Tio dagar har jag varit utan teve och bredband. Först idag kom en tekniker. Ett komplicerat fel, som kräver många timmars arbete, vilket det naturligtvis inte fanns utrymme till idag. Telia, detta j…a företag, som jag blivit beroende av. Jag har bundit upp mig och har allt hos dem (telefon, internet, teve, mobil).
Nödtorftigt kommer jag nu ut på nätet i snigelhastighet, så att jag åtminstone kan kolla mail och bloggar. Det dröjer nog ett par dagar till innan jag får acceptabel hastighet, och teven tillbaka. Ska det behöva vara så?
.
torsdag 28 maj 2009
måndag 18 maj 2009
fredag 8 maj 2009
Det har lättat - det är på väg
Äntligen. Ett tungt ok har fallit från mina axlar. Efter mycket slit har jag skickat manuset till förlaget. Nu återstår bara ett nervkittlande magpirr. Hjälp… nu måste det bara gå vägen…
.
.
torsdag 7 maj 2009
En reflektion...
Sonen har snart gjort sitt första år i skolan, och med skolan kommer utvecklingssamtalen och det väcker tankar hos mig som förälder. Redan i förskoleklassen efterfrågas en mängd aktiviteter, som vad han har för fritidsintressen, hur många kamrater han har och hur många av dessa som han leker med på sin fritid.
Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?
Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.
Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.
Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?
Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.
Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.
måndag 4 maj 2009
Mammas bloggturné
Elisabet Norin debuterade för en dryg månad sedan med sin bok - Mamma minns du mig. Nu gästar hon min blogg.
Elisabet Norin är verksam som handledare på kurser i kreativt skrivande. Sedan många år tillbaka är hon också aktiv som lektör och litteraturkritiker, främst i Kristianstadsbladet. Elisabet har tidigare varit medförfattare i olika litterära projekt, Mamma minns du mig är hennes första roman. Sajt: http://www.elisabetnorin.se/.
Boken bygger delvis på självupplevda händelser, har det varit till fördel/nackdel i skrivandet av boken?
Eftersom jag alltid varit ett fan of fantasin hade jag inte kunnat föreställa mig att första boken skulle bli en blandning av fantasi och verklighet. Jag är överraskad själv av hur bra det gick att ta avstamp i verkligheten och sedan stuva om och fylla på så att det ändå känns som en trovärdig historia. Fördel, alltså. Men vissa saker gick inte att berätta. De blev för råa.
Boken handlar om att vara anhörig till en demenssjuk, kan boken hjälpa andra i liknande situationer?
Det är min förhoppning. Framför allt när det gäller att stå på sig mot personer som representerar myndigheterna. Ibland drivs de av en annan agenda än man själv gör när man har omsorg om sin anhöriga. De har också fördomar om andra. Scenen med Claras telefonsamtal med biståndshandläggaren är i det närmaste autentisk. Fruktansvärt.
Har skrivandet fungerat som terapi för dig?
Inte vad det gäller sjukdomen: vi har ältat situationen med vår Alzheimerdrabbade mamma/mormor otroligt mycket i familjen, på telefon och när vi träffats. Men när det gäller arvet, identiteten och förmågan att handskas med liv och livsbeslut, kan det stämma: jag vet lite om min mamma men nästan inget om min mormor. Där finns en tystnad som ligger och retar.
Du har lyckats med konsten att skriva enkelt samtidigt som boken berör på djupet, var det ett medvetet val att skriva på det viset?
Mmm, den här historien skulle berättas på ett sätt som passade personerna i den och då var det nödvändigt att hålla sig borta från det litterära språket. Jag blev också väldigt inspirerad på en engelsk skrivarkurs jag gick för några år sedan. Den engelska traditionen är mycket mer ”pratsam” än svensk minimalism. Men under skrivandets gång kom också uttryck från min barndomsdialekt upp. Överraskande! Sen vill jag förstås att läsaren ska bli berörd. Skratta och gråta. Gärna samtidigt. :-) Med hjälp av ett vardagligt språk.
Du är skönlitterär debutant, berätta om din väg mot en färdig bok, skrivprocessen från frö till hårda pärmar.
De första utkasten var bara avsedda för mig själv: försök att hålla fast stunden, de sista flämtande minnesbilderna, den sista genuina kontakten med psyket som varit mammas hela mitt liv. Först senare kom tanken att sätta samman allt till en roman. När jag sedan satt sista punkt följde många omskrivningar då vänner och andra läste och gav respons på texten. Jag har skickat manus till förlag flera gånger och sedan skrivit om mellan refuseringarna. Sammantaget tror jag det är en bättre text som sedan blev antagen, än som först var ”klar”. Från de första fragmenten till boken nu i april har det nog gått fem-sex år.
Och till sist, vad kommer vi att få läsa av dig i framtiden?
Förhoppningsvis en handbok i prosaskrivande: jag samlar mina erfarenheter som pedagog, litteraturvetare, recensent och författare och skriver. Sedan har jag en idé om en ny roman, men det är just nu lite hemligt!
Mamma minns du mig är en bok som berör på djupet, och den för läsaren träffsäkert genom ett sjukdomsförlopp. Den väcker tankar och lyfter fram det lilla i det stora. Elisabet lyckas verkligen med att fånga vardagens ögonblick, och som läsare måste jag gång på gång stanna upp och tänka att precis så kan det ju kännas. Och budskapet blir fram emot slutet mycket tydligt. Trots det tragiska i berättelsen, så är det med ett leende på läpparna som jag lägger ihop boken.
Clara står mitt i livet och inser plötsligt att hon blivit mamma till sin egen mamma, ett mycket svårare uppdrag än hon någonsin kunnat drömma om.
/Victoria
Bokens omslag har gjorts av Anna Karlsson, a form & design i Göteborg.
När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.
För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.
Vill man ha ett dedicerat exemplar av boken handlar man på Elisabet Norins sajt. Eller så köper man boken här.
Fortsätt följa Elisabet Norins bloggturné här.
.
Elisabet Norin är verksam som handledare på kurser i kreativt skrivande. Sedan många år tillbaka är hon också aktiv som lektör och litteraturkritiker, främst i Kristianstadsbladet. Elisabet har tidigare varit medförfattare i olika litterära projekt, Mamma minns du mig är hennes första roman. Sajt: http://www.elisabetnorin.se/.Boken bygger delvis på självupplevda händelser, har det varit till fördel/nackdel i skrivandet av boken?
Eftersom jag alltid varit ett fan of fantasin hade jag inte kunnat föreställa mig att första boken skulle bli en blandning av fantasi och verklighet. Jag är överraskad själv av hur bra det gick att ta avstamp i verkligheten och sedan stuva om och fylla på så att det ändå känns som en trovärdig historia. Fördel, alltså. Men vissa saker gick inte att berätta. De blev för råa.
Boken handlar om att vara anhörig till en demenssjuk, kan boken hjälpa andra i liknande situationer?
Det är min förhoppning. Framför allt när det gäller att stå på sig mot personer som representerar myndigheterna. Ibland drivs de av en annan agenda än man själv gör när man har omsorg om sin anhöriga. De har också fördomar om andra. Scenen med Claras telefonsamtal med biståndshandläggaren är i det närmaste autentisk. Fruktansvärt.
Har skrivandet fungerat som terapi för dig?
Inte vad det gäller sjukdomen: vi har ältat situationen med vår Alzheimerdrabbade mamma/mormor otroligt mycket i familjen, på telefon och när vi träffats. Men när det gäller arvet, identiteten och förmågan att handskas med liv och livsbeslut, kan det stämma: jag vet lite om min mamma men nästan inget om min mormor. Där finns en tystnad som ligger och retar.
Du har lyckats med konsten att skriva enkelt samtidigt som boken berör på djupet, var det ett medvetet val att skriva på det viset?
Mmm, den här historien skulle berättas på ett sätt som passade personerna i den och då var det nödvändigt att hålla sig borta från det litterära språket. Jag blev också väldigt inspirerad på en engelsk skrivarkurs jag gick för några år sedan. Den engelska traditionen är mycket mer ”pratsam” än svensk minimalism. Men under skrivandets gång kom också uttryck från min barndomsdialekt upp. Överraskande! Sen vill jag förstås att läsaren ska bli berörd. Skratta och gråta. Gärna samtidigt. :-) Med hjälp av ett vardagligt språk.
Du är skönlitterär debutant, berätta om din väg mot en färdig bok, skrivprocessen från frö till hårda pärmar.
De första utkasten var bara avsedda för mig själv: försök att hålla fast stunden, de sista flämtande minnesbilderna, den sista genuina kontakten med psyket som varit mammas hela mitt liv. Först senare kom tanken att sätta samman allt till en roman. När jag sedan satt sista punkt följde många omskrivningar då vänner och andra läste och gav respons på texten. Jag har skickat manus till förlag flera gånger och sedan skrivit om mellan refuseringarna. Sammantaget tror jag det är en bättre text som sedan blev antagen, än som först var ”klar”. Från de första fragmenten till boken nu i april har det nog gått fem-sex år.
Och till sist, vad kommer vi att få läsa av dig i framtiden?
Förhoppningsvis en handbok i prosaskrivande: jag samlar mina erfarenheter som pedagog, litteraturvetare, recensent och författare och skriver. Sedan har jag en idé om en ny roman, men det är just nu lite hemligt!
Mamma minns du mig är en bok som berör på djupet, och den för läsaren träffsäkert genom ett sjukdomsförlopp. Den väcker tankar och lyfter fram det lilla i det stora. Elisabet lyckas verkligen med att fånga vardagens ögonblick, och som läsare måste jag gång på gång stanna upp och tänka att precis så kan det ju kännas. Och budskapet blir fram emot slutet mycket tydligt. Trots det tragiska i berättelsen, så är det med ett leende på läpparna som jag lägger ihop boken.
Clara står mitt i livet och inser plötsligt att hon blivit mamma till sin egen mamma, ett mycket svårare uppdrag än hon någonsin kunnat drömma om.
/Victoria
Bokens omslag har gjorts av Anna Karlsson, a form & design i Göteborg.
När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.
För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.
Vill man ha ett dedicerat exemplar av boken handlar man på Elisabet Norins sajt. Eller så köper man boken här.
Fortsätt följa Elisabet Norins bloggturné här.
.
lördag 2 maj 2009
Vitaminboost
Idag har jag vitaminboostat min familj genom att utfodra dem med vårens absolut vitaminrikaste grönsak. Och det bästa av allt, den finns i massor… och är gratis. Jag har gjort brännässelsoppa, och killarna runt köksbordet tittade alla skeptiskt på mig då jag serverade den gröna, läckra soppan. Sen var det ganska roande att se deras gillande miner. Det var ju gott också :-)
Nyplockade nässlor under tillagning
Nyplockade nässlor under tillagning
.
fredag 1 maj 2009
Jag läser...
Ursäkta min bloggstiltje… men efter att äntligen har skrivit om hela mitt manus, eller stora delar av det åtminstone, så läser jag. Och dräkten är ny, det känns fräscht. Så nu ska jag bara läsa igenom en gång till (hur många gånger jag läst mitt eget manus har jag för längesedan tappat räkningen på :-)) och sen… är det bara att hoppas på att förlaget vill ha det…
.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)