Om en bok: INNAN JAG DÖR

av Jenny Downham

"Sluta nu pappa."
"Sluta med vadå?"
"Sluta låtsas att jag kommer att bli frisk."

Det är för historier som den här ordet hjärtskärande är skapat.

Tessa är sexton och döende. Efter flera års sjukdom är det nu kört. Det är så mycket hon inte hunnit med - hon har en hel lista - och så lite tid kvar att göra något åt saken. Men det är värt ett försök och hon börjar med det viktigaste. En kille.
Inte omöjligt, säger bästa kompisen och främsta påhejaren, om hon nöjer sig med sex och inte förväntar sig kärlek. Men det gör Tessa. Hon förväntar sig kärlek och hon förväntar sig massor av saker. Allteftersom tiden går vill hon bara mer och den ursprungliga listan växer hela tiden. Få uppleva våren igen. Se sina föräldrar hitta tillbaka till varandra och överleva dem. Så som det är meningen.

Innan jag dör är betydligt bättre än jag minns den sen jag läste den för några år sen. Eller, grejen är att jag inte mindes så mycket överhuvudtaget. Men nu fångar boken mig från första stycket (en pojkvän på en galge i garderoben!), första kapitlet (lillebror!), och håller greppet till de sista smärtsamma sidorna där jag bläddrar vidare efter de sista orden i hopp om att det trots allt finns mer.

Om en bok: SAVING JUNE

av Hannah Harrington

Systrarna June och Harper Scott kunde inte ha varit mer olika. June var den skötsamma, ordentliga och duktiga tjejen som alla gillade. Harper den som gick i totalt motsatt riktning för det skulle ändå aldrig gå att mäta sig med June. Men det var June som tog livet av sig veckan innan sin highschoolexamen och det är Harper som står kvar i spillrorna med frågor.
När mamma faller samman, pappa sedan tidigare lämnat dem och religiösa moster Helen flyttar in för att hjälpa till bestämmer sig Harper för att rädda June. Kunde hon inte göra det förut kan hon i alla fall nu försöka rädda Junes aska från att splittras mellan de skilda föräldrarna. Mot Kalifornien med bästa kompisen Laney som stöd och den mystiska och enerverande Jake bakom ratten. Varför vill han köra dem ända till Kalifornien och hur kände han egentligen June?

Under min omläsningsperiod nyligen passade jag på att läsa böcker jag läst men inte recenserat förut. Saving June läste jag förra vintern och sa inte så mycket mer då än att jag gillade den mer än Amy and Roger's Epic Detour (jag verkade övertygad då, men idag vet jag inte om det stämmer, vill verkligen läsa om Amy & Roger dock!).
Det är två böcker med samma ingredienser i grunden - död familjemedlem och road trip. Till det läggs att saker händer längs vägen. Människor träffas. Resesällskapet som inte känner varandra vid resans början men vid dess slut. Väldigt mycket musik (Jake är en "douche-baggy hipster music snob with the tastes of a forty-year-old white guy") men till skillnad från filmerna i Why We Broke Up är det existerande musik som finns i låtlistor längst bak i boken om man vill kolla upp.

Egentligen är den här boken full av saker jag inte riktigt köper. Som vad som föranleder resan och Jakes hemlighet. Men jag accepterar det ändå eftersom fyllningen, själva resan är underhållande. (Även om det blir lite plågsamt när Harper och Laney typ: "Rolling Stones, vilka är det?", men det kanske bara är jag som övervärderar allmänbildning.)

Jake är inte en av de snälla nördkillarna som Roger. Hård yta, hemlighetsfull, mörk bakgrund fylld av trubbel och den så tuffa (o)vanan att kalla Harper vid efternamn (men Harper är ju ett så fint namn!!!), men så har han sina supergulliga stunder när han är precis vad Harper behöver i sin råa sorg men inte alltid klarar av att hantera. Hm... Det är kanske så att jag gillade den här boken mer för att jag generellt gilar Jake-typen mer än Roger-typen? Hm...

Inte den bästa boken om road tripping, inte den bästa boken om sorg, men en helt okej bok om sorg och road trip.

Om en bok: THE KEY TO THE GOLDEN FIREBIRD

av Maureen Johnson

Ett år har gått sen systrarna Golds pappa dog och de är kanske mer splittrade än någonsin trots att de bor under samma tak.
Mellansyster May kämpar för att hålla ihop det. Hon ska sköta det krävande skolarbetet, jobba extra och ta ansvar hemma när ingen annan gör det. Och så är det körkortet som måste fixas, men det går inte direkt framåt och hon är så pass desperat att hon accepterar hjälp från oväntat håll.
Storasyster Brooks har slutat kämpa. Hon har hoppat av softballaget där hon var stjärnan och hänger med nya kompisar som kanske inte är bra för henne. Lillasyster Palmer kämpar med panikattacker hon håller för sig själv för det tycks inte finnas någon som förstår henne.

Min resa med Maureen Johnson har tidigare tagit mig till New York och Medelhavet och nu till ett trasigt hem i Philadelphia.

Mest handlar Johnsons debutbok om May, men de andra systrarna får också plats. Det är sorg som ska handskas med, liv som går vidare. Om att växa upp, ta ansvar, känna frihet, bli kär och få sitt hjärta krossat. Jag blir inte fullständigt förälskad, men det är fint, det funkar, det är roligt ibland och naturligtvis sorgligt ibland. Det låter inte superupphetsande, ÄR inte superupphetsande, men är helt okej fint på ett behagligt sätt.

Och jag gillar Maureen Johnsons speciella röst och tycker att jag kommer närmare att ringa in var det sköna med hennes berättande ligger. Till exempel här i en känslosam scen som verkligen berättas à la Johnson:

A cloud of gnats descended on May's head. She waved them away, but not before getting a few up her nose. She had to snort them out. Even though she tried to do this in a very low-key way, it still wasn't exactly attractive.

Inte så mycket knott i näsan i andra böcker och sällan i en scen av det här slaget.

PS. Boken finns översatt till svenska och heter då Systrar av guld.

Om två fina böcker jag inte kan göra rättvisa

Sist ut i veckans bokrecensionsbonanza är två böcker jag läste i somras. Två böcker jag gillade. En som jag satte upp på favoritlistan. Men det kan vara så vansinnigt svårt att skriva något (vettigt) om saker man verkligen tycker om. I alla fall är det så för mig. (Men jag tycker i och för sig det är svårt mest hela tiden.)

Hold Still av Nina LaCour handlar om två vänner. Ingrid tar livet av sig och kvar blir Caitlin med komplicerade känslor av sorg och skuld, men också med Ingrids dagbok.

Hold Still får mig att gråta och jag tycker lite extra mycket om böcker som får mig att gråta. Hur går man vidare? Hur släpper man in nya människor i sitt liv? Hur försonas man med en person som inte längre lever och med insikten att man bara kände en del av henne?

Sweethearts av Sara Zarr är en stillsam, lågmäld, historia om Jenna. Jenna som brukade vara Jennifer, en person som var fel på alla sätt och behövde ersättas, men också en person som hade en vän i Cameron Quick.

Jag faller inte som en fura för den omskrivna Cameron Quick i Sweethearts, men hans och Jennas/Jennifers relation är stark och skör och hjärtknipande. Stressen som kommer när Jennifer börjar sippra fram och krackelera den nya Jenna känns nästan lika starkt hos mig som hos henne.


(PAUS PÅ SJU MILJONER ÅR)

Nej, jag kan ärligt talat inte bättre än så. Det är två fina, fint skrivna berättelser.

Du kan, om du tycker om möjligheten att läsa smakprov från böcker, kika in i böckerna på Amazon. Hold Still och Sweethearts.

Om en bok: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Jag var rädd för att läsa den här boken. Eller, rädd kanske är fel ord men... Jo, OK, lite rädd. Eller nervös. Så trots att jag varit sugen på den länge har jag skjutit upp det. Till nu då när den mötte mig på biblioteket, framsidan mot mig, och liksom sa: "Är det inte dags nu?" och jag nickade, jo, det är väl det.

Varför ville jag läsa den här boken?
Ingen har förberett Will på hur man förväntas bete sig när ens förälder plötsligt dör i en bilolycka. Därför är det ingen överraskning att han blir handlöst förälskad i Taryn på sin mammas begravning.
Varför skulle jag inte vilja läsa en bok med baksidestext som den?

Jo, för att Wills sätt att hantera det som hänt tar vägen genom filosofin. Han söker svar om liv och död och Gud och sånt. Djupt, invecklat, läskigt. Tänkte jag och höll mig på avstånd. Helt i onödan.
   Det blir visserligen en hel del citat från både poeter och filosofer som Will skriver ner i sin anteckningsbok. Filosofer namedroppas, men det blir mest en introduktion, en nybörjarguide, där man doppar tårna i vattenbrynet. (Nietzsche säger du? Vem är det? Berätta mer!) Och det är tydligen på rätt sida den odefinierade gränsen för mig.
   Jag kan ta Wills filosofiska grubblande när det kombineras med lite kärlek, sex och skadegörelse mot både hårda och mjuka ytor. När Hills på ett fint sätt målar upp bilden av hur sorgen tar sig olika uttryck hos Will, hans bror Adam och deras pappa. Detaljerna. Hur oförberedda de var inför att klara av ens de mest vardagliga saker. Om de inte ens kan klara tvätten, hur är det tänkt att de ska klara av sorgen och smärtan som ligger i att ha blivit lämnade utan förvarning?

Efter att slutligen ha läst Lia Hills debutroman ser jag ingen anledning att ändra åsikten att australiska författare automatiskt är lite bättre än alla andra.  

En sån där vidrig bok där mamman dör

av Sonya Sones

Jag älskar att läsa
Men mitt liv får verkligen inte bli
som en sån där vidrig bok
där mamman dör
och tjejen måste flytta
till sin försumliga pappa
och han visar sig vara
en alkoholiserad heroinist
som misshandlar henne brutalt
och utnyttjar henne sexuellt
så att hon blir
en bulimisk yxmördare.

                        - Sones, s. 14


Rubys mamma har just dött och hon måste flytta till sin pappa. Men han är inte någon alkoholiserad heroinist. Han är en rätt så trevlig och omtyckt hollywoodskådis med sunda vanor och gott om pengar att spendera. Dessutom verkar de ha mycket gemensamt.
   Men hur kan hon tillåta sig att gilla personen som stack innan hon föddes och sen inte synts till alls? Hur kan hon överhuvudtaget se något positivt i sin situation när hon inte bara förlorat sin mamma utan också tvingats lämna sin bästa kompis och sin pojkvän på andra sidan landet?

Händelseutvecklingen i den här ovidriga (men stundtals halsklumpframkallande) boken är på intet sätt överraskande. Men det gör liksom ingenting för det är bra ändå.
   Det är roligt att läsa om omställningen det innebär för Ruby att flytta till ett annat liv och hennes beslutsamhet att inte gilla det nya trots att det kanske finns mycket positivt där egentligen. Samtidigt blir det inte bara ytligt fnissigt för det finns trots allt en död mamma i bakgrunden och man förstår varför Ruby vill klamra sig fast vid sitt gamla liv.

Så både humor och en nypa sorg förpackat i formen som ges prov på ovan. Jag är inte någon poesiläsare, men det är mest för att jag inte är intresserad av att sitta och fundera på vad texter egentligen handlar om. Jag vill läsa och förstå att en lampa är en lampa och inte en symbol för något annat. Men den här romanformen är helt okej för mig. Det är rent och enkelt och inga konstigheter. Komprimerat, snabbläst och stiligt.

Why am I crying?

Det är helt och hållet Sara Zarrs fel.

Ärligt talat gråter jag inte längre. Om jag fortfarande grät fyra dagar efter att ha läst How to Save a Life skulle ni förmodligen inte kasta er över boken. Men jag grät en stund när jag precis läste ut den och skrev rubriken, första raden och la in bilden och sen inte kom vidare. Precis lagom mycket gråt så jag tycker att ni ska kasta er över boken. Om ni är OK med en något sorglig men samtidigt rolig bok om att förlora en familjemedlem och vinna en ny.

Vad handlar den om?

Jill som har goda kunskaper i självförsvar. Hon kan sätta armbågen i ansiktet på någon när (hon anser att) det behövs, men har också en rustning som är svår att tränga igenom för de som älskar henne och vill henne väl. 

   Som hennes (före detta?) pojkvän som vill att hon ska prata om sin pappa.

   Som hennes mamma som mindre än ett år efter att samma pappa dött bestämmer sig för att adoptera ett barn och vill att Jill ska vara med på noterna. Det är hon inte. Speciellt inte när det ofödda barnets mamma, Mandy, flyttar in och bygger bo i TV-soffan som en udda fågel.

Sara Zarr alternerar mellan Jill och Mandy i den här boken. Två väldigt olika röster och två väldigt olika personer.

   Jag fastnar för Jill först. Hon är en bitch och medveten om det ("God. Shut up, Jill. If you don't want to be this person, then stop. Fucking. Being her.") men trots att hon ser hur fel hon beter sig ibland kan hon inte göra något åt det.

   Med Mandy tar det lite längre tid. Först är det mest skämskudde och he-rre-guud-Mandy-vad-gör-du!, men allteftersom hennes bakgrund blir klarare smälter jag för hennes awkwardness och styrka. ("A lot of times when I look at the world and everyone in it, I feel like they all know something I don't.")

Den här boken har alla ingredienser som får mig att gilla en bok. Bra språk, komplexa karaktärer, lite sorgligt,  några skratt, lite kärlek, en död förälder... Lite långsam i starten men sen slurp.

Featuring: en bokhandel!!!!

Smakprov:

While Laurel and Cinders and Dylan were telling me to express 

myself, all I could think was that I'd trade them all for Dad, but 

how could I express that? There are so many pieces to grief. Sad 

pieces, angry pieces, guilty pieces, pieces of regret, and pieces that 

are a certain kind of pain that doesn't even have a word.

   And that's when I expressed myself by saying, "Leave me the 

hell alone." They did. 

  

Fifteen love

Fifteen love var en av böckerna jag definitivt skulle läsa i höstas men trots det blev den stående till februari. För man är ju lite korkad ibland och tror att man inte kommer gilla en bok något vidare och andra böcker går före. Och så står det en liten pärla i bokhyllan och bara väntar.

Peter Barlachs bok är både rolig och sorglig. John har sin döda mamma i bakhuvudet. Det har gått några år sen hon dog och för honom, pappan och storasystern går livet vidare. Men John är också full av Violetta, den polska städerskan som kommer varje onsdag. Mycket av hans energi går till att hitta sätt att komma nära henne.

Vad jag gillar mest är hur ung John faktiskt känns. Hur han hänger med Gabriel som är äldre och mer erfaren men fortfarande vill vara hemma, äta lördagsgodis och pappas pommes frites. Hur hemliga häxblandningar smakar bättre än en dry martini gjord efter konstens alla regler. Han är femton och känns som femton, pendlande, på gränsen mellan barn och vuxen eller hur man nu vill uttrycka det.
   Det är så befriande med Johns bristande koll. På hur man egentligen städar. Violetta som kan vara allt mellan 20 och 40. Min favorit var när hans pappa sa prosit åt en nysande kvinna i mataffären. De kände ju inte ens varandra! Vilket märkligt vuxet beteende.

Fifteen love är den fristående fortsättningen på Inte bara tennis och Dubbelfel.

The Beginning of After

När jag först läste om Jennifer Castles debutroman greps jag av omedelbart habegär och förväntningarna rasade iväg. Jag brukar föredra att ha låga förväntningar, lättare att bli positivt överraskad då. Höga förväntningar bäddar mest för besvikelse.
Hur var det den här gången?

The Beginning of After handlar om tiden Efter. Efter tragedin som tog livet av Laurels familj och lämnade henne kvar. För Laurel handlar det inte om något val, stanna eller gå, som det gör i en annan bok om en tjej som förlorar sin familj i en bilolycka. Hon lever och hon måste hantera det på något sätt. Sorgen som ibland är förlamande. Skuldkänslorna. Den plötsliga kändisstatus som tragedin för med sig. Önskan att bara få vara normal och fortsätta sitt liv som det hela tiden var tänkt. Orättvisan i att behöva passera milstolparna utan att hennes föräldrar är där och ser det.

Ja, det är smått oundvikligt att jämföra The Beginning of After med Gayle Formans Om jag stannar. Men där Formans böcker utspelar sig under en koncentrerad tidsperiod drar Castle ut på det och skriver om den svårberättade tiden efter. Vardagen. Det tar drygt 400 sidor. Behövs det så många? Jag vet inte. Kanske inte. Eller kanske blir det mer verklighetstroget på det sättet. Hur vet man när "the beginning" är över?

Kritik mot den här boken brukar handla om att Laurel är för kontrollerad och hur kan hon bry sig om killar och balen och skolan när hon just varit med om värsta tänkbara. Hon sörjer helt enkelt inte på rätt sätt.
   Jag ska inte påstå att jag blir känslomässigt överväldigad av den här boken. Men den får mig att tänka på ett uttryck jag läste en gång, att barns sorg är randig, att de kliver i och ur sin sorg och det känns rätt för Laurel. Sorgen finns där, men också det stora behovet av att allt ska vara normalt. Trots att det inte går.
   Och killar... Ja, där finns Joe som är förstående och så finns David som förstår, som också sörjer, men på ett helt annat sätt. Men för mig handlar det inte så mycket om ett val mellan två killar utan mer om en process där Laurel kommer fram till hur hon vill bli sedd och behandlad.

Så, hur var det med de höga förväntningarna?
Nej, de infriades inte helt och hållet.

Bidragande orsak till förväntningarna var Davids åtta på swoonskalan (ja, det är en viktig faktor när jag väljer böcker). För mig hamnade han inte lika högt trots att han hade sina fina stunder. Speciellt en scen i slutet av boken som höjde temperaturen och som jag gillade av flera anledningar. Och Laurels långsamma insikt att hon behöver honom i sitt liv medan han gång på gång försvinner? Fint. Så swoon, ja. SA-WOOON, nej, där är konkurrensen för tuff. Sammanfattar både David och boken som helhet.

Moonglass

av Jessi Kirby

En sommarbok om slutet på sommaren. Så jag har strategiskt väntat med att skriva recensionen till nu trots att jag läste den i maj. Därigenom har jag också glömt det mesta av vad jag egentligen tyckte om den. Ja, ja...

Anna och hennes pappa är strandmänniskor. Det är inte några paranormala varelser utan helt enkelt människor som lever sitt liv vid stranden. Det är där de bor, surfar, simmar, dyker efter mat, letar efter sjöglas, springer och jobbar. Det är också där Annas mamma dog tio år tidigare.
   Den här sommaren har de flyttat till en ny strand. Ny för Anna, men det visar sig att det var där hennes föräldrar träffades första gången och att minnet av hennes mamma är väldigt levande. Så Anna dras tillbaka samtidigt som hon ska ta sig framåt. Ny skola, nya kompisar och ny potentiell pojkvän och ett förflutet att komma vidare från.

Jag läste den här boken för att Sarah Dessen gillar den och kallar den "An incredible first novel." Och det är en fin, vackert skriven, historia om sorg och skuldkänslor.
   Anna är en ovanlig huvudperson i YA i och med att hon praktiskt taget är beachbarbie och vet om det, vanligtvis brukar de 16-åriga huvudpersonerna vara lite mer osäkra så att läsare ska identifiera sig med henne. Men jag gillar henne. Inte så att hon är min nya bästis och jag förstår inte alltid varför hon gör som hon gör, men hon känns verklig för mig. Hon sörjer fortfarande sin mamma, men det har gått flera år och hon har också annat att tänka på. Som killar.
   Kärlekshistorian känns realistisk. Den är inte huvudfokus. Inte översvallande, överskuggar allt, love of my life, nu gifter vi oss och bildar familj.

Jessi Kirby har jobbat som skolbibliotekarie och skriver nu YA. Det är ju två drömjobb. Plus att hon bor i Orange County där också boken utspelar sig. Vissa ska då ha allt... Jag ser fram emot fler böcker av henne.

Featuring: sjöglas. Jag gillar sjöglas. Eller i alla fall böcker om sjöglas då jag aldrig hittat något själv. Sjöglas av Anita Shreve, Twenty Boy Summer av Sarah Ockler, till och med The Truth about Forever har lite sjöglas.

Smakprov:  Det är lite sånt här: She
doesn't take a breath before going under, but exhales
completely and dissolves into the blackness without
thinking about anything.
   Not even me.

Men också sånt här:  When
we made eye contact, I gave him a puzzled look, which was
quickly replaced by a smile before I got up and walked over to
the door as casually as I could. Then I opened the door and felt
stupid. He was still in the same clothes I had left him in, and
I was basically in my pj's.
   Luckily they were cute and little.

Fyra dagar, fyra nätter

av Morgan Matson

Sedan Amys pappa dog i en bilolycka tre månader tidigare har hennes mamma hunnit flytta från Californien till Connecticut och nu planerat hur Amy ska kunna följa efter i deras bil, trots att hon vägrar att köra.
   Fyra dagar i bil med Roger som är två år äldre, "chockerande snygg" och som Amy inte känner. Fyra nätter i förbokade hotellrum i vad som kan vara USA:s tråkigaste städer.
   Men det är inte rätt sätt att korsa landet tycker Roger som har andra platser han behöver besöka och Amy inser att hon också behöver vika av från mammans tydligt utstakade väg.
   Och om de inte kände varandra när de satte sig i bilen så lär de känna varandra under resans gång. Från de små detaljerna som vad den andra föredrar att dricka till de stora sakerna man egentligen inte kan prata om.

Det här är sommarbok paketerad som roadtrip på ett väldigt frestande sätt. Jag kör inte bil, tycker inte om att åka bil, är ingen storkonsument av snabbmat och lyssnar väldigt lite på musik. Men när jag läser om Amy och Roger känns det väldigt lockande att tillbringa timtal i en bil, med rätt låtlistor och stanna för lokala snabbmatsdelikatesser. Så, roadtrip, anyone?

Det finns gemensamma nämnare med The Truth about Forever och det är inget minus för mig. Döda pappor, mammor som distanserar sig, en överjordiskt snygg kille (men medan man aldrig glömmer att Wes är sa-woon är Roger lite mer nedtonad för mig. Kanske för att han heter Roger. Men förmodligen för att Matson gör honom till en nörd i hunkförpackning.) och en frågelek.

Insprängt i berättelsen finns Amys resedagbok, fylld med kuriosa, musiken de lyssnar på under vägen och kvitton från deras godisstopp. Jag är lite kluven till de inslagen. Ibland funkar de fint (ibland jättefint), men andra gånger stoppar de upp läsningen för mig. (Och så är det ett datum på en parkeringsbiljett som förbyllar mig lite.)

Det här är bra amerikansk YA och en sommarbok att rekommendera.

(Jag blev förvånad när jag kollade statusen på mitt lån häromdagen och ingen hade varit inne och ställt sig i kö, men nu är det någon som väntar. Och kommer att få vänta eftersom jag inte kommer hinna in med boken i tid. Alltid lika pinsamt.)

The Truth about Forever

Sedan Macys pappa dog har hon varit fine, just fine. Inte gråtit, inte krisat, inte börjat knarka och hänga med olämpligt sällskap. Nej, hon har skött skolarbetet och ägnat fritiden åt tvätt, yoga och skolrelaterade aktiviteter med sin übersmarta pojkvän Jason. Men nu är det sommar, Jason har åkt på läger med andra übersmarta ungdomar och Macy dras till ett sällskap som inte är olämpligt, men totalt annorlunda från den inrutade verklighet hon skapat åt sig själv.

Efter This Lullaby, som är mycket mer i nuet, känner jag av långsamheten i inledningen av Forever. Boken går tillbaka och förklarar Jason, Macys pappa, EZ-produkterna, mammans jobb... Men det speglar samtidigt Macys situation. Det händer inte så mycket. Hon har sina rutiner. Det går inte så mycket framåt. Förrän Wish Catering kommer in i bilden med ett "Gotcha!". Bert, Monica, Delia, Kristy och så Wes förstås. Sa-woon. Verkligen.

Det här är den av Sarah Dessens böcker som jag läst om, helt eller delvis, flest gånger. Så den innehåller kanske inte så många överraskningar. Istället kommer jag på mig själv med att gå händelserna i förväg och bli närmast gråtig över saker som ska hända. Men det gör liksom ingenting.
   Jag gillar det här. Det är hela den där sommarboksgrejen, allt kan hända, nya människor som kan förändra ditt liv för alltid. En penna som luktar lönnsirap. Skulpturer och hål i vägen. Och en massa saker jag borde försöka sätta ord på men inte riktigt kan.

Featuring: the Bertmobile. Men egentligen, ALLT.
Att läsa:
And then it was done. Over. I could feel my breath coming quickly, through my teeth, and for a second I felt unsteady, as if with this story no longer held so closely against me, I'd lost my footing. Grief can be a burden, but also an anchor. You get used to the weight, to how it holds you to a place.

(Men, igen, ALLT. Om det inte vore plagiat och väldigt tidskrävande skulle jag skriva av hela boken.)

PS. Kommer på svenska snart. Med en benig, bokig, vad-finns-på-andra-sidan-bokhyllan?-framsida.
   Och en titel som jag inte direkt jublar över. Mitt perfekta liv. Jo, det är en begriplig titel. Det är Dessens perfektionismbok om man ska sätta en sån etikett, men för mina känsliga öron låter det som en helt annan sorts bok. I jämförelse med originaltiteln...
   Men, men. Den kommer på svenska! Får nya läsare! Mitt bibliotek hade precis med den i ett blogginlägg om nya och kommande böcker för unga vuxna och jag klappade i händerna lite för mig själv.

PS2. Vill ni läsa ännu en lång kärleksförklaring till Forever så har Forever Young Adult en här.