Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.
Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.
I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.
Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.
Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.
Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.
Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.
I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.
Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.
Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.
Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.