Hösten 2009

Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!

Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.

Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.

Ord, avstånd

Sedan några veckor tillbaka skriver jag korta historier på grekiska, som min lärare rättar efter varje lektion. Den senaste, en saga om ballonger som flyger iväg, exploderar eller skrumpnar, är jag extra glad över. Så när jag under tunnelbanemorgonen hör att en grekisk förskoleklass sitter i samma vagn känner jag instinktivt att jag måste rikta mig till dem och läsa min ord.

Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.

Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.

Odds

Grunnar på vad min fru och grabben diskuterar och frågan han ställer: vilka är oddsen för att man föds i Sverige? Någon dag tidigare förhör jag grabben inför franskprovet. Vi tragglar oss igenom glosorna och trots att han inte uttalar orden med pondus tycker jag att han är en fena på att stava och han har koll på båda accenterna aigu och grave.

När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.

Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?

Honåm & hinna

Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.

Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.

Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.

Fail, t & random

En kompis till en kompis berättade för mig att deras dataansvarige på jobbet skrivit in ett kommando, som raderade filer. Fadäsen skedde av misstag, men både grabben och jag skrattade gott (och kanske lite elakt, men varmt skadeelakt i så fall) när jag drog historien.

Fail, sa grabben.

Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.

Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.

Varför just en musfälla, frågade jag.

Helt random, svarade grabben.

End of story.

Svensk bio och en blaska på arabiska

Bion är körd, sägs det i en etc-artikel om SF:s nästan biografmonopol.

Ja, SF kör nog sig själva i botten så där steg för steg tills möjligheterna till bioavkastningen försvunnit och distributionsformen antagit annan skepnad och övergått till ringa kostnader.

Bolaget SF är kommersiellt och knappast intresserat av främja kultur. Det borde de givetvis klandras för, trots att det var länge sedan inrättningarna påminde om palats, där drömmar, illusioner och lögner projicerades.

Men trots att både repertoar och visningsteknik känns vissen tror jag att bion nog kan blomma - på oaser. Annars krävs att staten går in och än mer främjar konstarten filmen, som ju är en dyr och på många sätt otymplig rackare.

En annan grej jag har tänkt på är att det behövs en ny gratistidning. Den ska innehålla nyheter utifrån ett svenskt och nordiskt perspektiv med ett allt mer svällande epicentrum. Hela bladet ska vara skrivet på arabiska.

Målgruppen är tillräckligt stor – eller har jag fått solsting av allt cyklande i aprilsolen? – för att tidningen ska bli intressant för annonsörerna. Ur ett integrationsperspektiv kan blaskan bli ett naggande demokratiskt bidrag. Och vilken reklam den skulle bli för Sverige ute i världen.

Stockholm är given testpilot. Ready for take off.