Vissa filmer är som livet. De går långsamt och är samtidigt svåra att överblicka. Och skulle du få välja tror jag inte att du skulle se på reprisen. Men där kan jag ha fel.
Jag har inte sett den här filmen men trailern lovar mycket.
Visar inlägg med etikett boule. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett boule. Visa alla inlägg
tisdag 19 oktober 2010
lördag 14 augusti 2010
ÖSK-låda
Lirade kula hela dagen. Vårt lag tog ett poäng av sex möjliga, och vi befäste vår position som mittenlag med smak för bottenkänning.
Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det
I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.
Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det
I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.
onsdag 4 augusti 2010
söndag 1 augusti 2010
Ibland, ibland inte
Dagarna flyter som en ström av bekanta uttryck och angivelser som successivt antar nya former och skepnader som både gäckar och väcker nyfikenhet. En sekund passerar. Och så en tiondel. Hux flux en månad. Av ledighet på landet, av jobb på kontoret och så några dagars intensivt grävande efter framgångar i sandlådan, där alla – efter tycke, behag och smak – samlas, umgås och tävlar.
Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.
Harjlk, lät han.
Två gånger.
Så knycklades metallcylindrarna.
Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.
Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.
Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)
Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.
Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.
Harjlk, lät han.
Två gånger.
Så knycklades metallcylindrarna.
Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.
Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.
Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)
Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.
torsdag 10 september 2009
Oro, moln, nu
Har inte gjort annat än oroat mig över att min fru skulle opereras. Mest har jag varit som en sluten mussla och inte varit så glad som jag vill tro att jag brukar vara. Grabben är annorlunda och droppade den stundande kirurgin på ett forum. När vi på operationsdagen efter besök på sjukhussalen kom hem hade det startats en tråd och fler än i ett fotbollslag önskade min fru lycka till.
Ett annat orosmoln är att jag ska MBL:a på jobbet om min tjänst och kommande arbetsuppgifter, som mer tär än bär. Money talks i företaget och jag har svårt att sjunga med i refrängen. Eller kanske skulle jag göra det. Frihetens vägar äro många och skiftande. Det enda som är säkert är väl att arbetet inte leder dit – till friheten alltså. (På tal om vägar och val i livet måste jag här tipsa om Looking for Eric, som har premiär imorgon. Fotboll, förakt och längtan är några av trådarna i den mycket trevliga Ken Loach-filmen.)
Till helgen ska jag lira kula (boule, alltså) västerut och ska försöka vara munter och fokuserad. Det känns konstigt att min fru inte är med, men nu är det som det är, och hon kom hurrahem från sjukhuset idag. Grabben summerade de ganska många år som passerat:
Nu är cancern ägd.
Ett annat orosmoln är att jag ska MBL:a på jobbet om min tjänst och kommande arbetsuppgifter, som mer tär än bär. Money talks i företaget och jag har svårt att sjunga med i refrängen. Eller kanske skulle jag göra det. Frihetens vägar äro många och skiftande. Det enda som är säkert är väl att arbetet inte leder dit – till friheten alltså. (På tal om vägar och val i livet måste jag här tipsa om Looking for Eric, som har premiär imorgon. Fotboll, förakt och längtan är några av trådarna i den mycket trevliga Ken Loach-filmen.)
Till helgen ska jag lira kula (boule, alltså) västerut och ska försöka vara munter och fokuserad. Det känns konstigt att min fru inte är med, men nu är det som det är, och hon kom hurrahem från sjukhuset idag. Grabben summerade de ganska många år som passerat:
Nu är cancern ägd.
torsdag 18 juni 2009
Yeah
Härom natten drömde jag att jag satt och fikade. Mitt sällskap satt i en fåtölj. Själv satt jag bakom fåtöljen vänd ifrån. Ändå lyckades vi ha en konversation. När vi kom in på ett engagerande ämne blev jag så till mig att jag hällde ut kaffet över fåtöljens ryggstöd. Kanske argumenten inte bar eller så ville jag diskutera på ett bekvämare vis.
Morgonen därpå lirade jag petanque (alltså boule på svenska) och dagen därpå upprepade jag proceduren. Att lira i lag är inte alltid lätt, men det gick bra för klubben och efter tjugo timmars spel ligger vi strax under toppskiktet i serien.
Morgonen därpå lirade jag petanque (alltså boule på svenska) och dagen därpå upprepade jag proceduren. Att lira i lag är inte alltid lätt, men det gick bra för klubben och efter tjugo timmars spel ligger vi strax under toppskiktet i serien.
Jag har aldrig sett någon konsert med Patti Smith och i helgen missade jag således Nick Cave och det är väldigt länge sedan, faktiskt Kicking against the pricks-sedan, jag såg den lekfulle allvarsamme och hans Bad Seeds. Då såg det ut så här.
Och det här är några ögonblick och låtar efter att ett vrålande ”yeah” tillsammans med ett larmande komp inledde konserten med I’m gonna kill that woman.
Tiden den går, symbolerna består. Yeah.
lördag 25 april 2009
Honåm & hinna
Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.
Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.
Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.
Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.
Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.
måndag 16 mars 2009
I takt med snön
I stort sett hela lördagen tillbringade jag i en boulehall. Det var Svenska cupen-slutspel och vi i klubben gjorde bra ifrån oss och hamnade på delad femteplats. Kontrasten mellan inomhushallen för kulspel och boendet på lantgård var anslående. Utsikten på söndagsförmiddagen fick mig att smälta i takt med snön.
På gården fanns hästar och får. De senare försökte jag fotografera, men det där med fokus för naturen verkar som förgjort för mig. Där ska i varje fall finnas tre djur. Titta noga.
På vägen hem passerade vi Jönköping och då gick vattnet och himlen ihop. En stund senare for vi förbi ett gäng tallar och där stod säkert ett trettiotal kor och verkade ha det hur mysigt som helst. Jag avundades dem, men vad kan jag göra, människa som jag är?!
På gården fanns hästar och får. De senare försökte jag fotografera, men det där med fokus för naturen verkar som förgjort för mig. Där ska i varje fall finnas tre djur. Titta noga.
På vägen hem passerade vi Jönköping och då gick vattnet och himlen ihop. En stund senare for vi förbi ett gäng tallar och där stod säkert ett trettiotal kor och verkade ha det hur mysigt som helst. Jag avundades dem, men vad kan jag göra, människa som jag är?!
fredag 13 mars 2009
Frustanden & flyt
Fick möjlighet att se thrillern Michael Clayton, som berättas med driv, tre hästar, snälla och elaka skurkar samt en och annan naiv oskyldig. Utan de lågmälda frustandena av trion fyrbenta vore det här slätstruken underhållning. Nu blir det som ett återseende med någonting som kunde agerats av Robert Redford eller Steve McQueen. Här spelar George Clooney the good bad guy som har barn men inte någon moral. Av någon besynnerlig anledning börjar han fundera över vad som är rätt och fel i tillvaron. Och inte nog med det: han gör ett val. Men varför så sker är som sagt dolt i de hollywoodska fabrikens pulvermosmanus och bland ridåernas flyttbara ihåliga rekvisita.
Den märkliga kameleonten Tilda Swinton gör dock intryck. Jag imponeras av hennes professionalism, och hon har en utstrålning som får det att se ut som om hon varken tagit någon regi eller ens haft ett manus framför sig. Replikerna och grimaserna avlöser varandra. Det flyter. Jag tror att det i Derek Jarmans The last of England går 55 minuter innan Tilda Swinton gör entré. Sedan medverkar hon i ytterligare två, kanske tre scener. Ändå är det hennes porträtt av den lyckliga och sedan sörjande hustrun, som sitter som en smäck.
Jobbar halvdag idag och åker iväg och lirar kula över helgen. Mentalt är jag redan där. Håll tummarna. Det behövs. För alla skador i klubben skulle kunna få Alfred Hitchcock att mysa och Agatha Christie att garva gott.
Den märkliga kameleonten Tilda Swinton gör dock intryck. Jag imponeras av hennes professionalism, och hon har en utstrålning som får det att se ut som om hon varken tagit någon regi eller ens haft ett manus framför sig. Replikerna och grimaserna avlöser varandra. Det flyter. Jag tror att det i Derek Jarmans The last of England går 55 minuter innan Tilda Swinton gör entré. Sedan medverkar hon i ytterligare två, kanske tre scener. Ändå är det hennes porträtt av den lyckliga och sedan sörjande hustrun, som sitter som en smäck.
Jobbar halvdag idag och åker iväg och lirar kula över helgen. Mentalt är jag redan där. Håll tummarna. Det behövs. För alla skador i klubben skulle kunna få Alfred Hitchcock att mysa och Agatha Christie att garva gott.
söndag 15 februari 2009
Those were the days
För några år sedan skvätte jag och höll på i sandlådan. Sedan några veckor tillbaka har jag testat min lust över att lägga och skjuta. Till min förvåning blev jag uttagen att representera klubben. Igår var jag dödstrött efter eftermiddagens tre timmars fokuserat boulespel på ganska häxiga banor, där nerslagen inte riktigt var att lita på. Men det gick bra. Vi vann alla matcher och är kvalificerade till Svenska cupen-slutspelet.
På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.
Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”
CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.
På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.
Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”
CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
