En ny nobelpristagare i litteratur. Nr 109 i raden. Mo Yan är från Kina
och man. Endast 12 av pristagarna har varit kvinnor. Förra året var det en man,
året dessförinnan var det också en man. Tranströmer var verkligen värd priset,
men borde inte Svenska Akademien fundera över att utjämna den totala manliga
dominansen. Det verkar inte som att det finns några sådana tankar. Eller finns
det inga kvinnliga författare som är tillräckligt bra? Det får mig att tänka på
elefanter.
Mitt favoritdjur är elefanten. Jag älskar den stora tunga kroppen. De
finurligt viftande öronen. Den märkliga snabeln. De kloka ögonen som glimmar i
den skrovliga och rynkiga huden. En elefant har ett fantastiskt minne. Det sägs
att de återvänder till ”begravningsplatsen” och gråter över sina förlorade
släktingar. De har också en ovanligt bra förmåga i att samarbeta.
Jag har samlat elefanter i olika former. Tavlor, smycken, figurer,
sagor. En gång fick jag rida på en elefant. Det var lite skrämmande. Trots att
det är mitt favoritdjur. Jag har stor respekt för detta jättelika djur som äter
150 kilo föda per dygn. Träd, buskar, frukter, rötter, färskt gräs. Jag tror de
måste äta hela tiden.
Honorna och ungarna lever i familjegrupper som leds av en matriark. För
det mesta är det gruppens äldsta och mest dominerande hona. Hannarna lever
ensamma. De kommunicerar och pratar med varandra i gruppen. De har en mängd
olika ljud, som bara de själva kan förstå.
Kanske borde Svenska Akademien titta mer på elefanterna.
Patriarkat har vi nog av, tycker jag.
Bilden på Mo Yan har jag lånat på Wikipedia.
