Vi stannade bara ett dygn i Alsace. På vägen tillbaka till Tyskland tog vi oss till borgruinen Fort de Fleckenstein uppe på en väldigt smal klippa.
Här har ett slott funnits sedan mitten av 1100-talet, så det är inte konstigt att trappstegen är slitna.
Hur det ens fick plats flervåningsbyggnader och ett kapell på en så smal yta är ofattbart. Det fanns flera modeller som visade hur slottet sett ut under olika perioder. Det hade funnits vattencisterner och hissar som flyttade material till de högre belägna våningarna.
Nu tog vi oss runt i gångar och trappor i de delar som fortfarande finns kvar. Utsikten över de omgivande skogarna fick en att fundera över hur här såg ut på medeltiden, det kändes som att vi var mitt ute i ingenting.
På ena sidan om klippan stupade det brant ned och på andra hade själva slottet funnits. Idag är ruinen en av de mest besökta i Alsace och var en lagom avstickare på vår väg till
Altschlosswald på tyska sidan gränsen. Dags för resans sista vandring. Vi parkerade vid den röda markeringen och gick hela den röda vandringsvägen i nummerordning.
Vonkis undrade i en kommentar hur mitt knä klarade av all vandring och jag kan svara att knät faktiskt klarade dessa riktigt bra. En värktablett innan vi gav oss av, så blev det inga större protester. Men, ungefär här tröttnade det. Med facit i hand skulle vi gått åt andra hållet eftersom det var vid nummer 7 som de fantastiska sandstensformationerna fanns - de som var huvudattraktion och mödan värd.
Början av vår väg gick längs vatten, uppdämda sjöar som reglerades i nedre änden. Vid en av dem åt vi några mackor till lunch.
Mesta delen av vandringen var i bokskog
och hela den sydvästra sträckan gick längs med gränsen till Frankrike. Här kunde man stå med ett ben i varje land.
Vi lydde skyltarna och höll oss på den tyska sidan.
Till sist nådde vi så de fantastiska klipporna som var hela anledningen till vår vandring.
Det var verkligen mäktigt att gå längs med den halvannan kilometer långa klippan med sin 30 meter höga röda vägg. Jag hade gärna avstått den långa vandringen för att bara gå här - så jag tvingade maken att gå fram och tillbaka med mig när jag nu gått så långt för att få uppleva detta!
När vi närmade oss andra änden fick klipporna mer håligheter och blev än mer fantasieggande.
Hade vi kommit från det här hållet hade jag varit överlycklig redan från start - och inte haft lika mycket problem med knät.
Men jag är tacksam över att vi kunde vandra så mycket som vi gjorde på resan, en perfekt coronaanpassad aktivitet nu är vädret var finfint och så många inomhusaktiviteter stängda.
Vi bodde på ett trist hotell precis vid en trafikerad väg, åt middag i hotellrestaurangen
och en rätt trist frukost nästa dag. Man kan ju inte lyckas med precis allt.
MEN jag blev så glad när jag på väg tillbaka till rummet efter frukosten såg hur svanar, änder och flera nutria (blir det nutrior i plural?) bjöds på ett skrovmål av hotellets matrester. Receptionisten berättade att de älskade pommes frites.
Vi begav oss raka spåret till
Anselmann i Edesheim, en vinodlare vi uppskattat när vi handlade här för två år sedan. Nu blev det mest röda viner av druvan Spätburgunder (Pinot Noir) och så kunde jag inte avstå från lite mer Auxerrois.
Så här ser provningskiosken ut, nu med skyddande plexiglas och mer distans än förra gången. Jag sitter i bilen när jag tar bilden, maken är vid lagret för att få våra kartonger. Bakom min rygg finns en trädgård med stor fin uteservering. Den hoppas jag få återkomma till i framtiden.
Raskt vidare till det stora vinhuset Ruppertsberger, vars viner även finns på Systembolaget. Här var kvinnan som serverade oss förvånansvärt ovan vid provning, det hela gick lite småtaffligt till.
Vi åkte därifrån med mer vin från samma druvor som på förra stället.
Sedan blev det öl till lunchen i Weinheim. Fast detta är makens weissbier, jag vet inte varför jag inte har någon bild på min dryck? Förmodligen drack jag apfelschorle.
En pizza bianco med lax och spenat satt bra!
Weinheim visade sig vara en fin stad, så det blir ett till inlägg härifrån.
