Den första stenen av Carsten Jensen

En av mina favoritromaner är Vi de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag blev till och med så fascinerad av Ærö och den lilla staden Marstal att jag gjorde en resa dit i höstas. Nu har jag också läst hans senaste roman Den första stenen.

I romanen får jag som läsare följa en pluton danska soldater under Afghanistankriget (det där kriget som faktiskt fortfarande pågår och aldrig verka ta slut). Det är unga människor som kastas in i en krigsvärld där fienden är dold bakom försåtliga minor och krypskyttar. De försöker skapa en dialog med befolkningen, men förstår inte landets kultur och klarar inte av att läsa människors signaler. En av soldaterna kallas för bipersonen, han filmar hela tiden. Han vill göra någon slags minnesfilm över livet i danskarnas camp. Hannah är den enda kvinnan. Flera har sökt sig till tjänstgöringen för att få mer spänning i sitt liv. Som att spela animerade dataspel, men på riktigt. Det ganska enahanda livet i förläggningen förändras totalt när en av danskarna gör myteri.  

Carsten Jensen har besökt Afghanistan under många år. Han har sett krigsherrar komma och gå och har stor kännedom om utvecklingen i landet. I en intervju i Babel på SVT säger han att han inte vet om han vågar resa dit mer. Det har blivit alltmer osäkert att besöka landet. Han berättar också att han till en början var positivt inställd till kriget, men att han alltmer som tiden gått blivit motståndare.

Det här är en fiction-historia, som förmodligen ligger ganska nära verkligheten. En fruktansvärt grym verklighet, som är omskakande att läsa. Trots den stora textmassan (652 sidor) blir det aldrig en tråkig läsning. Det är en spännande historia som berättas, och det blir ett naturligt driv i läsandet. Carsten Jensen lyckas skildra både danskarnas vilsenhet i en kultur de inte förstår, och det svåra livet hos de bönder som trots allt försöker odla och leva ett försök till normalt liv mitt i en osäker krigszon. När jag läser börjar jag förstå varför det är en omöjlighet att bringa någon slags demokratisk ordning i detta hårt krigsdrabbade land. Jag är full av beundran för författarens försök att förstå, och att i text ge en slags förklaring till oss som lever i västvärldens trygghet. Carsten Jensen skriver vackert, ibland nästan poetiskt. Det finns ett stort hjärta dolt i hans text.

Monika

Den första stenen hos Adlibris/Bokus

Marstal – resans mål

Segelfartyg vid Ærø

Jag har gjort en liten hösttripp till Danmark. En hösttripp som blev en sommartripp. Tre dagar med över 25 grader kan väl kallas för sommar, även om det enligt kalendern är höst.

Jag har alltsedan jag läste Vi de drunknade av Carsten Jensen närt en dröm om att få komma till Marstal på Ærø, som ligger söder om Fyn. Och nu har det äntligen blivit verklighet.

Hotel Ole Lunds Gaard i Kalundborg har en mysig uteservering på innergården

Jag och min trogne reskamrat från sommarens resor med sommarkort tog den här gången bilen över Helsingborg-Helsingör och körde sedan genom Själland via Fredrikssund och Kalundborg, och sedan Stora Bältbron till Odense. En något längre tur än närmaste vägen, men förmodligen mycket vackrare.

Vi bodde sedan två nätter i det lilla samhället Tommerup söder om Odense. Bra boende, men kanske lite väl stilla och ”lukket” en måndagskväll i september.

Sagoön Ærø - vy från färjan 

Via den trevliga staden Svendsborg tog vi färjan (som tar ca 75 minuter) till Ærøskøbing. Bara färjeturen var värt hela resan! Så klart underbart väder, men också fantastiskt vackert med alla småöar som hela tiden dyker upp. Sedan stiger Ærø upp som en hägring i fjärran. Den brukar kallas för en sagans ö, och det vill jag nog också likna den vid. Mängder med färgglada småhus från 1700- och 1800-talet.

Klinter på Ærø

Under hela dagen körde vi runt ön och givetvis blev det ett besök i Marstal. Resans mål. God lunch (eller frokost som man säger i Danmark) på Fru Berg, en liten fiskerestaurant i hamnen. 

Minnesmonument i Marstal

I hamnen finns också ett monument över alla sjömän som förlorade livet under de två världskrigen.

Kyrkan i Marstal

Marstal har varit ett stort sjöfartssamhälle (vilket avspeglar sig i Carsten Jensens bok, som jag verkligen kan rekommendera) och givetvis hängde det segelskepp i taket på den vita kyrkan från 1700-talet. Utanför kyrkan fanns också en minnestavla över alla från Marstal som dog under de två stora krigen.

Ærøskøbing

Hotellet där Sixten Sparre och Elvira Madigan bodde

Efter ännu en underbar färjetur tillbaka avslutade vi kvällen i Svendborg. En stad som jag kan rekommendera. Nere i hamnen finns ännu hotellet kvar där det berömda och tragiska paret Sixten Sparre och Elvira Madigan bodde under en månads tid. Vi gick dock inte till hotellet utan tog istället en ”dejlig” räkmacka.

Morgonen efter styrde vi bilen hemåt. 

Lejre museum

Vi passade på att besöka Lejremuseum. En plats med storslagen historia.  Här sägs det att Danmarks vagga stod. Platsen är inte långt från Roskilde, som sedan blev Danmarks hjärta. Men under tusen år fram till 1000-talet var detta ett mycket mäktigt vikingasamhälle. 

Gravhög och Lejre museum

I landskapet runtomkring finns en skeppssättning och flera stora gravar. 

Långhus i Lejre är markerade med låga torvvallar

På höjden ovanför har också utgrävningar funnit stora långhus, som nu är markerade med små torvvallar, vilket gör att besökaren får en känsla för hur stora de var.

Nöjd kan jag konstatera att Danmark är mycket mer än Helsingör och Köpenhamn.

Monika

Vi, de drunknade av Carsten Jensen

För några dagar sedan läste jag klart Vi, de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag är fortfarande, efter flera dagar, helt uppfylld av denna roman med över sjuhundra fantastiska sidor och inte en enda av dem är för mycket.

I Vi, de drunknade får läsaren följa den lilla staden Marstal, och dess innevånare, under nästan hundra år. En krönika om människor som lever av och på havet. Ständigt hotade av krig och havets egen vilja. I stövlarna, tampen, resan, pojken och alla de andra delarna följer vi framförallt tre huvudpersoner, Laurids, Albert och Knud Erik. Men vi följer också änkorna de som blir kvar när deras män aldrig återvänder.

I någon citerad kommentar till denna bok, som har några år på nacken, står det ”förförisk, fängslande, ypperligt hantverk” och jag håller med.  Efter denna knockout-läsning får det nog bli en tur till Marstal. Jag vill se denna lilla stad där de drunknade levde.

Monika