Jah Hollis visar gott ledarskap

Som den trogne läsaren (det finns väl mer än en) av min blogg kanske minns (det handlar om en fyra, fem dagar sedan) var jag i tisdags med om ett par saker som kan få betydelse för min framtid.
Först var jag och träffade min personliga bankman för allra första gången, och sedan var jag och träffade en coach/mentor som jag enligt min arbetsgivare måste träffa som en del i ett utbildningsprogram.
Bankmannen, som är en mycket trevlig kvinna, ville träffa mig helt enkelt för hon tyckte jag borde reda upp lite i min röra av mer eller mindre lyckade sparkonton.
Visst, banker handlar också i ett givet egenintresse, men efter en stund kunde jag gå därifrån och känna att mina sparpengar faktiskt nu ska kunna förränta sig på ett bättre vis.
Att jag faktiskt lyckats sätta undan en del sparpengar genom åren beror för övrigt inte så mycket på att jag är född smålänning, som att jag inte dragit på mig några skulder. Jag äger min lägenhet och min bil och mina gamla elgitarrer. Inte så dumt.
Från banken gick jag till coachen/mentorn för ett premiärmöte. Eftersom jag har en mycket låg, men dock chefsbefattning på jobbet var jag tvungen att göra detta.
Jag är superskeptisk mot vår tids övertro på coacher som ska lösa allt, men just denne coach (en man nästan jämngammal med mig) gav ett sympatiskt intryck och vårat två timmar långa samtal (mycket om Bob Dylan) gjorde mig på gott humör.
Bäst minns jag hans kommentar när jag berättade att jag var stolt över att ha rekommenderat en ganska oprövad tjej till ett vikariat på jobbet, och det visade sig att hon var en fullträff.
"Det ska du vara stolt över. Där visade du prov på ett gott ledarskap", sade han.
Och ett sådant erkännande vet jag inte att jag någonsin fått av någon på jobbet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Jobb, Pengar, Chef, Banker, Ledarskap, Coacher, Mentorer, Bankmän

Börsbolagens toppar har sjukt höga löner

Jag såg i DN att det är gott om börsbolagstoppar på Skatteverkets lista över människor med de högsta inkomsterna i Sverige. Det är många som sitter och fiser i börsbolagens chefsfåtöljer och håvar in tiotals miljoner av det deras anställda slitit ihop till dem.
Personligen har jag svårt att tro att deras reella arbetsinsatser står i någon som helst proportion till de löner som de får. Det handlar snarare om ett orättvist system som vi fått lära oss att acceptera och inte ifrågasätta.
Jag minns en geografi(!)lärare i skolan som var engagerad i det lokala högerpartiet och berättade för oss hur idiotiskt det var att tro att man skulle kunna ha någon slags likalönssystem som de galna kommunisterna i Sovjetunionen trodde.
Så har vi fått oss itutat att de som är chefer i vår gudabenådade exportindustri på ett år ska kunna tjäna mer än vad en vanlig anställd tjänar ihop under en livstid.
Jag kan förstå att det darrade i det finska samhällets grundvalar när de sjukvårdsanställda hotade att lämna sina jobb.
Det hade knappast hänt om en skitviktig överbetald Nokia-direktör gjort detsamma.

Jah Hollis

Andra bloggar om: löner, inkomster, börsen, chefer, betalt, anställda, sjuksköterskor, sovjetunionen, nokia, finland