Ibland blir dagarna inte som man trott.

Ibland dyker livet upp och närmar sig en, på mera påtagligt sätt än annars.

Ibland så finns det inga svar, varför.

Detta hände i förrgår i mitt liv.

En liten själ som tidigare varit en stor del i vår tillvaro, dök upp.

Efter nästan tre år, valde hon oss.

Det enda jag kunde göra var att hålla hennes hand, krama henne och stryka tårarna från hennes kind. Och senare njuta av synen då hennes huvud vilade så fridfullt på kudden i en nybäddad säng.
I går bara pratade vi, hela dagen. Och idag var det skrattets dag.

Och jag var så tacksam och så rik att få möjligheten till allt detta, om än bara för en stund. 

För så är det med kärleken.

Kära vänner var lyhörda för era barns behov och beteenden. 

Inte mins då de vandrar från barn till vuxen. 

Var nyfikna, känn tillit och ös förståelse och älska,
-i en ram av kärleksfulla gränser.

Kanske livets svåraste uppgift, men av någon anledning berikas vi med deras små liv, för en stund i evigheten...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

-Karin Boye

GLAD MIDSOMMAR!