Regnspiran av a'Sara Lidman

Föräldrarna satt hopkurade i bävan och såg på den lilla som gick och tog sin rätt. Hon gick fram och tillbaka över köksgolvet som en nybyggare i färd med att stega upp ägor åt sig. 

Linda är ett efterlängtat barn, Hanna och Egron Ståhl är ett gammalt föräldrapar sett med det tidiga 1900-talets ögon. Men Linda kommer mellan dem - orsakar svartsjuka och splittring när Egron förlorar sin plats i familjen. Till det kommer hans kristenhet, och motvilja till det som är onödigt, mot tillvarons bjäfs. Linda blir den som straffas.

För Linda är inte något vänt litet flickebarn - hon tar för sig och tar orden ur männens mun, till och med ur predikarens. Hon sätter villkoren för livet på gården, tar sig ton och bestämmer. Dessutom ser hon syner, och hon siar sin fars död. När synen besannas krackelerar kärleken mellan mamma Hanna och Linda.

Linda söker sig ut i gårdarna, och skrämmer genom sitt sätt att vara byborna. Hon är inte som en flicka ska vara - här är uppror, vrede och avundsjuka inte inkapslat utan utagerat och uttalat. Linda gör som Linda vill.

Till en gård i närheten kommer Simon som inhyst dräng i en familj som annars bara består av flickor. Mellan Linda och Simon växer en lek fram som blir till besatthet och till något som byn inte kan hantera. 

Livet går vidare, Linda blir tonåring. Men finner hon sin plats i byn? Nja. Det är för trångt för en sådan som hon, som dessutom ställer till det för sig på det mest otänkbara vis.

I Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) finns så många spår att tänka kring. Den är så oerhört mångbottnad, vilket fördjupas av språkets poesi. Det finns en sådan styrka i texten, i de känslor av svartsjuka, vrede, sorg men också glädje, kärlek och lust som skrivs fram. Man kan tänka mycket kring relationen far-dotter där fadern kan vara både den jordiska och den himmelska, och kring relationen mor-dotter som bryts samman. Det är stora uppgörelser mellan barnet och föräldrarna som inte förstår sin dotter och de behov hon har av att vara "mitt i".

Och det jag tänker allra mest på när jag läser är just skildringen av Linda, på hur byn är för liten för denna flicka som spränger alla gränser. Hos Linda är allting uttalat, här finns ingen kvinna på vinden som ställföreträdare för känslorna. Det är inte en huvudperson som det är lätt att tycka om, för hon gör med sin upproriskhet och sitt ursinne inte gott. Hon gör det som vi andra med vår självbehärskning håller inom oss själva. Samtidigt finns det en djävulsk styrka i Linda som göra att jag som läsare ändå beundrar henne, och självklart känner jag starkt med denna litterära gestalt.

För ca 15 år sedan läste jag Sara Lidmans s k Jernbaneepos som även det utgår från det västerbottniska landskapet. Men även om författaren skrev flera av sina verk utifrån ett norrländskt perspektiv, så låter de sig inte begränsas till att vara något slags provinsiell litteratur. Detta är litteratur i världsklass - för världen.

* 

Efter att jag läst ut Regnspiran igår kväll så såg jag Marie Nyreröds fina skildring om och med författaren som finns på Svtplay - Det står efter livet - som kan fungera som en introduktion till författarskapet. Jag toppade med att ansöka om medlemsskap i Sara Lidman-sällskapet. Nu har jag börjat läsa uppföljaren till Regnspiran som heter Bära mistel.

En bukett böcker - s k reafynd

Kokböcker, konsthistoria och klassiker det är vad jag tidigare främst bärgat hem från bokrean. Men nu är det många år sedan jag planlade ett besök där, gick dit engagerat och med förväntan. Kanske försvann realusten ungefär samtidigt som jag började arbeta som bibliotekarie och det att handla böcker blev något mindre äventyrligt? Men så idag har jag varit på rea - med både glädje och förväntan.

Gävle har två bokhandlar, de där vanliga. Jag valde den ena och mindes hur de för många år sedan hyste in rean i en annan, vid-sidan-om-liggande, lokal för att rymma bergen av böcker. Nu får rean plats i den ordinarie butiken, antalet titlar eller volymen av dem har minskat och t o m av Zlatan-boken finns några exemplar kvar. På eftermiddagen är där heller ingen trängsel, inga stångas över fynden, så det finns utrymme att gå runt i relativt lugn och växla leenden med besökare som lite villrådigt stannat mitt i steget med reakatalogen i handen. 

Hem kommer jag med en bukett böcker

En om Edward Hopper vars målningar jag hoppas få se i verkligheten någon gång. Guiden Svenska slott och herrgårdar av Fredric Bedoire handlar också om bruken vi gärna åker till så den får hänga med. I Jazz finns några av Ulf Lindes kåserier om musiken samlade, den köper jag på uppdrag av den bortreste maken, vi har båda Från kart till fallfrukt i varmt minne. En annan jazzig farbror följde också med hem fast i filmform, nämligen Woody Allen a Documentary. En bok jag alldeles glömde bort att titta efter var Alice i underlandet som ju Folkteatern i Gävle sätter upp under våren. Men jo, jag är nöjd med reabesöket.

Skidvalla, valla är bra

"Jag ska sätta på skidorna" sade jag lite slarvigt till maken. Han såg förvånad ut, tills jag lade till "på teve". För det är ju så att kulturkoftan åker av ibland, som nu i skid-VM tider. Heja, heja - på kulturtantsvis.

I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.



Vinter, Strandvägen (1931) av Einar Jolin

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

ur Härdarna av Karin Boye

(När jag sökte efter konsten fastande dock en annan textrad i huvudet "Skidvalla, valla är bra. Valla var da' sen så glider det bra" av Mora träsk förstås.)

Stjärnbilder

"Våren strålade utanför stugan, som ett anfall, att inte väggarna störtade in."

Ur pågående läsning, Regnspiran av Sara Lidman (1923-2004)

Att leva - en modern klassiker från Kina

Det är bra att vara lite vanlig. Den som ränner runt och försöker bli det ena eller det andra får sona för det med sitt liv. Ta mig - ju mer jag har stretat på, desto värre har det blivit, men jag har faktiskt levt länge. Alla som jag har känt är döda, de har försvunnit en efter en, men jag är kvar.

Den här vår-i-sinnet-dagen har jag tänkt mycket på boken jag läste ut igår - Att leva av Yu Hua. I den samsas den största tragiken med en outsinlig kämpaglöd för att livet kanske trots allt verkligen är värt att leva.

Men livet har varit ofattbart smärtsamt för huvudpersonen Fugui, vilket han berättar om för den i boken inskrivne lyssnaren samtidigt som han låter sin oxe vila på fältet. Som ung man ruinerar Fugui och skämmer ut sin familj genom spel och rusigt leverne. Fugui ändrar sig dock och blir en bättre, mer omtänksam människa som tar ansvar för såväl sina handlingar som för sina medmänniskor.

När så det kinesiska samhället förändras och folkkommunen inrättas, vilket senare leder fram till Kulturrevolutionen hårdnar livsvillkoren ytterligare. Att leva innebär nu att dagligen kämpa för att få åtminstone en gnutta mat på bordet, ty det är tider av hungersnöd. Fugui ser hustru och barn lida samtidigt som de yttre kraven ökar. Men att leva är också försoning och värme, om än i en karg, hård, plågsam och grym verklighet. Ändå, omtanke och kärlek är inte nog för att rädda liv vilket Fugui smärtsamt får erfara.

Yu Hua skriver, i översättning av Anna Gustafsson Chen, avskalat och med en direkthet som utan omvägar når fram till mig som läser. Att leva, som utkom 1992, beskrivs som en modern kinesisk klassiker. Fugui är här för att stanna, och han lever vidare i läsarhjärtat.

Take it away, Diktonius!

Är det den idag oväntade solen som lyst upp mitt fräkniga blekansikte som fått mig att, trots de 10 minusgraderna längta vår, och nästan ana de lysgröna sprittande löven fastän ännu så dolda?

Take it away, Diktonius!

"Våren är glimmerdropp

på enbusk.

Snöflingslik snösparvsflocks

gnisselvissel

är våren.

Våren är bäckbubbel,
våta tuvor.
Här gol tuppen, hönan
kacklar där.
Våren är skär rodnad
på naturens aningskind."

Av Elmer Diktonius, alltså.

Slakthus 5

När jag började läsa boken kunde jag inte föreställa mig att den skulle ta mig till planeten Tralfamadore, inte heller att den enda bok som är tillgänglig på planeten skulle vara Dockornas dal av Jacqueline Susann. Men precis det inträffar i Kurt Vonneguts Slakthus 5.

I sin självbiografi En man utan land berättar Vonnegut att det tog honom många år att hitta formen och mognaden för att skriva om sina upplevelser som krigsfånge i andra världskrigets Dresden, som under hans tid i fångenskap brandbombades till utplåning. 1961 kom så berättelsen, men huvudpersonen heter inte Kurt Vonnegut utan Billy Pilgrim.

Fast Slakthus 5 är alltså inte en krigsskildring av något ordinärt slag, det är inte ens en alldeles vanlig roman. Vonnegut låter läsaren färdas obehindrat i tid och rum tillsammans med Billy. I ena stunden befinner han sig på flykt undan tyska soldater, i nästa är han medelålders optiker, för att sedan vara en åldring som blir tillrättavisad av sin vuxna dotter. Och så plötsligt är han på den där planeten, om det är en yttre eller inre tillvaro kan jag som läser fundera på. Detta sker inte enbart för läsaren,  genom att kronologin brutits samman, utan även för huvudpersonen själv.

Billy är en överlevare men ingen hjälte - här görs inga heroiska stordåd. Han är en trasig, trots allt vanlig människa, som jag känner med och våndas med. Slakthus 5 är en i mina ögon sann, naken och osentimental historia om det meningslösa kriget och dess verkningar för den enskilde. Det är om man så vill en antikrig-krigsskildring.Vonnegut skriver både lättsamt och dråpligt men om allvarliga ting, på ett sätt som kanske bara han kan. Det är, för att låna några ord från Bridget Jones, "positively Vonnegutesque" och jag tycker mycket om den första roman jag läser av författaren. Så kan det gå.

Kanske har du läst denna eller något annat av Vonnegut?

Läsning på lagring - konsekvenser av ett nedpackat bibliotek

På biblioteket där jag jobbar har vi ett lite ovanligare arbete för oss och framför oss. Stadens musikbibliotek ska hysas in vilket lett till en större omflyttning. Mycket är därför nedpackat i lådor eller står på vagnar för färd till ny plats och kan för tillfället inte lånas. Det är med andra ord en något annorlunda situation...

Detta har också fått vissa konsekvenser för mig som läsare och låntagare. Jag bunkrar, hamstrar, som för sämre tider. Men inte nog med att jag lånat från de öppna hyllorna - även bibliotekets magasin, som inte alls kommer att packas ned, har blivit utsatt för min plundring. Lägg därtill läsfrukter plockade i samband med arbetspass på biblioteksfilial. Behovet av böcker tycks omättligt, och ungefär så här kan det se ut här hemma:

Länge lever läshungern (hoppas jag)!

På konstexpedition i Stockholm

Alla resor räknas - även de korta! Huvudsaken för mig är att fokus skiftar och att upplevelsebanken fylls på med nya minnen. Nu när det är mycket på jobbet och årstiden är trist är det extra skönt att ha ett resmål att se fram emot. Tillsammans med maken har jag tillbringat en konstrik helg i Stockholm, som oplanerat sammanföll med evenemanget Stockholm Art Week. Vilken tur att vi värmde upp förra helgen!

Vi tog in på Rex hotel på Luntmakargatan, ganska oansenligt men med Stockholmsmått mätt inte jättejättedyrt. Därifrån utgick våra konstiga expeditioner. Huvudmålet under lördagen var Waldemarsudde där den finlandssvenska Helene Schjerfbecks (1862-1946) konst ställs ut. I många år har jag längtat efter att se hennes verk samlade, framför allt de återkommande självporträtten som i takt med att konstnären åldras blir alltmer skugglika.

Konstnärens liv fascinerar - hennes skapande som tog egna modernistiska vägar trots, eller kanske ändå tack vare, ett liv till stor del i avskildhet och med känslan av att vara bortglömd. I isoleringen blir vissa motiv vanligare än andra, konstnärens mamma men även äldre verk som återskapas. Det är fint att få se både den gamla och den nya versionen, att se hur ett och samma motiv kan ta sig så olika uttryck. Allteftersom förenklas färg och form, samtidigt som de fördjupas. Jag var lite rädd för att bli överväldigad, att det skulle bli för stort att ta in, men det var mycket människor runt omkring, och många gråa hår på visning, så jag knuffades lätt fram mellan tavlorna vilket nog gjorde att en del av spänningen minskade. 

Waldemarsudde är ju en upplevelse i sig och jag har varit där flera gånger tidigare. Den här gången kändisspottar jag Carl Johan De Geer som är där för att öppna utställningen "Vi hade fel!" med foton från hans tid som modefotograf, vi skummar den och de dräkter som ställs ut i anslutning till lite lätt.

Sedan traskar vi i modden till Liljevalchs konsthall där årets godispåsbubbliga vårsalong pågår.

Här ser vi oss rejält mätta på spretig konst med avseende på både innehåll och utförande. Ett par återkommande teman  urskiljs - döden i olika former bl a dödskallens och barnlandskapet i vuxentappning, t ex genom en skulptur (var det en människa? Minns inte..) gjord av styckade mjukisdjur. Vi gör inte vårsalongen rättvisa, för att ta in och hålla isär de olika skapelserna hade vi behövt vara där betydligt längre.

Efter en hel dag med konst omkring oss vilade vi fötterna och drack lite vin och åt god mat innan det var dags för kvällens karamell Farliga förbindelser på Dramaten. Föreställningen har fått ett eget inlägg.

Idag har vi valsat runt på Moderna museet där Le Corbusier (Charles-Édouard Jeanneret, 1887-1965) var huvudnumret. Det är inspirerande att lära om en människa som varit både visionär och praktiker - hans idéer om stadsplanering, byggnader, gatunät har realiserats. Han rörde sig i regionen arkitektur, konst och möbeldesign, där de olika konstformerna samspelade. Le Corbusier verkar ha drivits av en stark övertygelse om hur en stad kan byggas på allra bästa vis, utifrån sina förutsättningar. Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss lättnad över att hans vision om Stockholm inte fick liv. Men jag skulle inte ha något emot att se några av hans byggnader, spridda runt om i världen, på riktigt.

Det händer oerhört mycket i konststockholm nu - den här helgen pågick t ex en oberoende konstmarknad på Kulturhuset men den hann vi inte med att se. Det finns också en viss gräns för hur mycket man mäktar med och orkar ta in under en helg. Med den takt vi hade var det nära att gränsen uppnåddes. Men det gäller att stoppa i tid - och fylla på med mat och prat istället.

50 shades of Valmont?

Valmont är mästerförföraren och manipulatören som nog är mera känd från vita duken än från Choderlos de Laclos 1700-tals roman Farliga förbindelser. Så är det i alla fall för mig. John Malkovich har gestaltat honom i Farligt begär men när jag för några veckor sedan inledde vad som kom att bli en liten Valmont-kavalkad var det Colin Firth som intog rollen, i Milos Formans Valmont (1989)

I Firths skepnad uppmuntras och utmanas Valmont av sin väninna, intrigmakaren mme Merteuil att förföra den kyska men gifta mme de Trouvel. En mindre och lättare uppgift är att ta den unga Ceciles oskuld inför hennes bröllop med mme Merteuils älskare. Firth gör sig bra i detta drama där brev skrivs i hemlighet, förtroenden växlas och bryts och unga hjärtan bultar. Men kanske blir leken med andras hjärtan och själar till slut för farlig?

Häromkvällen såg jag en sydkoreansk variant av historien i regi av Je-Yong Lee, med den svenska titeln Hemligt begär (2003). Den skiljer sig bitvis i upplägget från den andra men huvudlinjerna finns gott och väl kvar, och som åskådare känner jag igen mig. Rent visuellt är filmen en lockelse - det är former, färger och detaljer vackert uppvisade. Till skillnad från i Valmont är tonen helt igenom allvarlig, man har tagit fasta på handlingens mörkare stråk - svartsjukan, sveken, kärlekssorgen. Hemligt begär är också mer naken (och törs jag skriva erotisk?) än den andra.

Kavalkaden toppades igår kväll när maken och jag såg Dramatens uppsättning i Stockholm, som precis som romanen heter Farliga förbindelser. Jag blev direkt alldeles förtjust i denna marängpuffiga uppsättning med Jonas Malmsjö i rollen som Valmont och Livia Millhagen som den fräcka mme Merteuil. Den gamla pussiga faster grevinnan som också figurerar i filmerna spelas med charm av Jan Malmsjö. 

I Stefan Larssons tolkning är det humor och (ord)lek och färg på scenen, där t ex Alexandra Rappaports återkommande entrégång tar många fnisspoäng. Men man lyckas mitt i det humoristiska och lättsamma anslaget behålla också de allvarliga tonerna. På scenen visas ett stort, tryggt skådespel av en ensemble som verkar trivas alldeles utmärkt tillsammans, vilket smittar av sig på mig. Teaterlyckliga och lite 1700-tals rusiga gick vi ut i Stockholmsnatten.

Guds djärvaste ängel - på Gävle teater

Igår kväll hörde jag på ett långt samtal mellan Edith och Elmer. Det vill säga Södergran och Diktonius. De gästade Gävle teater genom Svenska teatern i Stockholm och pjäsen Guds djärvaste ängel skriven av Magnus Nilsson.

Scenen är enkel - en korgstol, en pall, som fungerar som bord, och två stegar. Samtalet mellan de båda poeterna, den 25-årige Diktonius och den några år äldre Södergran är underhållande, poetiskt med språkliga språng, utmanande och själsöppet. De möttes denna enda gången och kanske gick mötet till så här på gården vid huset som Södergran delade med sin mamma i Raivola och den lurviga katten (som är inskriven i rollistan och smyger runt på scenen). 

Södergran plågas av tuberkulosen som tar hennes liv ett år senare. Och kasten blir tvära mellan den största livfullhet och de matta stunder då kroppen inte orkar. Hon leker, springer, snurrar, skojar och retas. Det är ystert och frejdigt. Kanske är det närvaron av döden som ger den extra gnistan åt livet? Diktonius blir retad och skojad med, självförtroendet vacklar ibland i närvaron av denna poetiska tvillingsjäl. Men i leken finns alltid allvaret, i de muntliga uppgörelserna en mörk botten.

Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen intar tillsammans med violinisten Olof Misgeld scenen på ett avslappnat men på inget sätt oengagerat vis. De ger liv och röst åt de två finlandssvenska poeterna med stor närvaro och med en innerlighet i uttrycken. Fint skildras ett möte som hade kunnat se ut så här. Jag hoppas det såg ut så här och önskar att de på riktigt fått mer tid tillsammans.

Bilden hämtad härifrån

Konstig uppvärmning

Nästa helg har min kärlek och jag planerat att åka till huvudstaden för att se på konst. Bland mycket annat ska jag på samlat vis äntligen få se en av mina absoluta konstnärsfavoriter. Jag längtar så, men oroar mig samtidigt för att bli alldeles för överväldigad. Idag har vi värmt upp lite inför besöket med två utställningar på Länsmuseet i Gävle.

På bottenvåningen hänger nya verk av Sara-Vide Ericson med titeln While Unconscious. Det är stora oljemålningar där det högst realistiska möter det undermedvetna. Där t ex obehagliga ålar slingrar runt kvinnas fötter och där de realistiskt målade kvinnogestalterna flyter ut i drömvärlden. Konstnären är född 1983 och jag kommer på mig med att tänka att "oj, vad ung hon är". Så snabbt har jag närmat mig 40 att 30 känns som ungdom.

Ett par våningar upp visas verk av en konstnär med ursprung i Gävle, Ida Matton, som föddes för snart 150 år sedan. Hon beskrivs som en konstnär som inte uppmärksammas så mycket längre, men under sin tid var hon framstående i bl a Paris, om än ingen nyskapande modernist. Hon verkade i sin samtid. I Gävle syns hennes konst på den stora kyrkogården genom gravmonument (väl samma som blev stulna och återfanns för ett tag sedan) och så ska där finnas en staty av henne utanför stadshuset i Stockholm. Annars för hon en rätt anonym tillvaro idag. På Länsmuseet lyfter man fram hennes reliefer och små oljemålningar bl a med vy över Gavleån och så finns där sedan tidigare statyer som denna ismygtagna Dolce Far Niente.

Ida Mattons verk har jag sett på museet säkert sedan jag besökte det som barn, och hennes verk väcker något slags lokalpatriotisk ådra till liv.

Efter ett besök vid kakbuffén känner jag mig redo för en ny vecka och för en kommande helg med flera konstnärliga intryck. Fast de konstnärer jag sett idag är båda värda mer än att vara uppvärmare och "förband" åt kommande upplevelser. De är alldeles egna storheter och det blir intressant att följa Sara-Vide Ericsons framtida bana.

Alla ger sig av

I morse läste jag ut en bok som lockade mig till sig från mitt biblioteks nyhetshylla: Alla ger sig av skriven av Wendy Guerra. Författaren intervjuas i ett av Karavans nyare nummer men det är först när jag läst en bit in i boken som jag inser att jag läst om den tidigare. Inte heller tänker jag på, när jag lånar den, hur aktuell den är.

För platsen som alla ger sig av ifrån är Kuba. Guerra berättar i dagboksform om livet där med start när huvudpersonen Nieve (=snö) är 8-9 år och lever med först en labil mamma och sedan en grym pappa. Uppväxten sker i en kulturell miljö, som begränsas och oroas av att åsikter och tankar inte kan uttryckas högt. Sedan följer möten med vänner och älskare, inramade av berättarens egen osäkerhet. Berättaren är fånge i systemet och alla relationer tycks opålitliga eftersom de allra flesta i hennes närhet drivs av en rörelse bort. Bort från Kuba. 

Det var fint att denna starka och poetiska skildring utgiven av Tranans förlag kom i min väg.