Jag trappar ner

Tidigare i höst gick jag i väggen och insjuknade med utmattningssyndrom. Till en början var bloggen en livlina som höll mig uppe och gav mig mål och mening mitt i allt kaos. Nu, i återhämtningsskedet av sjukdomen, är det en stressfaktor att läsa och att hålla bloggen igång på samma nivå som tidigare. Därför trappar jag ner med bloggandet tills livet är i balans igen. Ett och annat inlägg är redan förberett och något till lär också dyka upp här när andan faller på.

Jag kommer att fortsätta följa mina favoritbloggar såklart. Vi hörs!

Kaiserschmarrn - mat ur historien

Kaiserschmarrn med björnbärskräm.
Originalet äts oftast med plommonkompott,
men man tager vad man haver.

Kronprins Rudolf av Österrike sköt sig själv och sin älskarinna  Mary Vetsera i jaktslottet Mayerling, något som jag skrev om igår. Hans sista måltid bestod bl a av Mehlspeisen. Betydelsen av Mehlspeisen skiljer sig åt i Tyskland och i Österrike och jag har funnit och testlagat en Österrikisk variant vid namn Kaiserschmarrn.

Kaiserschmarrn är en blandning av pannkaka och sockerkaka och inte så svår att tillreda. Det lär vara ganska likt den svenska krabbeluren. Historien lär vara följande:

Många legender florerar rund den österrikiska pannkakan, till exempel den om kejsaren Franz Josef som på en jakttur förirrade sig till en liten restaurang. Denna restaurang drevs av en ”kaser” (herde). Han kunde bara erbjuda hans majestät en primitiv spis, som kejsaren  dock tyckte var utsökt, så han berömde den tappra herden i slutet med orden; Denna Kaiserschmarren skulle verkligen vara värdig att kallas Kaiserschmarren (kejslig spis).
Texten har jag lånat från austria.info där man också kan hitta receptet. Här.

Österrikisk torsdag om kronprinsessan Stephanie

En flod av böcker har getts ut om Mayerlingdramat där kronprins Rudolf av Österrike-Ungern tog livet av sin älskarinna och sedan sköt sig själv. Lika populärt är det att skriva om hans föräldrar kejsare Franz Joseph och kejsarinnan Elizabeth, som båda var färgstarka personer. Men vad med Rudolf fru Stephanie? Hon har alltid nämnts lite i förbigående och av en del författare närmast fått skulden för makens självmord eller åtminstone framställts som en dum gås, arrogant och högmodig.

Vilken är sanningen? Irmgard Schiel har tagit sig an Stephanies historia i Kronprinzessin im Schatten der Tragödie von Mayerling. Stephanie var verkligen kvinnan i skuggan och här får hon sin revansch.

Stephanie föddes som prinsessa av Belgien och hennes far var den hatade Leopold II som varken tyckte om eller brydde sig om sina döttrar. Modern var djupt olycklig i äktenskapet och uppfostrade barnen drakoniskt hårt med bl a oeldade rum där de skulle härdas. De tilläts inga lekkamrater och fick knappt aldrig komma ut ur palatset. När Stephanie så är 15 år får hon plötsligt vackra klänningar och den sex år äldre österrikiske kronprinsen kommer på besök. Hon ges inget val annat än att acceptera hans frieri. Fullständigt ovetande om världen och oskuldsfull om vad ett äktenskap egentligen innebär, skickas hon till Wien 1881. Hennes roll är att representera och skänka tronarvingar till Österrike.

De första åren är ganska harmonisk och paret får en dotter, men tronföljaren uteblir. Rudolf har gonorré och smittar sin unga fru med följd att hon blir steril. Hovet, landet, ja alla, skyller Stephanie för detta och hon håller lojalt tyst om realiteten. Paret glider alltmer ifrån varandra och Rudolf återupptar sina ungkarlsvanor, hans drickande, hans kvinnor och han jaktutflykter är vad han lever för. Samtidigt är Rudolf mycket liberal och ser slutet på monarkin. Han vill förändra mycket i det stockkonservativa Österrike men har inget reellt inflytande och ingen makt. Till slut drar Rudolf sig tillbaka till jaktslottet Mayerling där han först skjuter sin unga älskarinna, den 17-åriga Mary Vetsera, och sedan sig själv.

Stor skandal utbryter såklart när mordet och självmordet blir känt. All sympati går till Rudolf föräldrar kejsarparet. Stephanie och deras 5-åriga dotter glöms bort. Franz Ferdinand blir nu kronprins och kejsaren ser gärna att Stephanie gifts bort med honom. Hon kan ju redan jobbet så att säga. Hon vägrar. Ett kärlekslöst äktenskap räcker. Stephanie lever utanför rampljuset och reser flitigt under de nästkommande 13 åren. Till slut gifter hon om sig med den ungerske greven  Elemér Lónyay von Nagy-Lónya und Vásáros-Namény. De levde i ett 40-årigt harmoniskt äktenskap tillsammans och Stephanie kunde således visa att hon visst fungerade som fru, det var bara det att den förste maken inte var den rätte.

1945 dör Stephanie i ett kloster i Ungern. Hit har hon tagit sin tillflykt när ryssarna invaderade hennes hem några månader tidigare, rövade bort och tömde det på värdeföremål. Genom Irmgard Schiel utmärkta biografi har Stephanie fått sin upprättelse. Boken gavs ut 1978 och i samband med det finns ett radioprogram med intervju och telefonväkteri med författarinnan "Von Tag zu Tag" från Radio Österreich 1. Se länk här.

Imorgon lagar jag kronprins Rudolfs sista måltid.

På 1980-talet besökte jag Wien och Mayerling. Det var fullt av reliker från Habsburgertiden och mycket intressant. En stad med en gammaldags stämning utan motstycke.

Sagobygden - Trollröret i Lyåsa

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Trollröret i Lyåsa

Smickelbergskitta var en elak trollkäring som en gång skulle kasta sten mot en kyrka i trakten. Hon fyllde förklädet med sten. Förklädet brast och det blev en stor stenhög som idag kallas Trollröret.

 

En seg Morgon i Jenin

Det kunde varit så bra och det borde varit bra. MEN, Morgon i Jenin av Susan Abulhawa fick det inte att klicka för mig. Jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Författaren har en hög ambitionsnivå om att skildra palestiniernas historia 1940-2002 genom en palestinsk familjs ögon och öden.

En palestinsk familj splittras och ett barn växer upp hos fienden. Detta författartekniska grepp för att läsaren ska känna sympati för bägge sidor, israeler och palestinier, är lite klumpigt och för konstruerat för att funka för mig. Boken är förvisso lättläst trots att ämnet är svårt. Jag känner igen många av världshändelserna som flimrat förbi i TV-rutan genom åren och det ger ändå en hållpunkt i boken. Jag googlar och återupplever massakern i flyktinglägren i Libanon och minns något som jag egentligen inte vill minnas.

På något sätt smälter inte världshistorien och släkthistorien ihop till en enhet och jag kommer tyvärr inte riktigt nära och har svårt att känna riktigt för alla de människor vars liv blivit förstörda t ex Dalia, som chockad bara tynar bort. Kanske är det mitt fel, kanske har författaren misslyckats?

Morgon i Jenin ingår i Lyrans Jorden-runt-resa på Asienturen.

Vi kom över havet, en riktig pärla

Ett knytnävsslag i magen är inte riktigt hur jag kände när jag läste Vi kom över havet, men tappade andan gjorde jag. Av förundran och av beundran. Julie Otsuka har berättat en i stort sett okänd historia på ett oerhört vackert, annorlunda och medryckande sätt.

På ett fartyg från Japan med destination USA reser 1919 en hel last med kvinnor för att gifta sig. De är postorderbrudar, beställda av män som redan invandrat till det förlovade landet. De har aldrig träffat sin män. De bär med sig fotografier på makarna som visar sig vara minst 20 år för gamla och drömmar om lycka och framgång. Makarna visar sig inte vara de utlovade bankdirektörer, disponenter och företagsledare de utgivit sig för att vara utan mestadels lantbruksarbetare eller så driver de någon liten restaurang eller närbutik. Det som väntar de japanska kvinnorna vid framkomsten är hårt slit, mycket arbete och lite kärlek.

Julie Otsukas skickliga berättarteknik beskriver alla kvinnor som ett kollektivt, ingen får mer plats än den andra och berättarrösten är nästan genomgående VI. Det ständiga upprepandet av ordet vi som handlar om upplevelser från bröllopsnatten må ses vid första anblicken som en uppräkning, men det är mer än så. Valet av pronomen skapar sammanhållning och en gemensam upplevelse. En katalog av mänskligt lidande, av kulturkrock och många kvinnors svåra upplevelser, t ex:

Vi födde i dammiga vigårdsläger i Elk Grove och Florin. Vi födde på avlägsna gårdar i Iperial Valley enbart hjälp av våra äkta män... Vi födde i Rialto i skenet av en fotogenlapa ovanpå ett gammalt sidentäcke som vi hade haft med oss i vår koffert från Japan... Vi födde i städer där inga läkare tog emot oss, och vi sköljde själva ur oss efterbörden... Vi födde bakom en spetsgardin Adachis frisersalong i Gardena, medan vår make gav mr Ota veckans rakning... o s v.

Efter Japans attack på Pearl Harbor 1941 blir japanerna sedda som rikets fiender. Likt judarna i ghettot i nazityskland som transporterades i godstågen, samlas japanerna ihop och förs bort utan att de, eller de kringboende vet vart, och utan någons protester.

En tänkvärd bok. En vacker bok. En bok jag är väldigt glad jag läst.

Min första lästa e-bok

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski var en utmärkt bok till att bli av med min e-boksoskuld. En trevlig, nätt historia där jag inte förlorade innehållet trots att jag höll på att mixtra med olika inställningar och försökte lära mig e-boksläsaren under tiden som jag läste.

Som boktiteln skriver så ändrar fiskar riktning i kallt vatten och dessutom börjar de simma i par. Bokens 11-årige huvudperson ber himlens makter om hjälp när hans föräldrar plötsligt annonserar att de ska separera. Pojken blir bönhörd. Hans hemstad Quebec drabbas i flera dygn av tidernas värsta isstorm med underkylt regn. Gatorna blir ofarbara, strömmen går och i katastrofens följd söker sig människor och grannar till varandra. Lojaliteten och hjälpsamheten vet inga gränser. Dessutom ändrar också människor riktning i kallt vatten och går par om par. Inte bara pojkens föräldrar finner en väg tillbaka till varandra. Fiskexperten Boris får ihop det med grannen som är strippa. En homosexuellt par som levt ihop som "bröder" i flera år, vågar komma ut ur garderoben. Lycka och glädje runtom.

Lite grand påminde katastrofen i Quebec om det som hände i våra trakter i Småland i januari 2005 efter att Gudrun slagit till. Vi var utan ström och vatten i 3 veckor och telefon i 45 dagar. Grannarna kom närmre varandra och när nöden var som störst var hjälpsamheten också som störst. Maken som var med i krisgruppen lyckades ordna att en njursjuk granne fick låna en elgenerator snabbt så hans njurar kunde fortsätta att renas hemma.

Slutsats: Förmodligen kommer e-boken att vara en marginell företeelse i mitt läsande. Den är ett bra komplement till pappersböcker och ljudböcker och jag kan tänka mig att ha med den på resor (fast då måste jag skaffa ett bra omslag till den oxo).

Efter att ha laborerat med ljusstyrka och textstorlek och hur jag håller och vinklar e-bokläsaren får jag efter några dagars användande inte längre så ont i huvud och ögon, men längre sessioners läsande blir för jobbigt. Jag har också en känsla av att jag nog kommer att låna kortare böcker från biblioteket, någon tegelsten kommer jag inte att ha tålamod med.

Jag har blivit med tysk e-boksläsare

Snälla goda tyska vänner uppvaktade några månader försenat på min födelsedag med en tysk e-bokläsare. Den är laddad med flera Leseprobe på tyska, bl a en av Henning Mankell. Nu har jag fått hjälp med att komma igång, att byta språk och det verkar vara en enklare sort än den jag köpte för två år sedan och skickade tillbaka redan samma vecka. Vi kom inte överens helt enkel eller så var jag inte redo.

Det är lite mera ansträngande för ögonen men jag laborerar med skärmens ljusstyrka och teckenstorlek. E-bokläsaren är ett fint alternativ för läsning men jag ser inte mig själv som en storkonsument av e-böcker. Troligen blir det inga inköp med med generösa låningstider från biblioteket kommer det att finnas gott om titlar att välja på. TrekStor funkar också som mp3-spelare och fotoalbum.

Den första boken är utläst och den skriver jag om imorgon.

Tysk torsdag - Friederike

Friederike föddes 1715 i furstefamiljen Sachsen-Gotha-Altenburg. Hon fick en ganska snäv uppfostran med våra mått mätt. Hon kunde läsa, skriva, räkna och prata lite franska. Hon kunde nog musicera lite grand också. Detta var ganska typiskt för en furstlig flicka från den här tiden. Allt krut lades på sönerna. Flickorna skulle föda barn och vara nöjda med det. Friederike var nr 15 i en syskonskara på 19. När hon var 19 år knackade Johann Adolph från furstehuset Sachsen-Weissenfels på dörren. Han var 30 år äldre än Friederike och änkeman, men äktenskap blev det.

Tyska författarinnan Katrin Mörstedt har tecknat Friederikes liv med tysk noggrannhet och med ett ganska krångligt språk dessvärre. Jag får mig en gedigen historielektion om de många små tyska furstendömena på 1600- och 1700-talen som utgjorde Tyskland på den tiden till livs.

Friederikes liv blev ingen dans på rosor. Sachsen-Weissenfels där hennes make snart nog ärvde furstetiteln var konkursmässigt och hennes hemgift kom väl till pass. Det underhåll hon utlovats fick hon vänta flera år på. Friederike importerades som avelsko och den uppgiften skötte hon dessvärre inte till belåtenhet. Inte mindre än 5 barn födde hon men inget av dem levde till vuxen ålder. Det självständiga furstendömet Sachsen-Weissenfels uppgick vid Johann Adolphs död i det större kungariket Sachsen.

Friederike är inte bortglömd. Hon levde större delen av sitt liv i den lilla staden Bad Langensalza som har henne att tacka för sin kurortsstatus idag. Hon hyllas idag som den som upptäckte källan med svalhaltigt vatten och blev initiativtagare till stadens bad- och kuranstalt.

Bokmoster skriver om en spännande 700 sidor lång tegelsten idag på tysk torsdag.

Sagobygden - Näcken i Hjärtanäs

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Näcken i Hjärtanäs

I den ålderdomliga och vackra radbyn Hjärtanäs bodde på 1600-talet flickan Ragnhild. Hon fick barn med näcken.

Den stora matchen. Islandsnostalgi med hög faktor.

Helgen har gått åt till att lyssna på islänningen Arnaldur Indridasons nyaste bok, Den stora matchen. Det var lagom kravlöst lyssnande medan jag inte mår så bra just nu, och en stor portion Islandsnostalgi. Detta är min första bekantskap med den kände isländske deckarförfattaren och det var en ganska positiv överraskning.

Polismannen Marion Briem får ta hand om fallet när en tonårspojke återfinns mördad i biosalong i Reykjavik. Tålmodigt polisarbete och briljant tankearbete för honom snart på spåren och det hettar riktigt till. Berättelsen utspelar sig på Island 1972 som verkar vara en slags lekstuga för flera främmande makter. Island och England gnabbas om fiskerättigheter. Det är stridigheter om en amerikansk flygbas på ön och mitt i allt detta ska en av schackvärldens största matcher spelas på Island just nu. Det är amerikanen Bobby Fischer som utmanar sovjetiske världsmästaren Boris Spasskij. Har schackmatchen att göra med mordet på den unge pojken? Vem avlyssnas och varför försöker höga politiker stoppa polisens utredningsarbete? Det blir många frågetecken och Arnaldur Indridason leder oss till en upplösning.

Jag lyssnar med Reykjavikskartan i knäet och känner glatt igen mig på Hverfisgata, Bankastraeti och Ingólfstraeti där vårt hotell låg. Simbadet där Boris Fischer badar i boken har jag också besökt liksom naturreservatet Þórsmörk där en av bokens poliser träffade sin blivande hustru. För mig var igenkänningsfaktor och semesternostalgin från i somras lika viktig som själva boken.


 Þórsmörk Ett populärt naturreservat med vandringsleder

 Þórsmörk

Utsikt från Hallgrimskyrkan mot gatorna till höger där
  Hverfisgata, Bankastraeti och Ingólfstraetir ligger.

 

Bokbloggarnas litteraturpris

Det är dags att nominera till Bokbloggarnas litteraturpris 2013 (hittade ingen logga med rätt årtal på). Bloggen Breakfast bookclub delar för fjärde året i rad ut bokbloggarnas eget pris. De böcker som kan nomineras ska vara utgivna i Sverige under 2013. I januari röstar vi så bland de 10 mest nominerade.

Den här gången har jag nominerat tre böcker. Dessvärre tror jag inte att någon av dem blir aktuell eftersom min lässmak brukar skilja sig en del från majoriteten.

Piratenposten X

Piratenposten tillägnas författaren Fritiof Nilsson Piraten. Jag har botaniserat lite bland äldre upplagor av tidningen och stött på följande historia.

På besök i Bleking fick Piraten för sig att han ville se Ölands södra udde. En fiskebåt hyrdes som tog Piraten, hans kumpaner och ett okänt antal flaskor med sig på seglatsen. När båten nådde Ölands södra udde gick det inte att väcka Piraten varför båten vände hemåt. När Piraten återfått medvetandet blev han djupt förgrymmad över att han inte fått se udden varför fiskebåten tvangs vända om igen. Det fanns fortfarande flaskor med innehåll kvar varvid historien upprepade sig. Denna gång var det skepparen som hivade upp Piraten i vertikalläge, skakade honom och tryckte in honom i ett sidoskott och vrålade:

-Vi är vid Ölands södra udde!
Piraten öppnade ett blodsträngt öga och vrålade tillbaka
-Jag tror dig din djävel.

Pengar är inte allt

Jocelyne är ganska nöjd med sitt liv trots att hon inte blev modeskapare i Paris och trots att drömprinsen aldrig kom. Istället gifte hon sig med Joselyn (jo, den där lilla bokstaven som skiljer deras namn åt har en viss poäng i berättelsen) och lever ett gott liv med honom. Hon driver en sybehörsaffär och dessutom en väldigt framgångsrik blogg om handarbeten. Detta är förutsättningarna i Gregoire Delacourts roman Allt jag önskar mig.

Jocelyne blir övertalad att spela på Lotto en vecka och vinner såklart storkovan. MEN vill hon ha pengarna??? Hon berättar inte för någon medan hon sakta vänjer sig vid tanken på vinsten och hur hennes liv kommer att förändras.

Det är en skön bok att läsa. Lyckan och pengar går inte hand i hand och pengar ger inte tillfredsställelse. Detta är en klassisk sanning och tror jag mindre vanlig idag.

Andra som läst Allt jag önskar mig är Fru E och Och dagarna går.

Tysk Torsdag - Wilhelmine av Bareith och hennes memoarer

 

Tidigare här på bloggen under vignetten Tysk torsdag har jag skrivit om Fredrik den store och hans bröder, här. Pojkarna har flera systrar och den äldsta av dessa var Wilhelmina. Hon stod sin bror Fredrik mycket nära och var bland annat införstådd med att han ville fly från Preussen och fadern. Detta förtroende kom att stå Wilhelmina dyrt. Hon blev isolerad från omvärlden, svulten och misshandlad om man får tro henne själv och hennes memoarer. Olika bedömare har visserligen sagt att Wilhelmina straffades men att det aldrig gick så långt som hon själv skrev i memoarerna.

När hon väl undsluppit det preussiska hovet och Berlin genom giftermålet med markgreven av Bareith blommade Wilhelmina ut. Tillsammans med maken förskönade de sin hemstad Bayreuth och Wilhelmina var musikalisk, spelade luta, och verkade som kompositör. Paret grundade ett universitet och hade besök av Voltaire i sin lilla stat.

Utgåvan är som tur väl är tryckt på engelska, annars hade det varit svårt för mig att ta mig igenom de nära 400 sidorna av gammalmodigt språk. Vill man ta del av Wilhelminas memoarer finns de tillgängliga på nätet genom Projekt Gutenberg i Tyskland. Se här.

Tysk torsdag

 

Wilhelmina av Bareith, född Preussen.

 

 

Sagobygden - Drakskatten i Sannaböke

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Drakskatten i Sannaböke

I Sannaböke slog Ingemar Larsson ihjäl en stor drake sommaren 1627. Han fann en stor skatt som draken vaktade. Hur kunde han besegra den väldiga draken?

 

Eftermiddagarna med Margueritte

Den gamla klichén att när man är gammal så sitter man i parken och matar duvorna stämmer in på början av boken Eftermiddagarna med Margueritte av Marie-Sabine Roger, men där slutar klichén och en alldeles underbar berättelse tar sin början.

Det är Margueritte som sitter bänken i parken när den medelålders Germain kommer förbi och av en impuls slår sig ner på bänken. Över många eftermiddagar djupnar deras samtal och vänskap. De är ganska omaka. Margueritte är en liten, gammal kvinna med ett förflutet med spännande resor och forskning kring vindruvskärnor. Hon älskar att läsa. Germain å andra sidan har knappt lämnat staden de bor i, är ganska obildad och knappt läskunnig. Hon bor på ett äldreboende och han i en husvagn i mammans trädgård.

Margueritte börjar läsa högt ur sina böcker för Germain och han lyssnar andäktigt och kommer med små inlägg och drar paralleller till sin egen vardag och människor han känner. Germain vågar sig t o m in på biblioteket alldeles själv och lånar en bok för att glädja Margueritte.

Germain är den förste att erkänna att han inte är särskilt beläst eller bildad men Margueritte behandlar honom med respekt och talar till honom som om han var någon. Det är viktigt att bli sedd och inte jämt idiotförklarad. Germain å andra sidan hyser stor beundran och ömhet för Margueritte. Han kan precis beskriva innehållet i hennes handväska som alltid är detsamma, bara titeln på boken hon bär med sig varierar. Det är väl inte så konstigt att Germain "adopterar" Margueritte som sin mormor. Han månar om henne, följer henne över gatan etc och konstaterar att
"vara fäst vid en mormor, det är inte mer vilsamt än att bli kär. Tvärtom."
Deras vänskap växer och Germain och Margueritte med den. Det har varit trivsamt att läsa om deras litterära samtal och härligt att följa med på resan när Germains läslust vaknar och börjar upptäcka en helt ny värld. De lär sig saker av varandra och tillsammans och författaren har lyckats skildra detta med stor humor och värme. Jag vill inte att boken ska ta slut och läser långsamt och med eftertanke, det är den värd. Detta är verkligen litteratur serverad på en guldkantad tallrik.

Eftermiddagarna med Margueritte är utgiven av Oppenheim förlag.

De sammansvurnas saga

Mitt sista bidrag till Utmaningen Tre på Tre och den sista isländska sagan på ett tag. Jag är ganska mätt på hjältar, dråp, släktfejder och ting och vill läsa något annat och kanske liiiite modernare.

De sammansvurnas saga som också kallas Bandamannasagan lär finnas i två versioner, en kortare och en längre och jag vet dessvärre inte vilken av de två som finns i utgåvan från 1940-talet som jag läst. Handlingen den här gången utspelar sig ca 1050-1055. Berättelsen kretsar kring Odd och Ospak. Den senare får anställning hos den förre att vakta får. Så småningom skär sig vänskapen mellan de bägge och Ospak gifter sig och flyttar till eget ställe. Då märker Odd att många baggar saknas. Ospak får skulden. Det blir tingssak och Odd får ta hjälp av sin far som han inte pratat med på många år. Naturligtvis är där ett mord längs vägen, mycket prat om heder män emellan och en och annan båtresa till Orkneyöarna.

Jag har gillat att läsa några av de isländska sagorna och ta del av kulturen. De är rappt skrivna utan krusiduller, överaskande nog med humor och det är aktion hela vägen. Faktiskt ett ganska modernt sätt att skriva.

Piratenposten del IX

Piraten talade vid en kongress för museinämnden i Mellansverige och anklagade svenska muséer för den alltför döda miljön. Han överaskade med att föreslå att man i de tidstypiska museiinteriörerna skomakerier, tunnbindarverkstäder etc skulle placera mästaren själv i uppstoppat skick. Muséerna skulle skriva kontrakt med hantverkarna om deras kroppar och avtala om en summa pengar som efter hantverkarens död skulle tillfalla änkan eller barnen. Detta skulle få många positiva följder. Inte bara besökarna skulle få en betydligt mer realistisk bild av av hur de gamla hantverksmiljöerna såg ut, utan hantverkarens barnbarn behövde inte gå till kyrkogården för att lägga dyra blommor utan istället hälsa på morfar på museet.

Så långt kommen i sitt anförande hade fnissandet spritt sig i bänkarna men en allvarsman som ännu inte fått Piratens galghumor klar för sig ställde sig upp och frågade: "Skulle herr författaren själv ställa sig till förfogande om man ville utrusta en författarverkstad i Kivik"? Piraten genmälde: "Utan minsta tvekan, men jag skulle insistera på att få pengarna i förskott medan jag levde och jag kan försäkra att det blev fan ta mig inte billigt".

Tummen ner

När bloggen Hyllan tidigare i år fyllde 5 år delade hon generöst nog ut böcker för att fira. Den som var hugad fick önska en bok från hennes hylla. Jag önskade och fick denna isländska bok av Yrsa Sigurdardottir, Den som gräver en grav. Inte för att jag gillar deckare utan för att jag alltsedan resa till Island i somras hyser en klockarkärlek till landet och dess litteratur.

Dessvärre ligger Yrsa Sigurdardottir eoner från de gamla sagorna språk- och stilmässigt men hennes böcker utspelar sig på Island och i den här boken fick läsaren sig en hel del ny kunskap om isländsk folktro och traditioner. Det är det som räddar berättelsen för den är varken särskilt bra eller spännande. Dessutom är huvudpersonen, Advokaten Þóra Guðmundsdóttir, rätt irriterande i sitt sätt att närma sig "fallet". Hon har ganska många egna befängda teorier om vem som är den skyldige till de bestialiska mord boken är uppbyggd kring. Den stackars tålmodige polisen får lyssna på fru advokatens teorier och till slut får hon visserligen rätt, men efter att först ha misstänkt i stort sett alla inblandade.

Även om jag gillar Island så är det här lite för dåligt för att jag ska fortsätta läsa henne. Jag har tidigare läst Det tredje tecknet och var inte heller särskilt imponerad av den.