Franska husdjur på lösdrift

I Frankrike får inte hundar gå lösa – de måste vara kopplade. Alla hundar i vår by går lösa. Man får heller inte ha med sig hund på restaurang eller på stranden. Man har nästan alltid med sig sin hund på restaurang och på stranden. Det roliga är att ingen vän av ordning skulle komma på tanken att protestera. Kanske beror det på att man inte har så många vänner av ordning och de man har får utlopp för sina drifter i trafiken. Men där skall man nog snarare kalla dem "vänner av oordning".

Katter däremot får gå lösa, men dom har ju den goda smaken att gräva ned sina lämningar och äter inte desamma heller, som hundar gör med förtjusning. Man ser inga katter på restaurang eller på stranden, men våra grannar hade en tam anka med sig på stranden förr i tiden. Ända tills den åt av kaninens mat och dog. Katter finns emellertid i massor i byn och de är lösa.

På grund av att både katter och hundar går fritt omkring har de ett väldigt avslappat förhållande både till varandra och till människor. En katt som jag hjälpte för något halvår sedan när hans ben hade skadats har bestämt sig för att adoptera oss, men det funkar ju inte eftersom vi redan är adopterade av vår stora hankatt – nåja - Hjalmar. Den lille krabaten är emellertid väldigt tuff och varje morgon jag öppnar fönsterluckorna hoppar han upp i fönstret och klättrar sedan upp och sätter sig på min axel och vill bli gosad med. Som belöning får han Hjalmars rester och det blir en del för Hjalmar är kräsen. Vi ställer ut det på trappan.

Häromdagen trodde jag det skulle gå illa. En av de normalt trevliga löshundarna i byn kom förbi och kände lukten av maten just när katten skulle smaka på. Hunden är i storlek med en schäfer och ganska imponerande. Nu tvärvände han och närmade sig matskålen med vibrerande näsborrar. Katten blev naturligtvis upprörd och burrade upp sig till dubbel storlek och fräste ilsket mot hunden, varpå hunden drog upp läpparna, visade huggtänderna och utstötte ett mullrande hotfullt ljud samtidigt som han gick mot katten i nedhukad anfallställning. Jag stod beredd att rädda katten från att bli biten och kanske få ryggen knäckt i hundens käftar, men jag behövde inte oroa mig. Normalt sett brukar ju katter vifta några gånger med klorna och sedan sticka undan blixtsnabbt, men inte den här tuffingen inte. Han gick rakt mot hunden vilt fräsande och viftade med båda framtassarna växelvis mot hundens nos. Har ni läst Kalle Anka när Pluto springer sin väg och utstöter Yl-Yl-Yl-Yl med svansen mellan benen. Det var precis vad som hände. Innan jag han reagera hade hunden, bokstavligen med svansen mellan benen, sprungit i säkerhet vilt gnällande av skräck och troligen av skam. Katten vände sig om och fortsatte sin måltid spinnande.

Hjalmar – le chat Viking

Jag är en kattmänniska. Det innebär inte att jag inte gillar hundar – jag är tvärtom väldigt förtjust i hundar också och pratar alltid några ord med de lösa hundar som springer omkring i byn. Det är bara det att jag föredrar katters personlighet och så är dom mer praktiska. Man kan lämna en katt ensam ganska länge förutsatt att den kan gå ut och in och får mat varje dag av någon vän. Hundars psyke klarar inte det lika bra.

Faktum är att jag hade en stor collie som hette King som min barnvakt när jag just hade lärt mig gå. Vi bodde på landet precis intill en trafikerad landsväg, men mina föräldrar behövde aldrig oroa sig. King visste precis var jag fick tulta omkring och inte och vek aldrig från min sida.

Nu skall jag emellertid berätta om vår katt Hjalmar. Han föddes av sin förvildade moder tillsammans med sina fem syskon i en ficka i väggen i vårt uthus i Björboholm för 13 år sedan. Halva kullen hade en far som var bondkatt och den andra halvan var avkomma av en rasren Birma på vift i underklassen. Ett av syskonen var en perfekt Ragdoll, medan Hjalmar själv är en typisk svensk bondkatt av den kraftigare sorten. Sådant kan visst hända även bland människor, men hindras av att vi inte är lika promiskuösa som katter – umgänget med de två fäderna måste nämligen ske inom en mycket snävt tidintervall.

Jag valde Ragdollen, som fick namnet Champis och vårt äldsta barnbarn valde Hjalmar som fick namnet Alma eftersom vi trodde han var en hon.  Att det kan vara knepigt att avgöra könet på kattungar insåg jag när min arbetskamrat berättade att hennes katt fått tre ungar. ”Det var ovanligt få”, sa jag. ”Jag tycker det är ganska bra av en kastrerad hankatt”, sa hon. Katten hade nämligen kastrerats av en veterinärstuderande i bekantskapskretsen när katten var liten. Man undrar vad hans skar bort.

Hur som helst hade vi lärt Alma att lystra till sitt namn så det fick bli Hjalmar, som lät nästan likadant. Det finns stora skillnader i beteende hos hundar och katter, men en del beror på uppfostran. Båda våra katter har vi lärt att lystra till sina namn och dom kommer omedelbar om man ropar in dom på kvällen. Hjalmar har också alltid varit en sällskapskatt. Han hade för vana att springa i vägen för mig när jag arbetade i trädgården och följde mig ”som en hund” var jag gick. Numera älskar han att vara på terrassen, men bara om vi är där med honom.

Han känner också väl igen vår bil på motorljudet. Så snart vi svänger upp på torget kommer han ut ur sin kattlucka för att hälsa. Det lustiga är att det bara tog några dagar efter det vi bytte bil innan han kände igen den nya.  Han har också ett begränsat ordförråd på svenska – alla till hans egen bekvämlighet. Räkor, godis, terrassen, källaren, kom då och lite annat, funkar fint beroende på humör.

Något som alltid förundrat mig är katters sätt att kommunicera. Han kan jaga bort en antagonist bara genom att stirra. De två kan stirra på varandra i evigheter till inkräktaren sakta backar undan. Det gör att katter sällan slåss – dom resonerar om saken på sitt ordlösa sätt. Samma teknik använder han på oss – när han vill något så sätter han sig framför oss och enstirrar tills vi blir så frustrerade att vi ger upp och följer med honom dit han vill och gör det han önskar.

Vår Ragdoll Champis var också en personlighet, som trots sitt milda sinnelag och mindre imponerande yttre var han den som bestämde av de två. Tråkigt nog blev han sjuk för ett par år sedan så han finns inte längre.

Jag vet att det finns vänner på Internet som är riktigt trötta på alla husdjursbloggar som finns och översvämmar cyberrymden. Jag kan förstå det för det blir ganska enahanda. Hoppas emellertid att ni skall stå ut med den här texten – den är ett undantag.

Superviner samt katter och hundar underhåller i kylan

För bara en dryg vecka sedan hade vi 26 grader och även fransmän badade. Så vände vinden och nordan från Alperna drabbade oss. Plötsligt sjönk temperaturen till som lägst 4 grader på morgonen och runt 10 på dagen – svinkallt! Det känns nästan som vinter i Göteborg – grått, fuktigt och vissa dagar till och med blåsigt. Vad sysselsätter man sig i sådant väder om man inte har ett jobb att gå till?

För någon vecka sedan besökte vi en katt- och hundutställning tillsammans med vännerna Anne och Janne. Dom gillar hundar och vi gillar katter – egentligen tror jag vi alla gillar båda sorter, men har vissa preferenser. Vi började hos katterna och insåg att den mest populära kattrasen i Frankrike idag är Ragdoll – vi blev riktigt sorgsna när vi tänkte på vår Champis som var en perfekt Ragdoll. Vissa katter var importerade från Sverige lustigt nog.  Att köpa en katt för över 10 000 kronor är emellertid inte ens något vi kan förställa oss – katter tar man hand om – inte köper.

Lustigt nog var det betydligt billigare att köpa en hund med stamtavla än att köpa en dito katt. Hundavdelningen var också väldigt trevlig, men där luktade det illa, vilket det inte gjorde hos katterna. Min fru gillar också hundar, speciellt alla magra och eleganta nordafrikanska hundar, typ Saluki. Visst är dom snygga, men tydligen väldigt känsliga noblesser. Vi män var enbart lyckliga att vi inte hade med oss två djur hem i våra bilar, som man kunde befara utifrån damernas tindrande ögon.

Någon vecka senare hade vi fått en inbjudan till en professionell vinmässa i Montpellier. Det var också intressant och likaså fullt av eleganta objekt  – dvs. viner som man dessutom fick smaka på. Man blir verkligen imponerad av vilken hög kvalitet vinerna från södra Frankrike har. Det fanns även några enstaka utställare från andra regioner, men det var de lokala vinerna som imponerade.

Här fanns några odlare som vi känner sedan tidigare, men också några nya bekantskaper som var mycket bra. Där fanns viner från den lilla byn Montpeyroux i norra Herault där något av ett under har skett vad gäller kvalitet de senaste två decennierna. Där fanns också viner från ”superappelationen” Minervois La Livinere i Aude, som var något utöver det vanliga, dessutom vinerna från La Clappe som alltid är bra, för att inte tala om de som produceras runt berget Pic Saint Loup i Herault. Vi smakade också en hel del Champage av hög kvalitet och till rimliga priser.  Över huvud taget var priserna på de här högklassiga vinerna väldigt rimliga – mellan 5 och 15 Euro i allmänhet.

Bland alla dess producenter av välgjorda och goda viner fanns också ett par ekologiska odlare  och som så ofta var vinerna inget att yvas över. Jag köper ibland ekologiska viner från våra vanliga odlare som kan göra viner och de är riktigt bra – lite lättare och lite mer syra kanske, men välgjorda och ganska trevliga. Det blir en annan sak med de odlare som inriktar sig på ekologisk odling utan att kunna hantverket att göra vin. Vi har några sådana häromkring också och dom skulle troligen inte sälja många flaskor om dom inte hade ekologisk produktion, som inriktar sig mot en speciell kategori konsumenter, som sätter ideologin framför smaken.

En av traktens största odlare – och bästa – är väldigt intresserad av ekologisk odling och har röjt av ett stort område på toppen av berget för att etablera ekologisk odling långt från andra odlares kontamination. Jag tror hans viner blir ett genombrott för det ekologiska vinet från trakten, vad gäller kvalitet, när han så småningom kan börja producera. Men det tar nog några år – han har inte ens planterat ännu.

Hur som helst fick vi med oss fler lådor vin hem än vi räknat med så nu är hyllorna i källaren välfyllda. Man måste ju ligga några år före dock, annars får man dricka färska viner om några år och det är ju synd när man bor i ett område där man är så konservativ att man tycker att vinerna skall ligga till sig minst fem år innan man dricker dom. Här tillåter man inte att man silar vinerna genom hyvelspån för att få dom att smaka ekfat som man gör i många av dom nya vinländerna som svenska konsumenter är så förtjusta i. Här är det bara riktiga tunnor som gäller och dom måste ha växt i rätt land och vara av rätt ålder och kondition. Vår ekologiska odlare in spe ovan har exempelvis samma vin lagrat på amerikans ek och på fransk ek. Vinet är en av våra favoriter, men vi föredrar det som lagrats på amerikansk ek som tidigare använts för Bourbon, medan fransmännen vill ha det vin som lagrats i nya fat av fransk ek. Den amerikanska varianten har en rund väldigt fin sötma som dessutom åldras väldigt fint, medan det vin som lagrats på nya franska ekfat har en torrare karaktär.

Läs också: http://france-midi.blogspot.fr/2009/07/konsten-att-salja-mediokert-vin-och-fa.html

L'Ile de Sainte Lucie

Ute vid havet nära Port La Nouvelle ligger L'Ile de Sainte Lucie. Det är ett sällsamt landskap kring Canal de la Robine. På utsidan mot havet ligger saltbassängerna och på insidan ligger de grunda fågelsjöarna. På själva ön Sainte Lucie fanns förr gårdar, vilka i dag är övergivna och ruiner sedan många miste sin sista arvinge under kriget. Dock finns några gårdar som fortfarande odlar ris här ute.

Idag är det vackra promenadstigar och flera gånger i veckan ordnas föredrag och exkursioner utgående från det gamla slussvaktarhuset. Man kan då anmäla sig till de mest skiftande vandringar under ledning av kunniga guider.

När jag kom dit idag möttes jag av en charmerande katt som ville göra min bekantskap. Jag blev förvånad över att katten var både välgödd, välskött och tam eftersom det ju inte finns några bosättningar på kilometrvis från slussarna. Inte har turisterna med sina picknickkorgar kommit igång riktigt heller. När jag gick över slussen till andra sidan kom ytterligare en kärvänlig katt fram och hälsade.

Jag fick förklaringen något senare. En organisation som tagit hand om och skött om hemslösa katter sedan 1910 hade nämligen en "kattasyl" bakom slusshuset. Det var en liten byggnad med en rastgård som var skyddad av nät som tak. Mot rovfåglar kan man ana. Där kunde katterna gå och komma som dom ville och medlemmar gick dit och utfordrade med skänkt kattmat någon gång om dagen. I övrigt klarade sig katterna själva och agerade slussvakter och välkomnade besökare. Man kan tänka sig att det finns mängder av villebråd för dom att jaga också. Själv såg jag en död bäver när jag klev runt i terrängen.

Man behöver inte använda RyanAir längre

Det har varit ovanligt blött på senaste tiden för att vara i våra trakter. Nu börjar man mer luta åt att nästa generation skall flyta bort än att det skall bli öken i hela Sydfrankrike. Nåt elände blir det i framtiden, det kan vi vara säkra på, vilket det nu blir. Jag klagar emellertid inte när det fortfarande är varmt och skönt och man kan ta en promenad varje dag, så så illa är det inte om man inte bestämmer sig för att det skall vara det.

Lite trist är det ändå att inte kunna göra allt man vill alla dagar så vi har bestämt oss för att vi skall åka några dagar till Barcelona nästa vecka. Vi ställer bilen på flygplatsen i Girona och tar en buss in till centrum. Bussarna går var femte minut och bilen står videoövervakad och trygg i det nya parkeringshuset. Att ta med bilen till Barcelona är uteslutet om man inte vill ha den uppbruten. Det är nog så illa att ha med sig en plånbok. Dom gjorde ett TV-reportage och klockade hur lång tid det tog att bli av med sin väska om man inte såg upp på Ramblan. 20 minuter var normaltid mellan stöldförsöken trots att Ramblan kryllar av civilklädda poliser. Vi blev utsatta för tre försök under samma dag i Madrid härom året.

En nyhet i år när man bor härnere är att RyanAir blir snålare och snålare på förbindelser till Sverige under vintermånaderna. Företaget gör sig ju också till ovän med flera kommuner de har flygplatser i så dom kan ju flyga från färre platser. Nu är det faktiskt lika bra för jag börjar bli ärligt trött på Ryanairs attityd mot oss kunder. Man har regler som man praktiserar godtyckligt på olika flygplatser, vilket gör att man aldrig vet om man skall få betala än den ena än den andra tilläggsavgiften just den dagen på den flygplatsen.

Nu har vi upptäckt att man inte behöver anlita RyanAir. Vi har utmärkta förbindelser från exempelvis Toulouse med både Air France/KLM och Brussels Air som inte kostar mer än vad RyanAir tar med alla tillägg. Fördelen är att man blir behandlad som en människa inte som boskap. Visserligen får man byta plan, men det får man ju göra med RyanAir också när dom drar in direktförbindelserna. På de vanliga bolagen kostar det ju inte dubbelt att få anslutning och dom garanterar att man kommer fram till slutmålet, vilket inte RyanAir gör eftersom dom aldrig väntar in anslutningar.

Två väldigt bra tjänster för att hitta billiga flybiljetter är:
KAYAK (finns även som app till din smartphone)
SEATFINDER

Vid det här laget har jag skrivit några hundra texter och några av dom gamla har fortfarande många läsare och jag skäms inte för dom så därför kommer jag under en tid framåt att avsluta mina texter med "Favoriter i repris".

Favoriter i repris från oktober 2007:
Det franska skattetrycket
Man måste ha fint hemma
Den franska revolutionen i det lilla
Alkohol som berusningsmedel eller livsmedel
Människans bästa vän

En sorgens dag i det lilla

CHAMPIS

Det är en sorgsen dag för oss idag. Ja vi vet - vi har till och med sagt det själva - att det är ingenting mot det som hänt alla familjer efter det hemska dådet i Norge. Trots det är vi oerhört sorgsna idag. Vi har varit hos veterinären och avlivat vår älskade Champis. Han var vår lilla ragdoll - hittad i vårt uthus i Björboholm där hans vildkattsmamma lämnat honom efter födseln. Han var ett resultat av ett äventyr med en renrasig Birmahanne som sluppit lös från sin husse och matte en stund. Han var alltid den försigkomne, den dominerande över sin avsevärt större halvbror - ändå var han den timide och vänlige som aldrig slogs med andra katter eller hundar, till skillnad från brodern Hjalmar. Han var vår kuddkatt.

Han fick diagnosen allvarligt hjärtfel i maj och sedan dess har vi medicinerat honom två gånger om dagen till hans oerhörda avsky. Han hatade det och låg och flämtade efter varje gång. Han blev skygg, gömde sig och hade svårt att leva ett normalt kattliv. Igår insåg vi att han led alltför mycket och att vi måste låta honom slippa det. veterinären genomförde det på ett mycket fint sätt och han somnade in stilla. Hela skeendet var värst för oss och vi känner en oerhörd saknad. Nu får vi vara glada att vi har brodern, den robuste och väldigt charmige Hjalmar kvar hos oss. Vi förlåter honom för att han studsar tungt på oss varje morgon klockan 6 tills vi vaknar och ger honom första frukost.

Nu ser vi fram emot besök av de två barbarnen Emiliano och Mateo som vi skall hämta i Girona på torsdag. Det skall bli väldig kul precis som det var förra året de var här.

Champis har varit hos doktorn

Champis har hjärtfel fick vi veta idag av veterinären. Det är så sorgligt! Nu skall han medicinera under en vecka så får vi se hur det utvecklar sig. Vi märkte det genom att han ofta hostar, magrar och dessutom förlorat sin dominans över sin bror. För närvarande är han sur på mig eftersom jag måste tvinga i honom medicin fyra gånger om dagen. Nu är det faktiskt värst för mig eftersom han har mycket vassare klor än jag har.

Det är väldigt sorgligt, men vi hoppas det går att medicinera mot det eftersom han bara är 10 år och det är ju ingen ålder på en katt. Lyckligtvis finns det bra veterinärer och inte kostar det särskilt mycket heller så vi har gott hopp om att han skall blir bättre och inte få några men som påverkar hans liv alltför mycket.

Nu har det regnat i nästan en vecka och ytterdörrarna har svällt så det knappt går att öppna och stänga. Vinodlarna är glada, låga åkrar är översvämmade, byn Cuxac d'Aude är som vanligt under vatten och floden Orbieu ser ut som Mississippi. Så illa som 1999, när Boutenac var en ö i en omkringliggande sjö, blir det nog inte ändå. Vi har fortfarande el, telefon och internet och barometern stiger så det blir nog snart bättre.

Växterna på terrassen växer så det knakar eftersom det är varmt. Det nya blåregnet har fått massor av knoppar liksom vår klätterros. Det gamla blåregnet kommer att få enorma mängder klasar i år så det blir nog spektakulärt om någon vecka eller två.

Eller hur?

Bloggvännen Anders  berättar om sin medkännande telefon - eller snarare om usla översättningar av tekniker. Inom flyget har man en förmåga att misshandla språken alldeles särskilt har jag upptäckt. KLM:s piloter berättar nästan utan undantag för passagerarna att "in a few minutes we will start to decent to Hong Kong". Nu är det inte bara Hong Kong som utlovas att vara hygglig, eller vad man nu tror man säger, utan samtliga KLM:s destinationer.

Svenska flygbolag har en egen specialitet när man uppmanar sina passagerare att "förbli sittande till planet kommit till ett fullständigt stopp". Man undrar vad det är för fel på det gammaldags "sitt kvar till planet stannat", men är man avancerad så är man.

Lika avancerat är emellertid inte den allt vanligare journalistsvenskan i radio och TV som lär oss att det numera heter "instutition", "att man skall lyssna med någon", eller "vara bekväm med något" - för att inte tala om det fullständigt orelaterade "eller hur".

Gnällgubbe, säger ni nu, men det skulle ni också vara om klockan var 5 på morgonen och katterna just väckt er för att dom anser att det är matdags - eller hur?

Snacka om fint novemberväder

Moln som en gåsfjäder

Sjätte november - Gustav Adolfdagen - något som alla göteborgare känner till. Man kan knappast tänka sig en sämre dag att uppmärksamma i Frankrike, eller något katolskt land över huvud taget. Gustavus Adolfus är troligen den mest kände och hatade svenske kungen i den katolska världen. Han är nog den enda svenske kung som man får lära sig något om i skolan i dessa länder. Å andra sidan är hans dotter än mer känd, beundrad, älskad och närmast helgonförklarad i den katolska världen.

Hur som helst så sitter vi på terrassen - min fru i baddräkt och jag i något mer formell sommarklädsel. Vi har just ätit lunch - en hemlagad ciche lorarine, en bit fin camembert och ett glas lokalt rosévin och lite rött till osten. Dagen till ära - solen inte Gustav - tog jag fram en av mina Montecristo och rökte i solen. Så här skall livet vara när det är som sämst.

Katterna älskar att var med oss på terrassen. Dom gillar att äta ute och sedan sitter dom bredvid oss och tvättar sig och mår som små prinsar. Då och då  tar dom en tur över taken och min fru får panik när hon ser dom stå och studera förbiflygande fåglar 12 meter över gatan.

I går var vi hos våra franska grannarna på middag. Dom bjöd på den bästa fois gras vi ätit på länge, helstekt anka, goda ostar och färska ananas och mango i rom till efterrätt.

I kväll skall vi till några andra franska vänner på middag. Eftersom dom är intresserade av vin så tar vi med oss något utländskt - kanske sydafrikanskt eller australiensiskt till dom. Han är pensionerad möbelsnickare och den som tillverkat mycket av våra snickerier i huset. Vi har ett gemensamt intresse för trä. Det är verkligen intressant att se vad han kan åstadkomma. Man undrar varför man inte kan försörja sig på ett så ädelt hantverk i Sverige.

Nu är cigarren slut så jag får gå in och rätta alla "tyrkfel" som blivit på grund av att jag knappast kan urskilja bokstäverna på skärmen i solskenet.

Arv, miljö och katters personlighet.

Vi har två katter som vi har haft med oss från Sverige. Deras mor var en förvildad svartvit bondkatt som valt vårt uthus för sin nedkomst. Kullen bestod av sex kattungar som alla var mycket olika. Kattan hade varit promiskuös och idkat umgänge med åtminstone två hannar, varav den ene var någon typ av raskatt på vift bland kattpopulaset. Detta resulterade i att den förstfödde blev en katt som ser ut som en perfekt Ragdoll och de andra blev olika färgvarianter från kolsvart till guldbrunt. Givetvis valde vi att ta hand om ragdollen eftersom han var så bedårande vacker och försigkommen. Den andra vi tog hand om var en likaså tuff svartvit svensk bondkatt. Vi döpte dom till Champis och Hjalmar. Hjalmar valdes egentligen av vårt barnbarn och döptes till Alma, men när vi insåg att det var en hanne fick han heta Hjalmar så han på ett ungefär skulle känna igen sitt namn. De övriga kattungarna lyckades vi placera ut bland vänner.

Det som förundrat oss hela tiden är hur olika dessa två katter är. Eftersom dom tillhörde extremvarianterna i kullen är det tydligt att Champis far är en raskatt, kanske en Birma och Hjalmars far är en svensk bondkatt, troligen en halvbror, eftersom modern hade ett otal söner och döttrar som levde vilda nere vid Björboholms båthamn.

Champis är den sofistikerade kuddkatten. Han är oerhört kelen, han är vänlig mot alla andra djur. Oavsett om det är andra katter eller hundar så går han fram till dom och nosar och bekantar sig varefter han drar sig tillbaka till sin sovplats. Han föredrar att ligga skyddad under bord, i garderober eller också kryper han under ett klädesplagg. Han är ett oerhört matvrak, men blir inte överviktig. Han gillar kryddad mat och franska ostar och annat som Hjalmar aldrig skulle röra vid. Han är också en mycket egensinnig katt. Man kan inte lära honom någonting eller få honom att avstå från det han föresatt sig. Det är Champis som förstör våra möbler genom att vässa klorna. Han har vidare mycket svaga revirinstinkter med ett undantag och det är matskålen, som han härskar oinskränkt över. Han går absolut inte ut i Frankrike om det inte är midnatt och helt lungt ute.

Hjalmar å andra sidan tycker inte om att bli handskad med. I nåder kan man få klappa honom, men när han är sjuk eller skadad finner han sig i det mesta av någon anledning. Då är han fullständigt trygg. Att behandla Champis i samma situation kräver tjocka handskar. Hjalmar har alltid varit mycket avogt inställd till andra katter. När vi passat dotterns katter på sommaren blir det alltid problem mellan dem och Hjalmar, aldrig med Champis. Hjalmars revisinstikter är mycket starka. I Sverige hade han ett enormt stort revir och han har börjat att lägga stora delar av centrala byn under sig även i Frankrike. Flera nätter har han kommit hem med smärre blessyrer efter revirstrider. Han är mycket lätt att kommunicera med - han svarar på tilltal med små ljud och lystrar till ett begränsat ordförråd. Han vet exakt vad han får göra och inte. Visserligen gör han det ändå men man behöver bara titta på honom så slutar han och ser skamsen ut. Champis skulle vara totalt oberörd i samma situation. Hjalmar vässar sina klor på därtill avsedd plats och uppför sig i det mesta exemplariskt. Hans sovplats är med fördel på bästa sängen eller på bästa soffan, gärna på en filt med samma färg som han själv har. Hans matsmak är konventionell kattmässig, men trots att han äter mindre än Champis har han en tendens till övervikt.

Hur fungerar då det broderliga umgänget mellan denna robusta revirförsvarande tuffing och den avsevärt mindre prydnadskatten Champis. Båda vill naturligtvis träna sina reflexer på varandra och ger sig på varandra i broderlig kamp. Det är emellertid ingen tvekan om vem som är den dominerande - det är Champis. Han sitter lungt och tittar på Hjalmar när han kommer och vill bråka. I sista ögonblicket lappar han till sin bror med tassen, varefter Hjalmar drar sig tillbaka, slickar sig lite generat och försöker se oberörd ut på katters vis. Vid matskålen drar sig Hjalmar automatiskt tillbaka när Champis anländer så numera har vi två skålar, men eftersom Champis äter fortare hinner han med att stjäla lite för sin bror också innan han är klar.

Båda katterna är 9 år gamla och kastrerade och har varit hos oss hela sitt liv. Bådas favoritmat är svenska räkor, som faktiskt går att köpa djupfrysta här. Vi har försökt med olika sorters franska skaldjur, men dom smakar inte ens på dom.

Räkfest i köket

Hjalmar

Champis

Nu är våren här på allvar

Nu är det verkligen vår! Vi har haft mellan 20 och 25 grader i nästan en vecka nu. Mandelträden börjar tappa sina blommor, mimosan är som vackrast och vildsparrisen har kommit upp tillsammans med den vilda purjolöken. Om man inte vill plocka så kan man köpa odlad grön sparris på marknaden för 50 kronor kilot. Vi frossar! Ute i naturen finner man vilda pärlhyacinter och gula, blå och vita iris i miniformat.

Våren betyder annars födelsedagar. Födelsedagar betyder restaurangbesök med våra vänner. Den som fyller bjuder. Min fru är först, men det var redan i slutet av januari och hon valde en vietnamesisk restaurang i Sète som vi gillar mycket – Le Jasmin. Ägaren bjuder alltid på något extra när vi kommer och hela stämningen är trevlig och maten god.

Näste på tur var jag själv och min favoritrestaurang just nu är Le Petit Comptoir i Narbonne. Vi vet att man alltid får mat av den högsta kvalitet där. En förrätt på varma ostron med Foie gras är en av favorierna, men det mesta är oerhört vällagat. Restaurangen är ganska oansenlig utifrån och man kommer in i en gammaldags fransk bar och får leta sig in till restaurangen som är smakfullt inredd i Art Nouveau stil. Restaurangen har också en mycket fin vin- och spritbutik som ligger i anslutning.

För ett par dagar sedan var det en av vännernas tur och vi åkte då till Balaruc Le Bain och restaurangen Le Grand Large au Belouga. Eftersom vi bott i Göteborg i 40 år saknar vi verkligen riktig god fisk här i Frankrike. Den färska kallvattenfisk man kan få på den svenska västkusten är helt unik. På Le Grand Large kan man emellertid äta fisk och skaldjur som är i samma klass. Vi åt deras dyraste meny bestående av fem rätter och den kostade 32 Euro per person. Själv tog jag grillad fisk. Man serverar då de fiskar som finns på torget den dagen. Min tallrik bestod av små exemplar av rouget, limande, dorade samt en lotte eller baudroie som det också heter. Det är en kotlettfisk – ungefär som havskatt. Serveringen var enkel – bara grillade fiskar kryddade med örtkryddor och en kokt potatis. Allt var helt fantastiskt gott. Att det var 26 grader varmt och vi satt på deras uteservering med utsikt över Bassin de Thau gjorde inte dagen sämre.

Det känns fantastiskt att vi nu har minst 7 månader framför oss med nästan bara vackert väder. Vädret har annars varit lite si och så i Frankrike i vinter, men vårt hörn där det ligger intryckt mellan Pyrenneerna och Montagne Noir i kanten av Medelhavet brukar nästan alltid ha bättre väder än resten av landet. Den enda nackdelen är att det blåser ganska kraftigt från nordväst på vintern eftersom det blir en vindtunnel mellan bergskedjorna där luften från Biscaya forsar ned mot Medelhavet. Bordeauxsidan får emellertid ta det mesta så det har lugnat sig lite när det når oss på slutet av sin resa. Vind är vi å andra sidan vana vid från västkusten, men då kom den från sydväst i stället.

Vi har bott tillräckligt länge här nu för den första förtjusningen över allt skall ha minskat. Fortfarande är vi oerhört lyckliga över att vi vågade ta det här steget. Trots en 20%-ig minskning av våra pensioners köpkraft på grund av den usla svenska kronan lever vi oerhört mycket bättre än vi skulle gjort i Sverige. För att inte tala om hur lyckliga vi är över vädret och det sociala klimatet. Vi inser emellertid också vad vi saknar från Sverige.

Själv saknar jag, på grund av mina ännu otillräckliga språkkunskaper, förmågan att föra djupgående diskussioner med andra. Det är därför så skönt att vi har några väldigt trevliga amerikanska och engelska vänner också. Annars är det mest mat vi saknar. Som västkustbor är det naturligtvis främst den höga kvalitén på svensk fisk och skaldjur – då främst de svenska räkorna som det inte finns maken till i världen skulle jag vilja påstå. Vi köper djupfrysta nordiska räkor till katterna eftersom det är deras älsklingsrätt. Ibland gör vi förrätter med dessa räkor och bjuder fransmännen och dom är helt förundrade över hur goda dom är – och då har dom inte smakat färska Smögenräkor. En av orsakerna till vår längtan efter svenska skaldjur är den dåliga kvalitén på dillen här. Vi saknar också svensk senap och riktig lingonsylt liksom svensk inlagd gurka.

Underligt nog kunde vi hitta jämnare kvalité på köttet i Sverige – i Sverige mörar man det mer än man gör här och får därför en jämnare kvalité. Ett verkligt lyxbehov vi känner ibland är efter andra viner än franska. Nu går det ju ingen nöd på oss eftersom vi bor i ett av de bästa vinområden man kan tänka sig, men nog vore det gott med en Amarone eller en fin torr Riesling då och då.

På det intellektuella området är det odubbade filmer vi saknar. För mig som hör lite illa vore det bra om man hade undertexter i stället, vilket börjar komma. Vi blev väldigt förtjusta när vi fann att SVT faktiskt sände hela Melodifestivalfinalen live över webben. Det är ju årets höjdpunkt att spy sin galla över så det vill man ju inte missa. Jag tyckte faktiskt att med undantag av gammal skåpmat som Alcazars mossiga discolåt var bidragen av väldigt hög klass i år. Man blev ju glad att Ernman vann med sin låt.

Nu skall vi snart hämta en av våra allra bästa vänner vid flyget i Carcassonne. Nu skall vi ha en orgie i matlagning, restaurangbesök och gott vin några dagar eftersom vi alla tycker det är så trevligt.

Nästa veckoslut är vi "tvingade" åka till Paris eftersom vi måste köpa en flygbiljett på Air France/KLM innan månadens slut för att inte förlora alla intjänade flygpoäng. Paris var det billigaste resmålet. Visst är det synd om oss!

Kuba – maten och drycken

Man åker inte till Kuba för den goda matens skull. Den är inte direkt dålig på de restauranger där turister kan gå, men inte heller något att minnas. Man kryddar maten väldigt sparsamt, nästan inte alls. Inte ens där man ger sken av att ha utländsk mat med mer exotisk kryddning kan man få något som ens liknar stark mat. Man borde ju kunna odla pepparfrukter på Kuba lika väl som i grannlandet Mexico där man sannerligen inte sparar på styrkan. Man undrar hur två länder så nära varandra kan ha så olika matkultur.

På revolutionsmuseet kunde man läsa att eftersom Kuba är en ö lyckades spanjorerna utrota den indianska ursprungsbefolkningen ganska snabbt och så småningom ersätta dom med svarta slavar från Afrika. Kulturen på Kuba är således en blandning av de traditioner som spanjorer och före detta slavar fört med sig. I Mexico är påverkan från den indianska ursprungsbefolkningen mycket starkare, vilket kanske är en orsak till de olika matkulturerna.

På restaurangerna erbjuds kött, fisk och skaldjur. Vi insåg snart att fläskkött och kyckling på köttsidan var de bästa valen eftersom oxköttet, med ett undantag, var riktigt dåligt både vad gällde tillagning och kvalitet. Languster, som är en slags hummer utan klor, och fisk var också bra val som fanns överallt. Man påstår att det inte är tillåtet att äta languster på Kuba, men det gäller tydligen bara för befolkningen. Troligen för att det skall finna tillräckligt för oss turister. Att vara vegetarian på Kuba måste vara jobbigt för grönsaker var det mycket ont om. Nu kan det vara tillfälligt efter alla orkaner. Så var det i alla fall med bananer som verkligen hade blivit skadade av blåsten.

Restaurangerna var ofta inrymda endera i de stora hotellen eller i restaurerade privatpalats. Dessa restaurerade palats var oerhört vackra och man får en bild av hur de rika levde på Kuba före revolutionen när man ser det överdåd som finns i dessa gamla palats.

Man kan även få öppna privata restauranger, men begränsningen är att det bara får finnas 12 platser. I guideböcker rekommenderas ofta dessa restauranger framför de stora restaurangerna, men vi anser nog att det var hugget som stucket vad gällde kvalitet och inte var det så stor skillnad på priset heller. Den genomgående bästa maten fick vi faktiskt på The Roof Garden på Hotell Sevilla där maten var både välsmakande och rimlig i pris. En bra privat restaurang vi besökte var Don Lorenzo i Habana Vieja. Där kunde man äta hummer som var riktigt bra. En av oss valde sköldpadda bara för att få pröva på. Det var OK, men ingen höjdare. Vi drack kubansk vitt vin. Det smakade som om det skulle vara aningen maderiserat, dvs. lite starkvinsaktigt som vissa europeiska viner kan bli när de är lite över tiden, men det passade väldigt bra till hummern.

Vårt favoritställe för luncher kom att bli Taberna de la Muralla som ligger på Plaza Viejo. Det är ett mikrobryggeri som har ett underbart öl och dessutom bra och billig mat. Där kan man köpa sig en meter öl som är lagom att dela på fyra under en måltid.

Det absolut bästa köttet fann vi en kväll av en slump. Vi blev inlockade på Plaza Hotell av en ”inkastare” och valde att sitta i den finare matsalen. Vid det laget hade vi vant oss vid den ganska livliga stämningen på kubanska restauranger så vi kände att något var konstigt när vi kom in. Restaurangen var fullsatt så när som på ett bord, men det var knäpptyst. Runt alla bord satt personer som stirrade ned i sin tallrik eller lät blicken försvinna i intet medan dom långsamt åt av sin mat. På alla bord stod vattenflaskor som bordsdryck. Vi undrade om vi kommit mitt i en begravning eller någon annan djupt religiös eller annat seriös sammankomst. Vi fick emellertid snart förklaringen. Det var en finsk gruppresa som åt sin första all-included-middag och inte ännu upptäckt att man kunde beställa alkoholhaltiga drycker till maten. Förmodligen var vi ganska avvikande eftersom vi var ett svenskt och ett norskt par som drack vin till maten. Kvällen efter var emellertid ordningen återställd för då såg vi ett av de finska paren från föregående kväll kryssa fram på trottoaren mot hotellet under stor svårighet för maken att hålla frun upprätt hela vägen hem.

Men nu var det ju maten jag skulle tala om. Hotell Plaza serverade en mycket bra oxfilé, lagom stekt med en god sås till. Vi gick dit kvällen efter också och även då var köttet utmärkt. Inte var det så hemskt dyrt heller.

Gruppresor från Skandinavien var ganska vanliga i Havanna. Finnar, danskar och norrmän rörde sig i grupp under överinseende av en guide överallt i staden. Däremot var de mycket få svenskar. Italienare och fransmän förekom också i stor mängd. Enligt en italienare vi talade med var italienarna där för att köpa sig en ”bitch” som han sade med avsmak när han betraktade sina mafiosoliknande landsmän som högljutt höll hov lite överallt.

Om man är ung och backpacker eller ”lågtuffare” – förlåt tågluffare - kan man leva riktigt billigt om man lyckas växla till sig nationella pesos. För dom kan man köpa enkel mat i någon av de stånd där man säljer hamburgare, mackor eller annan kall mat som finns överallt på gatorna. Eftersom maten tillreds under mycket primitiva förhållanden direkt vid försäljningsstället bör man nog ha tur eller en plåtmage om man skall tåla de främmande organismer som kan följa med vid tillagningen. Men billigt är det. 3 nationella pesos kan en rejäl brödbit med kallt kött eller en hamburgare kosta. Eftersom CUC och nationella pesos båda skrivs med dollartecken har många turister betalat 24 gånger för mycket för en sådan macka till försäljarens stora lycka.

En kul egenhet var att det fanns djur på många restauranger, endera sådana som hörde till stället eller snyltgäster. Vackra färggranna höns eller katter var vanligast. Katterna lade sig ofta bekvämt tillrätta under de nyanländas bord för att kolla om de beställde något som var värt att vänta på. Ofta fick dom en godbit, men när man bad om notan drog de sig diskret undan för att hitta ett annat nyanlänt sällskap.

En dag gick vi på chokladmuseet för att få en riktig kopp varm choklad. Ni vet en sådan där riktig choklad smälter i mjölken och det hela kryddas med chilipeppar. Vi fick stå i kö 20 minuter för att komma in. När vi äntligen blev insläppta fanns det massor av plats därinne. Till vår glädje tog menyn upp exakt den dryck vi hade drömt om att smaka, men när vi beställde visade det sig att det vara bara på menyn den existerade. Det man kunde få var en vanlig kopp ”ögonkakao”. O’Boy kan vi dricka hemma tyckte vi och gick ut igen. Det var ofta så på Kuba; att menyerna var mer avancerade än verkligheten.

Annars är det mest de alkoholhaltiga drinkarna som Kuba är berömda för. Mojito är något av en nationaldryck, Daiquiri kommer näst därefter och så Cuba Libre förstås. Basen i alla dessa är rom, vit eller brun samt saft av lime. Alla restauranger har sta’ns bästa Mojito och en del har dessutom drycker a la Hemingway – då har dom oftast dubbel dos sprit. Får man tro reklamen söp han sig ”dretafull” på samtliga barer i Havanna, åtminstone om baren får tala om det själv.

Det officiella stället där han ”hängde”, som de heter, var annars Floridita, en bar med svindyra, inte särskilt bra Daiquiris. Man kan få dem ”The Hemingway way” dvs. med dubbel dos rom och utan socker – han var diabetiker - men med socker är dom faktiskt riktigt goda.

Förutom Hemingway finns det en annan person som har helgonstatus på Kuba, nämligen allas vår Che Guevara – eller Che som vi säger numera. Om man skall bli helgonförklarad skall man göra något bra och gärna heroiskt och sedan dö ung innan man hinner ställa till det för sig. Det kanske Robert Mogabe skulle ha tänkt på. John Lennon ligger bra till på Kuba också. Han har fått en hel park uppkallad efter sig eftersom han påstås ha sympatiserat med de humanitära värdena som Kuba står för?!. Han var emellertid aldrig där för att se det i praktiken.

Hjalmar börjar anpassa sig

Hjalmar mår bra igen. Ibland har vi varit lite oroliga för honom. För ett par år sedan, medan vi bodde i Sverige, trodde åtminstone jag att han hade fått en livskris. Han var nervös och allmänt stirrig och drog sig undan all kontakt. Det visade sig inte vara så farligt emellertid; han hade missbrukat droger så när vi såg till att avlägsna odlingen av stimulerande växter från vår trädgård så repade han sig ganska snart.

När vi nu flyttat till Frankrike känner han sig lite vilsen igen och har varit lite kitslig mot besökare och inte gärna velat vistas utomhus. När vi emellertid lyckades övertala honom om att ta en tur i byn verkade det som om han hade gått vilse. Han kom inte hem igen på hela natten. Vi blev riktigt oroliga och letade överallt tillsammans med hans bror som tyckte det var jättejobbigt att brorsan försvunnit. När vi just hade tänkt efterlysa honom dök han emellertid upp och då visade det sig att han hade råkat ut för en olycka och var ganska allvarligt skadad.

Vi fick åka akut med honom för omplåstring och det visade sig att han hade fått en spricka på bukhinnan som var tvungen att opereras. Nya som vi var i Frankrike hade vi inget försäkringsskydd och det vet ju alla vad sjukvård kostar. Han fick ligga kvar över natten och på morgonen opererades han. Han var så trött efter nedsövningen att han bara kunde kika slött på oss på hemvägen i bilen. Operationen gick bra och kostade faktiskt bara 800 kronor.

Nu är det en tid sedan och Hjalmar har blivit mer utåtriktad. Idag tog han faktiskt mod till sig och visade lite intresse för grannflickan som brukar promenera förbi vårt hus då och då. Han förstår också mycket bättre vad vi säger till honom. Enkla ord som köket, terrassen, mat, räkor har han förstått länge, men igår insåg vi att han förstår när man frågar om han vill hoppa upp i fönstret också, vilket är ganska avancerat för en katt. Och jag som trodde han var lite klen å huvudets vägnar för några år sedan. Det var ju skönt att han inte fick några men av sitt missbruk av kattmynta i trädgården i Björboholm.

En tidigare kollega berättade en dag att hennes katt hade fått två ungar. ”Är det inte en ganska liten kull för en katt”, frågade jag. ”Jo det är det nog normalt sett”, sa hon, ”men för en kastrerad hankatt är det ganska bra”. En god vän till henne som studerade till veterinär hade kastrerat ”katten”. Man undrar vad han skar bort.

Hjalmars bror Champis som är född i samma kull, men har en annan far, är en helt annan personlighet än Hjalmar. Han är en Ragdoll, dvs. en blandning av svensk bondkatt – eller europeisk korthårskatt som det heter - och en Birma. Han föredrar dyra designade möbler, kryddstark mat, franska ostar och annat exotiskt och vill helst sitta på en kudde och slicka sig, medan hans bror alltid har sprungit ute och jagat småvilt. Själv var Champis emellertid specialist på att fånga småmöss som satt och kalasade på soporna under diskbänken. Det var en morgonritual han och jag hade i Björboholm. Vi smög ned i köket utan att tända ljuset och öppnade försiktigt underskåpet – ett snabbt utfall och den lilla musens saga var all. Efter en kort tid blev det musbrist, men ritualen vidmakthöll vi ändå. För övrigt pussade Champis grannens Bordercollie igår.

Människans bästa vän

Hundar är förbjudna på restauranger och badstränder i Frankrike. Dessutom skall dom hållas i koppel när dom är ute. I enlighet med franska revolutionära läggningen och traditionen av civil olydnad kryllar badstränderna av hundar, liksom dom sitter med på restaurang och får en godbit om dom inte helt enkelt uppsöker en restaurang själva för att be gästerna om något litet att äta. Som ni förstår är varje by full av lösspringande hundar och därmed också dekorerad med hundskit på gator och trottoarer. Man bör inte se upp när man promenerar i Frankrike – snarare ned, så man ser var man kliver.

Detta låter fruktansvärt, men det har också sina goda sidor. Fransmän är fanatiska djurvänner – inte bara Brigitte Bardot. Hunden och katten är familjen bébé som har samma rättigheter som alla andra familjemedlemmar, således också att få gå var och vart den vill i byn oavsett dumma byråkraters påhitt. Alla tar också väl hand om alla andras katter och hundar och de övergivna katter vi har i byn som visserligen alltid försöker ställa sig in för att bli adopterade, gör det inte av brist på mat. Speciellt enträgen är en herre vid namn Caramelle, som är helt charmerande och gärna stannar och pratar en stund och vill bli upptagen i familjen. Vi måste artigt förklara för honom att vi redan har två katter och att de inte skulle uppskatta ytterligare en familjemedlem. Likaså har vi den lilla damen Blanchette, som innan våra grannar bekostade hennes sterilisering, höll på att översvämma byn med sin avkomma. Hennes son Badí är förresten en av våra bekanta. Det är en fantastisk syn när Blanchette varje morgon ca 09.00 tar en morgonpromenad med sin vän hunden Blackie som är en ganska egensinnig herre som inte fattar tycke för så många i omgivningen. Då stryker sig och slickar Blanchette sin kompis Blackie som ser helt oberörd ut över uppvaktningen som en herre av värd bör göra. Blackie har en son som bor granne med oss tillsammans med en liten flicka och hennes familj. Han är ett yrväder som skall leka med alla – människor, katter och hundar. Vår stora hankatt uppskattar inte när han kommer inskuttande i vårt kök och undrar om våra katter får komma ut och leka.

En alldeles egen historia är våra vänners bébé Minouch som är en vacker Bengalkatt som verkligen är en familjemedlem. Vid högtidliga tillfällen sitter han – eller snarare står med bakbenen på en stol och framstassarna på bordskanten - med vid bordet med servett runt halsen och äter skalade räkor från ett fat. Han bestämde sig för många år sedan, när vännerna hade ett antal restauranger i Sete, att han skulle adoptera dem eftersom han för tillfället var utan familj och de verkade vara ett bra parti för en katt som är finsmakare. På den vägen är det som man säger i Göteborg.

Säga vad man vill om franska hundar, de är oerhört väluppfostrade. Våra vänner var på besök med sina två dekorerade och renrasiga ”någonting” från Sverige. De skällde oupphörligen på allt och alla från det ögonblick de passerade franska gränsen. Våra vänner var oerhört generade, men också imponerade av de franska hundarna som var helt oberörda av denna intensiva ilska. Man hör sällan en fransk hund skälla – om det inte är en jakthund förstås. Tvärtom strosar de omkring och nosar på främlingar och andra hundar eller sysselsätter sig med att ligga mitt i huvudgatan när det är som mest trafik. Man kan se helt främmande hundar ligga under två bord på en restaurang och bara titta nyfiket på varandra medan hussarna och mattarna kanske artigt konverserar på det sätt som främlingar i Frankrike ibland gör när gemensamma intressen, som mat och husdjur, förenar. Kan denna avslappnade inställning hos hundarna ha att gör med att de aldrig blivit tvingade till något eller behövt gå i koppel, utan går som de vill från det de är valpar och kommer bara hem till måltiderna och när det är läggdags?