Into The Groove

Alla som befunnit sig på ett dansgolv när The Troggs slitna hit Wild Thing plötsligt gått igång vet att den är en av pophistoriens styltigaste låtar och hart när omöjlig att dansa till. Skam att säga har jag dock lyssnat alldeles för lite på The Troggs och kan gissa att deras album är ganska underskattade.

Gitarristen som hamrade fram de råa primitiva riffen till bland annat Wild Thing hette Chris Britton. Om han år 1966 medverkade i en av de osvängigaste låtarna någonsin, så skulle han ta igen detta med råge ett par år senare på soloalbumet Just As I Am.


Chris Britton - Sit Down Beside Me (1969)

Detta är en vittnesbörd av när Swinging London inte bara blev groovy, utan till och med funky. Chris sång är cool och lätt frånvarande, basen tar sig runt en ellipsformad omloppsbana, trumpeten piskar upp frenesi och Hammondorgeln fläskar på groovet ytterligare. Men vid 1:28 blir det percussionsfest och svänget blir fullständigt betvingande.

Wow, jag kan höra Happy Mondays här, men ännu mer av Primal Scream. Hade jag gjort husrannsakan i Bobby Gillespies hem, så är jag bergsäker på att jag hade kommit ut med ett väl tummat och kanske sönderfestat exemplar av Chris Brittons Just As I Am - en skiva som Bobby förmodligen plockat upp ur en låda på en loppmarknad i London någon gång i slutet av 1980-talet. Lyssna på den gamla hiten Loaded från Screamadelica så förstår du. Jag tror inte att Stones-klassikern Sympathy For The Devil är den enda förlagan till Loaded.

Tydligen har Chris Brittons tidigare förbisedda och obskyra platta på senare år fått upprättelse och kultstatus. Den ska överlag vara full av angenäm engelsk psychpop eller popsike. Jag har inte hört albumet, men är just nu sprickfärdig av nyfikenhet.

Fick du mersmak nu, så komplettera med hiten Barabajagal med Donovan och Jeff Beck Group från samma år. Också den en av rötterna till den dansanta Manchestervågen som kom tjugo år senare.

A superheavy trip!

1969 kan tyckas vara allt annat än Four Seasons år. Ändå är det just deras, för då släppte de skivan Genuine Imitation Life Gazette. En totalt oväntad och ambitiös konceptplatta från USA:s straightaste grupp, med satir om den amerikanska livsstilen, formgiven som en tidning med artiklar i samma stil. Och som om detta inte var nog, en färgbooklet med serier mellan utviket. Här får man valuta för pengarna.


American crucifixion resurrection

Bäst och bisarrast är inledningslåten American crucifixion resurrection som är en episk pop/musikallåt med oväntade partier och udda tema om förtrycktas rättigheter i samhället. I mitten tonas låten ner till ett gripande parti där sångaren Frankie Vallie sjunger orden "I gave him hope, I gave him pride, but then I gave him to the world outside". Knäckande bra och omöjligt att likna vid något annat. Möjligtvis går tankarna till tidiga Jimmy Webb-soloplattor eller Van Dyke Parks, men är över lag enastående nyskapande. I Something's On Her Mind tangerar man Rascals vita soulsound blandat med en dos omistlig popkänsla i stil med Roger Nichols och Paul Williams. Ray Davies-liknande sociala iakttagelser kommer dels i form av catchig pop, Mrs Stately's Garden, och som beklämmande ballad om en separerad pappas dag med barnen, Saturday's Father. Bakom skivan står bandmedlemmen Bob Gaudio och unge låtskrivaren Jake Holmes. Frank Sinatra skall ha blivit så imponerad av plattan att han anlitade dem till sitt nästa album, den obeskrivligt vackra och sorgliga storyn om en lämnad man i en sömnig småstad, Watertown. Här övergav man de utsvävande arrangemangen och teman för ett mer sparsmakat och för Sinatra helt nytt sound.


Artisteriet och kreativiteten för Genuine Imitation Life Gazette är häpnadsväckande, både vad gäller ambitionerna med musiken, och konceptet med en tonsatt tidsskrift som ironiserar över livet i det moderna samhället. Skivbolagets satsning på projektet visar att man trodde att detta skulle kunna ha en chans att sälja. Det gjorde den inte ett smack. Och det är bra, för då kan ni hitta välbevarade cut-out exemplar på skivbörsar som förhoppningsvis har bilagan med. Detta är gruppen som gjorde Big Girls Don't Cry, och visserligen även rökaren Beggin'. Men steget är ändå avsevärt långt till denna platta. Låt oss se något modernt band i dag få ur sig något i den här stilen.

Skivhyllan: Love - Four Sail (1969)

I mitten av 90-talet stod jag på en skivbörs i Uppsala och höll i vinylutgåvan av Four Sail med Love för bara 70 spänn. Bredvid mig stod Jonas, en riktig expert på sextiotalsmusik. Jag frågade min vän och mentor hur den här plattan var.

Sextiotals-Jonas: Den är så jävla kass! August är den enda låten jag står ut med. Jag kan inte förstå att plattan är utgiven under namnet Love?

Han syftade på den helt nya sättningen av gruppen förutom själve Arthur Lee. De andra, som tillsammans med honom skapat mästerverket Forever Changes, var borta på Four Sail. Jonas stod inte ut med den nye gitarristens jazzfärgade solon som var över hela plattan. Stum av Jonas häftiga utfall, lät jag skivan glida tillbaka ned i backen. Jag hittade The Electric Prunes debutalbum ett par sekunder senare istället.

Sju år senare vågade jag, dock först efter kval och tvekan, köpa den nya remastrade CD-utgåvan. Till min förvåning älskade jag Four Sail redan vid första lyssningen. Jag spelade den faktiskt i sin helhet flera gånger i sträck, vilket aldrig händer annars. Det var mitt i den snöslaskiga storstadsvintern. Jag hade helt nyligen blivit uppsagd från jobbet. Det kändes som en katastrof, eftersom min sambo samtidigt var gravid i femte månaden med vårt första barn. Jag var minst sagt nedstämd. Plattan gav mig en stunds befrielse från de dystra tankarna.

Four Sail spelades raskt in i en primitiv och provisorisk studio. Ljudkvaliteten är rent ut sagt dålig, allt är på väg att spricka upp och rasa samman. Det är mil från Forever Changes raffinerade arrangemang och sprödhet. Det är tyngre och skitigare här.

Boomp3.com

Varför får jag, när jag hör Singing Cowboy, en bild i huvudet av en saligt leende påtänd hippie som dansar barfota över en bädd av glödande kol, iförd mockajacka med fransar längs ärmarna?

Four Sail är en fullödig helhet av tio låtar, mästerligt skrivna och sjungna av Arthur Lee, som gjuter mycket känsla i dem. Den nya sättningen av Love är entusiastiskt spelglad. Den nye gitarristen Jay Donnellan tar mycket plats i låtarna och det har jag inte något emot, eftersom han är uppfinningsrik och energisk.

Boomp3.com

I mitt tycke är avslutande Always See Your Face en av Loves tre främsta låtar. Denna gripande låt med sin slitna elegans hade jag hört några år innan jag köpte CDn. Always See Your Face dök upp i slutet av den amerikanska filmatiseringen av High Fidelity. Låten slog undan benen på mig, trots att jag redan satt djupt nedsjunken i biofåtöljen.

Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.