Anusblekning, va?

Stockholm, minns inte när jag var här sist.

För jag flydde. 5 veckor Gotland, Wisconsin, NY, Palma, Ikea.

Vad jag fann? Mig själv. Tricket är att stanna i sig själv tills man hittar svaren.

Kommer hem till huset, det jag skulle flytta till utan 23000 slags skit. Allt känns nytt.

Jag börjar om nu. Ingen verkar bo här, ungarna har nog flyttat hemifrån.

Nä, Mellan M får mig att skratta med sin nyrakade skalle och örhängen och fnissande frågor om anusblekning. Jag säger att han får göra det när han kan nå själv.

Humorn får mig att tänka att han helt klart är min.

Minnen, suddiga som gamla skuggor, får mig att le för att de inte kommer åt mig.

Det har blivit bra.

Bild av stans dyraste leende

-Har du bloggat nåt om mig på länge morsan? frågar Tonåringen med det där leendet.

Han har vuxit ännu mer, varit ytterligare en sväng till Italien utan att mitt hjärta brast och blivit Most Improved Player på basketlägret WBSC och flexar mer än gärna sina muskler för mig, utan att jag ber. Så puttar han lite på mig i sidled, och kindpussar och bråttas istället för att sitta i knät, nu går det fan inte längre. Och så har han massor av lockar som inte låter sig tämjas. Men jag tar honom fortfarande på polisgrepp och då ligger han på golvet och fnittrar förtjust och ber om nåd. Och jag får gärna spela defence på honom i basket, trots min uselhet, för ingen vågar gå på honom som jag.

Just nu sitter han bredvid mig här i Wisconsin och tycker att allt är mitt fel.

Men nä, jag har inte bloggat om honom på länge.