Lyckans hjul

av Kajsa Ingemarsson tar mig med på en resa genom vardagslivet och dess olika skeden. Boken handlar om tre kvinnor, som befinner sig i olika faser i livet och som råkar bo på samma gata. En spåkvinna för de tre kvinnorna samman, vilket leder till att de tre kvinnornas öden förs samman, och de har mer att ge varandra än de anar. Lyckans hjul tar dem på en resa tillsammans, en resa som snarare tar dem genom livssituationer än till huvudstaden, som är den egentliga destinationen.
Boken ger mig feel good – känslor, då vem som helst kan känna igen sig, oavsett ålder och var i livet man befinner sig. Kajsa lyckas fånga det lilla, som blir det stora i vardagen, en resa genom livet, och dess faser. En lätt och skön bok att läsa, som ändå väcker starka känslor. Kort och gott, den får mig att fundera över livets beslut och vändpunkter.

.

Ett annat liv

av Augustprisvinnaren Per Olov Enqust. Efter att ha sett PO Enquist berätta om sin bok i Babel tog jag mig an denna drygt 500 sidors roman, som handlar om författarens liv. Men trots att det är en självbiografi, som visserligen då och då griper tag om mig, så har jag ändå känslan boken igenom av att författaren undviker att skriva om sig själv. Detta är ju ändå huvudsyftet med hans bok. Han beskriver sig själv i tredje person varierande med, pojken, han själv, honom, Enqusiten osv.
Ett annat liv handlar om författarens våndor i sin barndoms by, Hjoggböle i Norrland, där han endast 6 månader gammal blir faderslös och växer upp med en ensamstående, djupt religiös mor. En tro som ofrivilligt förföljer honom hela livet.
Han börjar skriva, och frågar sig själv varför, vart kom det ifrån? Han söker svar på frågor som kanske är omöjliga att få svar på. En gammal släkting som blev tokig ock skrev på väggarna, kom det från henne?
Boken fortsätter genom att skildra hans framgångar i världen och människorna i hans närhet, på olika platser i världen, från pojken till idrottaren, dramatikern, missbrukaren och till slut åter författaren. Allt utspelar sig medan en smygande alkoholism tar sin början, men även här har jag känslan av att han vill dölja den delen av sitt liv (fast ändå inte) för sina läsare, trots att han skrivit en bok om det. Men istället förmedlar han våndorna om att vara en skrivande person, som inte kan skriva, på ett mycket gripande och förståligt sätt.
Det var en intressant bok, som dock inte uppfyllde mina förväntningar. Men den gör mig absolut sugen på att läsa Kapten Nemos bibliotek.

Emma - Mias dotter

Maria Eriksson har skrivit boken Emma, Mias dotter. Alltså boken om sin egen dotter, en sann historia som verkligen griper tag om känslorna. Ger en annan vinkling av böckerna Gömda, Asyl och Mias hemlighet, samt tar vid med en fortsättning där ovan nämnda böcker slutar.
Åter en gång får man stifta bekantskap med Mia och hennes familj, den här gången mest med hennes dotter Emma. Emma var, enligt böckerna, den som tog mest skada av livet på flykt från hennes egen far och hans landsmän som ville döda henne.
Den här gången får läsaren först en slags resumé av vad som hänt, genom Emmas huvud, och hur hon upplevde allt det tragiska som utspelar sig i Liza Marklunds Gömda och Asyl. Allt ur ett barns perspektiv. Sen, när man kanske tror att familjen äntligen hade fått det bra, brakar helvetet loss för Emma. Hon hatar sin mamma för att ha ljugit och hon hatar ”Mannen med de mörka ögonen”, som hon först som tonåring får veta att det är hennes egen far. Mannen som gjort det omöjligt för familjen att leva i Sverige. Det är en omtumlande och gripande sann historia som berättas, där hemskheterna avlöser varandra. Finns det ingen ände? Ska allt drabba denna familj? Tankar som hela tiden dyker upp medan jag läser. Det är ett miserabelt tonårsliv som väntar Emma, där hennes förhållande med Mr White, ett drogberoende, tycks vara det enda som betyder något för henne. Ända tills ett liv dyker upp, det enda som kan rädda Emmas eget liv.

I nattens tystnad

I nattens tystnad är en fristående roman av Margit Sandemo. Och som vanligt tar Sandemo mig som läsare med på ett spänningsfyllt äventyr, detta trots att bokens huvudkaraktär är en ganska torr och tråkig figur. Boken handlar om människans behov av ett samtal med en anonym röst, och om människans sätt att manipulera och utnyttja sitt tillstånd. Språket och handlingen är enkelt men intrigfyllt. Det enda som stör mitt läsande är de högtravande dialogerna, som jag antar är tänkta att skildra överklass, men som bara känns ditklistrade och onaturliga.
Berättelsen utspelar sig i en liten norsk stad där man får bekanta sig med en kvinna, Irina, som lider av kärlekssorg efter att ha blivit lämnad av sin man. En tämligen tråkig inledning, som ganska snart tar en helt ny och oväntad vändning. Sandemo skildrar på ett skickligt vis Irinas egen förändring och hur hennes självinsikt förändras genom att vrida och vända på karaktärerna, så att läsaren också upplever det Irina upplever. Det utlovas dödlig fara och spänning, spänning som kanske inte riktigt griper tag i mig som läsare, men som ändå får mig att fortsätta läsa. Helt klart läsvärd, men Sandemo kan egentligen bättre än så här.

Mig äger ingen

Åsa Linderborgs självbiografi Mig äger ingen tar mig med på en resa genom folkhemmets Sverige, till dess fall och fram till nu. Men den skildrar framförallt 70-talets stretande åsikter i klassamhället. Den beskriver ett arbetarhems iver att vara det svenska folkhemmet till lags, trots olikheterna, på ett klockrent och humoristiskt vis.
Det är miljöbeskrivningar och tidstypiska händelser, som kan ge vem som helst igenkänningskänslor. Men framförallt berör den med sin beskrivning av en liten flicka (Åsa Linderborg), som växer upp med en ensamstående, alkoholiserad far, som vid varje löningsutbetalning snabbt sätter sprätt på pengarna. Den berättar om industrialismens blomstrande tid, om metallarbetarnas trogna ström till och från fabriken i ett 70-talets Västerås.
Härdarmästare Leif Andersson är stolt över att vara metallarbetare, och han är stolt över sin lilla flicka, Åsa själv. Det är en unik relation som skildras, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker synd om flickan, eller inte. Det är minst sagt två sidor av Leif som skildras. Den ena, en svettig, smygsupande far, som lånar lall (pengar) av dottern för att kunna köpa mellanöl, och vars fotsvett dottern sniffar i sig varje morgon. Den andra, en ståtlig karl, som är stolt över att ha hyreshusets vackraste fönster och som charmar dagispersonalen.
Det är en fin berättelse, om kärlek, trots svåra förutsättningar. Om en man som är stolt över sitt arbete samtidigt som han hatar det. Om en man som tar dottern med till hennes farmor och farfar för en bit mat när lönen är slut och som låter fastern ta hand om smutstvätten. Han sköter inte sin egen hygien, men sköter istället hemmet pedantiskt, allt i dimman av en smygande alkoholism, och när mellanölet förbjuds 1977 blir det alltmer sprit för härdarmästaren, vilket till slut leder till den stolte arbetarens förfall.
Ja, det är en minst sagt omtumlande färd som denna historia tar mig med på. Det är gripande och självutlämnande, samtidigt som den målar upp en bild av en gemenskap som är få far-dotter relationer förunnat. Och som framförallt var ovanlig då, vilket naturligtvis ledde till en rädsla för ett utanförskap. När jag lägger igen pärmarna till denna bok, ser jag den som en öm kärleksförklaring till en far som gjorde sitt bästa, och som älskade sin dotter över allt annat.

Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa.
/Så börjar denna omtumlande läsning, som jag varmt rekommenderar.

Brännmärkt

av Catharina Ingelman-Sundberg, Widdingprisbelönad 1999 för sitt historiska skrivande. Brännmärkt är den första boken i en trioligi om Anne Persdotter. Och den leverar ett stycke härlig svensk medeltid på ett lättsamt, men ändå tidstroget sätt. Denna bok fångade mig omedelbart, och bara några rader in i boken var jag fast och jag kan definitivt säga att detta är en utav de bästa böcker jag läst.

Det är sent 1300-tal och på havet utanför Stockholm befinner sig Anne Persdotter och hennes man, på väg ifrån Lübeck till Stockholm för att börja ett nytt liv. Spänningen blir omedelbart ett faktum då Anne är högravid ute på stormigt hav och skeppet sjunker. Som enda överlevande tar hon sig iland och lyckas, trots plundrande skärgårdsbor, klara sig undan och tar sig sargad in till det medeltida Stockholm. Den rika borgarhustrun har mist både man, tillhörigheter och pengar. Utan vare sig mat eller husrum börjar värkarna och hon ska föda sitt barn.

Berättelsen för läsaren framåt i ett raskt tempo, och författaren lyckas hela boken igenom bibehålla spänningen. Att författaren är historiker och kunnig på sin sak märks av den detaljrika bilden av den medeltida staden med dess invånare. Stockholm är en orolig stad vid den här tiden, då svenskar och tyskar slåss om makten samtidigt som danska drottning Margareta vill erövra staden. Och som om inte detta vore nog, så härjar vitaliebröderna runt om i staden, dessa Östersjöns sjörövare som sätter skräck i människorna.

Boken bjuder på en fantastisk historielektion, som inte går att slita sig ifrån. Den drabbar även på ett känslomässigt plan, som kan locka fram tårarna hos den känslige. Att boken dessutom skildrar svensk historia från en kvinnlig vinkel, ger en mer levande och självständig bild av den kuvade medeltidskvinnan. Kärlek, svek och blodigt allvar, blandat med gycklare och lekmän gör denna bok oslagbar. LÄS. Nu ska jag hugga tänderna i bok nummer två: Förföljd.

Bajsboken

av Pernilla Stalfelt. Detta var en bok som fick min femårige sons ögon att tindra lurigt. Bajsboken var något spännande och lite förbjudet. Men boken var både finurligt och innovativt illustrerad, vilket väckte tankar och funderingar hos min son. Boken berättar på ett roligt sätt hur olika sorters bajs ser ut, samt beskriver djurspillningar och hur själva bajsandet teoretiskt går till. Och inte nog med det, man får också veta vart bajset tar vägen och hur bajset blir näring för blommor.
Prutt = bajslukt + luft, är ett exempel på hur svårförklarliga ting beskrivs i denna bok. En lärorik bok, som förmedlar kunskap och för fram det naturliga i matsmältningsprocessen.

Ur nationalencyklopedin:
Bajs = Avföring: benämning på det som blir kvar efter födans passage och bearbetning i mag och tarmkanalen och som töms via ändtarmen.

Stundande natten

av Carl-Henning Wijkmark och Augustprisbelönad 2007. Stundande natten är en skildring om döden och livets slutskede. Boken berättas ur huvudpersonens Hasses perspektiv, där vi får följa den dödssjuke skådespelarens sista tid i livet. Han ligger på sal 5 tillsammans med tre andra män. När dessa rumskamrater så slutligen dör ifrån honom är han ensam kvar med sina smärtor, trots detta är han hemligt förälskad i en utav sköterskorna på avdelningen.
Döden är naturligtvis ett återkommande tema i denna bok, och Hasses vakna tillstånd övergår alltmer i drömscenarion desto längre in i boken man kommer. Till slut har man som läsare svårt att avgöra vad som är dröm och verklighet, och jag antar att det är just den känslan som författaren vill förmedla. Som läsare väntar jag hela tiden på att Hasses död ska komma, naturligtvis är det nyfikenheten över vad som händer efter döden som skapar detta sug. Jag ska låta vara osagt hur boken slutar, att döden till slut inträffar är dock ett oundvikligt scenario.

2007 års Augustpris för årets svenska skönlitterära bok. Ur juryns motivering: "Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det."

Det femte barnet

av nobelpristagaren Doris Lessing är en bok som berör. Under två decennier får man följa det till en början lyckliga paret som drömmer om ett stort hus och många barn, minst sex stycken. Handlingen tar sin början på sextiotalet då Harriet och David gifter sig och köper ett enormt hus, som de egentligen inte har råd med, för att sedan börja avla barn. Deras släktingar höjer allt mer på ögonbrynen, men Harriet envisas med att tro att de bara är avundsjuka. Till en början lever Harriet och David sin dröm, ända tills det femte barnet kommer. Ett barn som inte är som andra barn. Harriet har dåligt samvete för att hon inte kan älska detta barn som hon älskar de fyra tidigare barnen, och detta femte barn kräver så mycket av henne att hon inte längre har varken tid eller ork för den övriga familjen. Successivt bryter detta barn ned den lyckliga familjen. Harriet känner andras hat emot sig, som om hon var en brottsling för att hon avlat ett elakt barn, och hon gör allt som står i hennes makt för att få hjälp med detta bångstyriga barn, som hon själv kallar utomjordning, eller av annan art.

Boken ger ingen vetenskaplig förklaring till vad som felas det femte barnet. En tanke som slår mig är att det skulle kunna vara bristen på Harriets känslor för barnet, som inbillar henne att barnet är defekt. Och att bristen på kärlek får Ben, som det femte barnet heter, att vilja skada sina syskon och att döda familjens katt. Men boken skildrar också hur en stor, lycklig familj kan brytas ned tills bara spillror återstår, på grund av ett oönskat barn, som dessutom har speciella behov och kräver mycket utrymme. Den väcker bland annat tankar som att man ska vara tacksam för det man har, istället för att hela tiden sträva efter mer.

Doris Lessing fick 2007 års Nobelpris i litteratur med motiveringen: "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning"