i och stött ett flertal fackliga strejker, demonstrerat ivrigt under sitt liv och även hållit tal.

Edwall var värd för Sommar i P1 den 29 juli 1989.[5]

Allan Edwall var 1957–1965 gift med journalisten Britt Edwall och fick med henne tre barn: Mattias, Måns och Malin. Han har även sonen Michael från ett tidigare äktenskap. Allan Edwall avled 72 år gammal i prostatacancer den 7 februari 1997.[6]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Edwall har en gata uppkallad efter sig i Örnsberg inom Stockholms kommun.

Allan Edwall-stipendiet delas sedan 1990 ut varje trettondedag julFolkets hus i Hissmofors till hans minne.[8]

År Roll Produktion Regi Teater
1950 Eldaren En radiobragd
Charlotte Chorpenning
Arne Ragneborn Dramaten
1951 Alfred Onkel Toms stuga
Harriet Beecher Stowe
Carl-Henrik Fant Dramaten
Målaren
Sander, spögubbe
Krigsrådet Anfelt,
grevarnas f d informator
Gefyr
Amorina
Carl Jonas Love Almqvist
Alf Sjöberg Dramaten
Kören: Den döve Simon trollkarlen
Tore Zetterholm
Arne Ragneborn Dramaten
1952 Clemens,
en vandrande student
De vises sten
Pär Lagerkvist
Alf Sjöberg Dramaten
Harlekino Harlekino och Harlekina
Else Fisher
Kurt-Olof Sundström Dramaten
1956 Albert Topaze Topaze
Marcel Pagnol
Sandro Malmquist Riksteatern[9]
1957 Ivanov Ninotchka
Marc-Gilbert Sauvajon
Sven Lindberg Intiman[10]
1958 Månfåglarna
Marcel Aymé
Yngve Nordwall Malmö stadsteater
Kammarjunkaren Sagan
Hjalmar Bergman
Ingmar Bergman Malmö stadsteater[11]
1961 Gubben Stolarna (Les Chaises)
Eugène Ionesco
Alf Sjöberg Dramaten
1962 Cheston Resan (Le voyage)
Georges Schehadé
Alf Sjöberg Dramaten
1963 Svejk, hundhandlare i Prag Svejk i andra världskriget
Bertolt Brecht
Alf Sjöberg Dramaten
1966 Felix Tre trappor utan hiss med en delvis skymd utsikt över Golden Gatebron
Bill Manhoff
Mimi Pollak Scalateatern[12]
1979 Enst Armfeldt Mannen på trottoaren
Per Olov Enquist och Anders Ehnmark
Staffan Roos Dramaten
1982 Sjumilasteget, valack Historien om en häst
Leo Tolstoj
Lars Edström Stockholms stadsteater
1983
Allan Svensson
1984
Tor Isedal
År Produktion Upphovsmän Teater
1981 Stora landsvägen
August Strindberg Riksteatern[13]
År Roll Produktion Regi
1952 Edvin, målare Änkeman Jarl
Vilhelm Moberg
Lars Madsén[14]
1954 Alfred Fipps Pojken med kärran
Christopher Fry
Palle Brunius[15]
1957 Stationsskrivare Håkan Grane Grönt för mord
Folke Mellvig
Arne Mattsson[16]
1959 Städaren Vägglusen
Vladimir Majakovskij
Staffan Aspelin[17]
1963 Den spenslige Bastu på badort
Hans Abramson
Hans Abramson[18]

Postumt utgivet

[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Sveriges Dödbok SDB 1860–2016, USB, Version 7.10, Sveriges Släktforskarförbund (2016).
  2. ^ Edwall, Elsy (1990). Malin Tangen-släkten, grenen efter Carl Jonsson-Edvall. ISBN 91-87762-11-0 [sidnummer behövs]
  3. ^ [a b c] Uddling, Hans; Paabo, Katrin, red (1992). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1993. Stockholm: Norstedt. sid. 258. Libris 8261513. ISBN 91-1-914072-X. https://runeberg.org/vemardet/1993/0258.html 
  4. ^ Montelius tar över Brunnsgatan 4 Arkiverad 11 januari 2011 hämtat från the Wayback Machine. Göteborgs-posten 2011-01-08
  5. ^ ”Sommar i P1 - Allan Edwall 1989”. Sveriges Radio Sommar & Vinter i P1. 29 juli 1989. https://sverigesradio.se/avsnitt/406237. Läst 31 mars 2023. 
  6. ^ ”Allan Edwall”. Ingmar Bergman Foundation. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100821094503/http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=892D1016-2CDE-478C-B1C2-246C1C5A0760. 
  7. ^ "I rampljuset : Thaliapris till Edwall", Panorama 61 : En bokfilm från BFB, Bonniers, Stockholm 1961.
  8. ^ ”Allan Edwalls stipendiefond”. Hissmofors Folkets Hus. Arkiverad från originalet den 1 augusti 2012. https://archive.is/20120801092102/http://www.hissmoforsfolketshus.se/sida2.html. 
  9. ^ ”Riksteatern repeterar”. Dagens Nyheter: s. 10. 5 januari 1956. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1956-01-05/4/10. Läst 22 augusti 2015. 
  10. ^ Ebbe Linde (7 februari 1957). ”'Ninotchka' på Intima Teatern”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1957-02-07/37/14. Läst 8 januari 2022. 
  11. ^ ”Sagan”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/sagan-0. Läst 19 oktober 2015. 
  12. ^ Bengt Jahnsson (29 september 1966). ”Birgitta Andersson för hela slanten”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1966-09-29/264/20. Läst 22 januari 2016. 
  13. ^ Bengt Jahnsson (28 februari 1981). ”'Stora landsvägen': Strindbergs försoningsakt som gripande kammarspel”. Dagens Nyheter: s. 15. https://arkivet.dn.se/tidning/1981-02-28/57/15. Läst 4 februari 2022. 
  14. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 16. 24 december 1952. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1952-12-24/351/16. Läst 31 januari 2016. 
  15. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 22. 5 juni 1954. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-06-05/150/22. Läst 1 februari 2016. 
  16. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 24. 12 juli 1957. https://arkivet.dn.se/tidning/1957-07-12/186/24. Läst 19 december 2021. 
  17. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 38. 15 januari 1959. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1959-01-15/13/37. Läst 18 mars 2016. 
  18. ^ ”Hört i radio”. Dagens Nyheter: s. 15. 11 februari 1963. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1963-02-11/41/15. Läst 20 mars 2016. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]