Det perfekta språket

Ibland läser jag romaner, noveller, texter där varje mening flyter helt perfekt, varje formulering känns fullkomlig och varje ord tycks ha vägts i guldskål innan det har fått sin speciella plats. Jag menar inte välskrivna böcker, det mesta jag läser är välskrivet, utan något annat. Senast jag funderade på detta var när jag läste Hemligheten av Philippe Grimbert. Nu när jag läser Tomas Bannerheds Korparna tänker jag på det igen. Det perfekta språket och det långsamma, eftertänksamma berättandet. Jag älskar det. Jag får sådana tydliga bilder, nästan som scener, när jag läser. Jag njuter och jag känner ren läsglädje.