Spanien - och sen tog kamerabatteriet slut!

I förrgår gick jag och Pierre omkring i Torrevieja centrum och skulle precis ta upp kameran och fotografera lite då kameran plötsligt berättar att den har slut på batteri. Jag förstår ingenting, i vanliga fall kan jag fotografera i flera dagar utan att batteriet går, men uppenbarligen inte denna gång. Därför blir det lite skralt med högupplösta fina bilder från den här resan, istället får man nöja sig med pixliga mobilbilder.

r

Vi har inte shoppat så mycket på den här resan, jag och Pierre. När man flyger med RyanAir måste man ju nämligen hålla sig inom de bagageviktsgränser som man får och att då köpa på sig en massa kläder och saker är inte helt smart. Detta var dock en affär vi var tvungna att handla i då det stod en stor ko utanför. Vi trodde först att det var någon restaurang(på grund av kon?) och gick förbi flera gånger, men plötsligt så ser vi att det är ju en liten affär därinne. På Ale-Hop fanns rader efter rader med roliga/fina saker, som ett paraply som jag ska ha till Göteborg, som är vindtålig och med enhandsuppfällning. Dessutom är det gult och rosa.

Nere på stranden måste man ju vara på en solsemester. Vi har dock inte riktigt hängt där så mycket som vi skulle vilja ha gjort. Den här dagen blev det nämligen för mycket för Pierre och framförallt Johan, som brände sig rejält. Men det var fint och soligt och jag är mest missnöjd med att jag har så svårt att bli brun. Ingen kommer ju tro mig när jag kommer hem!

Här ligger jag på min handduk och fotograferar mig själv medan Pierre och Johan är och badar. Inte så brun än, och varken röd eller bränd. Min hud är knappt mottaglig för sol.

Pierre och Johan på stranden, innan de märkte att de bränt sig.

Johans ben dagen efter. Inte jätteskönt, berättar han. Visst kan jag väl kanske erkänna att jag bränt mig litelitegranna på axlarna, men jag är inte i närheten av det där. Mitt gör inte ens ont. Pierre däremot är röd på bröstet och är väl inte helt nöjd över det, så nu nojar han över solens skador så fort vi närmar oss stranden, som för övrigt ligger 100 meter nerför gatan.

Något annat som jag tänkt på mycket är hur fint det skulle vara att plocka en apelsin från en av alla de apelsinodlingar vi for förbi dagen då vi skulle till Murcia. Det får man dock inte, har jag hört, så jag gick till en lokal fruktaffär och köpte mig min egen apelsin på pinne med blad. Jag var länge helt övertygad om att detta måste verkligen vara den godaste apelsin på jorden. Mina förväntningar var dock en aning höga och min fantastiska apelsin med blad för 0,95€/kilot smakade ingenting. 

Ännu en fundering i det här landet hör till bananerna. Har inte ni också läst i den där boken om matfusk att Sverige är det enda land i världen där det går att sälja gröna bananer? Jag läste det och tänker alltid på det när jag är utomlands. Det är ju inte ens sant! Det är fullt med gröna bananer överallt, både här i Spanien och i Tyskland . 

Spanien 2011 - Alicante, Torrevieja och Murcia

Nu är vi i Spanien! Bloggandet kommer att bli lidande(som om det inte varit det innan) eftersom i spanien kan man inte direkt sitta framför datorn i fyra timmar och vara nöjd över det. Nej, man måste ju faktiskt vara i solen.

Pierre och jag kom fram till Alicante sent på kvällen i måndags. Då hade vi varit smarta och hyrt en liten bil i förväg så att vi lättare skulle kunna köra de fyra kilometerna till Torrevieja där Johan och Johanna väntade i lägenheten. Johannas morföräldrar har nämligen en lägenhet i Torrevieja, knappt hundra meter från stranden. här ser vi vår hyrda lilla Fiat Panda, en söt liten blå kompis som jag blev kär i. Johan däremot tyckte vi kunnat få en bättre bil. Men visst är den lite söt?

Här sover jag och Pierre med våra reselakan. Dessa kan man tydligen också använda till att klä ut sig till mumie, som Pierre illustrerar här. Detta är också det enda fotografiet hittills på Pierre.

Första dagen var det mycket åkande. Onödigt mycket åkande faktiskt. vi åkte till grannstaden Murcia som också råkar vara Spanien sjunde största stad för att leta köpcentrum och köpa mobilladdare eftersom vi förstås glömt vår hemma. dumt, men sant. Just detta gjorde dock att vi villade bort oss totalt efter att mobilerna med inbyggda gps:er dött och vi fick försöka leta oss tillbaka till Torrevieja utan att ha hittat vare sig köpcentrum eller stadskärna.

I spanien finns ett Cañada. Inte Kanada. Cañada.

På tisdagen åkte vi till Alicante, vi skulle lämna bilen och kolla runt lite på stan. Här hittade vi ett stort träd som Pierre fick fotografera. Min fotopose är inte perfekt, men man kan inte få allt.

Sedan hittade vi ett café och köpte våfflor. Pierres ser fruktansvärt god ut, med nutella och banan. Min är med mintchokladglass som säkert varit fantastisk om det bara varit några grader svalare, den smälte nämligen snabbare än jag hunnit äta den.

Här har vi Johan och Johanna. Johan påstår fortfarande att det där är hans leende och att han faktiskt ser glad ut. Jag vill dock påstå att han var lite hungrig och därför inte kan le.

Men... sedan kom hans gigantiska Frozen strawberry daiquiri in tillsammans med en ost&skink-crèpe. Då blev han glad igen.

Efter våfflorna gick vi in mot stan eftersom det var dags att lämna bilen på flygplatsen. På vägen hittade vi ett stort aquarium mitt i gatan med gigantiska fiskar. 

Sedan åkte Johan och Johanna hem och jag och Pierre åkte tillbaka till Alicante och köpte frozen yoghurt på det här mysiga lilla stället vid Calle Castaños. Här tyckte biträdet att engelskakunskaperna är självklara, trots att ytterst få av de övrigt spanjorerna vi träffat i detta turistparadis överhuvudtaget förstår engelska. I det här landet är de faktiskt otroligt ovilliga att försöka sig på något annat än spanskan.

Pierres Frozen Yoghurt: Chokladsmak med hallonsås, gelebjörnar och M&M:s. Jag tycker det ser lite ut som det gör när Anna Skipper ska visa hur äcklig onyttig mat är genom att hälla allt i en hög och hälla över någon röd smet. Dock säger Pierre att den här var jättegod.

Min Frozen Yoghurt: Chokladsmak med vit chokladsås som stelnar, Oreos och m&m:s. Ser den inte alldeles fantastiskt god ut?

Väl hemma igen var Pierre och Johan på gång att öppna sitt nya fat med heinecken-öl.

Allt går lite fort här, och jag har lite ont om tid att blogga, därför ber jag såhär i efterskott om ursäkt för bristen på vältalighet och ordbyggande i mitt inlägg. Jag hoppas att det blir förståeligt ändå. 

Nu är det dags att springa ner på stranden!

Berlin dag 5 - långpromenad, butiker och hemresa

Den som följt min, Pierres och Daniels resa till Tyskland undrade kanske lite smått var den sista dagen tog vägen. Jag menar: visst var det väl en dag 5 också?
Jo, det är klart att det var. Men när vi äntligen, efter en lång dag, kom hem till Göteborg var det med en enorm förkylning och dessutom var åtminstone jag och Pierre helt slut. Två dagar efter resan låg jag i sängen och hostade, snörvlade och tyckte synd om mig själv. Efter en dag hängde Pierre på. För Daniel dröjde det till slutet på veckan innan han också sjuknade in, om än i en mycket mildare version av förkylningen. Och när man ligger sådär, helt slut av förkylning och fyra tabletter ibumetin om dagen, tänker man inte alltid på att bilderna måste upp. Men här är de nu, en vecka för sent : Berlin dag 5 - Långpromenad och hemresa.

Vi började dagen med att promenera neråt till Schönhauser Allees eget köpcentrum Arkaden där Pierre ville köpa sig ett par skor.  Vi fann också ett trådlöst nätverk, samt ett café med en logotyp i samma stil som Starbucks. Dit nådde inte nätverket, men det kanske var lika bra.

Vi kände också att vi borde ta och hitta ett Lidl, bara för att se om det är samma sak som i Sverige. Det var det.

Utanför Lidl fanns den här affischen uppsatt. Vår fundering är bara: Vad har Pippi Långstrump med att släppa djuren fria?

Vi hämtade våra väskor och checkade ut från hotellet. Tanken var att vi skulle promenera hela vägen ner till Alexanderplatz, ta en kaffe och titta runt lite, och sedan ta en buss till flygplatsen.

På vägen passerade vi den här skylten.

Väl framme vid Alexanderplatz skulle vi också söka efter ett särskilt sorts öl som Pierre hade druckit på pizzerian vid hotellet. Det var ett weissbeer med namn Konung Ludvig (tror jag) och det fanns verkligen ingenstans. Vart vi än gick så berättade personalen om ett stort köpcentrum där det fanns en nedervåning. Huset skulle visst heta Alexa. Vi fattade ingenting och gick överallt för att hitta, men först efter att tre personer försökt hjälpa oss fick vi veta att det var ett stort rött hus. "Ser du det?" sa den sista tysken till Pierre. Ett stort rött hus. 

Det här stora röda huset verkar vara ett jättestort köpcentrum fullt med roliga butiker. I och med detta besök måste jag ta tillbaka allt det där jag sa om att Berlin inte är en shoppingstad... Vi hittade ju bara aldrig hit, förrän sista dagen.

Inne på Alexa hittade vi faktiskt ölen till slut. Och ännu roligare: "Duff beer"! En flaska av detta köpte vi dock inte, eftersom vi kände att vi inte kunnat få ner det i packningen utan att sabba hela väskan.

En sak som jag vet att jag kommenterat mycket är det här med pengar. Jag förstår verkligen inte varför butikerna inte bara kan acceptera betalkort. Helt obegripligt. Men för den som gillar pengar visar jag här en fullständig Euroguide - från 2€-kronan till 1centen. 

Eftersom vi var helt slut satte vi oss på Mcdonalds inne på Alexa för att planera hur vi skulle spendera resten av dagen. I samma lokal låg också McCafe, och här blev jag faktiskt glatt överraskad, även om det bara var Daniel som beställde något. Det är en riktig cappuccino gjord i espressomaskin(Inte som de där maskinerna som finns på pressbyrån) Och allt detta kostade 3€. Chokladkakan var gigantisk, men inte supergod. Daniel ser ändå glad ut.

Tyskarna har många ord som blir fantastiskt roliga på svenska. Tänk bara på "Ölfest=Oljefast" och du blir lite glad. Den här var ändå helt klockren, med tanke på Daniels enorma faschination vid tåg och annan kollektivtrafik. "S-bahnbögen". Exakt vad det betyder har jag inte koll på, men jag tror att det har något med "båge" att göra.

Sedan värkte allas fötter och mina skavsårsplåster började ju som bekant ta slut, så nu hittade vi en TXL och åkte till flygplatsen ett par timmar i förväg. Hade vi varit piggare hade vi stannat ett tag till, men nu fick det räcka för den här gången. En riktigt trevlig resa hade vi iallafall. Jag tackar för alla tips om ställen att besöka, särskilt från min svägerska Frida som bodde i den här fina staden för några år sedan.

Jag ber om ursäkt för mitt hafsiga berättande kring Berlin, men jag har så mycket att säga att det är svårt att dra ner på anekdoterna. Nu är jag hemma i Kortedala sedan en vecka, och börjar äntligen bli frisk.

Berlin dag 4 - Marknad och sol vid Zionkirchplatz

Så har ännu en dag passerat i Berlin. Idag var en relativt slö dag eftersom ingen riktigt kände sig på topp. Ännu en gång fick vi känna på hur irriterande det är att ingen butik någonstans tar Visa-kort. Biljettautomaterna till kollektivtrafiken tar för det mesta bara och endast Maestro. Den här lilla kompisen däremot var enligt Daniel och Pierre en räddare i nöden under deras utekväll i Berlin då den också tog sedlar och växlade dem.

Idag var vädret kanon! Vi hade bestämt oss för att åka tillbaka till Glücklich am Park även idag just för att få äta lite våfflor igen. De var ju så otroligt goda! 

Vi promenerade ner till Eberswalder strase där vi satte oss för att vänta på M1:an som skulle ta oss till Zionkirchplatz. Här sken solen! 

På Glücklich blev cafékillen lite sarkastiskt lycklig över min 50€-sedel och ropade "Yay!! Big money!" när den skulle till att växlas, och varnade oss sedan för att vi lätt skulle tas som dumma turister om vi gick omkring med för stora valörer. Då passade vi förstås på att fråga om den här idiotin med VISA-kort. Varför tar ingen i den här staden kort, liksom? Han skämtade(?) och svarade något om att de var en "poor city with cash och att det egentligen nog var farligt att alltid gå omkring med mycket pengar eftersom de välkomnade folk med att råna dem." Låter ju himla trevligt. Han var riktigt trevlig iallafall, och pratade bra engelska. Dock verkade han inte vara på det klara med att Daniel var med oss och frågade "Danielle? Is that french?" . Vi diskuterade senare om detta och funderade om det berodde på hans randiga t-shirt och mustasch. Det var ju bara baskern och baguetten som saknades. 

- "It's a pretty french name"

Efter våfflorna tänkte vi att vi skulle kolla in den där marknaden som min svägerska Frida tipsade om. Vi gick därför uppåt mot Arkonaplatz där det tydligen hålls marknad varje söndag. På vägen dit gick vi förbi detta ställe? Fotbadscafé? Sitter man och får typ pedikyr samtidigt som man fikar? Vi vågade inte gå in...

Det var en trevlig marknad med mycket att titta på. Jag hittade flera stycken fina cocktail- och moselglas men kände samtidigt att jag inte har någon möjlighet att ta hem dem. Hur skulle jag lyckas hålla dem hela?

Istället köpte jag ett par örhängen med fina stenar för 3,5€ vid ett av stånden. Daniel hittade en kanonfin röd LP-spelare från Philips, men säljaren ville inte sälja den utan försökte istället få oss att köpa en fulare gammal grej han hade framme. Synd, för den där röda skivspelaren var verkligen superfin.

Något som Daniel irriterat alla han känner i åratal är när han ser en bil med tre siffror som är lika, då säger han  exempelvis "333, lycka på dig" och petar på personen närmast. Här i Tyskland har bilarna fyra siffror, vilket borde göra hans besatthet svårare, men icke. Antalet bilar med fyra likadana siffror är många här, så många gånger som jag fått höra "2222, lycka på dig" från en lycklig, tvångstänkade herr Häggblom. 

Idag var vi dock väldigt trötta, men vi hann med en marknad till vid boxhagener platz i Friedrichain. Här fanns dock mest möbler, och det var ju lite svårt att släpa hem, så vi gick tillbaka till närmaste spårvagn efter ett tag. Nu var vi alla lite väl trötta. Vid den här marknaden stod dock jättemånga duktiga musiker, varav en kille som stod med två olika stränginstrument och spelade på båda två samtidigt. Jag twittrade en bild på honom här: http://twitpic.com/4j910n 

Så var det dags för ett sista besök på starbucks, där Daniel köpte sig en alldeles egen Starbucks-mugg. Det kan tyckas lite märkligt att vi hänger på amerikanska kaffekedjor när vi är i Berlin, men eftersom både jag och Daniel är intresserade av kaffe finner vi det jättespännande att få dricka starbuckskaffe. Det finns ju trots allt bara i Sverige på Arlanda, och det är ju inte direkt som att man tänker åka dit och checka in bara så att man ska komma in i gaten och dricka en kopp kaffe för 70 spänn. Nej, här kostar den 1,70€ och finns i varje gathörn.

Vi har inte direkt uppfattat Berlin som en shoppingstad, när det kommer till kläder. De flesta butiker vi sett har varit inriktade på street, vilket inte riktigt är vår stil. Visst finns de där stora lyxvaruhusen i gamla västberlin, men eftersom vi inte direkt tjänar stora summor pengar är det inget vi går in i mer än för att titta. Kanske har vi varit dåliga på att leta, jag vet inte. Den här lilla butiken hade dock ett roligt namn, men innehöll inget intressant för mig. Den låg iallafall precis vid spårvagnshållplatsen för Hackerscher markt.

Som de (nästan)äkta Göteborgare vi är föredrar vi spårvagnen för att ta oss runt i stan. Visst att U-bahn och S-bahn går snabbare, men man ser ju ingenting! Att sitta på en spårvagn ger en hemkänsla samtidigt som man får se mer av staden. Dessutom upptäckte vi idag att vi inte behövde gå en kilometer om vi hoppade av spårvagnen på Schönhauser Allee/Bornholmer strasse istället för U&S-bahnstationen Schönhauser Allee. Spårvagnen stannar nämligen nästan precis utanför hotellet.  Det är en sådan där skön sak som man alltid kommer på den sista dagen.

Den här kvällen blev det en jättegod pizza på den lokala pizzerian Aldente till middag, sen en kopp te för mig som fortfarande inte känner mig helt frisk. Ett överdrivet intag av värktabletter är troligen inget att rekommendera tillsammans med vin.

 Imorgon är sista dagen här i Berlin, och klockan 21.30 går flyget tillbaka till Göteborg. Vi har haft det jättetrevligt!

Berlin Dag 3 - världens bästa våfflor

Idag, den tredje dagen i Berlin delade vi upp oss en aning. Jag och Pierre promenerade neråt från Prenzlauer Berg till Mitte. Daniel skaffade sig ännu ett day pass på kollektivtrafiken och åkte neråt stan för att kolla upp lite skivbutiker. Här svängde vi just in på Kastanienallee för att kolla in utbudet av caféer och barer.

 Pierre blev förstås helt lyrisk när vi gick förvi Biergarten Prater med sin glittrande paljettskylt. Dock var det helt folktomt och på den här bilden syns det inte ens var vi är någonstans, men det är alltså ingången till Biergarten. Jag fick lova Pierre att gå dit någon annan dag.

Längre ner kom vi till Zionkirchplatz, här låg en enorm kyrka och en bar vars logotyp bestod av ett uppochnervänt  Mcdonalds-M. Kanske borde man titta på det där med varumärkesrätt på denna?

Vi fortsatte dock längre ner och hittade det här fantastiska lilla stället som man blev riktigt glad på. "Glücklich am Park" - En gissad översättning borde bli "lycklig i parken" vilket vi ju alla blir glada av. Här slog vi oss ner en stund och beställde våfflor och dryck.

Jag köpte mig en alldeles jättetrevlig espresso machiato, som serverades i den snyggaste kopp jag någonsin sett. Så här i efterhand hade jag gärna lagt ner den i väskan och tagit hem den, men då kanske jag inte vågat mig tillbaka igen...

Pierre, som anser att man måste dricka öl i Tyskland, beställde givetvis en öl. Och som alla öler i den här stan var den gigantiskt stor.  

Sedan kom våra våfflor, och här tror jag nog att jag hittat det godaste jag ätit i hela mitt liv. En våffla med vaniljkräm och hallonsylt. (eller himbeer, som man säger i Tyskland) 

Sedan kom Daniel och vi promenerade längre neråt vägen, som nu bytte namn till Weinbergsweg. Nu passerade vi också Weinbergspark, vilken egentligen var vårt mål. Tyvärr blev det inget av med parken, och vi kom fram till ett litet restaurangkvarter där vi slog oss ner vid en mexikansk restaurang, Maya, och beställde mat. Daniel är förstås nöjd över att vinglasen fylls rätt mycket.

 En skål fick det bli, trots att klockan är tre. Pierre köper sin andra öl för dagen, jag hittar ett glas Pinot Gris, och Daniel köper sig ett glas rödvin. Snart kommer maten.

Efter den sena lunchen går vi hemåt. Jag har känt mig sjuk hela dagen och nu slår det till rejält. Det blir ingen mer utevistelse för mig som somnar redan klockan sex. Det är nämligen så att jag fått mig en riktigt jobbig släng av den där fantastiska förkylningen med feber och rinnande näsa. Pierre och Daniel gjorde sig istället själva redo för att gå ut i Berlins nattliv, där de är nu. Själv ligger jag här och äter värktabletter, snörvlar och utnyttjar Wlan:et vi ändå betalt 10€ för och ser på webbTV. För mig är det nog dock dags att sova nu, så kanske jag kan hoppas på att vara frisk imorgon? 

Att skicka sms kostar för övrigt 1.25 kr/styck, ändå är Daniel och Pierre så snälla att de då och då uppdaterar mig om vad de har för sig ute i natten. Senast blev de utestängda från Panorama och har nu hamnat på Magnet.

Lite Berlinkuriosa

Riktiga Berlinare går aldrig ut före klockan 01.00 på natten, och klubbarna stänger sällan förrän den sista gästen går hem. Någon klubb vi kollade upp öppnade klockan 23:00 på fredagskvällen och stängde först klockan 20.00 på söndag, så den som har lust kan ju hänga där hela helgen. Men hur håller man sig vaken? Och vem går egentligen på klubb klockan 13:00 en lördagslunch?

Tydligen finns inga regler för när saker och ting måste stänga, vilket förklarar de aningen djärva öppettiderna.