Bye bye vardagsrum
Det ryms en massa känslor mellan raderna i den här berättelsen, men de tror jag inte att jag behöver skriva ut.
Låt
Vill du flytta till London? frågade min Plastpappa när jag var 16.
Hade gått ut 9an, var kär, det var sommar - varför skulle jag vilja nåt så dumt? Men egentligen var det bara att slippa ta ställning jag ville. Livet flöt ju. Vi hade bott i samma hus i 4 år, efter de 4, 5, 6, 7, 8 olika adresserna innan. Skilsmässobarn tycker ofta att sånt är lite jobbigt att räkna.
Men iaf, flyttade till London, egen lägenhet för Plastpappan trollade bort mig när han köpte hus.
Tro, hopp eller kärlek? kommer att handla om det här.
3 månader senare, Platspappan tröttnade på mig och mamma, så vi flyttade till pappa som också hade flyttat till London. 3 månader senare tröttnade pappa på mamma och mig, så vi gav oss av till en
ny våning i London. 3 månader senare hade jag tröttnat på mamma, hade ju faktiskt flyttat hemifrån en gång redan, och hittade en internatskola i Oxford. Men mamma flyttade tillbaka till Sverige och jag fick eget hus i London.
Jag vet, det är galet, men sant.
Bodde där några år, sen flyttade jag till mammas våning på Östermalm som hon hade dött ifrån. Sen till en alldeles egen och så gifte jag mig och skaffade jättelika
lejonhundar och styrde ut på Värmdö. Såg mig om i det kylslagna lilla huset och sa att, aldrig att jag stannar här i mer än 2-3 år sa jag 1996.
Idag, nu, 15 år senare, alldeles strax ska jag åka till fastighetsmäklaren. Skriva på alla papper, sälja huset. Flytta.
Har inte känt någonting men nu börjar det pirra i mig. Nytt!
54 Eaton Mews West revisited. Tänk om jag hade vetat då, allt som skulle ske!
