Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!
Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)
Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.
Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.
Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!
I januari 1994 flyttade jag norrut till Uppsala. Jag hade tröttnat rejält på Lund och därför bott på Möllevången i Malmö under hösten, men det gick inte att sköta studierna därifrån, utan jag hade levt en renodlad tillvaro som slacker. Min dåvarande flickvän bodde och jobbade i Uppsala, så jag hamnade också där. Det var lätt att gilla den pittoreska idyll som präglade stadskärnan, särskilt väster om Fyrisån, ungefär så som man sett staden i illustrationerna i Pelle Svanslös-böckerna som barn. Jag tyckte det var spännande att upptäcka en helt ny stad och Uppsala blev min lekplats för några år, en vacker fond för nya romanser, ymnigt festande och massvis av musikupplevelser. Flera av de vänner som jag idag regelbundet träffar, mötte jag där.
Jag började plugga på etnologiska institutionen på Åsgränd och satte rätt omgående igång att snacka med en några år yngre kille på kursen: Erik hette han och kom från Västervik. Eftersom det fanns en några år äldre namne på etnologikursen, kallade jag min nyfunne vän för Lill-Erik. Vi pratade genast om indiepop (han hade spelat i ett Popsicle-influerat band som hetat Poodle) och hans nya favoritsubgenre lo-fi. Tack vare Lill-Erik upptäckte jag Pavement den våren. Dessutom var han med i Kalmar Nation som körde liveband flera gånger i veckan. Anders Nilsson (bördig från Vena utanför Hultsfred) var bandbokare och det var indie för hela slanten. I princip alla dylika svenska band från den eran har spelat på den lilla scenen minst en gång. Såklart skrev även jag in mig vid Kalmar Nation vid följande termins start.
På hösten berättade Lill-Erik att han börjat spela oortodoxa instrument som lap steel guitar och klarinett i ett uppsalaband med namnet Able; nästan alla indieband hade ett diffust en- eller tvåstavigt namn (dessutom skulle bandnamnet skrivas aBLe). Det visade sig att även nations-profilen Anders Nilsson redan spelade gitarr där. På vintern kom en demo som lät riktigt lovande. Nån låt påminde starkt om The Cardigans pastellfärgade tweepop. Redan från början lade jag märke till melodirikedomen och de sofistikerade arrangemangen av instrument och stämmor.
Able - April Sky (demoversion 1994)
Någon månad senare såg jag Able första gången live i den vackra balsalen på Västgöta Nation, en gammal byggnad från 1600-talets början nere vid ån. Eftersom de spelade i anslutning till någon slags middag, gjorde de det dämpat denna gång. Jag blev alldeles exalterad när den ena vackra poplåten kom efter den andra. När de framförde Carole Kings gamla hit You've Got A Friend i en slags jazzvalstakt så förstod jag att detta inte var ett vanligt indieband. De var inne på samma resa som mig - bakåt. Jag beslöt mig i detta ögonblick att bli vän med Johan och Lotta, som delade på sånginsatserna och dessutom var ett par. Det blev vi också, genast! Jag skulle säga att det var som en förälskelse och jag träffade dem i princip varje dag under det dryga år jag skulle bo kvar i staden. Tämligen snart delade jag deras förtjusning i country, folk och singer/songwriters.
Så otroligt entusiastisk var jag att jag kallade mig Ables manager och försökte hjälpa dem att fixa spelningar (vilket jag misslyckades med totalt) och körde dem ett par gånger då de spelade utanför stan. Den största funktionen jag fyllde var väl att vara oupphörligt uppmuntrande - deras största supporter. Jag var så nyfiken och hängiven att jag brukade hänga med till repningarna för att lyssna.
Able - I Was So In Love (And Now I Don't Know Why) (demoversion 1995)
Johan Gille var bandets obestridde ledare. Han skrev nästan allt material och sjöng de flesta låtarna. Johan var besatt och resolut på ett sätt som fick de flesta andras viljor att stå tillbaka. Han var insprirerad av de stora låtskrivarna från förr - som Brian Wilson, Lennon/McCartney, Alex Chilton/ Chris Bell, Nick Drake, Burt Bacharach och Gene Clark - och närstuderade deras låtar. Det var nog den besläktade omsorgen i låtskrivandet som gjorde Able speciella för mig. Redan på bandets tre första demokassetter från 1993-95 finns fler fantastiska melodier än vad nästan alla andra svenska indieband lyckats skaka fram överhuvudtaget. Men Johan hade också lyssnat mycket på The Go-Betweens, The Church, Prefab Sprout och en rad band från Sarah Records under tonåren och tiden därefter.
Ett litet skivbolag från Eskilstuna (Harry Lime Records) fick kontakt med Able och det blev tal om en skiva. Förväntningarna växte. Drömmar om Japan-lansering slog ut som körsbärsblom om våren; i soluppgångens land var de som tokiga i gullig, melodisk blågul indiepop vid den här tiden. Nånstans där tröttnade Anders Nilsson på att vara med och slutade spela sina skeva motmelodier på gitarren, antagligen för att han tyckte att musiken kommit för långt bort från indierötterna.
Jag tycker i efterhand att första plattan (Prestigeless Lovesounds) är ojämn och indiekostymen började sitta illa, aningen trångt över axlarna; den matchade inte de växande musikaliska ambitionerna. Men när skivan kom ut hösten 1996 ville jag inte ens erkänna det för mig själv, utan var jätteglad över att de äntligen släppt ett album. Jag upplevde att den anlände för sent, när hela indieeran sjöng på sista versen. Inget hände, förutom att Johan och Lotta gjorde slut efter sju år tillsammans.
Able - Split (från Prestigeless Lovesounds 1996)
Separationen kom närmast som en chock även för mig, men Lotta fortsatte som medlem i bandet ett bra tag till. Hon medverkade även vid inspelningarna vid nästa skiva, Lost Love Songs. Detta var den så kallade skilsmässoskivan, men en annorlunda sådan, eftersom båda kontrahenterna medverkade och bearbetade det som hänt. Lotta Nyblads låt Sail On A Mill är en av de finaste och rakaste låtar som Able gjorde, här förstärkt av stråkar i ett underskönt arrangemang.
Able - Sail On A Mill (från Lost Love Songs 1999)
Ett litet amerikanskt bolag (Blackbean and Placenta) släppte Lost Love Songs år 1999 och den fick fin kritik av de svenska och amerikanska tidningar som recenserade albumet. Några av låtarna spelades också ganska frekvent i amerikansk collegeradio. Denna skiva är full av starka, välspelade spår och helheten känns mer sammanhållen och jämn än Prestigeless Lovesounds. Musiken på Lost Love Songs är betydligt mer vuxen till sin karaktär och man anar i flera låtar en rörelse i åt countryrocken till. Faktum är att skivan fortsätter av växa fortfarande 12 år efter att den kom.
Able - Trouble Among The Horses (från Lost Love Songs 1999)
Jag hade flyttat från Uppsala i april 1996, redan innan första plattan kom, och missade hur alla turer gick kring Able med medlemsbyten och sånt. Lill-Erik, den stabile basisten Bo Larses stannade i bandet länge och sammanlagt sex trummisar avlöste varandra under de tio år Able var verksamma. Johan fann en ny musikalisk kompanjon i gitarristen och sångaren Jonas Olsson efter Lost Love Songs.
Runt 2001-02 spelade Able in nytt material till minst ett helt album. Vid det här laget hade bandet lämnat popen bakom sig och spelade vad man kan kalla americana. Särskilt Townes van Zandt och Gram Parsons var husgudar, men också en lång rad andra singer/songwriters och countryrockband. Tyvärr blev aldrig inspelningarna mastrade eller utgivna och medlemmarna skringrades. Johan och Jonas fortsatte att dock att spela och sjunga ihop.
Able - We'll Get By (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)
I We'll Get By framstår Able som mer rockigt och maskulint än nånsin tidigare. Man hör också hur Johan har utvecklats som sångare över åren. Det är ganska långt från de My Bloody Valentine-covers som bandet gjorde på sina första spelningar nästan tio år tidigare. Och i Me & Kate åker inte bara munspelet fram, utan även banjon och felan. Jag önskar att dessa högklassiga inspelningar inte bara ska ligga och samla damm i nån låda.
Able - Me & Kate (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)
Massor av musik kommer inte längre än till vänkretsen kring musikerna genom stödköpta skivor eller demoinspelningar. Jag kan tycka att den vetskapen både är kittlande men också lite vemodig. Drömmar, förhoppningar och förväntningar som aldrig uppfylldes, bandkonstellationer som upplöstes och projekt som övergavs. Många av mina gamla polare har lämnat tonvis av briljanta låtar och även hela album bakom sig i livets dikesren. Så är det bara.
Ett lysande exempel är det kortlivade sidoprojektet Campo Mondo som runt 1998 lämnade efter sig en sexspårs mini-CD och jag kan inte minnas om den salufördes eller bara delades ut bland nära och kära.
De nyfunna vännerna Måns Wieslander och Ola Frick var två killar som åt, drack och andades musik och hade varsin plats lite i utkanten av Malmös sjudande musikliv. Måns var vid det här laget redan en veteran och hade gjort en offensiv vid mitten av 1990-talet med powerpopbandet Elevator Adam. Resultatet hade blivit en mini-CD och en singel, en video som hade gått varm ett tag på ZTV, en hygglig stor skara lokala anhängare och att gruppen hade fått spela förband till flera idoler/förebilder som Hoodoo Gurus och The Posies. Men vid den här tiden hade luften börjat gå ur Elevator Adam. Den några år yngre Ola hade bildat duon Moonbabies tillsammans med sin flickvän och kompanjon Carina och deras karriär låg fortfarande i sin linda. Ola höll på att bygga upp en egen studio, skrev och spelade in musik nätterna igenom och slipade idogt sina kunskaper.
Campo Mondo - Elephant Hospital (1998)
Först ut en ljuvlig komposition av Ola. I outrot av denna sköra indiepoplåt kommer oljuden in och skapar disharmoni. Detta är betecknande för det sena 1990-talet. Tongivande band som Radiohead och Wilco jobbade hårt med att demontera vackra poplåtar med störande ljud.
Campo Mondo - Enemy (1998)
Samtidigt kombinerade Måns ett singer/songwriter-tonläge med sitt sinne för det storslagna i Enemy.
- - -
Vad hände sen? Jag snabbspolar och kör tre videor.
Moonbabies - War On Sound (2005)
Moonbabies - Take Me To The Ballroom (2007)
Twin Piloda [Måns Wieslander] - Not Invented (2010)
Jag och min äldste son besökte Tyresta nationalpark en dag på höstlovet, för jag ville lura ut honom på en promenad i skogen, eftersom jag hade idéer om att vistas i naturen är karaktärsdanande. Man talar ofta om att svenskens unika förhållande till skogen som en fristad, nästan som en religiös plats. Mitt betongbarn till son upplevde dock den som kuslig och främmande. Sedan var det dags att grilla korv och pinnbröd (som jag förberett hemma) och dricka varm choklad.
Vi var inte ensamma, en kvinna och hennes två söner var också där. De grillade marshmallows och drack Dr. Pepper och jag hörde att de varvade engelska med amerikansk accent och svenska i samtalet. Vi började prata ganska omgående. Hon hade träffat en svensk för femton år sedan i subtropiska Tampa, Florida, som hon kom från. Nu hade hon separerat och bodde i en lägenhet i Brandbergen. Vi frös. Hon hade en varm utstrålning, men jag anade att hon längtade hem till Staterna; hon kände sig kanske lurad på livet här.
Hennes ene son, som var speciell, sprang omkring oavbrutet med en mobiltelefon och körde YouTube-klipp. Vi skrattade åt att han åtminstone gjorde det i naturen, i friska luften. Hade jag lånat mobilen och valt följande klipp, så hade den amerikanska kvinnan troligen brutit samman. För låten rör vid den amerikanska folksjälen.
Old Crow Medicine Show - Wagon Wheel (Live på Orange Peel and Tennessee Theatre 2008)
Flera av de käraste amerikanska låtarna handlar om att vara på väg någonstans, särskilt inom country-genren (jag har skrivit om det tidigare). Även om man nu korsar kontinenten på fina motorvägar i komfortabla bilar, så minner de ortnamnsstinna låtarna också om de som färdats över det väldiga landet tidigare - nybyggarna - som en gång befolkade och tämjde det unga USA. Reste gjorde man för att förverkliga drömmen om ett bättre liv, the American dream, och man var beredd att offra allt för den.
Men resandet i den amerikanska låtskatten handlar minst lika mycket om sökandet av rötterna, var man kommer ifrån och egentligen hör hemma. Se hur Old Crow Medicine Shows unga publik lever sig in i Wagon Wheel, hur låten rör vid deras hjärterötter. Det är faktiskt en ofärdig Dylan-låt utan text som frontfiguren i bandet, Ketch Secor burit med sig och utvecklat sedan tonåren.
Men den rastlösa färden från stad till stad speglar också rebellens tillvaro. Den amerikanske rebellen är en hjälte, den sanne individualisten, som dock är dömd till ensamhet och rotlöshet. Jag kan höra att Old Crow Medicine Shows moderna klassiker har hämtat stoff från en annan gammal låt.
Little Feat - Willin' (live på Rockpalast 1977)
Willin' med Little Feat om lastbilschaffisen som kör illegalt gods har blivit en klassiker och den har troligen sjungits i varenda förarhytt i USA.
Ju mer man lyssnar på låtarnas intron och ackordföljder, desto mer påminner de om varandra. Men texterna tangerar varann på flera ställen också, förutom själva huvudtemat, resandet. Bruket av marijuana nämns exempelvis i såväl Willin' som i Wagon Wheel. Och ordet head light förekommer i båda låtarna.
- - -
Solen sänkte sig bakom trädtopparna denna novembereftermiddag och det började bli riktigt kallt. Vi sade hej och skiljdes åt. Den amerikanska kvinnan och sönerna begav sig hem till lägenheten i förorten, som hon skaffat för att de skulle bo nära barnens pappa.
"Det tråkiga med ny musik är att den kan verka vara bra utan att vara det."
En bekant till mig, som också snart fyller 40, sammanfattade det här att förlora kontakten med samtidens tongångar i en Facebook-status. Just så brukar jag också känna. Problemet med dagens musik och musiker är den genomgripande medvetenheten, tror jag, och att jag blir mer skeptisk ju äldre jag blir.
Jag skulle gissa att Magic Kids inte var omedvetna om The Beach Boys existens innan de spelade in Hey Boy, men en bra poplåt är alltid en bra poplåt.
Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.
Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.
Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.
Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)
Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.
Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!
Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.
Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.
Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)
En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.
Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.
Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!
Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)
Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.
Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!
Tycker du att The Fall släppt för få album? Är musik från perioden 1976-1979 fortfarande oöverträffad? Saknar din skivsamling artister som nämns i Allmusics beskrivning över progrock? Glömmer du livets oväsentligheter när du dina öron tankas med en och en halv minuts högoktanig pop? Är album längre än 20 minuter överarbetade? Om du svarat jag på de flesta av ovanstående frågor så fortsätt läs om och lyssna på Nodzzz.
Rubriken syftar inte på att jag tror att Nodzzz kommer att erövra musikvärldens topplistor eller krascha iTunes servrar. Den skall väl snarare beskriva vad jag känner för gruppen just nu. Jag minns inte när jag senast föll så pladask för ett band som jag gjorde för Nodzzz, när jag hörde Highway memorial shrine på Rough Trades samling över de bästa låtarna 2009. I ett tillstånd av förvirring hörde jag en kompott av The Fall, Modern Lovers, Wedding Present och Violent Femmes, alltså mycket nära perfektion. För första gången på länge beställde jag genast hem allt jag kunde komma över med gruppen, vilket i och för sig endast är två singlar och en LP.
Nodzzz-Highway memorial shrine(2009)
Även om Highway memorial shrine är en lysande låt så är det inte hela grejen. Minst lika viktigt är den smittande entusiasm jag hör i det välvädrade soundet. Man kan göra en jämförelse med 60-talets garagerock, där soundets fräckhet och bandets attityd kan försona en mindre bra melodi. Sen älskar jag band som låter en rak lättsmält melodi köras runt i rullebör på kullersten. De skulle lika väl kunna förpacka melodin i något kommersiellt mer gångbart med möjlighet till ett mer publikt genomslag.
Som jag skrev tidigare så finns det mycket referenser bakåt i min personliga musikaliska kanon. Från 60-talets Garagerock, The Kinks och Velvet Underground, via 70-talets powerpop, Engelsk och Oceansk indiepop från åttiotalet och 90-talets bästa popband Belle and Sebastian. Det handlar alltså egentligen mer om igenkänning än nyupptäckt. Men jag har en känsla av att saker som påminner en om saker tidigt i livet har en förmåga att gå lite djupare och bli känslosammare. Speciellt tonåren är ju en myriad av känslor och upplevelser och jag är överlycklig att jag idag inte har samma storm inom mig som då, det hade jag aldrig orkat. När jag lyssnar på Nodzzz, minns jag mitt pojkrum sprängfyllt med sköra The Chills eller krackelerade Pixies. Nodzzz blir då en smoothie på mina sena tonår.
Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.
"Fixed Bayonets" från Aztec Discipline (2003)
"Animations" från The Fast Rise And Fall Of The South (2005)
Listor över de senaste tio årens 100 bästa låtar har börjat dyka upp. Det första decenniet under 2000-talet börjar alltså nå sitt slut. Och nej, detta är verkligen inte mitt årtionde ur musikalisk synvinkel. Mycket har känts så smart, rätt, arty, fjompigt och Musikbyrån-hyllat. Åtminstone är sådan musik stor här i Stockholm, där jag bott senaste åtta åren. Det mesta ur den moderna singer/songwriter-vågen har varit så utstuderat känslosamt, stillastående och haft en brist på melodier. Väldigt lite har fått fäste där inne i hjärnans jukebox. Och sedan har det funnits en massa annan musik som ännu mindre lockande, som till exempel hip hop, RnB och hårdrock.
Samtida musik har helt enkelt inte intresserat mig. Jag har mest levt bland lätt mögeldoftande bortslumpad vinyl från det tidiga 70-talet.
En skiva, från den här sidan millenieskiftet, som dock har gått djupt in och som jag spelar regelbundet är Gorky's Zygotic Myncis album från 2001, How I Long To Feel That Summer In My Heart. Hela skivan var ett smärtsamt vackert farväl till ungdomen, som inte bättre kan symboliseras än av sommaren, en årstid för lek och njutning. Jag får känslan av en intensiv men flyktig förälskelse som stannar kvar i minnet när badturisterna åkt hem igen, havsvattnet blir kallt och vädret grått. Och livet går vidare, men man kan inte riktigt hänga med.
Christina
Det var fjärilslätt, luftigt, bräckligt och praktfullt. Musiken var en slags folky kammarpop med symfoniska inslag och den ekade av sådant som syskonen Euros och Megan Childs och deras vänner vördade i ungdomen - Nick Drake, The Beach Boys, Fairport Convention, Simon & Garfunkel, Velvet Undergrounds tredje platta, Lennon och McCartney - vilket också är en uppräkning av mina favoriter.
How I Long
How I Long To Feel That Summer In My Heart släpptes bara någon vecka efter terrorattackerna den 11 september 2001, som inte lämnade någon oberörd. Albumet kom både väldigt fel och samtidigt otroligt rätt. Men få märkte det (bara en del popnördar) då sommaren omärkligt övergick till höst.
Magnus efterlyste ju fler tjejer på Spengo för ett tag sedan så här kommer en. Jag är ju verkligen inte först med att upptäcka Martha Wainwright men jag är ganska tagen av hennes några år gamla debut (jag ska köpa senaste plattan också tids nog). Jag började med att låna den på biblioteket och lyssnade lite på den men det var först när jag köpte den begagnat härom veckan som jag fullständigt sögs in i den. Martha är ju förstås löjligt väl connected i musikbranschen med Rufus som brorsa, Loudon III som farsa och Kate McGarrigle från duon Kate & Anna McCarrigle (köp deras debutplatta nästa gång ni ser den i en tiokronorsback) som mamma. Hon skulle kunna vara bara ännu en tjej med gitarr, och det kanske hon är också för många, men hon har något mer som griper tag, åtminstone i mig. En sårbarhet parad med styrka och det där som vi i brist på bättre ord brukar kalla - det. Sen kan jag inte annat än älska någon som väl enklast kategoriseras som singer-songwriter men inte drar sig för att döpa låtar till Bloody Mother F***ing A**hole.
Här nedan ser vi henne framföra två låtar från debuten hos Jools Holland.
Är det åt något håll min musiksmak kommer att expandera, så är det mot 1950-talets rock 'n' roll och särskilt rockabilly. Det känns verkligen som att jag är mogen för den musiken nu. Men det har tagit tid...
När jag var yngre upplevde jag att 1950-talet och dess rockmusik var alltför gammaldags, enformig och främmande. Jag ville bara stänga av om jag utsattes brylkrämsrock. Aldrig tidigare har jag uppskattat Elvis, mycket för att han var det enda i rockväg som min föräldrageneration fortfarande gillade under min uppväxt hemma i byn. I övrigt var det bara dansbandsmusik som gällde för dem. Då var det mycket mer spännande för mig att lyssna på The Beatles psykedeliska period som omfamnade LSD och hippieideal (min faster hade kvar de skivorna från sina tonår). Men nu är min revolt mot byn och föräldrarna över.
Jag och min jobbkompis väntade vid Systembolaget på Folkungagatan en fredag efter jobbet härförleden. Det var beckmörkt redan vid halvfem och det spöregnade utanför. Vi satt och lyssnade på en CD-skiva i hans stora dubbelparkerade pickup medan en annan kollega var inne och köpte bag-in-box för helgen.
Gene Summers - Hot Rod Baby
God damn it! Inte visste jag att jag älskade rockabillylåtar späckade med sexuella metaforer som utgick från starka motorer i snabba fordon. Inte visste jag då att sångaren hette Gene Summers, en rockabillyveteran från Texas, som spelade in låten med svenska musiker i en studio i dalabyn Enviken år 2002(!). Det låter ju som genuint 50-tal! Låten finns att avnjuta tillsammans med de andra inspelningarna från besöket i Sverige på albumet Do Right Daddy.
Vid närmare efterforskning visade sig att Hot Rod Baby ursprungligen dök upp på stenkaka 1948, framförd av western swing-artisten Dick Reinhart (som dog senare samma år). Redan för sextio år gjordes det låtar som osade så mycket av sex så man nästan fick öppna för vädring.
Även om stil och kläder ibland är lika viktigt som bland modsen, så känns rockbillykulturen ändå välkomnande både för den som är ung eller gammal, kvinna eller man, tjock eller smal, lantis eller storstadsbo (den lilla byn Enviken är "the Rock 'n' Roll Capital of Sweden").
Min jobbkompis, som spelade Gene Summers för mig, var mer än 50 år när han insåg att 1950-tals rock 'n' roll och rockabilly var hans musik. Han berättade att han på 1970-talet lyssnat på proggmusik, liksom många i hans bekantskapskrets, för att sedan bli ganska ointresserad av musik. Precis som mig hade han inte alls diggat Elvis tidigare. Idag lever min jobbkompis till större delen som en raggarvariant av gubben Pettson med sin katt i en träkåk som ligger uppe i mörkaste Uppland, en bra bits grusvägskörning in i skogen. Där bygger han med liv och lust uthus och garage utan bygglov, mekar med sin Harley Davidson och gamla militärjeep, svetsar och hamrar ihop sina metallskulpturer och lyssnar oavbrutet på rock 'n' roll. Jag har övertalat honom att skaffa sydstatsflagga, vilket vi haft mycket roligt åt. Dessutom går han ofta på rockbillykonserter och -festivaler och motorträffar förstås tillsammans med frugan (som bor i stan). Han är en fri man.
Slutligen vill jag bjuda på ett smakprov av brittisk rockabilly. Dave Phillips & The Hot Rod Gangs version av Tainted Love från 1981 är en cover på en cover, och alltså ut samma år som Soft Cell hade en megahit med låten. Tack Martin, för att jag fick höra den pärlan!
Jag har sett Ray Davies en gång till. På Cirkus i Stockholm hösten 2004. Det var väldigt ojämnt och med den mest okänsliga gitarrist jag hört (och sett - med en pudelfrilla som borde varit utrotningshotad) men där fanns fina stunder som i första extranumret Celluloid Heroes och inledningen av Days samt i en del klassiska Kinks-hits från mitten av sextiotalet. Jag hade dock hellre sett turnén när han for runt själv med en pall och akustisk gitarr. Fast samtidigt var det lite coolt att han så konsekvent vägrade att vara konsekvent. Tillmötesgående allsångsnummer för de stora antalet flintar i lokalen blandades med arenarocken i Low budget, snygga akustiska framföranden av låtar som Village Green med ett helt osannolikt tre minuter långt rundgångsintro i en av de nya låtarna. Han satte själv tonen för kvällen genom att öppna med outsiderklassikern I’m not like everybody else. En låt som trots att den sålts till reklam överlevt bättre hos mig än sina kändare grannar i den tidiga repertoaren som de fullständigt sönderspelade och coverade You really got me och All day and all of the night. Tänk vad coolt det skulle vara att kunna höra dem igen utan ett förförståelsefilter av pubtrubadurer och hårdrocksgubbar som sak visa att de minsann har rötterna i 60-talet.
Nej, det är nog inte New Orleans, Seattle, Boston, Cleveland, Minneapolis, Philadelphia, Chicago, San Fransisco, Memphis, Nashville, New York eller ens Detroit. Den amerikanska musikstad som skänker mig mest glädje totalt sett är Los Angeles. Staden famnar om de flesta musikgenrer jag går loss på. Men framför allt kretsar mitt intresse kring folkrocken, countryrocken och de singer/songwriters som florerade i Los Angeles under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet. Även om det var och är en väldig stad, visar det sig vid närmare studier att artisterna och banden, som verkade inom dessa närliggande genrer, utgjorde en intrikat väv av samarbeten och förbindelser. Knappt ens rockens mest namnkunnige släktforskare Pete Frame kan reda ut detta. I centrum står det vitt förgrenade släktträdet där The Byrds utgör den kraftiga stammen. I det trädet har jag klättrat mycket. Eller så har jag bara suttit där under i skuggan.
På de tunnare grenarna, en bra bit ut i det lummiga lövverket, hittade jag nyligen Hearts And Flowers - en av de finaste folkrockgrupperna som också tidigt pekade framåt mot countryrocken. Hearts And Flowers blandade och gav på albumen Now Is the Time for Hearts and Flowers (1967), Of Horses, Kids and Forgotten Women (1968) samt ytterligare dussin outgivna låtar.
Här möttes country, folk, rock, pop och psykedelia inom loppet av ett par låtar. Till hälften var låtmaterialet utsökta handplockade covers och resten nog så fina egenhändigt gjorda låtar. Texterna var genomsyrade av poesi. Musiken känns jordnära och lantlig och instrumenten var övervägande akustiska, till exempel användes cittra flitigt. Rakryggade men ganska ljusa manliga stämmor tvinnades samman.
Deras självklara version av She Sang Hymns Out Of Tune är en av de mest glimrande folkrocklåtarna från eran. Den låter som om man som ung och oförstörd plötsligt hade ryckts bort från jordelivet och hamnat i himlen. Låten är sannerligen änglalik. Hade jag hört She Sang Hymns Out Of Tune för tolv år sedan, samtidigt som jag var i min allra mest intensiva fas med The Byrds och The Beau Brummels, hade jag i alla fall svimmat. Jag passar också på att presentera en sprakande cover av Phil Ochs låt Flower Lady.
När jag gjorde lite efterforskningar kring gruppen härom kvällen, upptäckte jag att våra svenska nördkollegor på Sunshine Department nyligen skrivit om Hearts And Flowers. Men det hindrar inte mig. Vi är inte ute efter att göra scoop på Spengo, utan skriver bara oförtrutet om underbar musik, känd eller okänd.
Hearts And Flowers påminde mig dock starkt om en annan grupp. Hjärnans välmatade jukebox lade på sida efter sida av andra sextiotalsband, men inget matchade fullt ut. Till slut kom jag fram till att det rörde sig om något från den här sidan av millenieskiftet.
Beachwood Sparks, även de från Los Angeles, gjorde två formidabla plattor Beachwood Sparks (2000) och Once We Were Trees (2001), musik med solsting i skarven mellan indiepop, countryrock och psykedelia. De var tydligt påverkade av de gamla hjältarna från staden drygt trettio år tidigare. En del har använt Gram Parsons gamla uttryck Cosmic American Music i samband med Beachwood Sparks.
Vill du läsa mer om musikstaden Los Angeles vill jag rekommendera engelsmannen Barney Hoskins böcker Waiting for the Sun: Strange Days, Weird Scenes and the Sound of Los Angeles samt Hotel California: Singer-songwriters and Cocaine Cowboys in the L.A. Canyons 1967-1976.
I väntan på att jag ska hinna ner i skivhyllan igen eller få ur mig något annat en text som ursprungligen publicerades i första numret av det utmärkta lilla fanzinet Baby I Love You. Orden har några år på nacken men för er som vill ha en uppdatering i påskatid verkar det bara vara att hålla till godo.
---------
Övervåningen på Café String på Söder i Stockholm är full av unga mer eller mindre alternativa. Det är svartfärgade kalufser, rykande kaffekoppar, urdruckna te och halvspelade schackpartier. Om ett halvår kommer rökförbudet att tvinga hälften av besökarna att stå i en klunga utanför lokalen.
I källaren soundcheckar Pelle Carlberg och bassisten Filip. Pelles vinröda lammullskofta skär sig mot de orangea väggarna men rösten låter bra. Idag släpps hans första skiva som soloartist, EP:n, Go to hell, miss Rydell som genom att nämna en musikskribent på den stora morgontidningen i titeln redan gett honom mer press än vad hans tidigare band Edson, och längre tillbaka i tiden Amanda om Natten, brukade få. För säkerhets skull heter en annan låt Musikbyrån makes me wanna smoke crack. En strategi som bland annat känns igen från 1979 då gruppen Trots Allt gav ut Undra’ vad Mats Olsson skriver idag på singel.
- Titeln födde låten, säger Pelle, om Go to hell, miss Rydell. Alla på SvD älskar det. De tycker att jag är dissar deras konkurrent men mest handlar låten om mig och sen är det ju en väldigt rolig titel. Där finns inget hat. Det kanske skulle uppfattas annorlunda om jag spelade hardcore men jag är ju vanliga övertimida Tråk-Pelle som ber om ursäkt för att jag ber om ursäkt.
Vi sitter nu på en indisk restaurang, efter ljudtest, för mat, en öl och vad som väl kanske kan kallas intervju men nog ligger närmare ett samtal. Pelle och jag gick i parallellklass på lågstadiet, vi har diskuterat Sirius eventuella möjligheter i fotboll och bandy mer än ett par gånger och vi har gillat Gyllene Tider på samma mellanstadieskola i Uppsala så det är inte direkt tal om skjutjärnsjournalistik. Vi tittar på nya skivan som Pelle håller upp i stället.
På skivomslaget står han sobert välklädd i gråton. På många sätt är det klassisk 30-nånting-pop över skivan. Ungefär så här har soloplattsomslag sett ut med till exempel Roddy Frame, Lloyd Cole, Stephen Duffy, Nick Heyward och Terry Hall för att bara nämna några.
- Det är skolexempel 1A över hur det ser ut när någon i min ålder släpper en soloplatta. Ganska klassiskt men det speglar innehållet och man kan aldrig vara för tydlig när det gäller skivbranschen.
Innehållet är utöver titlar som ska kittla väldigt avskalat. Både när det gäller musiken, med den akustiska gitarren i centrum, och texterna om att hitta något slags enkelhet i tillvaron. Titlarna Full of Emptiness och Before I was smart säger mycket mer om hur det låter än sina mer medieanpassade grannar. Pelle har medvetet jobbat på att gå direkt på känslan. Att på kort tid försöka fånga något och hålla kvar det.
- Att jobba på inspiration funkar inte. Jag har lärt mig att öppna sinnena när jag måste. Det är mer hantverk nu.
Med fyra barn, tre trappor utan hiss, och två och ett halvt år på raken som pappaledig är det lätt att förstå att det gäller att ta tillvara tillfällena. Sedan november går alla barnen på dagis mitt på dagen och det har gett tid till att spela in.
- Jag har suttit i en liten studio på Söder. Lärt mig teknik och spelat in det mesta själv. Det blev en väldig skillnad när jag fick tid.
Till skillnad från tidigare har texterna skrivits före musiken. Pelle har skrivit i realtid, för hand, låtit texten skapa melodin och ändrat väldigt lite i texterna. Det har gett ett direkt tilltal som ibland kan kännas lite obearbetat men som också gör att det känns som att man kommer närmare personen Pelle Carlberg. Textrader som ”On a train to my old town”, "I preferred to be stupid and naive” och ”I would like to be part of something real” skvallrar alla om funderingar på det egna jaget snarare än det dissekerande av kärlekens rät och avigsidor han tidigare ägnat sig åt. Men här finns också plats för de små funderingarna kring reklamslogans oavsett om de inspirerats av ett deodorantköp, en bildekal eller båda delarna.
Framtiden ser ganska ljus ut. Den första medieuppmärksamheten är fixad. Spelningar är, via skivbolaget Labrador, bokade i både Sverige och Europa. Den bas av fans som Edson byggt upp garanterar att det fungerar och med lite tur kanske, den redan färdiga, fullängdaren som kommer till hösten innebär att Pelle kan börja leva på musiken.
- Det är ganska mycket på gång. Det märks ett annat intresse. Om musiken blivit bättre eller om det beror på att folk tycker det är roligare med ett nytt namn är svårt att säga.
Problemet med att få det att fungera med små barn och familj finns förstås alltid där men när han nu spelar mer eller mindre själv, slipper han pusslandet med en massa andra bandmedlemmar och det blir mer pengar över efter varje spelning.
Den som vill veta vad som, mer än vardagen som hela tiden fångas på små lappar, inspirerat Pelle behöver bara gå in på hemsidan och läsa en mer eller mindre kronologisk lista som börjar med Cat Stevens och Simon and Garfunkel och just nu slutar med [ingenting] och Anna Ternheim.
- Jag har blivit jäkligt tolerant när det gäller musik med åren. Har inga problem med att dansa till DJ Cool med barnen. Jag köper fortfarande ungefär en skiva i veckan. Många favoritskivor de senaste åren är svenska som till exempel Loosegoats och Doktor Kosmos.
Tillbaka i källaren på String har Pelle klokt nog valt att lämna den vinröda lammullen i logen. I stället äntrar han scengolvet i vit skjorta och jeans. Låtar från EP:n blandas med någon gammal Edson och några som kommer på skivan till hösten. Som avstamp in i en ny fas är det, trots att publiktillströmningen är sådär, åtminstone för en utomstående en väldigt bra kväll som lyfter fram det som är bra med artisten Pelle Carlberg. Rösten, melodierna, humorn och allvaret i texterna och den avslappnade inställningen står i ohotat centrum. I sjätte låten sjunger han ”I had a guitar/it took me far”. Det känns bra att sluta där.
---------
Sen texten skrevs har en hel del hänt. Pelle har bland annat släppt två fullängdsskivor och just kommit hem från en asienturné.
Rubriken syftar inte på att jag tror att Nodzzz kommer att erövra musikvärldens topplistor eller krascha iTunes servrar. Den skall väl snarare beskriva vad jag känner för gruppen just nu. Jag minns inte när jag senast föll så pladask för ett band som jag gjorde för Nodzzz, när jag hörde Highway memorial shrine på Rough Trades samling över de bästa låtarna 2009. I ett tillstånd av förvirring hörde jag en kompott av 
