Om en bok: LOVE AND OTHER PERISHABLE ITEMS

av Laura Buzo

Jag läste om den här boken för att kunna skriva om den men skrev inte om den då heller. Så kan det gå. Men det är en av mina favoriter även om den inte fällde mig så totalt som jag hoppats på.

Om Amelia och Chris som jobbar extra i samma affär. (side note: insåg just att jag tagit på mig koftan med avigsidan ut) Hon är jättejättekär. Hon är också 15 och han är 21. De är på helt olika ställen i livet och skulle förmodligen aldrig ha träffats om det inte vore för jobbet. I Amelias ögon (och kapitel) är Chris den här fantastiska, sofistikerade personen, men i Chris' dagbok får vi en kompletterande bild. Han bor hemma hos sina föräldrar, tänker fortfarande på sitt ex och är i desperat behov av förändring. Han behöver inte en femtonårig flickvän.

Men de blir vänner på något sätt. Pratar om böcker och feminism. Har sin lilla bubbla av ömsesidig... beundran? Idealisering?

Och allt är väldigt australiskt och bra.

Chans att jag läser om: jättestor. Seriöst. Den förtjänar bättre.

Så här skrev jag en annan gång i ett inlägg jag hittade bland mina utkast:

Det känns nästan lite fånigt att säga att en bok känns så verklig, men så känns det här. Det är inte rosenskimrande och perfekt.

OK, det var några ord från mig nu och då. Vi får se om mitt framtida jag vill bidra efter en eventuell tredje läsning.

Om en bok: RAW BLUE

Raw Blue var ett impulsköp som kunde ha gått väldigt fel. På pappret har den alla typiska New Adult-klichéer som jag hann tröttna på i början av året. Tjej med mörk hemlighet. Kille med mörk hemlighet. Tatueringar. Sex. Men allt handlar ju om hur man sätter ihop det. Kirsty Eagar sätter ihop det på ett bättre sätt än de flesta. Men...

Surfing. Väldigt mycket surfing. Carly surfar. Det är hennes grej, hennes happy place. Hon har hoppat av universitetsstudierna och tagit ett kvällsjobb som gör det möjligt för henne att surfa så mycket som möjligt. Och jag unnar verkligen Carly ett happy place. Men jag tycker det är så tråkigt att läsa surfscenerna. Rent allmänt tycker jag att beskrivningar är trista för mitt visuella tänkande funkar så där och jag orkar inte riktigt föreställa mig det som beskrivs. Det gäller dels miljöbeskrivningar men framför allt beskrivningar av fysiska aktiviteter och i synnerhet beskrivningar av fysiska aktiviteter jag har noll koll på. Att läsa om surfing är som att läsa ett helt annat språk. Så jag skummar mycket och det drar naturligtvis ner mina känslor för boken. Tyvärr.

Jag unnar Carly ett happy place för hon har som sagt en mörk hemlighet och jag tänker avslöja den för det framgår ganska snart i boken att hon blev våldtagen en kväll när hon var nästan medvetslös på en fest. Hon har aldrig anmält, aldrig pratat om det och lyssnar fortfarande efter röster från männen som gjorde henne illa. När Ryan kommer in i hennes liv - via surfingen - är hon inte pigg på att öppna sig. Hon är spänd och misstänksam och ingenting går lätt. Men Ryan ger inte upp. Det finns något där mellan dem och han är ganska säker på sin sak. Äldre och nyss ute ur fängelset försöker han starta upp sitt liv på nytt och han vill väldigt gärna att Carly är en del av det. Alla har ett förflutet men alla förtjänar också en framtid.

Det jag gillar bäst med boken är Carly och Ryans relation. Det går väldigt trögt först (men oj som jag gillar de där scenerna som är så besvärande att man vill begrava huvudet i kudden och kvida), sen fort och sen... Ja. Det är inte helt lätt och det är en ovanlig relation att läsa om. Ryan är inte en tatuerad bad boy med våldsamma tendenser. Det är ingen svartsjuka och inga löjliga förvecklingar.

Det är en rätt så mörk bok, väldigt australisk och väldigt intensiv. Sen är det dessutom väldigt frestande att använda adjektiv som rå och salt med tanke på titeln så jag tänker ge mig själv tillstånd att använda dem. Och surfscenerna till trots - klart lyckat impulsköp för min del!

På min önskelista SPECIAL! En hel hög australisk YA

Kan jag kompensera för förra veckans uteblivna önskelista genom att presentera en hel drös australisk YA? Visst kan jag det!

Som vi alla vet har Australien otroliga YA-författare med Melina Marchetta och Markus Zusak i spetsen. (Nu har jag i och för sig inte läst Zusak, men jag litar på er.) John Marsden, Cath Crowley, Jaclyn Moriarty och Laura Buzo är några av mina favoriter genom åren. Genom bloggen inkcrush, och då i synnerhet sidan Aussie YA, har jag hittat flera nya namn att utforska.

Böckerna jag lyfter fram här går alla att beställa via svenska nätbokhandlar. Det går inte alltid eftersom de först måste komma ut på den amerikanska eller brittiska marknaden - eller översättas till svenska förstås. Men då kan man använda sig av Fishpond som skickar fraktfritt från Australien. Jag har tidigare beställt bland annat The Piper's Son med finomslaget därifrån.

Jag gör som inkcrush och länkar till goodreadssidorna för de böcker jag blev mest intresserad av.

                                     

Will av Maria Boyd

En kille får efter ett hyss straffet att vara med i en skolmusikal och Melina Marchetta har blurbat så behöver man egentligen veta mer?

Out of This Place av Emma Cameron
I original heter den här versromanen Cinnamon Rain och är inte det oemotståndligt? Varning för triangeldrama när två vänner gillar samma tjej. Men triangeldraman kan väl göras bra också? (Muttrar hon hoppfullt.)

Raw Blue av Kirsty Eagar

Trish Doller hade den här boken högst på topplistan i sitt gästinlägg hos Anna Reads nyligen och det gör inte saken sämre! Kan också vara typisk new adult-besvikelse, men jag hoppas och tror inte det.

A Little Wanting Song av Cath Crowley

Har velat läsa mer Crowley sen jag läste Graffiti Moon men när ska det bli av?!

BONUS

Om en bok: Becoming Bindy Mackenzie

a.k.a. The Betrayal of Bindy Mackenzie (AUS)
a.k.a. The Murder of Bindy Mackenzie (US)

av Jaclyn Moriarty (a.k.a. en av de intressantaste författarna du inte läser)

Bindy Mackenzie är smart. Sjukt smart. Dessutom är hon vänlig nog att dela med sig av goda råd till sina skolkamrater. En annan hobby hon har är att transkribera samtal hon snappar upp. Hon är kvick vid tangenterna.
Bindy Mackenzie är dock inte någon tonåring, tacksåmycket. Inte heller är hon omtyckt, något som blir tydligt när skolans nya påhitt, Friendship and Development, drar igång och tvingar eleverna att varje vecka umgås i konstruerade vänskapsgrupper tänkta att hjälpa dem genom tonårstidens kaos.
Ingen i Bindys grupp gillar henne. Upptäckten gör att något brister i Bindy och hon går till en märklig attack mot sina gruppvänner. Sen tappar hon greppet totalt.
Men vad beror hennes okaraktäristiska beteende egentligen på? Är det så att Bindy håller på att krokna under kraven på perfektion som hängt över henne hela livet, eller är det någon som långsamt håller på att förgifta henne?

Jag har tidigare läst de två första delarna i den här fristående serien böcker om Ashbury och Brookfield. Bindy Mackenzie har skymtat förbi där. Hon har inte varit en karaktär man gillat, annat än som en stunds comic relief, så det är ett spännande val att göra henne till huvudperson i denna väldigt märkliga bok. Man gillar inte precis Bindy här heller. Först. Sen kan man inte låta bli.

Precis som övriga böcker i serien består boken av olika dokument och en viktig del utgörs av Bindys dagboksanteckningar från tidig ålder. Här får man ökad förståelse för Bindy och dessutom guldklimpar från Bindy, 8 år, som upptäcker Faulkner och läser Stolthet och fördom: "I don't know what prejudice is yet, but Jane Austen seems quite witty." och nioåriga Bindy som kommenterar Ulysses. "I think a good editor might have made a world of difference to this book."

Tonåriga Bindy Mackenzie är awkward och socialt otränad. Hon har alltid varit fokuserad på skolan, på att prestera. Men hon är inte den klassiska YA-tjejen som stått lite utanför och betraktat men sen blir uppsvept av coola kompisar och visar sig vara helt perfekt normal och cool hon också. Riktigt så smidigt går det inte här och det är uppfriskande.

Becoming Bindy Mackenzie känns svårare än de tidigare böckerna och är bra mycket konstigare. Länge känns det segt eftersom jag inte riktigt vet vad som är på gång. Så vill man trots den starten läsa alla nästan 500 sidor? Jo, det vill man ju. För när bitarna i det intrikata och skruvade pusslet börjar falla på plats är det kul. Men vill du bekanta dig med Moriarty skulle jag ändå rekommendera en mjukare start med Celia eller Cassie.

Favoriter från förr* - om två böcker av Jaclyn Moriarty

Det kan vara läskigt att återvända till böcker man har goda minnen av. Kanske visar det sig vid omläsning att de inte var så bra som man trott, eller att man helt enkelt gått vidare och borde ha lämnat dem kvar just som ett minne. Men ibland går det alldeles utmärkt när man gör återbesök hos gamla favoriter. Som här, med Jaclyn Moriarty!

FEELING SORRY FOR CELIA och FINDING CASSIE CRAZY kretsar kring ett brevväxlingsprojekt som en entusiastisk engelsklärare sätter igång. Eleverna är inte alls lika entusiastiska. På Ashbury High vet alla att Brookfield har en marijuanaodling istället för idrottsplats och på Brookfield har man inte mycket till övers för Ashburys privatskolesnobbar. Ett projekt dömt att misslyckas? Hehe.
I alla fall så utgörs böckerna helt av brev, mail och andra typer av skrivna meddelanden.

I FEELING SORRY FOR CELIA är Elizabeth mottagare och sändare av en hel massa brev och meddelanden. Från The Association of Teenagers som tycker att hon är en skam för hela tonårspopulationen och att hon borde klättra in i kylskåpet och stanna där. Från Best Friends Club som är besviken på henne eftersom hon lyckats tappa bort sin bästa vän. Igen. Och så från Chistina på Brookfield som från början är en främling men kanske kan avancera till något som liknar...en vän?

Okej, det är svårt att förklara och jag missar massa väsentliga delar. Men det är en rolig bok. Och smart och träffande. Alla fiktiva föreningar som skriver till Elizabeth. Ibland för att hjälpa och stötta, ibland för att berömma, men oftast för att påminna om att hon är en besvikelse. The Association of Teenagers är rent ut sagt elak. Men rolig. Ha. Relationerna med föräldrarna och med gamla och nya vänner kommer fram så fint i breven.

FINDING CASSIE CRAZY (US: The Year of Secret Assignments) handlar om tre vänner på Ashbury som tvingas skriva till tre killar på Brookfield. Emily och Charlie, Lydia och Seb, Cassie och Matthew. Det går olika bra. Matthew är till exempel ett svin, men Cassie fortsätter ändå skriva och Emily tänker verkligen inte slösa tid på att skriva till Charlie men tycks ha svårt att låta bli. Utmaningar, upptåg och hemliga uppdrag.

Med tre olika brevväxlingar plus diverse annat blir det en del att hålla redan på och först har jag lite svårt att komma ihåg vem som är vem, men det klarnar. Vissa kapitel utgörs av tjejernas brev till killarna och andra av killarnas till tjejerna. Andra gånger får vi följa en brevväxling under en längre period och sen de andra under samma period och då fylls historien i med detaljer från andra perspektiv.

Äh, jag kanske bara gör det mer förvirrat? Bra är det hur som helst. Roligt, sorgligt, smart, allt det där och det är verkligen två böcker jag rekommenderar. Jag vet att många har svårt för brev- och/eller dagboksromaner, men har man inte det (eller är villig att göra ett försök trots det) så är dessa böcker väl värda att damma av.

-------------
* Med "förr" menas inte stenåldern. Båda böckerna kom ut det här årtusendet om än väldigt tidigt under det.

Om en bok: HOLIER THAN THOU

av Laura Buzo

Det här är boken som innan jag läste den gav mig hopp om kategorin New Adult. Boken som fick mig att köpa den australiska utgåvan för att jag inte kunde vänta på en eventuell amerikansk. Så här i efterhand... Jag vill inte gå så långt som till att stämpla den med en AWESOME-tagg, men HOLIER THAN THOU är helt klart min sorts NA.

Handlar om Holly, en 23-årig socialarbetare i Sydney som försöker hantera livet. Pojkvännen som hon hon just flyttat ihop med i en rätt så skruttig lägenhet, jobbet som ger henne en chans att göra gott men samtidigt sliter ut henne, vännerna som en gång varit de tätaste täta men nu träffas allt mer sällan. Så är det de oläkta såren från det förflutna; pappan som dog och bästa kompisen som kanske kunnat bli något mer.

I boken blandas nuet med det förflutna på det där enerverande sättet som gör att man alltid känner sig på fel ställe. När man vill följa den ena historien tvingas man in i den andra. Mest gillar jag nog det förflutna där Holly blir kompis med Liam och lever i ett hus präglat av sjukdom. Men nu-kapitlen är ändå bra och behandlar just såna saker som jag vill se mer av i NA. Vänskapsrelationer som blir svårare att hålla ihop när man blir äldre och livet tar alla i olika riktningar. Hur svårt det kan vara att vara idealistisk. Att inte riktigt veta vad som ligger framför och istället titta tillbaka.

Vad den här boken också gör är att få mig att längta efter Marchetta. Det är något med kompisgängen som jag kommit att förknippa med henne, med Australien och aussie lit. Så mycket av den amerikanska ungdomslitteraturen jag läser handlar om bästis-relationer, vänskapsrelationer mellan personer av samma kön, eller vänskapsrelationer mellan personer av olika kön som blir kära för att riktigt befästa att män och kvinnor inte kan vara "bara" vänner. I aussie lit hänger killar med tjejer utan att alla nödvändigtvis parar ihop sig. (Även om några förstås gör det.)

Det här är också den första australiska bok jag läser som inte filtrerats genom amerikansk engelska och det är märkligt hur annorlunda det ändå är. Dels ord som är nya (även om man fattar att "ambo" är slang för ambulans och har lärt sig att "thongs" är något man har på fötterna), dels en del australisk politik man inte har koll på, men framför allt något i hela känslan. Först känns det ovant, men sen kommer jag in i det.

Nu är det snart två månader sen jag läste HOLIER THAN THOU och allt är inte längre supertydligt i minnet. Jag skulle vilja påstå att det inte är en enkel bok att gilla och många skulle säkert kalla den tråkig. Den är inte självklar. Precis som bokens huvudperson. Holly är inte en karaktär jag genast känner mig bekväm med. Hon är på något sätt svår att komma nära, men det är också en del av poängen.

Om en bok: Graffiti Moon

1. Jag pretty much älskar den här boken. Den är smart, rolig och fin med coola karaktärer.
2. Jag provar en ny struktur på recensioner som jag lånar från en föreläsare jag lyssnade på i veckan. Jag har känt mig lite oinspirerad när det gäller bokrecensioner, men hon visade en modell som alla kan utgå från för att prata om böcker så jag provar den.

Graffiti Moon av Cath Crowley. Utspelar sig under en natt i Melbourne. Det är oktober. Lucy, Jazz och Daisy har precis slutat skolan, tagit studenten kan man kanske säga. Jazz vill ha en spektakulär och minnesvärd natt. Daisy vill tänka på något annat än sin hopplösa pojkvän. Lucy vill hitta Shadow, graffitikonstnären som gjort avtryck på så många väggar och i Lucy. Hon är säker på att något spektakulärt skulle hända om hon hittade honom. Under kvällen stöter de ihop med tre killar som har helt andra planer för natten men som går med på att leda dem till Shadow och hans kompanjon, Poet. Äventyr blir det, kanske mer än de tänkt sig. Minnesvärt? Jo.

(Jag kommer inte direkt ihåg så mycket av Nick & Norahs oändliga låtlista, men jag tror att den funkar bra som jämförelse. En natt, en tjej och en kille i alternerande kapitel, men konst och poesi istället för musik. Gillade ni den kan ni prova Graffiti Moon. (Gillade ni den inte kan ni prova Graffiti Moon ändå.))

:) Språket i den här boken gör mig glad. Boken bygger mycket på dialog, ordväxlingar. Det blir så tydligt hur karaktärernas relationer ser ut, hur de tänker, hur tjejer pratar om killar och killar pratar om tjejer... Det är den typen av bok där det blir så många citat jag vill spara och lägga på minnet att det till slut blir alldeles för många. Som när Ed försöker komma upp på Lucys cykel. Eller när Dylan förklarar varför Daisy är arg på honom och det faktiskt går upp för honom att det han gjorde inte var supersmart. Eller bara:

"Humans are strong, but if you hit them at the right point, they destruct."

I think he's being poetic till he pulls out a hammer.
"Shit," Ed says again. "Shit."

:( Är det något som är mindre bra/gör mig ledsen? Det är mycket konst i Graffiti Moon och det är lite trist att jag är så dåligt insatt. (Bildlektionerna i skolan handlade mer om att lära sig perspektiv och mindre om att studera Rothko.) Men det är ändå inte så att det blir för mycket som det kan kännas ibland när bokkaraktärer nördar om något jag inte förstår. Snarare känns det uppfriskande att en tjej och en kille har något gemensamt intresse att prata om.
   Är det en sorglig bok? Inte speciellt, men det finns stråk av svärta.

! När jag läste baksidestexten undrade jag om Shadows identitet skulle vara ett mysterium för läsaren och inte bara för Lucy, och i så fall att baksidesinfon gjorde det lite väl uppenbart. Men Shadows identitet avslöjas väldigt tidigt i boken vilket jag tycker är bra. Dessutom Lucy! Så sjukt skön och alldeles för sällsynt.

? Finns det någon forskning som visar att australiska författare automatiskt är lite bättre än alla andra? Något med att vattnet rinner åt andra hållet eller positiv inverkan av kängurur?

The Piper's Son

av Melina Marchetta.


Det har gått sex veckor sen jag läste Saving Francesca där en grupp människor växte samman till något större än summan av delarna i en vänskap ingen av dem förväntat sig. I The Piper's Son har det gått fem år, och i Sydney vintern 2007 når Tom Mackee botten och allt har fallit sönder. Vännerna från St. Sebastian's är spridda över världen. Toms familj är i spillror. Men när allt har nått botten måste något hända och efter tio stygn och med sina ägodelar utslängda på gatan flyttar Tom in hos sin faster Georgie och långsamt pusslas bitarna av det förflutna ihop och kanske, kanske finns det hopp för framtiden.

Om ni kunde se mig nu skulle ni se mig mosig och rödgråten och medan jag skriver det här känner jag tårarna välla över igen för Melina Marchetta är bra på att få mig att gråta. Vissa böcker är så uppenbart ute efter att framkalla tårar att det närmast står GRÅT HÄR i läsanvisningar i marginalen följt av pilar för tydlighetens skull. Det finns så mycket sorg i den här boken så de uppenbara gråttillfällena är många, dock utan pilar och versaler, Marchetta är lite mer subtil, men det jobbiga är att det finns mindre uppenbara stycken som kommer så oväntat och därför kan jag aldrig skydda mig. Så jag gråter och gråter och gråter åt allt möjligt av anledningar jag inte alltid förstår.

För det finns också så mycket kärlek i den här boken. Den forsar fram över sidorna, mellan raderna, i orden. Mellan karaktärerna, de unga och de vuxna, vänner, familjemedlemmar. Från boken till läsaren som känner sig inkluderad och välkommen trots intimiteten i banden i familjen och mellan vänner. Och till sist så mycket kärlek från mig.

"There are no 'bits' to this. There are large chunks."

Jag har haft en finfin läshelg. Igår läste jag merparten av Johanna Lindbäcks Välkommen hem och när den tog slut plockade jag Melina Marchettas Saving Francesca ur bokhyllan. Det är med henne jag tillbringat nästan hela dagen i sängen och gråtit och skrattat med henne, Tara Finke, Siobhan Sullivan, Justine Kalinsky, Thomas Mackee, Jimmy Hailler och Will Trombal. ("Francesca, you've got to stop using last names.")
   Och tänk att de funnits där hela tiden, sen i april när jag köpte boken, utan att jag lärt känna dem!

Jellicoe Road

av Melina Marchetta

Först går det trögt. Jag får läsa om samma mening flera gånger. Kanske för att det är en bok jag velat läsa länge och har höga förväntningar på. Kanske för att det är svårt att veta vart boken egentligen är på väg. Förmodligen en kombination av båda. Men ändå (här kommer ett seriöst boknördigt avslöjande), på sidan sex märker jag hur pulsen börjat dunka lite fortare, som den gör när man vet att man hittat något bra.

Sedan Taylor Markham övergavs av sin mamma på Jellicoe Road har hon bott på internatskolan och där uppnått en status som gör henne till ledare när skolans territorium ska försvaras i det årliga kriget mot the Cadets och the Townies. Ett krig med anor, bubblande motsättningar och egna lagar, helt under vuxenvärldens radar. I år är det ett krig som åter ställer Taylor mot Jonah Griggs. Ett återseende hon inte alls ser fram emot med tanke på vad som hände sist de sågs.

Det är en historia som utspelar sig på olika tidsplan. De hör samman, men hur?
Det är en historia som vågar vara mystisk och svårbegriplig. Som litar på att läsaren ska ha tålamod att stanna kvar och till slut få veta hur allt hänger ihop. Tålamod lönar sig. Under tiden underhålls läsaren av humorn, språket, karaktärerna, det främmande och det välbekanta. Och kärleken förstås. Så fin, så intensiv, så rätt.

PS. Ytterligare ett exempel på att To Kill a Mockingbird dyker upp överallt.