50 shades of Valmont?

Valmont är mästerförföraren och manipulatören som nog är mera känd från vita duken än från Choderlos de Laclos 1700-tals roman Farliga förbindelser. Så är det i alla fall för mig. John Malkovich har gestaltat honom i Farligt begär men när jag för några veckor sedan inledde vad som kom att bli en liten Valmont-kavalkad var det Colin Firth som intog rollen, i Milos Formans Valmont (1989)

I Firths skepnad uppmuntras och utmanas Valmont av sin väninna, intrigmakaren mme Merteuil att förföra den kyska men gifta mme de Trouvel. En mindre och lättare uppgift är att ta den unga Ceciles oskuld inför hennes bröllop med mme Merteuils älskare. Firth gör sig bra i detta drama där brev skrivs i hemlighet, förtroenden växlas och bryts och unga hjärtan bultar. Men kanske blir leken med andras hjärtan och själar till slut för farlig?

Häromkvällen såg jag en sydkoreansk variant av historien i regi av Je-Yong Lee, med den svenska titeln Hemligt begär (2003). Den skiljer sig bitvis i upplägget från den andra men huvudlinjerna finns gott och väl kvar, och som åskådare känner jag igen mig. Rent visuellt är filmen en lockelse - det är former, färger och detaljer vackert uppvisade. Till skillnad från i Valmont är tonen helt igenom allvarlig, man har tagit fasta på handlingens mörkare stråk - svartsjukan, sveken, kärlekssorgen. Hemligt begär är också mer naken (och törs jag skriva erotisk?) än den andra.

Kavalkaden toppades igår kväll när maken och jag såg Dramatens uppsättning i Stockholm, som precis som romanen heter Farliga förbindelser. Jag blev direkt alldeles förtjust i denna marängpuffiga uppsättning med Jonas Malmsjö i rollen som Valmont och Livia Millhagen som den fräcka mme Merteuil. Den gamla pussiga faster grevinnan som också figurerar i filmerna spelas med charm av Jan Malmsjö. 

I Stefan Larssons tolkning är det humor och (ord)lek och färg på scenen, där t ex Alexandra Rappaports återkommande entrégång tar många fnisspoäng. Men man lyckas mitt i det humoristiska och lättsamma anslaget behålla också de allvarliga tonerna. På scenen visas ett stort, tryggt skådespel av en ensemble som verkar trivas alldeles utmärkt tillsammans, vilket smittar av sig på mig. Teaterlyckliga och lite 1700-tals rusiga gick vi ut i Stockholmsnatten.