Anusblekning, va?

Stockholm, minns inte när jag var här sist.

För jag flydde. 5 veckor Gotland, Wisconsin, NY, Palma, Ikea.

Vad jag fann? Mig själv. Tricket är att stanna i sig själv tills man hittar svaren.

Kommer hem till huset, det jag skulle flytta till utan 23000 slags skit. Allt känns nytt.

Jag börjar om nu. Ingen verkar bo här, ungarna har nog flyttat hemifrån.

Nä, Mellan M får mig att skratta med sin nyrakade skalle och örhängen och fnissande frågor om anusblekning. Jag säger att han får göra det när han kan nå själv.

Humorn får mig att tänka att han helt klart är min.

Minnen, suddiga som gamla skuggor, får mig att le för att de inte kommer åt mig.

Det har blivit bra.

Unwritten

Magisk dag i NYC, den sista. Vi åker imorgon. Familjen åker hem, jag ska göra den sista veckan på mitt äventyr. Hämta hem det sista av mig själv. Orkar inte ladda upp en enda bild, skriva ett enda ord till faktiskt. Inget om kinesisk manikyr med spygröna naglar, China Town, Little Italy, Soho, Tribeca, toaletten med råttorna, den hemliga båten ut till det flytande båthuset beskyddad av Frihetsgudinnan, vinnarna i seglingsracen som firades med Eye of the tiger, skymning över Södra Manhattan, amerikanska flaggan och fukt, allvaret vid Ground Zero, E-train hem.

Så jag summerar det amerikanska äventyret med en bild, och en till.
Och en låt, Natasha Beddingfields Unwritten. The rest is still unwritten.

Eastside, Westside

Soundtrack: Lil 1/2 Dead Eastside, Westside

Vi bor i Midtown, East side, har fått låna en fin våning som andas Elvis och glittriga skor. Klockan är halv åtta på morgonen hemma, här blinkar ständigt ljusen på Time Square fast hela staden luktar tungt av sopor när natten är het. Förutom när jag kände doften av den parfym vi hade impregnerats i under två timmar idag, Fierce på Abercrombie & Fitch. Lyfte blicken från gatstenen och insåg att vi gått förbi igen, på väg hem. Har shoppat obscent mycket, verkligen oanständigt mycket. Lady Gagaskor, eller kanske är de mer Christina Aguilera. Burlesk, hsh. Kameran, ja den ja. Inställning som jag har glömt bort, kan inte överföra bilder, är för trött, men ändå pigg. Imorgon har vi lovat oss själva att se viktiga saker, men det glömmer vi nog tills dess. Äta, kolla folk, dansa så fort jag hör lite musik.

Streetparty i Brooklyn

Jag hängde mycket i NYC när jag var 17, 18, 19, 20 kanske. Har en lillebror som är född och uppvuxen här.

Gjorde häftiga grejer, dansade på klubbar jag inte har en aning om var de låg med människor jag inte vet om jag borde eller inte borde minnas. Men jag gjorde inget farligt, tror jag inte iaf.

Tonåringars hjärnor är bevisligen konstruerade så att de inbyggda varningssystemen funkar lite annorlunda. Grejer verkar inte så farliga, bara kul och spännande. Hur ska man annars våga livet?

Anyways, igår gjorde jag ändå det härligaste jag har gjort här. Dansade mig själv vettlös på en streetfest under björkarna och de blinkade lyktorna intill en liten flod på Caroll Street.

Någon som vet var jag hittar låten Eastside Westside? Alla sjöng med till den och marken gungade.

NYC!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ok, jag vill bo på alla platser jag kommer eller återkommer till. Och jag vänder kappan lika fort som vinden vänder. Men nu är det klart, nu är jag hemma igen. Glöm allt jag sa om Amish, allt om hästgård, vadå rida?

New York City. Åhhhhhhhhhhhhhhhhh, det känns i hela mig.

Ego vs. mind

Egot är det där som vill oförklarliga grejer,
som blir sårat bortom reson,
som har svårt att släppa taget om sånt som egentligen har passerat sitt bäst-före-datum.

Jaget, däremot, det är fina grejer.
Det är ditt verkliga jag, inuti,
När du vågar se sanningen i dig själv.

Ibland slåss de där två som två titaner (första generationer gudar enligt den grekiska mytologin, före Zeus och de andra på berget Olympen).

Ibland måste samtal med människor alltid föras VIA egot innan man når själva människan. Väldigt tröstlöst och tidsödande men det är en annan historia.

MEN, ibland får egot dig att göra vilda, coola, modiga grejer som gör dig bäst i världen.
På allt faktisk. Starkast, vackrast, lyckligast.

Exempel: Rida en Belgian, världens största hästras. Kan väga upp till 2900 pounds och mäta över 19 hands i mankhöjd (ok, jag är i Amerika och tänker inte räkna om måtten för då försvinner kanske halva känslan).

Rock n'roll cowgirl

All ridning innehåller skopor av fascism, fundamentalism och väletablerade hierarkiska strukturer. Småtjejer får tidigt lära sig vilka kläder som duger i stallet men framförallt vilka som INTE gör det. Och slavgörat att plocka isär träns och andra seldon för putsning vilar tungt på deras axlar där de sitter på hårda lådor i dragiga sadelrum.

När de har underkastat sig rejält kan de eventuellt få bli tredjeskötare på nån elak häst som bits.

Sen växer man upp och blir antingen likadan själv eller gör som man vill.

Min Maria säger att finns det en sak som hon inte kan se mig som, så är det som cowgirl. Om det inte finns knallgröna cowboystövlar med höga klackar förstås.

Men hon har rätt såklart, jag håller på mig, rider vad de här kallar English (dressage) har snörda broguesridskor och sporrar. MEN
- jag har hittat ett märke som heter Rock n'roll cowgirl och det ÄR jag. Yeeehaa!

Avhopp utan höga klackar?

Jag har gått igång på en grej.

Att stanna hos Amish people och se hur de verkligen lever. Min kompis Lasse är orolig att jag kommer hoppa av på riktigt och bli kvar i flera månader.

Men nä. Man får inte ha skyhöga klackar och säkert inte äta lyckopiller och sexmejla och så gillar jag inte hattarna. Missförstå mig rätt, jag gillar hattar men de här ser ut som såna trattar hundar får när de har varit hos veterinären och inte får gnaga på sina sår.

Amish är vänliga och trevliga och vinkar JÄMT från sin häst och vagn, men de får inte bli fotograferade eller se sig själva i spegeln.

Så här är bilderna jag inte fick ta:
Men va fan, jag är ju på rymmen, maxad frihetskänsla, ingen telefon med mig och rock som jag aldrig hört på radion och motorvägar kors och tvärs men om ni inte berättar det för nån kan jag avslöja att jag är på Starbucks i USA. Hahahahahahaha, för att ladda upp bilder. Tror ni att det funkar ....

Bild av stans dyraste leende

-Har du bloggat nåt om mig på länge morsan? frågar Tonåringen med det där leendet.

Han har vuxit ännu mer, varit ytterligare en sväng till Italien utan att mitt hjärta brast och blivit Most Improved Player på basketlägret WBSC och flexar mer än gärna sina muskler för mig, utan att jag ber. Så puttar han lite på mig i sidled, och kindpussar och bråttas istället för att sitta i knät, nu går det fan inte längre. Och så har han massor av lockar som inte låter sig tämjas. Men jag tar honom fortfarande på polisgrepp och då ligger han på golvet och fnittrar förtjust och ber om nåd. Och jag får gärna spela defence på honom i basket, trots min uselhet, för ingen vågar gå på honom som jag.

Just nu sitter han bredvid mig här i Wisconsin och tycker att allt är mitt fel.

Men nä, jag har inte bloggat om honom på länge.

Tanklöst

Sprang just in i en vägg. Inte sen jag var tonåring har jag erfarit den känslan.

Jag är uttråkad.

Barnsligt, bortskämt, onödigt, fånigt. Men så här:

Jag har semester.
Jag får inte jobba.
Jag har nästan inte tänkt alls på nära två veckor.
Jag somnar överallt som skydd mot att slippa låta bli att tänka.
Jag står inte ut. Hela juli är det tänkt att hålla på så här.
Målet är att uthärda mig själv så länge att jag omedvetet når nya insikter.

Men va fan!

Så vet ni vad jag gjorde, jag lurade mig själv. Jag började bearbeta Blodboken.
Vi var på en outlet i Johnsons Creek var nu det ligger, men barnen tyckte att jag var för flummig och skickade ut mig ur affärerna. I flera timmar höll de på som vildingar medan jag hittade en bänk i solen, intill motorvägen och de enorma vidderna och smög upp datorn.

En timme eller två med Cornelia och de elaka syrrorna och den allsmäktiga pappan och hela hovet medan min familj tydligen tänkte på den där filmen med Keifer Sutherland och trodde att jag var kidnappad.

Jaja. Nu tror de att jag har Aspergers Syndrom här hemma. Men arbetet svalkade min leda något.
För något saknas mig.

Into the wild

Faster har rätt. Allting är större här. Regnstormen piskar sig in genom fönstren och blixten slog just ner någonstans utanför dörren. Först lös det som om nån tryckt på strobeknappen och epilepsi kändes som ett möjligt tillstånd, så ett jättepang och brak. Utryckningsfordon med sirener kör kors och tvärs över bonnlandet, tuttut låter det, eller mer oiiioiii.

Och hästarna, i grannens hage står de orörligt med mularna mot backen, i vår rör de sig oroligt i flock. Djur vet nåt som vi inte gör om väder. Fråga vilken elefant eller delfin som helst.

Enemy of the state=Me=OMG

- And where is Karolina? hörde jag två bistra säkerhetsvakter fråga min familj strax innan jag klev av planet.

Karolina är jag. Uppenbarligen Wanted i the US of A.

- Kom med här, vi ska bara ta en liten genväg och ställa några frågor, sa vakterna och höll händerna på sina hölster ifall jag tänkte bråka.
Men jag log och de log medan jag funderade på vad jag hade gjort. Eller inte gjort.

För en gång när jag reste till USA hade jag inte skaffat visum. Hade däremot tagit omvägen runt Västindien, fått håret flätat och fullt med pärlor på nån strand. Den gången blev jag också mött men inte riktigt lika vänligt. Fick iaf åka sån där flygplansbil från gaten.

Och en gång, när jag hade hängslen och höga skinnConverse och studsade lite för att jag var 19 och hög på livet och på att ha flugit första klass med pappa, den gången satte tullpolisen knarkhundar på mig.
- Do you have any seeds or weeds on you? löd frågan.
Men nä.

- Så vad har jag gjort? frågade jag innan jag hamnade i rummet med alla de andra illegala invandrarna och kriminella elementen.
- Oh, nothing really, du har bara rapporterat ditt pass stulet och skaffat nytt.
Tänk vad de vet här i Amerikat. Undrar om de även visste att det gamla passet nog ligger i en låda där hemma men att jag inte orkade leta så himla ordentligt efter det.

Dessutom är jag mycket snyggare på det nya;-)

PS. Det gick mycket snabbare att ta sig genom till bagaget för mig än övriga familjen. Kanske ett dåligt tips men ändå.

Grand Tour 2011

Vi hann inte längre än till bagageincheckningen innan barn 1 kräktes. Men sen såg vi Borta med vinden i datorn och flög till Chicago och solen sken hett så där som i amerikanska filmer när luften står stilla och Gyllene Måsen hade jättelika mango/ananas smoothies och radion spelade samma låtar som hemma men i en annan mix och vi sjöng så högt vi bara kunde medan majsfälten böljade i vinden och Kongomannen körde genom Illinois fast inte med flit tills vi kom till Wisconsin och släkten med alla hästarna och barnen.

Idag har jag ridit så jag fick skavsår i händerna och fixat nätinställningar så alla tycker att jag är som Lisbeth Salander och köpt hårdrocksflipflops och varit på en bisarr pajauktion på en landsortsmarknad där pajbakerskorna bjöd på burlesksång. Fast till slut orkade jag inte mer och somnade i bilen medan solen stod lågt och folk tjöt i berg och dalbanorna. På hemväg handlade vi för mycket mat i en 24-timmars supermarket bara för att det finns så mycket att välja på. Fast äckligast var nog köttfärs på tub.

När jag var ung drömde jag alltid om ett Amerika precis som det i filmerna. Som i Dirty Dancing, som i Million Dollar Baby som i Hannah Montana the Movie som i The last song som i Mystic River som i The Shining. Kanske därför jag åker tillbaka hela tiden, för att ingenting nånsin är precis som i filmerna. Ibland är det både mycket mycket mer och väldigt väldigt mycket mindre.

Lina=Golddigger

Dags att vara ärlig. Jag kan köpas. För smycken, pengar, nöjen, men allra mest för skratt och vänskap. Äkta vänskap.

Så barnen bara fnyser när Kongomannen återvänder från sin djupaste djungel efter två månader och langar upp guld på bordet.

Lika lätt låter jag mig bjudas på beachparty på Åland med bloggeliten, 3 dagar med övernattning och beachvolleybollturnering och flipfloptvång och ja just det, PAF som partyarrangör.

Fast ungarna fnös igen, sa att jag kommer vara dubbelt så gammal som alla andra. Inte mitt fel, urvalet är redan gjort. Jag vet hur man har dubbelt så kul:-)

Lite svårare är det när min kompis Cissi som jobbar på Siggesta gård här på Värmdö kommer med en hel påse delikatesser från deras gårdsaffär. Massor av fina saker som nu ståtar på mitt bord som ett stilleben.

För att jag är så snäll, glad, rolig och tillmötesgående och så förtjänt av massor av presenter trots att jag inte ens fyller halvår eller för att jag ska sprida deras budskap?

Skruttsamma, jag blev jätteglad!

Helt hög

på livet, nästan vettlöst. Dansar galet i mitt kök, nä till den här. Det är en bra sommar!

Dancing on my own från och med du

En bild säger mer än tusen ord, eller?

Hittade den här upptejpad på en bensinmack. Undrar lite hur hon har det, Jessica.

Mina bilder vill inte just nu, tror att de protesterar mot att vi är hemma igen. Vet inte om jag skulle ha valt den av en bred lång öde sandstrand med bara några nakenbadare och mina barn, eller den med mina ögon i backspegeln, blickande ut över raukarna på Fårö.

Har haft springande på gång ett tag, men saknat platsen. Så fann jag den. Stranden i, fan också, glömmer: Skär kanske, på Fårö.

Iaf, det är en förtrollad plats så kanske finns den inte kvar om ni försöker hitta den. Körde 4WD genom en igenvuxen trollskog, helt fel men väldigt kul. Kom fram till slutet av regnbågen.

Stranden, kanske är den bred som på Bali, med våt hårdpackad sand, vindpiskad från det öde havet. Finkornigt bjuder den motstånd för bara fötter.

Och jag sprang och sprang medan stranden följde jordens böj och vek av bort mot världens ände.

Mix n' match

Den rosa rosen har ympat in sig på den orange, eller tvärtom. Vackert, oavsett.

Människor berättar sina historier för mig. Det är sanslöst häftigt att få vara med om.
Och så tar det tid, men jag blir lycklig och berörd för det är en ynnest.

Hängde nere i hamnen häromkvällen när jag stötte ihop med en gammal kompis. Vi har inte setts på massor av år och han behövde berätta sin story. Livet hade härjat friskt med honom. Välförtjänt?Ingen aning. Både skitstövlar och änglar måste leva med sig själva och kan må fan.

Så han lutade sig mot en lyktstolpe och jag vägde på mina klackar och barnen satt i bilen och lyssnade på Timbuktus sommarprogram från början till slut, medan han berättade.

Anyways, min kompis hade funnit kärlek där han inte borde ha letat. Hos sin bästa kompis flickvän. Eller ex, men kompisen såg det inte så. Man delar inte kärlek.

Så, 3 år senare var kompisens kompis fortfarande sur för det där med tjejen. Jävligt sur.

Jag ville skrika stopp, inte fan väljer man att bli kär, inte fan är man ensam om det, inte fan tänker man att nu ska jag såra tredje part ganska rejält så där så att hon eller han aldrig förlåter.

Inte fan tänker man att människor kan välja att aldrig försonas med sitt öde.

Och inte fan blir man lyckligare av att knyta människor till sig för resten av deras liv. Vem vinner på det?

Eller tänker jag helt fel här?

För kärleken, är inte den större än allt?

Inte fan skulle jag, när värsta sorgen har gått över, på riktigt vilja ha någon som älskar en annan. Och i mitt hjärta hoppas jag att jag alltid ska önska den jag har älskat lycka i livet.

Gotlandsgryning

Dragkamp

Sitter uppe om natten, strax efter skymningen kommer gryningen
Just där är jag helt fri, det är inte ens dragkamp längre.
Inte mellan
- lust och längtan
- gammalt och nytt
- stanna eller gå vidare

Och som om det finns en mening med allt spelar radion It must have been love and Should I stay or should I go och tidernas bästa låt för alla som har svårt att bestämma sig Anarchist med Sex Pistols.

Och vet ni, alla får välja vad de vill!

Vad väljer ni i den ljusa natten då alla önskningar låter sig uppfyllas?
Jag tror att jag nöjer mig med allt:-)