Jag har jobbat som journalist i många herrans år, som reporter, som redigerare och som nattchef. När jag började i yrket hände det fortfarande att tidningarna kunde utöka, skaffa mer personal och satsa på att göra det man gjorde ännu bättre. Men någonstans efter den stora datarevolutionen på 80-90-talet började det gå åt andra hållet. Trots att datoriseringen innebar att man minskade arbetsstyrkan kraftigt och i nästan ett slag gjorde sig av med alla grafiker, så började det mer allmänt och mer ofta talas om att man var tvungen att spara. Och man minskade ner sina redaktioner, plockade bort journalisttjänster så att färre fick göra mer. Men det gick väl bra, eller? Nu fanns det ju datateknik som ”praktiskt taget gjorde tidningen själv”. Nu när vi sett hur nedskärningarna drabbar även traditionellt ekonomiskt starka tidningar kan vi väl se att det blev lite si och så med det. Att korrekturavdelningarna är borta på i stort sett alla tidningar nu talar väl på ett sätt sitt tydliga språk. På webben undrar man ibland om någon ansvarig har läst större delen av det som läggs ut. Men fort går det och både webb och tidningar görs i ett rasande tempo. När tidningar drar in på personal lovar oftast de ansvariga att ”läsarna inte ska drabbas” och vi ska ”fortsätta att göra en lika bra tidning trots att vi är färre som gör den”. Att sådana uttalanden är rena lögner kan ju vem som helst räkna ut. Själv tog jag förra året tillfället att hoppa av denna redlösa skuta och acceptera ett avgångsvederlag. Men fortfarande kan jag inte låta bli, tidningsläsare som jag är, att se vilka följder neddragningarna får i praktiken. Vad det innebär att man suger ut allt vad man kan ur sina medarbetare. Sorgligt men sant. Och när vederlagspengarna slutat komma lär jag nog inte försöka att hålla mig kvar i ett jobb som jag en gång älskade. Sorgligt men sant. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Tidningar, Webbjournalistik, Webb, Journalistik, Ekonomi, Nedskärningar, Datorisering, Personal, Korrektur, Slit, Fel
En av de publikationer som kan göra anspråk på titel "Sveriges sämsta tidning" når under påskhelgen osannolikt nog nya journalistiska lågvattenmärken. Det handlar om Expressen som på påskdagen kunde rapportera att Socialdemokraternas nye ordförande, Håkan Juholt, semestrat i Istanbul i påskhelgen. Där har några andra svenska turister smyglyssnat på Juholt i en hotellbar och sedan tipsat Expressen om hemska saker Juholt ska ha sagt till sin särbo som också var med i baren. Fast först hade S-ledaren varit missnöjd med priset den drink han beställt in, ja han hade dessutom fräckheten att ha "särskilda krav" på drinken han beställde. Halva artikeln går för övrigt åt till att beskriva det här med drinken, allt skrivet i en moraliserande, fördömande stil som om det vore likställt med anstiftan till mord att tycka att en drink är dyr, eller att ha "särskilda krav" på den. På förstasidan illustreras det hela med en bild (tagen av en av de smyglyssnande svenskarna, får man anta) på Juholt, rörandes i sin Dry Martini och så rubriken (S)KÅL! En sorts antydan om att Juholt skulle varit på fyllan, kanske (fastän han uppenbarligen knappt rört sin drink, som Expressen markerar med en stor pil eftersom man tydligen tror att tidningens läsare är idioter som inte kan se den själva). Sedan handlar det om att Juholt kommenterat mejl han fått rörande sitt parti och att han i samband med det uttalat sig nedlåtande (hånat, som Expressen alltid skriver när någon riktar kritik mot någon) om en partikamrat (inte flera partikamrater som det står i rubriken på nätet) Och som nu inte detta räckte har Juholt haft fräckheten att kritisera (sågat) Fredrik Reinfeldt, något som moralisterna på Expressen verkar tycka skulle beläggas med dödsstraff. Så har man givetvis fått med några fördömande uttalanden från några "experter", varav en borgerlig PR-nisse som man väl inte kan förvänta sig ha något positivt att säga om Juholt överhuvudtaget. Sådan här skitjournalistik visar väl på hur gränsen mellan tyckandet på Expressens ledarsida och nyhetsrapporterandet alltmer suddas ut. På både ledar- och nyhetsplats ska regeringen hyllas och oppositionen svärtas ned. Och det värsta, och kanske mest häpnadsväckande av allt i den här historien: det verkar som om det finns människor (av bland annat bloggar och bloggkommentarer att döma) som tror på vartenda ord som skrivs i Expressen.
Den 4 oktober har passerat och inte så mycket som en enda kanelbulle blev det för min del (fast på jobbet skulle det visst bjudas på kanelbullar – när jag är ledig efter den hårda söndagen). Inte heller har jag visat något större engagemang för djurens sak, även om jag fixade till lite kvällsmat utan något kött i, helt klart vegetariskt. Djur och kanelbullar firas alltså på samma dag, något en del finner märkligt. Själv tycker jag inte det finns några motsatser i det, även om jag, som sagt, firade vare sig det ena eller det andra. En som kunde fira denna dag är Sydsvenskans omhuldade och hyllade stjärnreporter Niklas Orrenius som fick ett mediepris av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro denna måndag. Detta bland annat för artiklar om Sverigedemokraterna som, enligt Timbro, "har gjort Skåne till en attraktivare plats". Orrenius artiklar allså, inte Sverigedemokraterna. En ganska krystad motivering om ni frågar mig och ett tveksamt pris med tanke på vilken anknytning Timbro har till den regerande högern och till det svenska näringslivet. Niklas Orrenius tycker själv inte att det påverkar honom och hans trovärdighet som reporter eftersom det inte är "ett politiskt pris". Så Timbro, som växt fram ur Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och som talar sig varma för privatiseringar och annat som är populärt inom högern, sysslar inte med politik då? SAF fick ju en gång i tiden direktörerna att ge sig ut på gatorna och demonstrera mot löntagarfonder. Och det skedde ju just den 4 oktober (och kallades 4 oktoberrörelsen), så datumet då priset delades ut är nog inte valt av en slump.
Nu tycker jag vi har fått nog av vallöften och debatterande, och det ska bli skönt att valdagen äntligen är här i morgon, den 19 september. Fredagskvällen avslutades väl valrörelsen på något vis (även om jag såg många valarbetare ute på stan i Malmö idag) med den stora partiledardebatten i SVT. Och det verkar som om det ännu inte är avgjort vem som ska gå segrande ur detta. Oddsen verkar vara för alliansen, och tar de hem det kan det ju bland annat tacka en stor och stark borgerlig (läs främst Bonniers) press som ju tagit ställning för alliansen, och det inte bara på ledarplats. Det värsta exemplet är nog Expressen som under valrörelsen visat prov på en riktigt politiserad skitjournalistik. Siffrorna talar för sig själva. Ett praktexempel är en artikel på nätet efter fredagens tv-debatt. Först har Expressen beställt en av dessa eviga opinionsundersökningar (där tv-publiken ska välja "vinnare" i debatten) och slår sedan fast att "Reinfeldt vann - trots allt". Trots vadå? frågar man sig. Jo, trots att de rödgröna vågade ifrågasätta den politik Reinfeldt och hans lydpartier i alliansen står för. Eller det handlade enligt Expressens ordvrängare om "rödgröna attacker" på Reinfeldt personligen när man valde att lyfta fram exempel på människor som drabbats, på riktigt som Moderaterna gillar att säga, av alliansens i stora stycken diskriminerande politik där det bara är pengarna som styr. Expressens journalister borde skämmas för att sätta sina namn under sådana partsinlagor. Man kan ju tro att de skriver på uppdrag ev Reinfeldt själv.
Lagom till några veckor före valet presenterar Sveriges Radios P3 Nyheter ett inslag där en av Socialdemokraternas förgrundsfigurer, Thomas Bodström, inte (i ett reportage inspelat i maj) vill ställa upp och lämna ett pisseprov som ska användas för ett drogtest. Bodström som tydligen är för att elever ska kunna drogtestas frivilligt på svenska skolor använder sig i detta fallet av frivilligheten och avstår. Moderaternas nickedocka Beatrice Ask som vill att man ska ha drogtester under tvång i skolorna ställde däremot lydigt upp på denna förnedrande procedur inför radioreportrarna. Naturligtvis nappar samtliga ordningsmän/kvinnor och moralpredikanter (varav samtliga verkar finnas inom den allianslobby som jag inte ens vill sänka mig till att lägga in länkar till) på denna "nyhet" och tycker glatt att man nu kan misstänkliggöra Bodström för att vara en dekadent knarkare. I Alliansens led är förstås alla vita som snö, saknar känsla för personlig integritet, och ställer upp på pisseprov på order från Storebror när som helst, eller? Jag skulle tippa att vår mänskliga och medborgerliga integritet är i betydligt större fara under dessa lealösa moralpredikanter som tycker att Beatrice "Lila kuvert" Ask är ett föredöme, än under de som tycker att det som Bodström (inte) gjort är en pseudohändelse. Men den som kan misstänkliggöras det allra minsta här i landet, när det är fråga om droger och drogpolitik, ska med automatik misstänkliggöras, av dem som inte vill ha någon som helst seriös diskussion om de här frågorna.
Det verkar inte ställas några större krav på journalister som ska skriva i Expressen nuförtiden. Ett praktexempel är när denna skvallerblaska skriver om den politiska oppositionens förslag om att höja bensinskatten. Man har fått finansminister Anders Borg att kommentera detta förslag och han säger då givetvis att "Höjd bensinskatt kommer att kosta tusentals jobb". Då skulle man ju vilja veta vad Borg baserar det uttalandet på och hur han kommit fram till den siffran. Den följdfrågan borde till och med en nyutexaminerad journalist kommit på, men inte Expressens Carl V Andersson. Han låter bara Borgs uttalande stå helt oemotsagt. Journalistik på bottennivå och väldigt, väldigt slappt.
Aftonbladets eskalerande snaskrapportering kring det svenska kungahuset verkar ständigt nå nya bottenrekord. Tidningens grundare, Lars Johan Hierta, roterar förmodligen likt en dynamo mot ett cykelhjul i nedförsbacke i sin grav. Hans verk, som en gång intog en liberal ståndpunkt med höga mål för sin verksamhet tycks nu ha kapats av själlösa skvallerjournalister som är beredda att göra vad som helst för en bra lön. Folks förtroende för kungahuset påstås vara i dalande. Är det så, så borde väl förtroendet för skvallerpress som Aftonbladet vara under noll. Vem kan sätta något som helst förtroende till en sådan skitpublikation?
Något som kallas "rekordkyla" ska dra in över Sverige nu vid nyår om man ska tro Aftonbladet.Men som så ofta ska man inte tro på vad det står i Aftonbladet, allra minst i deras rubriker. Att det ska handla om något slags köldrekord kräver väl ändå att det är ska vara kallare än det någonsin tidigare varit, annars är det ju inget rekord. Men några sådana temperaturer är det ju definitivt inte fråga om nu. I stället handlar det om Aftonbladets usla journalistik som består i att förvränga och devalvera språket. Ibland undrar jag om man på AB hyser ovanligt många icke läs- och skrivkunniga journalister eller om detta är en medveten taktik. Varför kalla något rekord om det per definition inte handlar om ett rekord? Jo, därför att man tror att man hela tiden måste överdriva för att folk ska köpa det. Här i Malmö är det några grader under noll just nu. Det är kallt, men mycket långt från någon rekordkyla.
Det gäller att få orden i rätt ordning om man inte vill riskera att bli missförstådd. Det där visste redan gamle James Joyce, en av mina hjältar inom den västerländska kulturen. Under sitt arbete med en av sina romaner, förmodligen Finnegans Wake, lär Joyce en dag ha sagt till en av sina vänner att han var väldigt nöjd med det han skrivit under dagen. Han hade fått ihop tre meningar. Vännen undrade om Joyce hade problem med att hitta orden. "Nej", svarade Joyce. "Orden har jag redan." "Det gäller bara att få dom i rätt ordning." Det borde kanske den Expressenjournalist som skrivit resereportage med tips från Buenos Aires, i lördagens Expressen/Kvällsposten, ha tänkt på. Där står nämligen bland restaurangtipsen följande om en pizzeria: "Här serveras kanske världens godaste pizzor." Jaha, kanske kan dom få för sig att servera dom där smaskiga pizzorna. Om dom känner för det, då förstås. Det skulle förstås stå: "Här serveras världens kanske godaste pizzor." Det är en jäkla skillnad det.
Michael Jackson har dött. Det hörde jag nyss på nyheterna på Sveriges radio, eller i alla fall att någon har sagt att Michael jackson är död. Uppgifterna kommer från den amerikanska skvallersajten TMZ som hänvisar till "en källa" som sagt detta sedan Michael Jackson hastigt förts till sjukhus tidigare under torsdagen. Hurvida det är sant eller inte undgår min bedömning, eftersom jag varken känner till TMZ:s trovärdighet eller deras "källa". Men i dessa webbtider finns det ingen inom den journalistiska världen som vågar vänta på en oficiell bekräftelse av dödsfallet. Alltså sitter seriösa (?) journalister på seriösa (?) publikationer världen över just nu och lägger ut en uppgift de inte vet ett piss om sanningshalten i. Just som jag skriver detta bekräftas tydligen uppgifterna officiellt (eller?) Men ingen kunde tydligen stå emot trycket att publicera enbart ryktet som om det var en absolut sanning. Sådan har dessvärre en del av dagens journalistik blivit: det är viktigare att vara snabb än att försäkra sig om att det man rapporterar är sant.
Jag har sagt det förr och jag kan gärna säga det igen: Aftonbladet måste vara den värsta journalistiska avskrädeshög man kan hitta i dagstidningssverige.Ingen tidning kan på samma sätt som Aftonbladet, hur de än försöker, gotta sig i andra människors olycka och i att människor beter sig svinaktigt mot andra människor. Typiskt är väl att de två rubrikerna (varav den ena handlar om kretinernas kretiner, bröderna Schulman) här finns på Aftonbladets webb under vinjetten "Nöje". Mobbning och hån är i Aftonbladets värld ett nöje. Jag kan tänka mig att pengarna lockar många att söka jobb på Aftonbladets nöjesredaktion. Men fy fan, rent ut sagt, jag skulle heller skyffla grisdynga dagen i ände än att jobba med det de gör. Skillnaden är väl hårfin, till grisdyngeskyfflandets fördel. Och doften av grisdynga är som parfym jämfört med den stank Aftonbladet sprider nuförtiden.
Akt är ett ord som enligt akademiens ordlista kan betyda lite olika saker, men det står inte något om att det kan vara en artist eller ett band som spelar inför publik. Därför är det lite lustigt, att nu när det ska delas ut priser hittan och dittan till band och soloartister som anses vara värda något fult pris för sina insatser det gångna året, finns det ofta med en kategori som heter ”Årets live-akt” eller någon variant på det uttrycket. Jag skulle tippa att ordet är ett påhitt av någon av den svenska nöjesjournalistikens ryggradslösa vindflöjlar till skribenter. Live-akt. Det låter ju för f-n inte klokt. Vad är det för fel med Årets scenartist, eller Liveartist om man nu nödvändigtvis ska ha något på engelska med för att tuffa till det lite? Svensk nöjesjournalistik, och det är väl först och främst den i våra kvällsblaskor jag tänker på, verkar vara ett träsk utan botten. Både innehållsmässigt och språkligt.
Jag skulle inte behöva tala om det, men jag har inte mycket till övers för den sorts så kallade nöjesjournalistik som handlar om skvaller och dösnack om kändisar och pseudoartister. Jag borde inte slösa tid på det, för jag lär inte omvända någon som inte redan är inne på samma spår som jag. Dock är det härligt att få läsa ett inlägg av en man som tycks ha kommit till insikt om vad han sysslar med. (Detta är ironi för er som inte fattar det.) Ändstation: Nöjesjournalistiken. Det är ju exakt vad det handlar om. Ändstationen där man sätter sig när man ska skita: ut kommer den så kallade nöjesjournalistik som den här Alex Schulman tycks vara en bra symbol och företrädare för. Hans inlägg är ett patetiskt försök att låtsas att det har någon betydelse vad dessa människor, som denna ändstationsjournalistik lever på, sysslar med. Pekoral är bara förnamnet. ”Slutet på texten är skakande. Jag menar allvar. Den skakar mig i grunden. Det är fantastiskt, storslaget och sorgligt:...”, skriver han och försöker få oss att tro att det faktiskt är så. Ändstationen var det. Tyvärr tror jag inte den här fjantiga "journalistiken" nått slutet än.
Rakel Chukri heter en av de unga lysande stjärnorna på den svenska kulturjournalisthimlen. Hon har vad som krävs i dag: hon är ung, kvinna och har invandrade föräldrar. Och hon skriver dessutom bra, inget snack om saken. Hon har också ett imponerande cv redan, trots sin relativa ungdom. För tillfället är det i Sydsvenskan hon ses och nu får hon skriva krönikor med sin namnteckning under. Jag ser det som ett tecken på att man är med, och namnteckningen tycks även vara något tecken på autenticitet. Ungefär som när fotografer ska vara ”dokumentära” och tar svartvita bilder. I dag, söndag, handlar krönikan om något som heter First Gentleman. Den har har jag inga åsikter om annat än att jag hakade upp mig på att det refereras till en film som ska heta The Big Lebowsky. Det är naturligtvis The Big Lebowski det handlar om. Och det finns säkert flera möjliga förklaringar till att den blev felstavad: 1. Ingen är perfekt 2. Det gick lite snabbt (även om kulturkrönikor väl inte brukar skrivas i racerfart) 3. Artikeln handlade delvis om Bill Clinton och då kanske man har Monica Lewinsky i tankarna när man skriver 4. Den som läste och redigerade artikeln missade felet Och ja, ja, det är väl ingen stor sak. Men som vanligt tycker jag det här lilla skönhetsfelet förstör en del av läsningen för mig. Skribenten har inte ansträngt sig för att se till att namn blir rättstavade. Ungefär som om jag skulle skriva Rakel Shukri för att jag har för mig att det är då det stavas. Petigt kanske, men då är jag väl petig då. Nog om detta och nu till det roliga: Här har ni (om inte You Tube dragit in den) The Fucking Short version av The Big Lebowski. Originalet är för övrigt också en höjdare.
