Tiggarflickan av Alice Munro

Kanadensiska Alice Munro fick nobelpriset i litteratur 2013. En populär Nobelpristagare bland många svenska läsare. Nu har jag läst Tiggarflickan av Munro och därmed också blivit en av alla dessa läsare. Hon är en novellist och betecknas som ”Den samtida novellkonstens mästare. Tiggarflickan är också en novellsamling, men känns nästan som en roman eftersom samtliga noveller handlar om Rose och hennes liv.

I tio sammanhängande noveller får läsaren följa Rose under mer än fyrtio år. Rose växer upp i ett arbetarhem och livet i denna miljö präglar hennes uppväxt under 1930-talet. Genom ett stipendium får Rose möjlighet att studera och gör därmed en klassresa.

Alice Munro har en förmåga att i detalj skriva om vardagen. Det är de små händelserna, de som vi alla innefattas av, det är i dessa händelser hon är en mästare. Det är rädslor och vardagens problem som fyller dessa tio noveller. Kanske väntar jag mig för mycket när jag börjar läsa samlingen. Alla har pratat så väl om hennes författarskap att mina förväntningar har farit högt upp i himlen. Jag tycker om hennes sätt att skriva, men jag tycker inte att alla novellerna är lika lysande. Det här är inte heller en bok som jag kommer att lägga på översta piedestalen, men Munro är ändå värd att läsas mer. Jag är redan igång med nästa bokprojekt av den senaste Nobelpristagaren. Men egentligen gillar jag nog mer Nobelpristagaren 2012, Mo Yan.

Monika

Nytt år - nya tankar startas med gamla

Så har vi då passerat in i ett nytt år. Vad kommer det nya att föra med sig?

Ingen vet, bladet ligger oskrivet.

Jag börjar lite trevande med lugna dagar som innehåller lite summeringar och tillbakablickar. Jag har skaffat mig en ny dator i julklapp så den har jag pysslat med under de första dagarna. Jag har också räknat mitt bokförlags lagerstatus. Inventering skall göras den 1 januari. Blir lycklig över att se hur lagret har minskat mycket under 2012.

Under de första dagarna har jag också funderat över vilken bok som var den bästa av alla böcker jag läste under året som gick.

 

Länge under hösten var jag ganska säker på att det var Jellicoe Road av Melina Marchetta, men i början av december läste jag klart nobellpristagaren Mo Yans fantastiska Ximen Nao och hans sju liv. Två väldigt bra böcker som båda får dela på förstapriset. Två helt skilda böcker. Skrivna ur helt olika synvinklar, men ändå två väldigt fantastiska författare.

Jag är glad och priviligierad som läser och som får läsa böcker. Det är en fantastisk källa till rikedom. Jag hämtar, för det mesta, mina böcker på biblioteket. Vilken förmån att kunna gå in och välja bland alla dessa litterära verk som står som pärlor och lyser på hyllorna. Alldeles gratis.

Bl.a. allmänna bibliotek var en av Pariskommunens (mars 1871) krav och löften. För oss nutidsmänniskor är det en självklarhet och en rättighet.

Det tänker jag på varje gång jag går in i ett bibliotek, böckernas tempel.

 

Monika

Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan

När årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs reserverade jag direkt en roman av honom på biblioteket. Trots kö på hans böcker så fick jag ändå Ximen Nao och hans sju liv ganska snabbt.

Sedan har läsandet tagit sin grundliga tid. De 634 sidorna är fyllda av otroliga berättelser och kanske är de också en slags skrönor. Det blir som en gigantisk släktsaga som sträcker sig över en period av femtio år.

Den handlar om godsägaren Ximen Nao som är död, men återföds i olika djurskepnader. Han sköts ihjäl av upproriska bönder och under de femtio åren från januari 1950 får han uppleva Kina efter revolutionen. Som åsna, oxe, gris, hund och apa möter han hela tiden samma familj. Den strävsamme fria bonden Lan Lian vägrar att inordna sig i kollektivet och blir en legend på den kinesiska landsbygden.

Upplägget på historian gjorde mig nyfiken. Detta sätt att utifrån både djur och människors perspektiv berätta en historia ger en spännande dimension till romanen. Mo Yan har ett enkelt språk men är en fantastisk berättare. Det är mastigt och det tar tid att läsa. Jag läser denna bok ganska sakta för jag vill inte missa några av hans fantastiska krumelurer och tankegångar. Sista delen av historian sker i ett mer summariskt berättande. Kanske tyckte Mo Yan att berättelsen var på väg mot tusen sidor och avslutet blir därför i ett snabbare tempo. Men han knyter otroligt snyggt ihop säcken. En rolig detalj är att författaren själv finns med i berättelsen. Med glimten i ögat beskriver han ”odågan Mo Yan” som hela tiden pladdrar och hittar på dumheter.

Mo Yan slår från ett underperspektiv. Han berättar om den lilla människan som far illa både i det hårda klimat som råder under kulturrevolutionen och under det nykapitalistiska samhälle som växer fram efter Mao Zedongs död på 1970-talet.

Jag bugar för denne lysande berättare. Han är väl värd Nobelpriset, även om jag gärna hade sett att det blivit en kvinna. Det är ju brist på kvinnliga nobelpristagare och det har jag skrivit om i inlägget Mo Yan och elefanter.

 

Monika

Mo Yan och elefanter

En ny nobelpristagare i litteratur. Nr 109 i raden. Mo Yan är från Kina och man. Endast 12 av pristagarna har varit kvinnor. Förra året var det en man, året dessförinnan var det också en man. Tranströmer var verkligen värd priset, men borde inte Svenska Akademien fundera över att utjämna den totala manliga dominansen. Det verkar inte som att det finns några sådana tankar. Eller finns det inga kvinnliga författare som är tillräckligt bra? Det får mig att tänka på elefanter.

Mitt favoritdjur är elefanten. Jag älskar den stora tunga kroppen. De finurligt viftande öronen. Den märkliga snabeln. De kloka ögonen som glimmar i den skrovliga och rynkiga huden. En elefant har ett fantastiskt minne. Det sägs att de återvänder till ”begravningsplatsen” och gråter över sina förlorade släktingar. De har också en ovanligt bra förmåga i att samarbeta.

Jag har samlat elefanter i olika former. Tavlor, smycken, figurer, sagor. En gång fick jag rida på en elefant. Det var lite skrämmande. Trots att det är mitt favoritdjur. Jag har stor respekt för detta jättelika djur som äter 150 kilo föda per dygn. Träd, buskar, frukter, rötter, färskt gräs. Jag tror de måste äta hela tiden.

Honorna och ungarna lever i familjegrupper som leds av en matriark. För det mesta är det gruppens äldsta och mest dominerande hona. Hannarna lever ensamma. De kommunicerar och pratar med varandra i gruppen. De har en mängd olika ljud, som bara de själva kan förstå.

Kanske borde Svenska Akademien titta mer på elefanterna.

Patriarkat har vi nog av, tycker jag.

 

Bilden på Mo Yan har jag lånat på Wikipedia.

 

Monika