Argument, reaktioner, klyftor

Sverigedemokraterna hade under sin stämma förra helgen en sluten omröstning, då majoriteten röstade emot partistyrelsens förslag. När man sedan röstade om frågan med handuppräckning var en lika överväldigande majoritet för förslaget. Vissa argument biter hårdare än andra.

Härförleden var jag på en större fest. Efter lite mat och dricka fick en chef fick för sig att han skulle hylla en medarbetare som skulle fylla jämnt dagen därpå. Han talade i en mikrofon.

- Ni kan inte gissa hur gammal hon kommer att bli, ekade hans röst i högtalarna.

Ingen reagerade över att chefen kommenterade kvinnans utseende – i stället för till exempel hennes egenskaper.

Efter att ha läst flera artiklar och hört radioinslag har jag gjort mig en uppfattning om vad filmen Play handlar om. Säkert har jag fel, men en sak är hundra och det är att vissa människor är fattiga, medan andra är mer bemedlade och ytterligare några är rika. En följd blir att de sociala klyftorna ökar och i den ravinen får grupptryck sin näring och, ja, det är inte så bra för dig, mig eller landet och världen i stort.

Se, dö och vårda

Jag handlade i dag. När jag och kundvagnen var på väg till rullbandet, stannade vi upp eftersom en äldre kvinna med krycka skulle blivit påkörd om vi gasat på.

Med tanke på all privatisering inom vård och omsorg är jag ytterst tveksam till att min kommun i morgon kommer att klubba igenom följande, som står på Sundbybergs hemsida:

”Biståndsbedömningen ska utvecklas, LOV ska införas inom hemtjänsten, en värdighetsgaranti ska tas fram, delaktigheten ska öka och all personal ska få vårdutbildning och utbildning i bemötande.”

Det låter som om målen ska uppfyllas med hjälp av en svajig struktur. Och det tycker jag för att jag anser att det är fel att tjäna en hacka på andras nöd och behov. Skatt är fina grejor.

Det finns en risk att frasen ”se Sumpan, sedan dö” får en ny, i mitt tycke bokstavligare, innebörd.

På vägen hem bromsade jag bilen när jag uppmärksammade att en blind äldre man korsade övergångsstället. Passagen tog sin tid. I morgon är det ny vecka. Nya möten väntar.

Teaterliv

I Vitryssland riskerar du att fängslas och misshandlas om du spelar teater. Fy fan, vilket jävla liv.

Kolla här på ett bra Aktuelltinslag om Fria teaterns vassa och heroiska föreställningar. Spola fram till 17.58.

Kaffe och rösträtt

På väg till tunnelbanan kikade jag in hos tidningsbuden. En av dem hade hoppat upp på arbetsbänken och sträckt ut sig. Jo, det var en sådan dag, som klibbade ihop ögonen och tvinnade tankarna till bonjour tristesse. Själv var jag så trött att jag glömde dricka kaffe.

Nu sitter jag med min kopp och inbillar mig att styrketåren skingrar smogen av segt sinne. En kopp står vid min fru men hon somnade innan bryggaren gjort sitt. Det är en sådan dag.

Jag undrar vad som händer när koffein inte längre får vara vad det är utan i stället tar karotin eller något annat ämne dess namn, verkställighet och arom, ungefär som att frihet är något man rostar i ugnen och att rösträtt är detsamma som en kaka något politiskt parti producerat någon gång. Den dagen är kanske inte så långt borta. Men innan dess hinner vi fika.

Män, författare, kvinnor

Frasen ”marinerade i monarkistisk acceptans” gillar jag starkt. Malin Ullgrens artikel ringar in stora delar av den patriarkala kören, som inte bara kommenterar de kungliga eskapaderna utan även blir en del av den. Och låten Knugens kuk lyssnar jag i dag på med ett helt annat fokus än när den kom.

Om man har ett riktigt trollspö går det att framkalla fred på jorden. Eller i varje fall öppna dörrar. DN har den här veckan haft en serie kring fängslade författare. En av dem som porträtteras är Faraj Bayrakdar. Han har publicerat ett bok på svenska, ”Språkets och tystnadens otaliga svek. En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser”. Den gör ont att läsa.

Den egyptiska filmen Scheherazade tell me a story från förra året (visas ibland på tv-kanalen Silver) berättar om en tv-journalist som i sitt program synliggör våld mot kvinnor. Grymt psykodrama blandas med fjäderlätt poesi och kryddas med tv-såpans förutsägbara spel i en spiralformad dramaturgi, som både griper och tjusar. Jo, storyns skelett är hämtat från ”Tusen och en natt”. Med både skör och skön pregnans gestaltar Mona Zaki kvinnan som redogör för strukturer och inser hur lätt det är att fastna i spindelnätet av omgivningens förutfattade meningar – och män.

Skådespel, sjukdom, sorg

Vissa roller är svåra att förändra, eller kanske ännu hellre att tolka. På vägen hem passerar jag två av de där kända skådespelarna, vad de nu heter, och de diskuterar. Mannen lutar sig aningen bakåt, när kvinnan talar och vice versa. När jag passerar dem säger mannen:

Nej, nej det var feltänkt från början. Jag visste inte det.

Själv har jag svårt att se duon som annat än skådespelare, trots att scenografin, kläderna och scenen saknades. När jag promenerar vidare funderar jag över undertexten i det de sa. Eller tänk om de pratade om tårtor och knäckebröd eller tyger och el. Kanske kommunismen, kapitalismen eller mediepluralismen var på tapeten. Varför inte sex?

Gårdagens Studio Ett innehåller ett förbluffande och upprörande reportage om en kvinna som varit sjukskriven i många år. Nu har en bedömning gjorts att kvinnan kan jobba 25%. Men innan hon hittat ett jobb ska hon träna på en låtsasarbetsplats. Jag visste inte att arbetsterapeuter har sådan rekvisita i sin verktygslåda. Här är reportaget.

Det är en ny roll Alla smutsiga detaljer nu har. Jag känner inte till hur den ska spelas. Jag förstår att den är ofrånkomlig. Härifrån tänker min fru, grabben och jag på dig och de dina.

Tanke, handling

Vissa handlar först och låter bli att tänka. Tänk så rädda sverigedemokraterna är att pekas ut, fösas ihop och förpackas. Det förklarar deras val att projicera och måla fan på kyrkväggen när ord om humanism och hjärtlighet predikades.

Andra tänker först och handlar sedan. Journalisten Karin Hübinette lämnar sina public service-uppdrag sedan hennes syster Hillevi Engström blivit minister. Hübinettes moraliska kompass imponerar, och SVT blir ordentligt fattigare.

Och så finns de som handlar och tänker samtidigt. På cykeln på väg hem stannade jag till två gånger. Först var det en man på trottoaren som möjligen var förfriskad men det hindrade honom inte att dansa – med en ölburk mitt på skallen. Det såg vackert ut. Och vemodigt. Några kilometer senare var jag tvungen att ånyo kliva av sadeln och titta extra skarpt mot molnen. I flera plan rörde de sig hit och dit och om varandra som de nog aldrig gjort förut.

Jävlar, vackert

Huset på landet är falurödfärgat och har vita knutar. Ibland regnar det, oftare skiner solen. Platsen är den vackraste på jorden. Kan jag tycka. Om det blir krig kanske vi inte kan åka dit. Om våra grannar vill ha den vackraste platsen på jorden för sig själva blir det problem.

Gellert Tamas skrev vasst och initierat några dagar före valet om SD:s brist på integrationspolitik. Och vad jag förstår av den här artikeln praktiserade K-G Bergström samma retoriska spörsmål under tv-sändningen i förrgår kväll. Argument biter, liksom frågeställningar. Och siffror. Jävlar vad jag kan tycka om fakta.

Att SD på sina håll i landet inte har kandidater till kommunfullmäktige gillar jag. Det påminner om leken hela havet stormar men med för många stolar – såklart. Med samma logik blir 90% en summa av matematiska uträkningar utan grunder. Jävlar vad jag tycker om siffror.

Som sagt. Vi åker dit. Vi målar de vita knutarna. Vi löser problem. Klart för avgång.

Kampanjpolitik

Är alliansens valturné till både form och innehåll en pr-kampanj?

När rösterna är räknade kan observatörer tala om effektiva grepp och om hur mål och medel ingick ett för stunden lyckat - eller misslyckat - äktenskap. Politiken lämnas därhän.

Därför är den här artikeln tänkvärd. Och upprörande.

Framåt bakåt

För en vecka sedan firade en vän att han på dagen bott i Sverige i 24 år. Tiden går men vad som synes beständigt behöver inte vara det.

Jag var aningen sen hem. Det var min tur att laga middag. Både min fru och grabbens magar kurrade. För att stilla hungern började de fantisera om att starta partiet invandrardemokraterna, som skulle gå till val på att förpassa stygga sverigedemokrater till något inskränkt land kanske inte så långt bortom närmsta sund. Det lät som en god idé och maten smakade.
Alldeles förträffligt, som någon självgod karaktär säkert skulle säga i en film som utspelar sig för femtio, sextio eller hundra år sedan.
Mycket har hänt sedan dess.

På min väns fest på gården uppehöll vi oss vid tiden för drygt två decennier sedan. Vi gick även bakåt, men mest blickade vi framåt, vill jag tro, samtidigt som vi proppade i oss kakor och chips och sörplade kaffe och vin.

Skratt och nyanser

Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.

Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.

Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.

Kyss mig

På vägen hem igår passerar jag den där konungastatyn. Nedanför sitter två själar omslingrade. Deras huvuden går ihop och plattar till perspektivet. Bara ölburken, som en av dem håller i, sticker ut. Deras kyss känner jag på trottoaren, gatan, i tunnelbanan, boulehallen, än en gång i tunnelbanan, när jag läser grekiska, somnar framför tv:n, vaknar mitt i natten. Läppar. Torrt i luften. Kyligt.

Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.

En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.

Resor med Ryszard

Att skriva historia, att nedteckna den, kan göras på olika sätt. Jag håller på att bekanta mig med den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Stundom löser jag biljett till några kapitel i hans reseskildring ”Imperiet” i det forna Sovjet och dåvarande nybildade OSS. Han tror inte ”att det skulle gå att demokratisera ett Imperium som skapats av hundratals år av underkuvande och annektering”. Förvånansvärt nog har han inte Sovjetunionen i åtanke, inte heller Rom eller Turkiet, utan 1970-talets Iran.

Kapuściński skriver: ”Revolutionen mot shahen började just som en demokratisk rörelse, en liberal rörelse, riktad mot polisdiktaturen. Men Iran är en mångnationell stat, styrd av perserna, som utövar makten över mindre samfund av araber, azerier, beludjer, kurder m.fl. som lever i landet.” De olika samfunden, eller folkgrupperna, fortsätter Kapuściński, likställer frihetsivran med oavhängighet, vilket gjorde att staten Iran ”hotades” av sönderfall. Därför agerade de nationalistiska krafterna med betoning på de religiösa styrkorna så hänsynslöst. Det shiitiska prästerskapet och ayatolla Khomenei tog makten.

Jag kan såklart inte låta bli att tänka på vad som nyligen hänt i Iran. Vad som händer. Och jag tänker även på vad som rapporteras från Kina. Jag fortsätter min resa med Kapuścińskis historier.

Den svenska översättningen av ”Imperiet” är gjord av Anders Bodegård. En bra hemsida på främst polska och tyska men även engelska finns här. DN skriver här om två iranska ungdomars syn på framtiden samt en ledare inför kvällens protestaktion på Sergels torg.

Ett och annat mord

Härom natten utförde jag ett mord. Jag fick betalt för det. Jag är inte helt säker på hur jag utförde dådet, om det var med en knuff, kniv eller påk. Och som om inte det var nog tillfrågades jag om att bringa ytterligare en person om livet. Inför det mordet hade jag redan vapnet, en pistol med magasin för sex skott. Kanske berodde det på att grabben, min fru och jag såg västernfilmen 3:10 till Yuma kvällen innan.

Drömmar och kultur har många saker gemensamt. En av dem är att de arbetar med symboler. Det undrar jag om Göran Hägglund förstår. Hans önskan att isolera kulturella uttryck och strypa diskussioner tyder på inskränkthet, vilket DN:s ledarredaktör Hanne Kjöller även noterat.

Att mörda är förvisso otäckt men att drömma om det gjorde mig gott, och jag mådde än bättre när jag i vaket tillstånd gick igenom min nattliga verklighet och fick svar på frågor jag i mitt vakna tillstånd inte riktigt kunnat formulera. För mig fungerade 3:10 till Yuma som tändvätska. Jag kan rekommendera den. Men Göran Hägglund ska nog ha en direktare, våldsammare typ av katalysator. Varför inte Public enemies? Den har premiär snart. Att skjuta hej vilt och skarpt kommer att bli en naturlig följd av den visningen och de drömmar den alstrar – i fantasin och i verkligheten.

Olikt likt väder kläder

Alla människor i Landskrona är likadana, i varje fall gäller devisen de som inte är svenskar och som invandrat till Sverige. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst en panikskriven artikel i dagens DN (ännu inte ute på nätet) om butiks- och bankrån i Landskrona. Den intervjuade politikern får ingen möjlighet att utveckla och förklara vad det är som gått fel och, viktigast, vad för slags åtgärder, planer som finns. Jag tycker verkligen det är ledsamt när det journalistiska resultatet blir enbart kontraproduktivt och larmande. Var är följdfrågorna? Något för quick response?

Lika barn leka bäst, heter det. Innebär det att tankarna stöps i samma form? En vän berättade följande:
För några veckor sedan satt jag och filosoferade på ett styrelsemöte. Kostymmännen (jo, bara män) beklagade sig över att branschen var som den var, att konjunkturen gick nedåt och vem vet när det går sämre än sämst och värre ändå. Sucken, stönen, pusten avlöste varandra. Ingen av dem (inklusive mig) påpekade att förra årets resultat var det bästa någonsin och året dessförinnan var det bästa dittills och det här året hade i positiv bemärkelse kört över budgeten.
Att rita fan på väggen kan vem som helst göra, finansministern inte minst när en lång, mörk, kall vinter blåser in i den ekonomiska depressionens skrymslen. Men för satan i gatan. Det finns inget dåligt väder bara fel kläder.

”Ebbe the movie” verkar vara en film ingen journalist tror på. Den kvalitativa slutsatsen drar jag efter att i DN läst dels en recension, dels ett ledarinlägg. Först förvånas skribenterna över att filmen gjorts och sedan tar de alstret till sina hjärtan. De likartade reaktionerna lockar mig till biografen. I en av DNs texter och i en av Sydsvenskans, menar man att det borde stått ytterligare ett manusförfattarnamn i eftertexterna, nämligen Anders Isakssons. Ska jag därmed vänta till tv-visningen eller ännu hellre läsa boken ”Ebbe – Mannen som blev en affär”?

Kompislull

Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.

För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.

USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.

Sammansatta Sundhage

Pia Sundhage, en gång en av Sveriges mer kompletta fotbollsspelare, spottade mål som ett fyrverkeri. Och hon landslagsdebuterade som femtonåring. Numera basar hon över det amerikanska landslaget. Hon är en person med principer och vill inte besöka Vita huset, dit hennes team inbjudits av Bush.

- Jag har helt enkelt inget intresse av det, säger hon i SVD. När det handlar om mig som förbundskapten vill jag att mitt namn kopplas ihop med fotboll och OS-guldet, inget annat. Jag behöver inte gå in i ett vitt hus och träffa den man nu träffar där, jag är inte intresserad.

Uppenbarligen kan Sundhage sätta gränser. Eller? Att hon tidigare jobbade för det kinesiska fotbollsförbundet gör saken än intressantare. Vad häftigt sammansatta vi människor kan vara.

Här är en hallå där + en notis.

Skyggt gnägg, trång skalle

Fördomar växer inte på trän men de ynglar av sig. Det ska inte förknippas med puritanism, ett ämne som DN:s debattsida basunerade ut igår. Att Hanne Kjöller, vid samma tidnings ledarredaktion, idag tog avstånd från debattartikeln gillar jag.

Ett av mina första sommarjobb innebar tjänstgöring vid stadens lasarett på en avdelning belägen under jord. Arbetsplatsens geografiska läge färgade av sig på några av de anställda, som bar skygglappar och ibland gnäggade ikapp.
Du kommer aldrig att gifta dig med en neger, fick tonåringen med de öppna naiva ögonen och de känsliga öronen höra.
Det kommer aldrig din mamma att tillåta, fortsatte de och galopperade.
Eiihi! Jag tror på kärleken, utropade pojken till svars.

Tre av tio amerikaner hyser fördomar mot andra raser. Det visar en undersökning beställd av Washington Post och ABC News. Nästan fyra procent av de svenska valbara tycker att Sverigedemokraterna är ett parti värt att rösta på. Enligt DN/Synnovates mätningar.
Jag tycker faktiskt att trångsynt folk som Jimmie Åkesson borde trä på sig en kondom över skallen och känna hur det är att kippa efter andan och vara förbjuden att vara. Som en oönskad spermie.
Hmm, kanske är det just det han uttrycker med sin politik.

Svartjobb i Stockholm

Stockholm stads socialbidragstagare ska plocka skräp eller städa - om moderaten Ulf Kristersson får bestämma.

Jag undrar vad de berörda städ- och skräpsamlingsfirmorna och deras arbetare tycker om det. Kan vem som helst utföra deras arbete? Är det verkligen rätt att ta ifrån dem deras jobb?

I DN-artikeln står det att Kristersson "vill begränsa möjligheten för bidragstagare att jobba svart".

Är inte Kristerssons förslag detsamma som svartarbete? Och för Stockholms kommun till på köpet.

Dvd i Burma & reflektion om Mellanöstern

Burmas militära potentater fortfarande är kallsinniga till hjälp från omvärlden skriver Svenska Dagbladet. Sveriges Radio rapporterar att premiärministern, tillika generalen Thein Sein igår delade ut dvd-apparater till drabbade. Jag undrar vad det är för fel med färskvatten och mat, när situationen nu är som den är.

Till frukost åt jag tre rostade smörgåsar; två med ost, en med kaviar, alla med gurka. Samtidigt läste jag DN och noterade att vasse journalisten Göran Rosenberg (läs hans Tankar om journalistik; den inspirerar) varit inne på min blogg och snott inte min utan grabbens reflektion av läget i Mellanöstern. Nja, riktigt så är det inte riktigt. Rosenberg brer ut sig lite mer och är inte så på pricken som jag tycker att grabben är (men så är det ju också grabben jag talar om).

"Två folk sammanbundna i en oupplöslig ödesgemenskap", skriver Rosenberg.
"Araber och israeler kommer att bli ett och samma folk", sa grabben.