av nobelpristagaren Doris Lessing är en bok som berör. Under två decennier får man följa det till en början lyckliga paret som drömmer om ett stort hus och många barn, minst sex stycken. Handlingen tar sin början på sextiotalet då Harriet och David gifter sig och köper ett enormt hus, som de egentligen inte har råd med, för att sedan börja avla barn. Deras släktingar höjer allt mer på ögonbrynen, men Harriet envisas med att tro att de bara är avundsjuka. Till en början lever Harriet och David sin dröm, ända tills det femte barnet kommer. Ett barn som inte är som andra barn. Harriet har dåligt samvete för att hon inte kan älska detta barn som hon älskar de fyra tidigare barnen, och detta femte barn kräver så mycket av henne att hon inte längre har varken tid eller ork för den övriga familjen. Successivt bryter detta barn ned den lyckliga familjen. Harriet känner andras hat emot sig, som om hon var en brottsling för att hon avlat ett elakt barn, och hon gör allt som står i hennes makt för att få hjälp med detta bångstyriga barn, som hon själv kallar utomjordning, eller av annan art.Boken ger ingen vetenskaplig förklaring till vad som felas det femte barnet. En tanke som slår mig är att det skulle kunna vara bristen på Harriets känslor för barnet, som inbillar henne att barnet är defekt. Och att bristen på kärlek får Ben, som det femte barnet heter, att vilja skada sina syskon och att döda familjens katt. Men boken skildrar också hur en stor, lycklig familj kan brytas ned tills bara spillror återstår, på grund av ett oönskat barn, som dessutom har speciella behov och kräver mycket utrymme. Den väcker bland annat tankar som att man ska vara tacksam för det man har, istället för att hela tiden sträva efter mer.
Doris Lessing fick 2007 års Nobelpris i litteratur med motiveringen: "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar