Från Nobel till August

Efter Birgitta Stenberg gav salongen sig i kast med 2014 års Nobelpristagare: Patrick Modiano. Om honom tyckte vi mycket. Hälften an gänget läste Nätternas Gräs och andra hälften Lilla smycket.

Lilla Smycket-läsarnas enda invändning var att det märktes att författaren är man. Flera menade att de hade haft svårt att identifiera Lilla Smycket som kvinna, utan tänkte på personen som man, kanske på grund av att författaren är man och kanske inte lyckats hel i gestaltningen? Det ska vara osagt - det kan ju bero på läsarnas inneboende normer också.

I den lilla romanen Nätternas Gräs kändes det som om det aldrig var dag. Till stor del stämmer det. Det är gryning, sen eftermiddag, kvällning, skymning, natt. Väldigt många nattliga promenader i ett sömnigt Paris. Men jag gick tillbaka och letade efter några scener i dagsljus - och de finns där. Dock är de inte så många och känslan är någon slags diffus skymning romanen igenom.

Jean, romanen huvudperson, går och går. Han går genom Paris (mest på vänstra sidan, i Cité Universitaire, kvarteren runt Montparnasse, långa trista (enlig Jean) boulevard de Raspail, Jardin des Plantes ... Han går på gatorna, han flanerar i sitt minne, han upptäcker de kvarter han promenerat i många år tidigare på nytt.

Varenda mening är perfekt känns det som. Inte ett ord för mycket. Inte heller för lite. Jag läser den  i översättning, men kan nästan höra originalet under läsningen. Mats Gellerfeldt i SvD anser att den är "stilistiskt genomarbetad till perfektionismens gräns" och det har han väldigt rätt i.

Själva berättelsen blir en slags pusseldeckare, med en gåta omöjlig att lösa. Tiden som gått har obarmhärtigt gått och suddat ut spår och ledtrådar. För mig gör det inget. Den stora behållningen tycker jag är framför allt stilistiskt. Varje ord tycks vägt på våg. Ett uttryck som återkommer på flera ställen är "en spricka i tiden" - och det är i denna spricka som Jean rör sig, fram och tillbaka. "Vackrare än så blir det knappast" tycker Jens Christian Brandt i Aftonbladet. Jag håller med.

Update

Jag har precis skaffat denna till hemmet och känner mig så inspirerad att jag skulle kunna bli vegetarian på heltid! Annars så läser jag Kristina Sandbergs Att föda ett barn och är helt tagen av den. Det är en roman och en författare som jag har varit nyfiken på länge, men som jag inte kommit loss att läsa. Nu förstår jag inte varför,  har jag  köpt hela serien och ser så otroligt mycket fram emot att läsa den. Åh, läsglädje!

Marathonläsning i sommar

Sommaravslutning i salongen hade vi för en tid sedan och romanen som diskuterades var Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Alla utom David var närvarande och alla tyckte om boken. Vi ville ju gärna läsa något av Kerstin Thorvall efter att vi läste Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0.

Det blev en hel del jämförande med annan "bekännelselitteratur" (avskyr ordet, men kom inte på något bättre just nu) och vi var rörande överens om att Kerstin Thorvall står i en klass för sig. Så oerhört välskrivet  - texten löper på som ett rinnande vatten och helt plötsligt var boken utläst och alltihop kändes så LÄTT. Lätt i betydelsen smidigt, lättläst utan att vara tunt, glädjefyllt … I någon mening känns det som om texten verkade ha skrivits ner i all hast, som det kom sig, men som alla vet och förstår så betyder det samtidigt att texterna är enormt genomarbetade för att just få den där lätta känslan.

Eftersom det nu är en hel sommar tills vi ses igen bestämde vi att sommarläsningen ska bestå av tre böcker: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, En av oss sover av Josefine Klougart och Den färglöse herr Tazaki av WOW:s husgud och storfavorit Haruki Murakami.

Murakami har vi ju betat av några titlar av, men även Majgull Axelsson har förekommit i salongen tidigare. Hoppas mycket på  Jag heter inte Miriam - lysande recensioner och andra omdömen har skruvat upp förväntningarna.

Personligen har jag lagt till ytterligare några titlar på listan och tänkte beta av den här högen i sommar. 

Gråter och skrattar om vartannat

Måste hålla upp boken framför ansiktet pga rödgråten

Fick precis ett anrop om boktips av en god vän och tipsade genast om den boken jag läser just nu: Förr eller senare exploderar jag av John Green.

Den handlar om 16-åriga Hazel som har cancer, så svår att hon inte ens går i skolan längre. Men hon är übersmart, har läst in hela high school och pluggar nu på college. Hon träffar en kille, Gus, i en stödgrupp för cancersjuka och de börjar dejta.

Just nu har jag kommit så långt i läsningen att de ska åka till Amsterdam tillsammans och där hälsa på en författare som  skrivit enbart en bok, men som råkar vara Hazels favoritbok. Nå. Det hela är förstås outsägligt sorgligt, men samtidigt väldigt kul. Så idag har jag gråtfest, bara avbruten av enstaka skrattanfall. 

Harry Potter-race

Sonen älskar Harry Potter och har under hela januari försök att förhandla till sig åtminstone två kapitel vid kvällsläsningen. Där har han dock gått bet eftersom varje kapitel är långt och ett räcker för trötta föräldrar. Det har dock lett till att när han är alltför nyfiken på hur det ska gå så läser han vidare på egen hand, ibland tar han vissa delar högt så att vi andra också är informerade om hur det går. Han gör också snabbsammandrag av den senaste händelseutvecklingen för den förälder som inte läste senast. Det hela är mycket trevligt - som ett gemensamt läsprojekt för hela familjen. Och på helgerna händer det att han och jag kryper upp i soffan på eftermiddagen och läser inte bara ett, två utan till och med tre kapitel bara för att det är så mysigt. Nu läser vi trean och inser att vi inom en mycket snar framtid kommer att ha kommit halvvägs i serien. Jag undrar vad vi ska följa upp med. Förslag mottages!

Det perfekta språket

Ibland läser jag romaner, noveller, texter där varje mening flyter helt perfekt, varje formulering känns fullkomlig och varje ord tycks ha vägts i guldskål innan det har fått sin speciella plats. Jag menar inte välskrivna böcker, det mesta jag läser är välskrivet, utan något annat. Senast jag funderade på detta var när jag läste Hemligheten av Philippe Grimbert. Nu när jag läser Tomas Bannerheds Korparna tänker jag på det igen. Det perfekta språket och det långsamma, eftertänksamma berättandet. Jag älskar det. Jag får sådana tydliga bilder, nästan som scener, när jag läser. Jag njuter och jag känner ren läsglädje.

Niceville har gett mig sömnsvårigheter

... känner mig en smula bovaktig som genomförde min önskan om att ha Niceville som salongsbok utan att ta hänsyn till någon av de andras önskningar. Men jag vet ju att flera i salongen kommer att bli lika förtjust som jag.

Jag köpte som sagt boken i tisdags och började läsa på lunchen. Nu lider jag av svår sömnbrist efter att ha legat uppe halva nätterna och bara läst läst läst. Det var länge sedan jag hittade en sådan bok som jag blev helt uppslukad av och inte kunde lägga ifrån mig. Om det händer även de andra i salongen, ja då måste vi nog tidigarelägga nästa möte för åtminstone jag har snart läst ut boken.

Ny läshörna - gamla böcker

Jag har gjort i ordning en ny läshörna som bara bara bara är till mig. Och allt som finns här har mycket stort affektionsvärde för mig vilket gör det extra härligt. Fåtöljen köpte jag när jag väntade mitt andra barn och kände mycket starkt en dag att "jag måste ha en fåtölj att amma i". Och plötsligt en dag när jag gick förbi lumphandlaren på samma gata där jag bor så stod den där - den här fina gröna sammetsfåtöljen.

Jag gav 500 kronor för den, putade ut extra med min stora mage och sa "du bär väl hem den åt mig?". Den lille farbrorn (å han är värd ett eget inlägg vid tillfälle, för han är så ... så ... speciell med sin lilla smala kropp, ständigt kedjerökande och oftare gömd bakom sin disk i den lilla överfulla lumpbutiken) kunde inget annat göra än att sätta upp sin skylt med "Strax tillbaka", ta fåtöljen på pirran och rulla nerför backen hem till mig.

Han baxade in den i porten, upp till hissen och sa "sådärja frun" och gjorde min av att gå, när jag sa att "du måste ta upp den i lägenheten åt mig, jag vill använda den på en gång". Jag kan vara mycket övertalande när jag sätter den sidan till. Han försökte få in den hissen som är en Graham Brothers från 1923. Det gick inte. Han försökte få grepp om den för att lyfta den. Det gick inte. Jag sa att "Du måste ta upp den åt mig" men även jag insåg att en liten kedjerökande lumphandlare på cirka 160 centimeter och MAX 50 kilo aldrig nånsin skulle gå iland med den uppgiften. Dessutom började jag bli allvarligt oroad över hans hälsotillstånd, för han andades mycket ansträngt efter lyftförsöken. Min man fick bära upp den alla fem trapporna istället när han kom hem.

Det lilla bordet som står bredvid är verkligen inget speciellt för vem som helst men för mig är det, eftersom det tillhörde min gammelmormor Hildur som betydde enormt mycket för mig under min uppväxt. Hon fanns med mig till jag blev nästan 30 år och uppmuntrade mig i vad jag än företog mig. Jag tänker på henne dagligen och det är inte sällan jag pratar med henne och frågar om råd.

Pläden i stolen tillhörde min farmor, också en person som haft stort inflytande på mig, inte mins vad det gäller mitt litteraturintresse. Vi pratade alltid om böcker som vi läst eller ville läsa, gav varandra boktips och hade livliga diskussioner. Inte alls samma litteratursmak. Men en bok som vi båda tyckte mycket om när den kom var Marie Hermanssons Musselstranden. Och vi var både ense om att Kristin Lavransdotter var en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Det kan jag nog hålla med om än idag.

Den fina Carl Malmsten-lampan som står bakom fåtöljen köpte jag en regnig dag tillsammans med David, också medlem i denna förnäma salong. Vi hade varit på lunch när det började regna häftigt och vi sprang in på Stadsmissionens butik i Gamla Stan med syfte att köpa ett paraply. Det blev både paraply och lampa för mig.

KUDDEN fick jag i present av min man, på den tiden han inte var min man utan vi bara dejtade.

Sedan en tid tillbaka har vi flyttat ut vår stora bokhylla i hallen och det är den man skymtar i bakgrunden.
Det blev lite biblioteksfeeling, inte sant? Nu sitter jag i min läshörna så ofta jag bara kan.

Och när jag inte läser i Gösta Berlings saga funderar jag på vad jag ska läsa härnäst.

Ikväll...

... får jag gå till sängs med Mia Skäringer, för nu har mina nya böcker kommit. Lycklig som ett barn på julafton slet jag upp paketet och blev helt lycklig över innehållet, trots att jag ju redan visste vad som skulle finnas i. Ibland undrar om jag om den här besattheten av böcker håller på att gå överstyr?

För ett tag sedan skrev Catrin så fint om när hon och hennes son hade en alldeles egen litterär salong, och jag kommenterade att jag hoppades att jag skulle lyckas överföra läsglädjen till min son på samma sätt. Idag tror jag att jag fick svaret. Från vardagsrummet hördes plötsligt sonens röst - han berättade sagan om Peter Pan. När jag kikade in såg jag honom sitta med boken uppslagen och läsa. Eller låtsades läsa. Vi har vid det här laget läst Peter Pan så många gånger att han kan historien utantill, men det var alldeles tydligt att han "läste". Jag vet inte för vem han berättade, sig själv, något gosedjur eller en av sina många fantasivänner. Men han dramatiserade sin berättelse så fint med olika tonlägen och pauser att hans mamma blev alldeles tårögd och rörd. Min pojke - som älskar böcker, bra berättelser och att berätta.